Historien om rörlig könsidentitet i Filippinerna

I större delen av världen anses könsidentitet som binär: man eller kvinna, båda med angivna karaktärsdrag och egenskaper designerade från det biologiska könet. Men så har det inte alltid varit överallt, säger France Villarta. I denna presentation, som är delvis ett kulturellt kärleksbrev och delvis en historielektion, berättar han detaljerat om arvet av rörlig könsidentitet och inkludering i sitt ursprungsland Filippinerna, och betonar den universella skönheten i alla människor, oavsett samhällets stämplar.

Jag var ett åttaårigt barn
i mitten av 90-talet.

Jag växte upp i södra Filippinerna.

Vid den åldern är du ung nog
att vara ovetande

om vad samhället kräver
från oss alla

men gammal nog att vara uppmärksam
om vad som pågår runt dig.

Vi bodde i ett hus med ett sovrum

med fem personer

och vårt hus var i en grupp av hus

gjorda främst av trä
och korrugerade metallskivor.

Dom här husen var byggda
väldigt nära varandra

längs med obelagda vägar.

Det fanns i stort sett
ingen förväntan på privatliv.

När någon bråkade i grannhuset

så hörde du allt.

Eller, om det var lite
du vet vad som pågick...

(Skratt)

så hörde du antagligen det också.

(Skratt)

Som vilket barn som helst, lärde jag mig
hur en familj såg ut.

Det fanns en man, en kvinna
plus ett eller flera barn.

Men jag lärde mig
att ibland var det inte så.

Det fanns andra kombinationer
som funkade lika bra.

Det fanns en familj med tre personer
som levde längre ned på gatan.

Kvinnan i huset hette Leanie.

Leanie hade långt svart hår,
ofta i en hästsvans.

och manikerade naglar.

Hon gick alltid ut
med lite smink på sig,

och hennes signum: rött läppstift.

Leanies partner,
jag minns honom knappt,

förutom att han gillade
vita ärmlösa skjortor

och guldkedjor runt halsen.

Deras dotter var
några år yngre än jag.

Alla i byn kände Leanie.

Hon ägde och skötte
den mest populära skönhetssalongen

på vår sida av stan.

Varje gång deras familj
gick på gatan,

möttes dom alltid av leenden,

och ibland stannade de
och småpratade med någon.

Men en intressant sak om Leanie

är att hon också råkade vara
en transperson.

Hon är en del av Filippinernas
långa historia

av könsmångfald.

Leanie var beviset att ofta
tror vi att något är konstigt

bara för att vi inte är vana vid det,

eller för att vi inte tagit oss tid
för att försöka förstå.

I de flesta av världens kulturer

är kön en diktomi mellan man och kvinna.

Det är orörliga, oförhandlingsbara,
distinkta grupper av individer.

Vi utser karaktärsdrag
och förväntningar

så fort en persons
biologiska kön är bestämt.

Men alla kulturer är inte så.

Alla kulturer är inte lika stränga.

Många kulturer kollar inte bara
på genitalia framförallt

som bas för könskonstruktion,

och vissa samhällen i norra Amerika,
Afrika, den indiska subkontinenten

och Stillahavsöarna,
inklusive Filippinerna,

har en lång historia
av kulturell tolerans

och anpassning för könsvariationer.

Som du kanske vet,

var det filippinska folket
under spanskt styre i över 300 år.

Det vill säga från 1565 till 1898.

Det förklarar varför dagliga
filippinska konversationer

är fyllda av spanska ord,

och varför så många av våra efternamn,
också mitt eget, låter väldigt spanskt.

Det förklarar också den starkt etablerade
influensen av katolicism.

Men förkoloniala filippinska samhällen

var mestadels animistiska.

De trodde att alla saker
hade en spirituell essens:

växter, djur, stenar, floder, platser.

Kraft fanns i själen.

Den som kunde tygla
den spirituella kraften var högt aktad.

Akademiker som har studerat
de spanska koloniala arkiven

säger också att dessa tidiga samhällen
i stort sett var egalitära.

Män hade inte nödvändigtvis
en fördel över kvinnor.

Fruar behandlades
som kompanioner, inte slavar.

Och familjeavtal upprättades inte
utan deras närvaro och godkännande.

I vissa anseenden hade kvinnor övertaget.

En kvinna kunde skilja sig från sin man,
och äga egendom under sitt eget namn,

som hon hade kvar efter giftermålet.

Hon hade rätt att bestämma
om hon ville ha barn eller inte

och bestämde då barnets namn.

Men den riktiga nyckeln till makt
för den förkoloniala filippinska kvinnan

var hennes roll som "babaylan",

en kollektiv term för shamaner
för olika etniska grupper.

De var samhällets helare,

specialister på örter och gudomliga läror.

Dom förlöste bebisar

och kommunicerade med
den spirituella världen.

Dom utförde exorcism

och ibland, för att försvara
sina samhällen

slog de nån på käften.

(Skratt)

Och även om babaylan var en kvinnlig roll,

var de också, faktiskt,
manliga i den spirituella världen.

Rapporter från tidiga spanska krönikörer
innehåller flera referenser

till manliga shamaner vars maskulinitet
inte följer den västerländska normen.

Dom klädde sig i kvinnliga kläder

och verkade feminina

eller sexuellt mångtydliga.

Jesuitmissionären Francisco Alcina

sa att en man
han trodde var en shaman

var så feminin

att han på alla sätt
var mer kvinna än man.

Allt som kvinnor gjorde

gjorde han,

så som att väva filtar,

sy kläder och göra grytor.

Han dansade också som de,

aldrig som en man,

vars dans var annorlunda.

På alla sätt verkade han
mer som en kvinna än man.

Så, några andra saftiga detaljer
från de koloniala arkiven?

Kul att du frågar.

(Skratt)

Som många nu har listat ut,

sättet som dom här
förkoloniala samhällen betedde sig

togs inte emot så väl.

Alla fri kärlek,
accepterande av könsavvikelser,

och jämställdhet mellan könen

kolliderade med dåtidens
europeiska seder och bruk,

så mycket så att spanska missionärer
spenderade dom kommande 300 åren

med att framtvinga deras tvåkönade modell,
med två könsidentiteter.

Många spanska tiggarmunkar tänkte också
att babaylanerna i kvinnokläder

antingen var celibatära som de själva

eller hade bristfälliga
eller missbildade genitalier.

Men det här var bara spekulation.

Dokument från 1679 och 1685,
"Bolinao-manuskriptet",

nämner att manliga shamaner
gifte sig med kvinnor.

"Boxer Codex", som kom runt 1590,

ger ledtrådar till hur den manliga
Babylan-sexualiteten fungerade.

Den säger att "Vanligtvis
klär de sig som kvinnor,

agerar som pryda personer

och är så feminina

att de som känner dem
skulle tro att de var kvinnor.

Nästan alla är impotenta
i fortplantningsakten,

och dom gifter sig med andra män
och har samlag som man och kvinna

och har sinnlig vetskap."

Sinnlig vetskap, såklart, betyder sex.

Det pågår en debatt i dagens samhälle

om vad som är könsidentitet
och hur den ska definieras.

Mitt land är inget undantag.

Vissa länder, som Australien,
Nya Zeeland, Pakistan, Nepal och Kanada

har börjat att introducera
icke-binära alternativ i rättsakter,

som deras pass och
permanenta uppehållstillstånd.

I alla dessa diskussioner om kön,

så tycker jag att det är viktigt

att se nuvarande uppfattningar
av man och kvinna som statiska identiteter

förankrade i enbart det biologiska könet

som sociala konstruktioner.

När det gäller mitt folk så var
den sociala konstruktion ett tvång.

Det klubbades in
i deras huvuden i hundratals år

tills dom var säkra på att deras sätt
att tänka var felaktigt.

Men en bra sak med sociala konstruktioner

är att dom kan omkonstrueras

till att passa en viss tid och era.

Dom kan omkonstrueras

till att passa samhällen
som börjar visa mångfald.

Dom kan omstruktureras

för en värld som börjar inse

att vi kan tjäna så mycket på
att lära oss om våra olikheter.

När jag tänker på det här ämnet,

så tänker jag på det filippinska folket

och ett nästan bortglömt
men viktigt arv

av könsjämställdhet och inkludering.

Jag tänker på älskare som var
några av de vänligaste själarna

som inte kunde vara sig själva.

Jag tänker på folk
som har haft påverkan på mitt liv,

som har visat mig att integritet,
vänlighet och karaktärsstyrka

är en så mycket bättre måttstock,

mycket bättre än saker
som är bortom en persons kontroll

som hudfärg, ålder

eller kön.

När jag står här idag,
på axlarna av folk som Leanie,

känner jag mig oerhört tacksam
mot alla före mig,

de som var modiga nog
att visa vem de var

som levde ett liv som var deras

och i processen, gjorde det lite
enklare för oss att leva våra liv nu.

För att vara sig själv
är revolutionerande.

Och för någon som påverkas av krafter
som försöker slå ned dig

och få dig att passa i en liten box
som någon annan har bestämt åt dig:

stå emot.

Jag ser dig.

Mina förfäder ser dig.

Deras blod flyter i min kropp
som det flyter i så många av oss.

Du är berättigad, och du förtjänar
rättigheter och erkännande

precis som alla andra.

Tack.

(Applåder)