Education and jobs for the deaf | Ruma Roka

Det förstod du ingenting utav, eller hur?

(Skratt)

Det är 63 miljoner döva människor i Indien

som går igenom detta
år efter år, dag efter dag

och försöker förstå en
värld de inte kan höra.

Stor brist på medvetenhet
och social stigmatisering

av att ha ett barn som är olik-kappad.

Föräldrar vänder ut och in på sig själva

för att kunna förstå hur de
ska uppfostra sitt barn.

Och de blir tillsagda, "Även
fast ditt barn inte kan höra,

är ingeting fel på hans struphuvud.

Ingenting är fel på hans stämband

och han kan så småningom
bli lärd att tala.

Där börjar resan av år
spenderade på försök att lära

detta lilla barn att artikulera
ord som han inte kan höra.

Även inom familjen
vill detta lilla barn

kommunicera med sina föräldrar.

Han vill vara en del utav
konversationerna i familjen.

Men han kan inte. Och han förstår inte
varför ingen lyssnar på honom.

Så han känner sig isolerad och mister

en viktig färdighet som är
nödvänding när vi växer upp.

Han går till skolan och tänker "Okej,
förhoppningsvis blir saker annorlunda.".

Och han ser lärarna öppna
och stänga sina munnar

och skriva dessa
konstiga saker på tavlan.

Utan förståelse,
eftersom han kan inte höra,

skriver han ner allting, hasplar
ur sig det under tentamen,

och med nöd och näppe
slutade han skolan, årskurs tio.

Vilka är hans anställningsmöjligheter?

Här är ett barn som faktiskt
inte har en riktig utbildning.

Visuella ord, ordförråd
bestående av trettio till fyrtio ord.

Han är emotionellt osäker, han är
förmodligen arg på hela världen också,

vilken har, som han känner,
systematiskt handikappat honom.

Var jobbar han? Simpel
arbetskraft, okvalificerade jobb,

ofta i väldigt kränkande förhållanden.

Det är var min "födelse" resa börjar
2004, jag har inte, som Kelly sade,

jag har ingen familjemedlem som är döv.

Bara ett konstigt kall och
ingen rationell tanke.

Jag hoppade in i denna värld
och lärde mig teckenspråk.

På den tiden var det utmanande.
Ingen ville... ingen verkade veta...

"Vad är det du vill lära dig, Ruma?"
"Är det ett språk?"

I vilket fall, lärandet av teckenspråk
öppnade upp mitt liv till detta samhälle

vilket är utåt sett tyst,
men flödar

med passionen och nyfikenheten
som visuella lärande.

Och jag hörde deras historier
om vad de ville göra.

Och ett år senare, år 2005, med ett
magert sparkonto på cirka $5,000

av en mognad försäkring,
startade jag detta center,

i en liten tvårumslägenhet
med endast sex studenter

och mig som lärde dem
engelska på teckenspråk.

Utmaningarna, nödens timme
vid den punkten var,

hur får jag in dessa ungdomar,
med endast grundskoleexamen,

i riktiga jobb hos företagen?

Jobb av värdighet, jobb som kan
bevisa att döva inte är dumma?

Så, utmaningarna var enorma.
De döva var år av att sitta såhär

och år av ennui och mörker.

De behövde tro på sig själva.
Föräldrarna behövde bli övertygade

om att deras barn inte är döv och dum.

Och att han är kapabel
att stå på sina egna ben.

Men viktigast av allt,

skulle arbetsgivaren anställa
någon som inte kunde tala,

inte kunde höra, och verkligen
inte kunde läsa eller skriva heller?

Jag satt tillsammans med några
av mina vänner från branschen,

och jag delade med mig av min historia
till dem om vad det betyder att vara döv.

Och jag förstod att där
fanns områden i företag

där döva kunde arbeta, döva människor
kunde arbeta med stort värde.

Och med magra resurser
skapade vi det första

yrkesutbildningsläroplanen för döva
människor någonsin i landet.

Att hitta lärare var ett problem.
Så jag lärde mina döva barn,

mina studenter, att bli
lärarna för de döva.

Och det är ett jobb de tog på sig
med stort ansvar och stolthet.

Arbetsgivaren var fortfarande skeptisk.
Utbildning, kvalifikationer, 10e pass.

"Nej, nej, nej, Ruma, vi kan
inte anställa honom."

Det var ett stort problem.

"Och även om vi anställde honom,

hur ska vi kommunicera med
honom? Han kan inte läsa, skriva.

Kan inte höra/tala."

Jag sade bara till dem, "Snälla
kan vi ta det ett steg i taget?

Du vet, kan vi fokusera
på vad vi kan göra?

Han är en duktig visuell person.
Han kan arbeta. Och...

och om det fungerar, eller inte,
då vet vi i alla fall det."

Här skulle jag vilja dela en
historia om Vishu Kapoor.

Han kom till oss år 2009
utan något språk alls.

Han kunde inte ens sitt eget teckenspråk.

Allt han såg, bearbetat i hans
hjärna, var genom sina ögon.

Han mor var förtvivlad och hon sade,

"Ruma, kan jag snälla få ha honom
i ditt center i två timmar?

Det är väldigt svårt för mig
att hantera honom,

ni vet, att hantera honom
24 timmar om dagen."

Så jag sade, "Ja, okej."
Som en krashtjänst.

Det tog, väldigt mödosamma,
ett och ett halvt år för oss

att ge Vishu ett språk. När han
började kommunicera och

få en känsla för sig själv, och
han förstod att det fanns...

Jag menar, han kunde inte höra, men
oj, han kunde göra så mycket annat.

Han insåg att han tyckte om
att arbeta med datorerna.

Vi uppmuntrade honom, motiverade honom,

och han fick delta i våra IT-program.
Han klarade alla proven, ni vet,

mycket till min nervositet.
En möjlighet uppkom en dag

i backend av ett väldigt
välkänt IT-företag,

och enbart för exponeringen
och erfarenheten sade jag,

"Låt Vishu också gå på
den här arbetsintervjun."

Vishu gick dit och klarade
alla tekniska testen.

Även då sade de, "Eh, jag hoppas bara
att han kan klara att stanna kvar

i minst 6 månader."

Det har nu gått ett och ett halvt år.

Vishu är fortfarande där,
och han är inte bara,

"åh, denna stackars killen
jobbar i denna hörselmiljö."

Han har vunnit lagrar för månadens bästa
anställd, inte bara en utan två gånger.

(Applåder)

Och jag vill dela med er att,
idag tar det oss cirka

ett och ett halvt år att lära
en döv person att bli redo

att komma in i denna verkliga
värld vilken vi vet om.

På en kort tid på 6 år, arbetar nu
500 av mina fantastiska unga elever

i några av topporganisationerna
inom industrin:

i grafiska designprofiler,
i backend av IT-organisationer,

i gästfrihet, i
barriärbrytande arbeten

som i säkerheten, och i banker.

Och även på försäljningsställen,
och ger direkt kundservice.

(Applåder)

Direkt möta människor som
du och jag på KFC, på caféer.

Jag lämnar er bara med
en liten tanke att,

ja, förändring är möjligt.

Och det börjar bara med en liten
förändring i vårt perspektiv.

Tack så hemskt mycket.

(Applåder)

Och det här är applåder, det är ett
internationellt tecken för applåder.

Tack så hemskt mycket.