In 1845, Ireland's vast potato fields
were struck by an invasive fungal disease
that rapidly infested this staple crop.
The effect was devastating.
One million people died of famine,
and over a million more were forced
to leave Ireland.
Nowadays, we avoid such agricultural
catastrophes with the help of pesticides.
Those are a range of manmade chemicals
that control insects,
unwanted weeds,
funguses,
rodents,
and bacteria
that may threaten our food supply.
They've become an essential part
of our food system.
As populations have grown,
monoculture, single crop farming,
has helped us feed people efficiently.
But it's also left our food
vulnerable to extensive attack by pests.
In turn, we've become more dependent
on pesticides.
Today, we annually shower over 5 billion
pounds of pesticides across the Earth
to control these unwanted visitors.
The battle against pests,
especially insects,
has marked agriculture's long history.
Records from thousands of years ago
suggest that humans actively burned
some of their crops after harvest
to rid them of pests.
There's even evidence from ancient times
that we recruited other insects to help.
In 300 A.D., Chinese farmers specially
bred ferocious predatory ants
in orange orchards
to protect the trees from other bugs.
Later, as large-scale farming spread,
we began sprinkling arsenic, lead,
and copper treatments on crops.
But these were incredibly toxic
to humans as well.
As our demand for more,
safer produce increased,
so did the need for effective chemicals
that could control pests
on a grander scale.
This ushered in the era
of chemical pesticides.
In 1948, a Swiss chemist named
Paul Hermann Müller
was awarded a Nobel Prize
for his discovery
of dichlorodiphenyltrichloroethane,
also known as DDT.
This new molecule had unparalleled power
to control many insect species
until the 1950s,
when insects became resistant to it.
Worse, the chemical actually drove
dramatic declines in bird populations,
poisoned water sources,
and was eventually found to cause
long-term health problems in humans.
By 1972, DDT had been banned
in the United States,
and yet traces still linger
in the environment today.
Since then, chemists have been searching
for alternatives.
With each new wave of inventions,
they've encountered the same obstacle -
rapid species evolution.
As pesticides destroy pest populations,
they leave behind
only the most resistant individuals.
They then pass on their
pesticide-resisting genes
to the next generation.
That's lead to the rise of super bugs,
such as the Colorado potato beetle,
which is resistant to over
50 different insecticides.
Another downside is that other bugs
get caught in the crossfire.
Some of these are helpful predators
of plant pests or vital pollinators,
so erasing them from agriculture
wipes out their benefits, too.
Pesticides have improved over time
and are currently regulated by strict
safety standards,
but they still have the potential
to pollute soil and water,
impact wildlife,
and even harm us.
So considering all these risks,
why do we continue using pesticides?
Although they're imperfect,
they currently may be our best bet
against major agricultural disasters,
not to mention mosquito-born diseases.
Today, scientists are on a quest for
alternative pest control strategies
that balance the demands
of food production
with environmental concerns.
Nature has become a major source
of inspiration,
from natural plant and fungal chemicals
that can repel or attract insects,
to recruiting other insects
as crop bodyguards.
We're also turning to high-tech solutions,
like drones.
Programmed to fly over crops,
these machines can use
their sensors and GPS
to carry out more targeted sprays
that limit a pesticide's wider
environmental impact.
With a combination
of biological understanding,
environmental awareness,
and improved technologies,
we have a better chance of finding
a holistic solution to pests.
Chemical pesticides may never shake
their controversial reputation,
but with their help,
we can ensure that
agricultural catastrophes
stay firmly in our past.
في عام 1845، أصيبت حقول البطاطس الواسعة
في إيرلندا بمرض فطري غازٍ
اجتاح هذا المحصول الرئيسي بسرعة كبيرة.
وكان التأثير مدمرًا.
فقد مات مليون شخص بسبب المجاعة،
واضطر أكثر من مليون آخرين لمغادرة إيرلندا.
في الوقت الحاضر، يمكننا تجنب مثل هذه
الكوارث الزراعية بمساعدة مبيدات الآفات.
وهي عبارة عن مجموعة من
الكيماويات الصناعية التي تكافح الحشرات،
الحشائش غير المرغوب فيها،
الفطريات،
القوارض،
والبكتيريا
التي قد تهدد إمدادات الغذاء.
لقد أصبحت جزءًا أساسيًا من نظامنا الغذائي.
مع ازدياد عدد السكان،
ساعدتنا زراعة المحصول الواحد
على إطعام الناس بكفاءة.
ولكنها عرضت غذاءنا
لهجوم واسع النطاق من قِبل الآفات.
مما أدى لازدياد اعتمادنا على المبيدات.
اليوم، نرش أكثر من 5 مليارات رطل
من المبيدات سنويًا في جميع أنحاء الأرض
للحد من هؤلاء الزوار غير المرغوب فيهم.
المعركة ضد الآفات، وخصوصًا الحشرات،
ميزت تاريخ الزراعة الطويل.
تشير السجلات من قبل آلاف السنين
إلى أن البشر أحرقوا
بعضاً من محاصيلهم بعد الحصاد
لتخليصها من الآفات.
بل وهناك أدلة من العصور القديمة
أننا وظفنا الحشرات الأخرى للمساعدة.
في عام 300 ميلادية، قام
المزارعون الصينيون بتربية نمل شرس مفترس
في بساتين البرتقال خصيصًا
لحماية الأشجار من الحشرات الأخرى.
لاحقًا، مع انتشار
الزراعة واسعة النطاق،
بدأنا برش المحاصيل بمركبات
الزرنيخ، الرصاص والنحاس.
ولكنها كانت سامة جدًا للبشر كذلك.
كلما زاد طلبنا لإنتاج أكبر وأكثر أمانًا،
زادت الحاجة للمواد الكيميائية الفعّالة
التي بإمكانها مكافحة الآفات على نطاق أوسع.
كان هذا إيذانًا ببدء
عهد المبيدات الكيماوية.
في عام 1948، حصل كيميائي سويسري
يدعى بول هرمان مولر
على جائزة نوبل لاكتشافه
لمادة ثنائي كلورو ثنائي فينيل ثلاثي
كلورو الإيثان المعروفة أيضًا باسم DDT.
وكان لهذا الجزيء الجديد قدرة لا مثيل لها
على مكافحة العديد من أنواع الحشرات
حتى الخمسينات، عندما
أصبحت الحشرات مقاوِمة له.
والأسوأ من ذلك هو تسبب المادة الكيميائية
فعلًا في انخفاض كبير في تعداد الطيور،
تسمم مصادر المياه،
وأخيرًا، تم اكتشاف تسبُّبها في
مشاكل صحية للبشر على المدى الطويل.
بحلول عام 1972، تم حظر DDT
في الولايات المتحدة الأمريكية،
ومع ذلك، فإن آثارها ما زالت
موجودة في البيئة حتى اليوم.
منذ ذلك الحين، يبحث
الكيميائيون عن بدائل.
مع كل موجة جديدة من الاختراعات،
واجهتهم نفس العقبة -
تطور الأنواع السريع.
مع تدمير المبيدات لتعدادات الآفات،
يتبقى فقط الأفراد الأكثر مقاومة.
بعد ذلك، تنقل جيناتها المقاوِمة للمبيدات
إلى الجيل التالي.
مما أدى إلى ظهور
الحشرات المقاومة للمبيدات،
مثل خنفساء بطاطس كولورادو
وهي مقاومة لأكثر من 50
نوع من المبيدات الحشرية المختلفة.
الجانب السلبي الآخر هو
وقوع الحشرات الأخرى في مرمى النيران.
بعضها هي كائنات مفيدة مفترسة
للآفات النباتية أو ملقّحات حيوية،
لذلك، فإن محوها من الزراعة
يمحو فوائدها أيضًا.
لقد تحسنت المبيدات بمرور الوقت
ويتم تنظيمها حاليًا
وفق معايير صارمة للسلامة،
ولكن لا تزال قادرة
على تلويث التربة والمياه
والتأثير على الحياة البرية،
بل وإلحاق الأذى بنا.
إذن بمراعاة جميع هذه المخاطر،
لماذا نواصل استخدام المبيدات؟
بالرغم من عيوبها،
فهي حاليًا أفضل خيار لدينا
لمواجهة الكوارث الزراعية الضخمة،
ناهيك عن الأمراض التي تنتقل من البعوض.
اليوم، يسعى العلماء للتوصل إلى
استراتيجيات بديلة لمكافحة الآفات
لتوازن بين مطالب إنتاج الغذاء
والمشاكل البيئية.
لقد أصبحت الطبيعة مصدرًا رئيسيًا للإلهام،
من كيماويات نباتية وفطرية طبيعية
قادرة على صد أو جذب الحشرات،
إلى توظيف الحشرات الأخرى
كحراس للمحاصيل.
نحن نتجه أيضًا إلى الحلول عالية التقنية،
مثل الطائرات بدون طيار.
هذه الآلات المبرمجة
على التحليق فوق المحاصيل
تستخدم أجهزة الاستشعار ونظام تحديد المواقع
للرش بشكل أكثر دقة
للحد من تأثير المبيد الواسع على البيئة.
بالجمع بين الفهم البيولوجي،
الوعي البيئي،
والتقنيات المطوَّرة،
تزيد فرصتنا في إيجاد حل شامل للآفات.
قد لا تتخلص المبيدات الكيماوية
من سمعتها المثيرة للجدل أبدًا،
ولكن بمساعدتها،
يمكننا ضمان أن الكوارث الزراعية
ستظل شيئًا من الماضي.
En 1845, los vastos campos
irlandeses de patatas enfermaron
a causa de una plaga invasiva de hongos
que infestó rápidamente
este cultivo esencial.
El efecto fue devastador.
Un millón de personas murieron de hambre,
y más de un millón más se vieron
obligados a abandonar Irlanda.
Hoy en día, evitamos estas catástrofes
agrícolas con la ayuda de pesticidas,
una gama de productos químicos
artificiales que controlan los insectos,
las malezas molestas, los hongos,
los roedores y las bacterias
y que constituyen una amenaza
para nuestro suministro de alimentos.
Son una parte esencial de
nuestro sistema alimentario.
A medida que la población ha aumentado
el monocultivo, el cultivo único,
nos ha ayudado a alimentar
a la gente de manera eficaz,
pero también expuso nuestra comida
al ataque masivo de plagas.
A la vez, nos hemos vuelto
más dependientes de los pesticidas.
Hoy en día, rociamos la tierra cada año
con más de 2200 millones
de kilos de pesticidas
para controlar a estos
visitantes no deseados.
La batalla contra las plagas,
especialmente los insectos,
ha marcado la larga historia
de la agricultura.
Los registros de hace
miles de años sugieren
que los humanos quemaron
activamente algunos de sus cultivos
después de la cosecha
para librarlos de plagas.
Hay incluso registros antiguos acerca
del uso de otros insectos para esa tarea.
En 300 d.C., los agricultores
chinos criaron
feroces hormigas depredadoras en naranjos
para proteger los árboles
de otros insectos.
Más tarde, a medida que la agricultura
aumentó a gran escala,
empezamos a rociar arsénico, plomo,
y tratamientos de cobre en los cultivos.
Pero estos eran increíblemente tóxicos
para los humanos también.
Como demandamos más productos
y los queríamos más seguros
también necesitábamos
productos químicos eficaces
que pudieran controlar
las plagas a escala mayor.
Esto dio paso a la era
de los pesticidas químicos.
En 1948, un químico suizo
llamado Paul Hermann Müller
fue galardonado con el Premio Nobel
por su descubrimiento
del diclorodifeniltricloroetano,
también conocido como DDT.
Esta nueva molécula tenía
un poder sin precedentes
para controlar muchas especies de insectos
hasta la década de 1950, cuando los
insectos se hicieron resistentes a ella.
Aún peor, los productos
químicos en realidad causaron
un dramático descenso
en la población aviar
envenenaron las fuentes de agua,
y finalmente se encontró que causaron
problemas de salud a largo plazo
en los seres humanos.
En 1972, prohibieron el DDT en EE.UU.
y aun así, encontramos
rastros en el ambiente hasta hoy.
Desde entonces, los químicos
han estado buscando alternativas.
Con cada nueva ola de invenciones,
han encontrado el mismo obstáculo...
la evolución rápida de las especies.
Conforme los pesticidas
destruyen las plagas,
a la vez, dejan atrás solo
a los individuos más resistentes,
que luego pasan sus genes
resistentes a los pesticidas
a la siguiente generación.
Así es como surgieron los súper bichos,
como el escarabajo de
la patata de Colorado,
que es resistente a más
de 50 insecticidas diferentes.
Otro inconveniente es que otros
bichos también están afectados.
Algunos de estos son predadores útiles
de plagas de plantas
o polinizadores vitales,
así que eliminarlos de la agricultura
anula sus beneficios, también.
Los pesticidas han mejorado con el tiempo
y actualmente están regulados
por estrictas normas de seguridad,
pero todavía tienen el potencial
de contaminar el suelo y el agua,
afectan a la fauna silvestre
e incluso dañan a los humanos.
Así que considerando todos estos riesgos,
¿por qué seguimos usando pesticidas?
Aunque son imperfectos, actualmente
son nuestra mejor apuesta
contra los principales
desastres agrícolas,
por no hablar de las enfermedades
transmitidas por los mosquitos.
Hoy, los científicos están buscando
estrategias alternativas
de control de plagas
que equilibren las demandas
de la producción de alimentos
con las preocupaciones ambientales.
La naturaleza se ha convertido en
una fuente importante de inspiración,
desde las plantas naturales
y productos químicos fúngicos
que pueden repeler
o atraer a los insectos,
hasta reclutar otros insectos
como guardaespaldas de cultivos.
También estamos recurriendo a soluciones
de alta tecnología, como los drones.
Programados para sobrevolar los cultivos,
estas máquinas pueden usar
sus sensores y GPS
para llevar a cabo rociados más exactos
que limitan el impacto medioambiental
de estos pesticidas.
Combinando conocimientos biológicos,
con la conciencia ambiental
y tecnologías mejoradas,
tenemos mejores oportunidades
de encontrar una solución
holística a las plagas.
Los pesticidas químicos no podrán
nunca limpiar su polémica reputación
pero con su ayuda, podemos asegurarnos
de que las catástrofes agrícolas
sean claramente una cosa del pasado.
1845, Irlande: des champs entiers
de pommes de terre
sont ravagés par un champignon parasite
qui infeste rapidement
cette culture essentielle.
Les conséquences sont dévastatrices.
La famine cause un million de morts
et plus d'un million de personnes
sont contraintes de quitter l'Irlande.
De nos jours, les pesticides nous mettent
à l'abri de telles catastrophes agricoles.
Il s'agit d'une gamme de produits
chimiques qui protègent des insectes,
des mauvaises herbes,
des champignons,
des rongeurs
et des bactéries
susceptibles d'attaquer nos récoltes.
Ils sont devenus essentiels
à notre système alimentaire.
Avec la croissance de la population,
la monoculture,
culture d'une seule espèce,
nous a permis de nourrir
efficacement les gens
mais elle expose aussi notre nourriture
à de nombreuses attaques de parasites.
Nous sommes donc devenus
plus dépendants des pesticides.
Aujourd'hui, plus de 2 millions de tonnes
de pesticides sont répandus sur Terre
pour contrôler ces visiteurs indésirables.
La guerre contre les parasites,
les insectes en particulier,
a jalonné la longue histoire
de l'agriculture.
Selon des archives
de plusieurs milliers d'années,
des hommes ont délibérément
brûlé le fruit de leurs récoltes
pour se débarrasser des parasites.
Il est même prouvé qu'autrefois, d'autres
insectes ont été appelés à la rescousse.
En 300 après JC, des fermiers chinois
ont spécialement élevé
des fourmis prédatrices agressives
dans une orangeraie, pour protéger
les arbres des autres insectes.
Plus tard, avec l'agriculture
à grande échelle,
nous avons commencé à arroser les champs
d'arsenic, de plomb et de cuivre.
Des substances hautement
toxiques pour l'Homme.
À la demande croissante
de produits plus sûrs,
s'est ajouté le besoin
d'une plus grande efficacité
sur les parasites
et à plus grande échelle.
Ce qui nous a précipités dans l'ère
des pesticides de synthèse.
En 1948, un chimiste suisse nommé
Paul Hermann Müller
reçut le Prix Nobel pour sa découverte
du dichlorodiphényltrichloroéthane,
aussi connu sous le nom de DDT.
Cette nouvelle molécule avait un effet
inégalé sur de nombreuses espèces,
jusqu'à ce que les insectes y deviennent
résistants dans les années 50.
Pire, le produit a provoqué un déclin
spectaculaire des populations d'oiseaux,
contaminé les ressources en eau
et finalement reconnu comme responsable
d'affections chroniques chez l'Homme.
Bien qu'interdit dès 1972
aux États-Unis,
il existe encore des traces de DDT
dans l'environnement aujourd'hui.
Depuis, les chimistes cherchent
des alternatives.
A chaque nouvelle invention,
ils se sont heurtés au même obstacle :
l'évolution rapide des espèces.
En détruisant les nuisibles,
les pesticides ne laissent derrière eux
que les individus les plus résistants.
Ceux-ci transmettent alors
leurs gènes résistant aux pesticides
à la génération suivante.
C'est ainsi que se sont développés
les super insectes,
comme le doryphore de la pomme de terre,
résistant à plus de 50 insecticides.
L'autre inconvénient,
ce sont les victimes collatérales.
Certains insectes sont des prédateurs
utiles ou des pollinisateurs vitaux,
les éliminer de l'agriculture, c'est aussi
se priver des bénéfices qu'ils apportent.
Les pesticides, améliorés au fil du temps,
sont actuellement soumis
à des normes de sécurité strictes,
mais ils sont encore susceptibles
de polluer les sols et l'eau,
menacer la faune
et même détériorer notre santé.
Face à tous ces risques, pourquoi
utilisons-nous encore des pesticides ?
Bien qu'imparfaits,
ils sont peut-être notre meilleur rempart
contre des désastres agricoles importants,
sans parler des maladies
transmises par les moustiques.
Aujourd'hui, les scientifiques recherchent
des méthodes de contrôle alternatives
favorisant l'équilibre
entre la demande de production
et les questions environnementales.
La nature est devenue
une importante source d'inspiration,
des plantes aux champignons,
capables d'attirer
ou de repousser les insectes,
au recrutement d'autres insectes
comme « garde-du-champ ».
Les solutions high-tech sont
également explorées, avec les drones.
Programmés pour survoler
les zones cultivées,
ces engins peuvent utiliser
leurs capteurs et le GPS
pour effectuer un épandage plus ciblé
limitant l'impact environnemental
des pesticides.
En combinant connaissances biologiques,
sensibilisation à l'environnement
et technologies améliorées,
nous améliorons nos chances de trouver
une solution holistique aux parasites.
Les pesticides chimiques ne se déferont
jamais de leur réputation controversée
mais grâce à eux,
nous avons l'assurance
que les catastrophes agricoles
font bel et bien partie du passé.
ב 1845, שדות תפוחי האדמה הגדולים של אירלנד
נפגעו ממחלה פטריתית פולשנית
שהדביקה במהירות את יבול הבסיס הזה.
ההשפעה היתה הרסנית.
מליון אנשים מתו מרעב,
ויותר ממליון אחרים נאלצו לעזוב את אירלנד.
כיום, אנחו נמנעים מכאלה קטסטרופות חקלאיות
בעזרת חומרי הדברה.
אלה הם מגוון חומרים כימיקליים
מעשה ידי אדם ששולטים בחרקים,
בעשבים בלי רצויים,
בפטריות,
מכרסמים,
ובקטריות
שעלולים לאיים על אספקת המזון שלנו.
הם הפכו לחלק חיוני ממערכת המזון שלנו.
וכשאוכלוסיות גדלו, מוֹנוֹקוּלְטוּרָות
חוות של גידול יחיד,
עזרו להאכיל אנשים באפקטיביות.
אבל הן גם הותירו את האוכל שלנו פגיע
להתקפות קיצוניות של מזיקים.
וכך, נעשנו תלויים אף יותר על חומרי הדברה.
היום, אנחנו ממטירים 2.5 מיליארד ק"ג
של חומרי הדברה ברחבי כדור הארץ, כל שנה
כדי לשלוט במבקרים הלא רצויים.
המאבק נגד מזיקים, בעיקר חרקים,
מאפיין את ההסטוריה הארוכה של החקלאות.
תעוד מלפני אלפי שנים
מרמז שאנשים שרפו במכוון כמה מהיבולים שלהם
אחרי הקציר
כדי להפטר ממזיקים.
יש אפילו עדויות מהעבר
לכך שגייסנו חרקים אחרים לעזרתנו.
בשנת 300, חקלאים סינים
הרבו במכוון נמלים ציידות תוקפניות
במטעי תפוזים,
כדי להגן על העצים מחרקים אחרים.
בהמשך, עם התפשטות החקלאות המתועשת,
התחלנו להמטיר ארסניק, עופרת,
ונחושת כדי לטפל ביבולים.
אבל אלה היו ממש רעילים גם לאנשים.
כשהדרישה שלנו לתוצרת רבה ובטוחה יותר גברה,
גבר גם הצורך בכימיקלים יעילים
שיכולים לשלוט במזיקים בקנה מידה גדול.
זה הביא את עידן חומרי ההדברה הכימיים.
ב-1948, כימאי שוויצרי בשם פאול הרמן מולר
קיבל פרס נובל על גילוי
הדיכלורודיפנילטריכלורואתאן,
שידוע גם כ-DDT.
למולקולה החדשה הזו היתה יכולת חסרת תקדים
לשלוט במיני חרקים רבים,
עד שנות ה-50, כאשר חרקים הפכו עמידים אליו.
גרוע מזה, הכימיקל למעשה גרם
לירידה משמעותית באוכלוסיית הציפורים,
הרעיל מקורות מים,
ולבסוף נמצא כגורם
לבעיות בריאותיות לטווח ארוך בבני אדם.
עד 1972, השימוש ב-DDT נאסר בארצות הברית,
אך שאריות שלו עדיין נמצאות בסביבה היום.
מאז, כימאים חיפשו אלטרנטיבות.
עם כל גל חדש של המצאות,
הם נתקלו באותם מכשולים –
אבולוציה מהירה של מינים.
כשחומרי הדברה משמידים אוכלוסיות מזיקים,
הם משאירים אחריהם
רק את הפריטים הכי עמידים.
אלה מעבירים את הגנים העמידים שלהם
לחומרי הדברה
לדור הבא.
זה מוביל לעליה בסופר חרקים,
כמו חיפושית תפוחי האדמה מקולורדו,
שעמידה למעל 50 חומרי הדברה.
חסרון נוסף הוא שחרקים אחרים
עלולים להיפגע.
חלקם טורפים מועילים של מזיקים לצמחים
או מאביקים חיוניים,
אז מחיקתם מהחקלאות מוחקת
גם את התועלות שלהם.
חומרי הדברה השתפרו במשך הזמן,
והם כיום מפוקחים
על ידי סטנדרטים חמורים של בטיחות,
אבל עדיין יש להם פוטנציאל לזהם אדמה ומים,
להשפיע על חיי הבר,
ואפילו לפגוע בנו.
אז בהינתן כל הסיכונים האלה,
למה אנחנו ממשיכים להשתמש בחומרי הדברה?
למרות שהם לא מושלמים,
הם אולי ההימור הטוב ביותר שלנו כיום
נגד משברים חקלאיים גדולים,
שלא להזכיר מחלות הנישאות על ידי יתושים.
היום, מדענים מחפים אסטרטגיות
שליטה אלטרנטיביות במזיקים
שמאזנות את הדרישה ליצור מזון
עם שיקולים סביבתיים.
הטבע הפך למקור עיקרי להשראה,
מכימיקלים צמחיים ופטרייתיים טבעיים
שיכולים לדחות או למשוך חרקים,
לגיוס חרקים אחרים כשומרי ראש של יבולים.
אנחנו גם פונים לפתרונות היי טק כמו רחפנים.
שיכולים לעוף מעל היבולים,
ולהשתמש בחיישנים שלהם וב-GPS
כדי לבצע המטרות יותר ממוקדות
שמגבילות את ההשפעה הסביבתית הרחבה
של חומר ההדברה.
עם שילוב של הבנה ביולוגית,
מודעות סביבתית,
וטכנולוגיות משופרות,
יש לנו סיכוי טוב יותר
למצוא פיתרון הוליסטי למזיקים.
חומרי הדברה כימיים אולי לעולם לא ייפטרו
מהמוניטין הבעייתי שלהם,
אבל בעזרתם,
אנחנו יכולים להבטיח שקטסטרופות חקלאיות
יישארו בעבר.
1845., Irska polja krumpira
pogodila je invazivna gljivična bolest
koja je zarazila osnovni usjev.
Učinak je bio razarajući.
Milijun ljudi umrlo je od gladi,
a više od milijun ih je moralo
otići iz Irske.
Danas, izbjegavamo takve pošasti
pomoću pesticida.
To su kemikalije koje je čovjek napravio,
a kontroliraju kukce,
neželjene korove,
gljivice,
glodavce
i bakterije
koje mogu prijetiti našoj hrani.
Postali su sastavni dio
našeg sustava ishrane.
Kako su populacije rasle,
monokulture, uzgoj jednog usjeva,
pomogle su nam da hranimo ljude.
I stvorile hranu ranjivu na
napade štetnika.
Zauzvrat, postali smo ovisniji
o pesticidima.
Danas, godišnje trošimo
2 milijarde kilograma pesticida
da bi kontrolirali ove neželjene štetnike.
Borba protiv štetnika,
osobito insekata,
označila je dugu povijest poljoprvirede.
Zapisi od prije nekoliko tisuća godina
govore da su ljudi aktivno palili
svoje usjeve nakon žetve
kako bi uklonili štetnike.
Postoje čak i dokazi iz drevnih vremena
kada su regrutirani insekti da pomognu.
300-te n. K. kineski seljaci
uzgajali su mrave predatore
u voćnjacima naranči,
kako bi zaštitili drveće od drugih kukaca.
Kasnije, kako su se velike farme širile,
počeli smo prskati stvari arsenom,
olovom i bakrom.
Ali oni su bili otrovni i za
ljude.
Kako se povećavala potreba
za sigurnom hranom,
tako se povećala i potreba
za učinkovitim kemikalijama
koje mogu kontrolirati štetnike
na višoj razini.
Ovo je donijelo eru
kemijskih pesticida.
1948., švicarski kemičar
Paul Hermann Müller
dobio je Nobelovu nagradu
za svoje otkriće
diklordifenilkloretana, poznatog kao DDT.
Ova nova molekula imala je
neusporedivu moć u kontroli insekata
do 1950ih,
kada insekti postaju otporni na nju.
Još gore, kemikalija je utjecala
na dramatičan pad u populaciji ptica,
otrovane izvore vode,
i otkriveno je da uzrokuje
dugoročne zdravstvene probleme u ljudi.
Do 1972., DDT je zabranjen
u SAD-u,
ali tragovi se i danas nalaze u okolišu.
Od onda, kemičari su tražili alternativu.
Sa svakim novim valom inovacija,
naišli su na neke prepreke --
brzu evoluciju vrsta.
Kako pesticidi uništavaju štetnike,
ostavljaju iza sebe najotpornije
jedinke.
One onda prenose svoje gene
otporne na pesticide
na sljedeću generaciju.
To je dovelo do pojave super kukaca,
kao što je krumpirova zlatica iz Colorada,
koja je otporna na 50 vrsta insekticida.
Još jedna loša strana je da drugi kukci
stradaju u tim napadima.
Neki od njih su vrlo korisni
istrebljivači štetnika ili oprašivači,
tako da je brisanje njih iz poljoprivrede,
isto kao i obrisati sve što čine.
Pesticidi su se poboljšali s vremenom
i trenutno ih reguliraju strogi
sigurnosni standardi
ali još uvijek imaju potencijal onečistiti
tlo i vodu,
utjecati na prirodu,
i naštetiti nam.
Kada vidimo sve te rizike,
zašto i dalje koristimo pesticide?
Iako su nesavršeni,
oni su sada naša najbolja obrana
od velikih poljoprivrednih katastrofa,
da ne spominjemo bolesti koje prenose
komarci.
Danas znanstvenici traže alternativne
načine kontrole štetnika
koji uravnotežuju potražnju hrane
sa brigom za okoliš.
Priroda je postala izvor inspiracije,
prirodnim
biljnim i gljivičnim kemikalijama
kojima tjeraju ili privlače kukce,
regrutiranjem drugih
insekata da čuvaju usjeve.
Okrećemo se tehnološkim rješenjima,
kao što su dronovi.
Programirani su da lete iznad usjeva,
i mogu koristiti GPS i senzore
da bi preciznije prskali
kako bi smanjili utjecaj pesticida na
okoliš.
Kombinacijom biološkog shvaćanja,
okolišne osviještenosti,
i poboljšanih tehnologija,
imamo bolju šansu da pronađemo
holističko rješenje za štetnike.
Kemijski pesticidi nikad neće
imati dobar glas,
ali uz njihovu pomoć,
možemo osigurati da poljoprivredne
katastrofe
ostanu čvrsto u prošlosti.
Pada tahun 1845, perkebunan kentang
Irlandia diserang oleh hama jamur
yang dengan cepat merusak tanaman makanan
pokok ini.
Efeknya sangat menghancurkan.
Satu juta orang meninggal karena kelaparan
dan lebih dari satu juta terpaksa
meninggalkan Irlandia.
Sekarang, kita menghindari petaka seperti
ini dengan bantuan pestisida.
Mereka adalah berbagai bahan kimia
buatan manusia untuk mengontrol serangga,
gulma yang tidak dinginkan
jamur,
tikus,
dan bakteri
yang bisa mengancam persediaan
makanan kita
Pestisida menjadi bagian penting sistem
makanan kita
Karena populasi bertambah, monokultur,
pertanian tanaman tunggal,
telah membantu memberi makan orang-orang
secara efisien.
Tetapi Ia juga menyebabkan makanan
kita rentan diserang oleh hama
Pada akhirnya, kita menjadi lebih
tergantung pestisida.
Sekarang, setiap tahunnya kita menyemprot
lebih dari 5 miliar pound pestisida di bumi
untuk mengontrol hama yang tidak
diinginkan tersebut.
Perjuangan melawan hama,
terutama serangga,
telah menandai sejarah panjang pertanian.
Catatan dari ribuan tahun lalu
mengindikasikan manusia secara aktip
membakar sebagian hasil panen
untuk membebaskan mereka dari hama.
Bahkan ada bukti dari masa lampau bahwa
kita memakai serangga lain untuk membantu.
Pada 300 tahun Masehi, petani Cina secara
khusus menternakkan semut predator ganas
pada perkebunan jeruk untuk melindungi
tanaman tersebut dari hama lainnya.
Setelah pertanian skala besar meluas,
kita mulai memercikkan arsenik, timbal,
dan tembaga pada tanaman.
Tapi zat-zat itu sangat beracun
terhadap manusia juga.
Seiring meningkatnya permintaan terhadap
produk yang lebih aman,
begitu pun kebutuhan untuk bahan kimia
yang efektif,
yang bisa mengendalikan hama
pada skala yang lebih luas.
Hal ini memulai era pestisida kimia.
Pada 1948, seorang ahli kimia Swiss
bernama Paul Hermann Müller
dianugrahi sebuah Nobel karena temuannya
yaitu dichlorodiphenyltrichloroethane,
dikenal sebagai DDT.
Molekul baru ini dengan kekuatan tak
tertandingi mengontrol berbagai serangga
hingga tahun 1950an, ketika serangga
kebal DDT.
Lebih buruk, DDT menurunkan populasi
burung secara dramatis,
meracuni sumber air,
dan dinyatakan sebagai penyebab masalah
kesehatan jangka panjang pada manusia.
Pada 1972, DDT telah dilarang
di Amerika Serikat,
tetapi jejaknya masih ada pada lingkungan
sampai hari ini.
Sejak itu, ahli kimia telah mencari
alternatif.
Dengan setiap gelombang baru penemuan,
mereka menemukan kendala yang sama -
evolusi spesies yang sangat cepat.
Karena pestisida menghancurkan
populasi hama,
yang tersisa hanya hama-hama yang paling
resisten.
Mereka kemudian menurunkan gen kebal
pestisida
pada generasi selanjutnya.
Hal ini mengarah pada meningkatnya
serangga super,
seperti kumbang kentang Colorado,
yang kebal terhadap lebih dari 50
jenis insektisida berbeda.
Kelemahan lain adalah bahwa serangga
lain juga terjebak dalam pemusnahan.
Sebagiannya adalah predator bermanfaat
atau serangga penyerbuk yang penting,
sehingga menghilangkan mereka dari
pertanian, menghapus manfaat mereka juga.
Pestisida membaik dari
waktu ke waktu
dan sekarang ini diatur dengan aturan
keamanan yang ketat,
tetapi mereka masih memiliki potensi untuk
mencemari tanah dan air,
mempengaruhi margasatwa,
dan bahkan membahayakan kita.
Jadi menyadari semua resiko tadi, mengapa
kita terus memakai pestisida.
Walaupun tidak sempurna,
Pestisida saat ini mungkin langkah terbaik
melawan bencana pertanian besar,
dan juga penyakit-penyakit yang
ditularkan nyamuk.
Saat ini, para ilmuwan mencari
alternatif strategi pengendalian hama
yang menyeimbangkan tuntutan produksi
makanan
dengan kepedulian pada lingkungan.
Alam telah menjadi sumber inspirasi utama,
dari bahan kimia alami tumbuhan dan jamur
yang dapat mengusir atau menarik serangga,
hingga merekrut serangga lainnya
sebagai penjaga tanaman.
Kita juga beralih ke solusi teknologi
tinggi seperti drone.
Diprogram terbang melintasi tanaman,
mesin ini menggunakan sensor dan GPS
untuk melakukan penyemprotan yang lebih
terencana
yang mengurangi pengaruh luas
pestisida pada lingkungan.
Dengan gabungan pemahaman biologi,
kesadaran lingkungan,
dan teknologi yang baik,
Kita memiliki kesempatan yang lebih baik
untuk menemukan solusi holistik bagi hama.
Pestisida kimia mungkin tidak akan pernah
menggeser reputasi kontroversial mereka,
tapi dengan bantuan mereka,
kita dapat menjamin bahwa malapetaka
pertanian
hanya ada di masa lalu kita.
Nel 1845, vasti campi di patate irlandesi
furono colpiti da un'epidemia fungina
che rapidamente infestò
questo alimento base.
L'effetto fu devastante.
Un milione di persone morì
a causa della carestia,
e oltre un milione di persone
furono costrette a lasciare l'Irlanda.
Al giorno d'oggi, evitiamo queste
catastrofi con l'aiuto dei pesticidi.
Sono una gamma di prodotti chimici fatti
dall'uomo che controllano gli insetti,
le erbe infestanti,
funghi,
roditori,
e batteri
che potrebbero minacciare il nostro cibo.
Sono una parte essenziale
della rete alimentare.
Con la crescita della popolazione,
la monocoltura, il singolo raccolto,
ha aiutato la persone a nutrirsi
adeguatamente.
Ma ha anche lasciato il nostro cibo
vulnerabile all'attacco dei parassiti.
Come conseguenza, siamo diventati
più dipendenti dai pesticidi.
Oggi, annualmente irroriamo oltre
2 milioni di tonnellate di PCB nel pianeta
per controllare questi visitatori
indesiderati.
La battaglia contro i parassiti,
specialmente insetti,
ha contrassegnato la lunga storia
dell'agricoltura.
Tracce risalenti a migliaia di anni fa
suggeriscono che gli esseri umani
bruciavano alcuni dei loro raccolti
per liberarsi dei parassiti.
Ci sono anche prove che in tempi antichi
reclutavamo altri insetti per aiutare.
Nel 300 D.C., i contadini cinesi
allevavano feroci formiche predatorie
negli aranceti per proteggere
questi alberi dagli altri insetti.
Con la diffusione dell'agricoltura,
cominciammo con piccole dosi di arsenico,
piombo e trattamenti con rame.
Ma questi erano incredibilmente tossici
per la salute umana.
Con la crescita della domanda,
la produzione sicura è aumentata,
allo stesso modo il bisogno dei pesticidi
che potrebbero controllare i parassiti
su vasta scala.
Questo introdusse l'era
dei pesticidi chimici.
Nel 1948, un chimico svizzero di nome
Paul Hermann Müller
venne premiato con il Nobel
per la sua scoperta
del diclorodifeniltricloretano,
conosciuto come DDT.
Questa nuova molecola era ineguagliabile
nel controllare molte specie di insetti
fino agli anni 50, quando gli insetti
divennero resistenti ad essa.
Quel che è peggio, i PCB hanno causato una
riduzione nella popolazione di uccelli,
hanno avvelenato sorgenti d'acqua,
e infine si è scoperto che sono causa di
problemi di salute a lungo termine.
Dal 1972, il DDT è stato vietato
negli Stati Uniti,
e ancora oggi alcune tracce
persistono nell'ambiente.
Da allora, i chimici stanno cercando
alternative.
A ogni nuova invenzione
hanno incontrato lo stesso ostacolo -
evoluzione rapida della specie.
Quando i pesticidi
distruggono i parassiti,
lasciano avanzare solo
i singoli più resistenti.
Essi trasmettono quindi i geni
resistenti ai pesticidi
alla generazione successiva.
Questo ha portato alla comparsa
di super insetti
come lo scarafaggio
delle patate del Colorado
che è resistente ad oltre
50 tipi di insetticida.
Un altro svantaggio è che altri insetti
finiscono nel fuoco incrociato.
Alcuni di questi sono utili predatori dei
parassiti delle piante o impollinatori,
quindi cancellarli dall'agricoltura
rimuove anche i loro benefici.
I pesticidi sono migliorati nel tempo
e rispondono attualmente a rigidi
standard di sicurezza,
ma possono ancora potenzialmente
inquinare il suolo e l'acqua,
avere effetti sulla natura,
e anche danneggiarci.
Considerando tutti questi rischi,
perchè continuare a usare i pesticidi?
Anche se sono imperfetti,
attualmente potrebbero essere la nostra
migliore scommessa contro le carestie,
senza contare le malattie trasmesse
dalle zanzare.
Oggi, gli scienziati sono alla ricerca di
strategie di controllo alternative
in grado di bilanciare la domanda di cibo
con aspetti ambientali.
La natura è diventata
la maggiore risorsa di ispirazione
dalla piante naturali e sostanze fungine
che possono respingere o attrarre insetti,
per reclutare altri insetti
come guardie del corpo del raccolto.
Stiamo anche andando
verso soluzioni high-tech, come i droni.
Programmati per volare sopra i raccolti,
queste macchine possono usare
i loro sensori e il GPS
per realizzare spray più mirati
che limitano l'impatto
dei pesticidi.
Con una combinazione
di comprensione biologica,
consapevolezza ambientale,
e migliori tecnologie,
abbiamo un'opportunità migliore di trovare
una soluzione olistica contro i parassiti.
I PCB non potranno mai scrollarsi di dosso
la loro controversa reputazione,
ma con il loro aiuto,
possiamo assicurare che
le catastrofi in agricoltura
rimangano nel nostro passato.
1845年 アイルランドの広大な畑が
菌による病気に襲われ
主要作物のジャガイモに
急速に広がりました
この被害は甚大でした
百万人が飢え死にし
百万人以上がアイルランドから
移住することになったのです
現代では 農薬によって
そのような農業災害を防げます
農薬は人間が作り出した化学物質で
昆虫や
雑草
菌類
げっ歯類
バクテリアといった
食料供給を脅かすものを抑制します
農薬は食料生産に
不可欠なものになりました
人口の増加にともない
単一栽培によって
効率的に食料を
まかなえるようになりました
しかし そのために食料は害虫や害獣による
広範な攻撃に対し脆弱になりました
一方で 農薬への依存が大きくなりました
今では地球全体で毎年
200万トン以上の農薬を
害虫や害獣を防ぐために散布しているのです
害虫や害獣の中でも
とりわけ昆虫との戦いは
農業の長い歴史に刻まれています
数千年前の記録によると
人類は害虫駆除の目的で
収穫後に穀物の一部を
燃やしていました
古代から他の昆虫を利用していた
証拠さえ残されており
西暦300年 中国では
獰猛なアリをオレンジの果樹園で飼育して
オレンジの木を他の虫から守っていました
後に大規模農業が広まると
ヒ素 鉛 銅を撒き始めました
しかしこれらの物質は
人類にとっても有害だったのです
より安全な生産への要求が高まるにつれて
より広範囲に害虫を抑制できる
効果的な化学物質の必要性が高まりました
化学農薬の時代の始まりでした
1948年にスイスの化学者
パウル・ヘルマン・ミュラーが
DDTとして知られる
ジクロロジフェニルトリクロロエタンを発見し
ノーベル賞を受賞しました
この新しい物質は昆虫たちが
耐性を獲得する1950年代まで
多くの昆虫種を抑制する
他に類がないほどの効果がありました
ところが悪いことにDDTは
鳥の数を劇的に減少させ
水源を汚染し
人類にも長期的な健康被害を
もたらすことがわかったのです
1972年までにアメリカ合衆国での
DDT使用は禁止されましたが
環境への影響が
いまだに残っています
それ以来 科学者たちは
DDTに代わる物質を探し続けています
新しい発明の度に
科学者たちは同じ問題に直面しました
それは 種の急激な進化です
農薬で害虫や害獣の大多数を駆除しても
最も抵抗力のある個体が残ります
生き残った個体は次の世代に
農薬に耐性のある遺伝子を残します
それが コロラドハムシのような
50種類以上の殺虫剤に耐えられる
スーパーバグを生みだす仕組みです
他の悪影響は他の虫たちが
巻き添えを食ってしまうことです
害虫を捕食したり花粉を媒介する益虫も
一緒に農業から排除することで
その恩恵を受けられなくなりました
農薬は年々改良され
現在は厳しい安全基準によって
厳格な安全基準で規制されています
それでもなお土壌や水源を汚染し
野生動物に影響を与えます
そして私たちにも害を与えるのです
これらのリスクがありながら
なぜ使い続けるのでしょう
農薬は完全ではありませんが
現時点ではおそらく
蚊が媒介する病気は言うまでもなく
主要な農業災害に対して
最善の方法なのです
科学者たちは今でも
食料生産と環境配慮を両立できる
害虫や害獣の駆除方法を
探し続けています
自然は重要なアイデアの源で
昆虫を遠ざけたりおびき寄せる
植物や菌に含まれる化学物質から
他の虫を穀物のボディーガードにする
ことまで様々です
ドローンのような高度な技術を使った
解決策も登場しています
穀物の上空を飛ぶように
プログラムされていて
センサーやGPSを使って
より的を絞った散布を行うことで
環境への影響を限定します
生物学的な理解と
環境への意識
技術革新を合わせることで
広い視野で考え出された害虫対策が
見つかる可能性は高まるでしょう
化学農薬の安全性について
議論が絶えることはありませんが
その効果によって
私たちは農業災害を
過去のものにしているのです
1845 წელს ირლანდიაში,
კარტოფილის დიდ მინდვრებში,
სოკოვანი დაავადება გავრცელდა,
რამაც მთელი მოსავალი დააავადა.
შედეგი დამანგრეველი იყო.
1 მილიონი ადამიანი
შიმშილისგან გარდაიცვალა,
მილიონზე მეტს კი,
ირლანდიის დატოვება მოუწია.
დღესდღეობით მსგავსი კატასტროფების
თავიდან ასაცილებლად პესტიციდებს ვიყენებთ.
ეს ადამიანის მიერ შექმნილი ქიმიკატებია,
რომელთა მეშვებითაც ვაკონტროლებთ
მწერებს,
სარეველა ბალახებს,
სოკოს,
მღრღნელებს,
და ბაქტერიებს,
რომლებიც საფრთხეს უქმნიან
საკვებ მარაგს.
ეს ქიმიკატები საკვების
განუყოფელი ნაწილი გახდა.
მოსახლეობის ზრდასთან ერთად,
მონოკულტურა
ეფექტურად უზრუნველყოფდა
ხალხის გამოკვებას.
თუმცა, ამან ჩვენი საკვები პროდუქტები
პარაზიტებისგან დაუცველი დატოვა.
ამიტომ, ჩვენ უფრო დამოკიდებულნი
გავხდით პესტიციდებზე.
დღესდღეობით, ყოველწლიურად,
დაახლოებით 2 მილიარდ კგ-ზე მეტ
პესტიციდს ვავრცელებთ დედამიწაზე,
არასასურველი სტუმრების
თავიდან მოსაშორებლად.
სასოფლო-სამეურნეო ისტორიას
უკვე დიდი ხანია ახსოვს
პარაზიტების წინააღმდეგ ბრძოლა,
განსაკუთრებით კი მწერებთან.
ათასობით წლის წინანდელ
ჩანაწერებში ვხედავთ,
რომ პარაზიტების მოსაშორებლად
მოსავლის აღების შემდეგ,
ადამიანები მინდვრებს წვავდნენ.
ისიც კი დასტურდება, რომ ანტიკურ დროში,
ადამიანები ამისთვის
სხვა მწერებს იშველიებდნენ.
ძ.წ. 300 წელს, ჩინელმა ფერმერებმა
ფორთოხლის ხეხილებში
სპეციალურად გაამრავლეს მტაცებელი ჭიები,
რომ ხეები სხვა მწერებისგან დაეცვათ.
შემდეგ, უკვე მეურნეობის
განვითარებასთან ერთად,
დავიწყეთ დარიშხანის, სპილენძის
და ტყვიის წამლების გამოყენება.
მაგრამ ეს ყველაფერი
ადამიანისთვისაც ძალიან მავნე იყო.
უსაფრთხო პროდუქციაზე
მოთხოვნის გაზრდასთან ერთად,
ეფექტური ქიმიკატების საჭიროებაც გაიზარდა,
რომლითაც ფართო მასშტაბებში
შევძლებდით პატაზიტების კონტროლს.
ასე გადავედით ქიმიური
პესტიციდების ერაში.
1948 წელს, შვეიცარელი ქიმიკოსი,
პოლ ჰერმან მიულერი,
ნობელის პრემიით დააჯილდოვეს.
დიქლოროდიფენილტრიქლოროეთანის (DDT)
აღმოჩენისთვის,
ამ ახალი მოლეკულით შესაძლებელი იყო
მწერების შეუდარებლად მძლავრი კონტროლი.
თუმცა 1950 წლიდან ისინი უკვე
რეზისტენტულები გახდნენ.
კიდევ უარესი, ქიმიკატებმა
ჩიტების რაოდენობა მკვეთრად შეამცირა,
მოწამლა წყლის რესურსები
და საბოლოოდ ადამიანის ჯანმრთელობასაც
შეეხო გრძელვადიან პერსპექტივაში.
1972-სთვის აშშ-ი DDT აიკრძალა,
მაგრამ მისი კვალი,
დღესაც კი შეიმჩნევა გარემოში.
მას შემდეგ, ქიმიკოსები
აქტიურად ეძებენ ალტერნატივას.
ყოველ ახალ აღმოჩენასთან ერთად,
იმავე პრობლემას აწყდებიან:
სახეობის სწრაფ ევოლუციას.
პესტიციდები ანადგურებენ პარაზიტებს,
თუმცა რჩებიან ყველაზე გამძლეები,
რომლებიც შემდეგ თავის,
პესტიციდის მიმართ გამძლე გენებს,
შემდეგ თაობას გადასცემენ.
სწორედ ამან გამოიწვია
ისეთი სუპერ ხოჭოების გაჩენა,
როგორიც კოლორადოს კარტოფილის ხოჭოა,
რომელიც 50 სხვადასხვა ინსექტიციდის
მიმართაა გამძლე.
კიდევ ერთი უარყოფითი მხარე ისაა, რომ
ამ ბრძოლაში სხვა ხოჭოებიც ზარალდებიან.
ზოგი მათგანი თვითონ ებრძვის მცენარის
პარაზიტებს და პოლინატორებს.
ასე რომ, მათ განადგურებასთან ერთად,
დამხმარე ძალასაც ვანადგურებთ.
დროთა განმავლობაში
პესტიციდები გაუმჯობესდა
და ახლა უკვე მკაცრი უსაფრთხოების
ნორმებით რეგულირდება,
თუმცა, მაინც არის წყლისა
და მიწის დაბინძურების,
ველურ ბუნებაზე გავლენის მოხდენის,
და ჩვენთვის ზიანის მოყენების საშიშროება.
ამ ყველა რისკის გათვალისწინებით,
რატომ ვაგრძელებთ პესტიციდების გამოყენებას?
მიუხედავად იმისა, რომ იდეალური არაა,
ამ ეტაპზე, ეს მაინც საუკეთესო ვარიანტია
სამეურნეო კატასტროფების
თავიდან ასაცილებლად.
თავი რომ დავანებოთ კოღოთი
გავრცელებულ დაავადებებთან ბრძოლას.
დღეს მეცნიერები პარაზიტებთან ბრძოლის
ახალ სტრატეგიებს ამუშავებენ.
ეძებენ ბალანსს, საკვებზე მოთხოვნასა
და გარემოს დაბინძურების პრობლემებს შორის.
ბუნება შთაგონების მთავარ წყაროდ იქცა.
ბუნებრივი მცენარის
და სოკოს ქიმიკატებით დაწყებული,
მცენარის დამცველი სხვა მწერების
გამრავლებით დამთავრებული.
ჩვენ ასევე ვიშველიებთ თანამედროვე
ტექნოლოგიას, მაგალითად დრონებს.
რომლებიც მოსავლის მინდვრების თავზე
საფრენადაა დაპროგრამებული
და GPS-სა და სენსორების დახმარებით,
უფრო დამიზნებით ასხამენ პესტიციდებს,
რაც გარემოზე უარყოფით გავლენას ამცირებს.
ჩვენ თუ გავაერთიანებთ
ბიოლოგიის ცოდნას, გარემოზე ზრუნვას
და გაუმჯობესებულ ტექნოლოგიებს,
უფრო დიდი შანსი გვექნება,
რომ ვიპოვოთ გლობალური გამოსავალი.
ქიმიური პესტიციდები თავის საეჭვო
რეპუტაციას ალბათ ვეღარ უშველიან,
მაგრამ მათი დახმარებით
თამამად შეგვიძლია ვთქვათ,
რომ სამეურნეო კატასტროფები
წარსულს ჩაბარდა.
1845년, 아일랜드의 광대한 감자밭에
외래침입 곰팡이병이 급속히 퍼져서
주식이 되는 감자 수확에
타격을 입혔습니다.
그 여파는 엄청났습니다.
수백 만 명이 기근으로 죽었고
백만 명 이상이 강제로
아일랜드를 떠났습니다
지금은 살충제 덕에 이런 농업적
대재앙을 피할 수 있습니다.
인간이 만든 화학 물질인
살충제는 곤충
원치 않는 잡초
곰팡이
설치류
박테리아 등
식량 공급의 위해요소를 제어합니다.
살충제는 식량 체계의
필수 요소가 되었습니다.
인구가 증가하면서 단일 재배 방식은
효과적인 식량 공급을 돕는 동시에
해충의 광범위한 공격에
취약해지는 결과도 초래했습니다.
그래서 인간은 살충제에
더 의존하게 되어 버렸죠.
현재 우리는 지구 전역에 연간
227,000톤 이상의 살충제를 살포해
불청객을 막고 있습니다.
특히 농업에서 곤충 등 해충과의 싸움은
그 오랜 역사를 자랑합니다.
수천 년 전의 기록에 따르면
인간은 수확이 끝난 후
적극적으로 농작물 일부를 태워서
해충을 제거했습니다.
심지어 다른 곤충의 도움을 받았다는
고대시대의 증거도 있습니다.
기원후 300년경, 중국 농부들은
특히 사나운 육식성 개미를 길러서
다른 곤충들로부터 오렌지 과수원의
나무를 지켰습니다.
그후 대규모 농작법이 퍼지자
인간은 비소, 납, 구리가 섞인
비료를 농작물에 뿌려대기 시작했습니다.
인간에게도 굉장히 해로운 물질들이었죠.
더 안전한 농작물에
대한 수요가 증가하자
대규모로 해충을 제어할 수 있는
효과적인 화학물의 필요성도 커졌습니다.
이로써 화학 살충제 시대가
도래했습니다.
1948년, 스위스 화학자인
파울 헤르만 뮐러는
노벨상을 수상하게 되었는데
DDT라고 하는 디클로로디페닐트리클로로에탄올을
발견했기 때문이었습니다.
이 새로운 물질은 수많은 곤충을 제어할
엄청난 위력을 지녔지만
1950년대가 되자
해충은 내성을 갖게 되었습니다.
설상가상으로 DDT 때문에
조류 개채수도 크게 감소했고
수자원도 오염되었으며
결국 인류에게 장기간의 건강 문제도
야기시킨다고 밝혀졌습니다.
1972년, DDT는 미국에서
사용이 금지되었으나
아직도 환경에 여전히 잔류합니다.
그 때 이후로 화학자들은
대안책을 찾았습니다.
새로운 발명품이 쏟아졌지만
똑같은 난관에 봉착했습니다.
급속한 종의 진화였습니다.
살충제가 해충 개체를 파괴하면서
가장 내성에 강한 종만
살아남은 것입니다.
그래서 살충제에 내성을 지닌
유전자가 다음 세대로
전해지게 된 것입니다.
이로 인해 콜로라도 감자잎벌레처럼
수퍼 곤충이 증가했는데
특히 이 종은 50개의 다른 살충제에
내성을 지닙니다.
또한 무해한 다른 곤충들이 오히려
박멸되는 상황이 발생했습니다.
여기에는 식물병 해충의 천적이나
중요한 화분 매개자가 있는데
농업에서 이들을 없애버리니
이들의 이점까지 없어지게 된 것입니다.
살충제는 시간이 지나면서 발전했으며
현재 엄격한 안전 지침에 따라
규제되고 있지만
여전히 토양과 물을
잠재적으로 오염시킬 수 있으며
야생 동물과 인간에게도
피해를 줄 수 있습니다.
이런 위험에도 불구하고
왜 살충제를 계속 쓰는 걸까요?
살충제가 불완전하긴 해도
모기 매개 질병은 물론이고
현재 엄청난 농업 재앙을 물리칠
가장 안전하고 확실한 해결책입니다.
현재 과학자들은 방제 대안책을 찾느라
고심하고 있습니다.
식량 생산 수요와
환경 문제 사이의 조화를 이룰
정책을 찾으려 하는 것이죠.
자연은 영감을 주는
주요 원천이었습니다.
해충을 퇴치하거나 유인하는
천연 식물과 곰팡이 화학약품과
농작물을 지키고자 타 곤충을 이용하는
방법에 이르기까지 말입니다
또, 드론같은
최첨단 방법도 쓰고 있습니다.
농작물 상공을 비행하도록
프로그램된 이 드론은
센서와 GPS를 사용해
목표물에만 살충제를 집중 투하해
환경에 광범위하게 미치는 영향을
줄일 수 있습니다.
생물학적 이해와
환경 인식
기술 향상 덕분에
해충에 대한 총체적인 해결책을
찾을 가능성이 높아졌습니다.
화학적 살충제의 논란은
끊임없이 제기되겠지만
그래도 살충제 덕분에
우리는 농업적 재앙을 과거지사로
묻어둘 수 있습니다.
W 1845 roku inwazyjna
choroba grzybicza zaatakowała
rozległe pola ziemniaczane w Irlandii.
Skutki były druzgocące.
Milion osób zmarło z głodu,
a kolejny milion musiał opuścić Irlandię.
Obecnie unikamy takich katastrof
rolniczych dzięki pestycydom.
To syntetyczne substancje chemiczne
do zwalczania insektów,
zbędnych chwastów,
grzybów,
gryzoni
i bakterii,
mogących zagrozić zasobom żywności.
To istotna część piramidy żywienia.
Wraz ze wzrostem populacji
uprawy monokulturowe
pomagają wydajnie karmić ludzi.
Ale narażają też żywność
na atak szkodników.
To sprawia, że stajemy się
bardziej zależni od pestycydów.
Obecnie spuszczamy na ziemię ponad
dwa miliardy kilogramów pestycydów rocznie
w celu zwalczania niepożądanych gości.
Walka ze szkodnikami,
szczególnie insektami,
naznaczyła długą historię rolnictwa.
Źródła sprzed tysięcy lat wskazują,
że po żniwach ludzie palili część upraw,
żeby pozbyć się szkodników.
Istnieją nawet dowody, że w starożytności
ludziom pomagały inne insekty.
W 300 roku n.e. chińscy rolnicy
celowo hodowali w sadach pomarańczy
drapieżne mrówki, żeby chronić drzewa
przed innymi insektami.
Kiedy upowszechniło się
rolnictwo wielkoobszarowe,
ludzie zaczęli spryskiwać uprawy
arsenem, ołowiem i miedzią.
Jednak one również były
bardzo toksyczne dla człowieka.
Wraz z rosnącym zapotrzebowaniem
na bezpieczniejsze produkty
wzrastała potrzeba
na skuteczne środki chemiczne,
które mogłyby zwalczać
szkodniki na większą skalę.
Zapoczątkowało to epokę
pestycydów chemicznych.
W 1948 roku szwajcarski chemik
Paul Hermann Müller
otrzymał Nagrodę Nobla za odkrycie
dichlorodifenylotrichloroetanu,
znanego również jako DDT.
Ta nowa cząsteczka posiadała niezrównaną
siłę zwalczania wielu gatunków insektów
aż do lat 50. XX wieku,
kiedy insekty się na nią uodporniły.
Co gorsza, środek ten doprowadził
do dramatycznego spadku populacji ptaków,
skażenia zasobów wodnych,
aż odkryto, że powoduje u człowieka
długotrwałe problemy zdrowotne.
W 1972 roku w Stanach Zjednoczonych
wprowadzono zakaz stosowania DDT,
a mimo to jego skutki odczuwalne są
w środowisku do dziś.
Od tamtej pory naukowcy
szukają innych możliwości.
Za każdym razem naukowcy trafiają
na tę samą przeszkodę,
szybki rozwój gatunków.
Ponieważ pestycydy niszczą
populacje szkodników,
pozostają tylko najbardziej
odporne osobniki.
Przekazują one następnemu pokoleniu geny
odporne na pestycydy.
Tak powstały superinsekty,
jak stonka ziemniaczana
odporna na ponad 50 różnych
środków owadobójczych.
Kolejnym minusem jest
negatywny wpływ na inne insekty.
Niektóre z nich to pomocne drapieżniki
szkodników roślin lub ważni zapylacze.
Pozbycie się ich powoduje też pozbycie się
przynoszonych przez nie korzyści.
Pestycydy zostały z czasem ulepszone
i obecnie regulują je surowe
normy bezpieczeństwa,
ale pestycydy wciąż mogą
zanieczyszczać glebę i wodę,
wpływać na faunę i florę,
a nawet szkodzić ludziom.
Zważywszy na wszystkie te zagrożenia,
dlaczego nadal używamy pestycydów?
Choć nie są pozbawione wad,
pestycydy najlepiej
zwalczają klęski rolnicze,
nie wspominając o chorobach
przenoszonych przez komary.
Naukowcy poszukują alternatywnych
sposobów zwalczania szkodników,
które równoważą wymogi
w produkcji żywności
i względy ekologiczne.
Przyroda stała się
głównym źródłem inspiracji,
od roślinnych i grzybiczych
substancji chemicznych,
które mogą odstraszać
lub przyciągać insekty,
po werbowanie innych insektów
do ochrony upraw.
Zwracamy się też ku zaawansowanym
technologicznie rozwiązaniom, jak drony.
Zaprogramowane do latania nad uprawami
maszyny korzystają z czujników i GPS,
żeby przeprowadzać bardziej
ukierunkowane rozpylania,
ograniczające oddziaływanie
pestycydu na środowisko.
Łącząc wiedzę biologiczną,
świadomość ekologiczną
i ulepszone technologie,
mamy większą szansę
na znalezienie holistycznego
rozwiązania problemu szkodników.
Pestycydy mogą nigdy nie pozbyć się
kontrowersyjnej reputacji,
ale to dzięki nim
możemy zagwarantować,
że katastrofy rolnicze
już się nie powtórzą.
Em 1845, os vastos batatais da Irlanda
foram atingidos por uma praga de fungos
que rapidamente infestaram
esta cultura essencial.
O efeito foi devastador.
Um milhão de pessoas morreu de fome,
e mais de um milhão
foram forçadas a sair da Irlanda.
Atualmente, evitamos estas catástrofes
agrícolas, com a ajuda de pesticidas
que são uma série de químicos
feitos pelo homem para controlar insetos,
ervas prejudiciais,
fungos,
roedores e bactérias
que são uma ameaça
para as nossas culturas.
Passaram a ser uma parte essencial
do nosso sistema alimentar.
À medida que a população aumenta,
a monocultura,
o cultivo de uma só espécie,
ajudou-nos a alimentar
as pessoas de modo eficaz,
mas também expôs os alimentos
ao ataque extensivo das pragas.
Daí que nos tenhamos tornado
mais dependentes dos pesticidas.
Hoje, lançamos no planeta
mais de 2300 milhões de quilos
de pesticidas
para controlar
esses visitantes indesejados.
A batalha contra as pragas,
em especial os insetos,
tem feito parte
da longa história da agricultura.
Registos de há milhares de anos
sugerem que os seres humanos
queimavam propositadamente
algumas das culturas após as colheitas
para se verem livres das pragas.
Até há indícios de tempos antigos,
de recorrermos a outros insetos para isso.
No ano 300 da nossa era,
os agricultores chineses
criavam ferozes formigas
predadoras nos laranjais,
para proteger as árvores
de outros insetos.
Mais tarde, à medida que alastrou
o cultivo de grande escala,
começámos a aspergir as culturas
com tratamentos de arsénico,
chumbo e cobre
que também eram incrivelmente tóxicos
para os seres humanos.
À medida que aumentava
a exigência de produtos mais seguros,
o mesmo acontecia
com a necessidade de químicos eficazes
que pudessem controlar pragas
a uma escala maior.
Isso deu origem à era
dos pesticidas químicos.
Em 1948, um químico suíço
chamado Paul Hermann Müller,
recebeu o Prémio Nobel
pela sua descoberta
do diclorodifeniltricloroetano,
mais conhecido por DDT.
Esta nova molécula
tinha um poder sem paralelo
de controlar muitas espécies de insetos,
até aos anos 50, quando os insetos
criaram resistência contra ele,
Pior ainda, o químico provocava
quedas enormes nas populações das aves,
envenenava as fontes de água,
e veio a descobrir-se que causava
problemas de saúde a longo prazo
nos seres humanos.
Em 1972, o DDT foi proibido nos EUA.
No entanto, ainda hoje
se mantêm vestígios dele no ambiente.
Desde então, os químicos têm
procurado alternativas.
Em cada nova vaga de invenções
encontraram sempre o mesmo obstáculo
— uma evolução rápida das espécies.
Quando os pesticidas destroem
populações de pestes,
deixam vivos apenas
os indivíduos mais resistentes.
Estes passam os seus genes
resistentes aos pesticidas
para a geração seguinte.
Isso leva ao aumento de super insetos.
como o escaravelho da batata Colorado
que é resistente a mais
de 50 inseticidas diferentes.
Outro inconveniente é que há
outros insetos apanhados pelo caminho.
Alguns deles são predadores úteis
de pragas de plantas
ou polinizadores vitais,
por isso, eliminá-los da agricultura
também elimina os seus benefícios.
Os pesticidas têm melhorado com o tempo
e são atualmente regulamentados
por estritas normas de segurança,
mas continuam a ter o potencial
de poluir o solo e a água,
um impacto sobre a vida animal
e até provocar-nos danos.
Considerando todos estes riscos,
porque continuamos a usar pesticidas?
Embora eles sejam imperfeitos,
podem ser a nossa melhor aposta
contra importantes desastres agrícolas
para não falar das doenças
provocadas por mosquitos.
Hoje, os cientistas procuram alternativas
para estratégias de controlo de pragas
que equilibrem as exigências
da produção de alimentos
com as preocupações ambientais.
A Natureza tornou-se
uma fonte importante de inspiração,
desde plantas naturais e químicos fungais
que podem repelir ou atrair insetos,
até recrutar outros insetos
como guarda-costas de culturas.
Também estamos a procurar soluções
de alta tecnologia, como os "drones".
Programados para voar sobre as culturas,
estas máquinas podem usar
os seus sensores e GPS
para realizar aspersões mais bem dirigidas
que limitem um impacto ambiental
de pesticidas mais alargado.
Com uma combinação
da compreensão biológica,
consciência do ambiente
e tecnologias melhoradas,
temos melhores hipóteses de encontrar
uma solução abrangente para as pragas.
Os pesticidas químicos nunca poderão
limpar a sua controversa reputação
mas, com a ajuda deles,
asseguramos que as catástrofes agrícolas
se mantenham como coisa do passado.
Em 1845, na Irlanda,
vastas plantações de batata
foram atingidas por uma praga de fungos
que rapidamente infestou
essa cultura essencial.
O efeito foi devastador.
Um milhão de pessoas morreram de fome,
e mais de um milhão
foram forçadas a deixar a Irlanda.
Atualmente, evitamos tais catástrofes
agrícolas com a ajuda de pesticidas,
que são uma série de produtos químicos
feitos pelo homem para controlar insetos,
ervas daninhas,
fungos,
roedores e bactérias
que ameaçam nossas culturas.
Eles se tornaram essenciais
no nosso sistema alimentar.
Com o aumento da população,
a monocultura, ou seja,
o cultivo de uma só cultura,
nos ajudou a alimentar
as pessoas de modo eficiente,
mas também expôs os alimentos
ao massivo ataque de pragas.
Como resultado, nós nos tornamos
mais dependentes dos pesticidas.
Hoje, lançamos anualmente no planeta
mais de 2,3 bilhões
de quilos de pesticidas
para podemos controlar
esses visitantes indesejados.
A batalha contra as pragas,
em especial contra os insetos,
tem marcado a longa
história da agricultura.
Registros feitos há milhares de anos
sugerem que os seres humanos
chegavam a queimar algumas
das culturas após as colheitas
para se verem livres das pragas.
Até há indícios na Antiguidade
de recorrermos a outros insetos para isso.
No ano 300 d.C., os agricultores chineses
criaram ferozes formigas
predadoras nos laranjais,
para proteger as árvores
de outros insetos.
Mais tarde, à medida que o cultivo
em grande escala se expandiu,
começamos a pulverizar as culturas com
tratamentos de arsênico, chumbo e cobre
que também eram incrivelmente
tóxicos para os seres humanos.
À medida que a exigência
de produtos mais seguros aumentava,
o mesmo ocorria com a necessidade
de produtos químicos eficazes
que pudessem controlar pragas
numa escala maior.
Isso deu origem à era
dos pesticidas químicos.
Em 1948, um químico suíço
chamado Paul Hermann Müller
recebeu o Prêmio Nobel pela descoberta
do diclorodifeniltricloroetano,
mais conhecido por DDT.
Essa nova molécula
tinha o poder sem paralelo
de controlar muitas espécies de insetos,
mas somente até os anos 1950, quando
os insetos criaram resistência contra ela.
Pior ainda, a substância química provocava
quedas enormes nas populações das aves,
envenenava as fontes de água
e, veio-se a descobrir, causava,
no longo prazo, problemas de saúde
nos seres humanos.
Em 1972, o DDT foi banido dos EUA.
No entanto, ainda hoje
se mantêm vestígios dele no ambiente.
Desde então, os químicos
têm procurado alternativas.
Em cada nova onda de invenções
encontraram sempre o mesmo obstáculo:
uma rápida evolução das espécies.
Quando os pesticidas destroem
populações de pestes,
apenas os indivíduos
mais resistentes sobrevivem.
Estes transmitem os genes
resistentes a pesticidas
para a geração seguinte.
Isso leva ao aumento de superinsetos,
como o besouro-da-batata do Colorado,
que é resistente a mais
de 50 inseticidas diferentes.
Outro inconveniente é que há
outros insetos atingidos pelo caminho.
Alguns deles são predadores úteis
de pragas de plantas
ou polinizadores vitais.
Por isso, eliminá-los da agricultura
também elimina os seus benefícios.
Os pesticidas têm melhorado com o tempo
e atualmente são regulamentados
por rígidas normas de segurança,
mas continuam a ter o potencial
de poluir o solo e a água,
impactar a vida animal
e até prejudicar nossa saúde.
Considerando todos esses riscos,
por que continuamos a usar pesticidas?
Embora eles sejam imperfeitos,
podem ser a nossa melhor aposta
contra importantes desastres agrícolas,
para não falar das doenças
provocadas por mosquitos.
Hoje, os cientistas procuram alternativas
para estratégias de controle de pragas
que equilibrem as exigências
da produção de alimentos
e as preocupações ambientais.
A natureza se tornou
uma fonte importante de inspiração,
desde plantas naturais e químicos fúngicos
que podem repelir ou atrair insetos,
até recrutar outros insetos
como guarda-costas de culturas.
Também estamos buscando soluções
de alta tecnologia, como os drones.
Programadas para voar sobre as culturas,
essas máquinas podem usar sensores e GPS
para realizar pulverizações
mais bem dirigidas
que restrinjam o impacto
ambiental dos pesticidas.
Ao combinar a compreensão biológica,
consciência do meio ambiente
e tecnologias aperfeiçoadas,
temos melhores chances de encontrar
uma solução holística para as pragas.
Os pesticidas químicos nunca poderão
limpar a sua controversa reputação,
mas, com a ajuda deles,
podemos garantir
que as catástrofes agrícolas
sejam coisa do passado.
În 1845, o ciupercă parazită a afectat
culturi vaste de cartofi din Irlanda
şi a infestat cu rapiditate
cultura de bază.
Efectul a fost devastator.
Un milion de locuitori au murit de foame,
iar peste un milion au fost constrânşi
să părăsească Irlanda.
Astăzi, evităm astfel de catastrofe
din agricultură cu ajutorul pesticidelor.
Acestea sunt o categorie de chimicale
produse de om pentru a controla insectele,
ierburile nedorite,
ciupercile,
rozătoarele
şi bacteriile
care pot ameninţa
proviziile de alimente.
Acestea au un rol esenţial
în sistemul nostru alimentar.
Odată cu creșterea populaţiei,
monocultura, cultivarea recoltei unice,
ne-a permis să asigurăm
hrană oamenilor în mod eficient.
Însă alimentele au devenit vulnerabile
la atacul extensiv al dăunătorilor.
Astfel, am devenit
mai dependenţi de pesticide.
Astăzi stropim anual peste 22 milioane
de litri de pesticide pe întreg Pământul
pentru a controla
aceşti vizitatori nedoriţi.
Lupta împotriva dăunătorilor,
în special a insectelor,
a marcat istoria agriculturii.
Consemnări datând de mii de ani
sugerează că muncitorii ardeau
intenţionat culturile după recoltă
pentru a scăpa de dăunători.
Există şi dovezi din timpuri străvechi
despre alte insecte selectate ca să ajute.
În anul 300 d.H., fermierii chinezi
creșteau furnici feroce și periculoase
în livezi de portocali
ca să protejeze pomii de alte insecte.
Cu dezvoltarea culturii la scară largă,
am început să stropim culturile
cu soluţii de arsenic, plumb şi cupru.
Dar aceste substanţe erau
extrem de nocive şi pentru oameni.
Odată cu cererea în creştere
pentru produse mai sigure,
a crescut şi nevoia de produse
chimice eficiente
care să controleze dăunătorii
la scară largă.
Astfel am intrat în era
pesticidelor chimice.
În 1948, Paul Hermann Müller,
un chimist suedez,
a primit premiul Nobel
pentru descoperirea
Diclor-Difenil-Tricloretanului cunoscut,
de asemenea, sub numele de DDT.
Această moleculă avea o putere de neegalat
în controlul multor specii de insecte
până în 1950, când insectele
au dezvoltat rezistenţă la aceasta.
Și mai rău e că substanţa a condus
la un declin dramatic în rândul păsărilor,
a otrăvit izvoare de apă
şi s-a dovedit a fi cauza problemelor
de sănătate cu efect îndelungat la oameni.
Până în 1972, DDT era deja interzis
în Statele Unite,
dar mediul încă mai conţine urme
ale acestei substanţe.
De atunci, cercetătorii sunt
în căutare de alternative.
Dar cu fiecare invenţie,
apăreau aceleaşi obstacole:
evoluţia rapidă a speciilor.
În timp ce pesticidele distrug
populaţiile de dăunători,
urmaşii acestora dezvoltă
o rezistenţă puternică.
Acestea transmit generaţiilor următoare
genele rezistente la pesticide.
Astfel s-a ajuns la apariţia
unor super gândaci
precum gândacii de Colorado,
care sunt rezistenţi
la peste 50 de pesticide diferite.
Alt dezavantaj este că şi alte insecte
sunt distruse de pesticide.
Unele dintre acestea sunt prădători
benefici sau polenizatori vitali,
deci eliminarea acestora din agricultură
ne privează de beneficiile lor.
Pesticidele s-au îmbunătăţit cu timpul
şi sunt în prezent reglementate
de standarde stricte de siguranţă,
însă tot au potenţialul
de a polua solul şi apa,
de a dăuna faunei şi florei,
şi de a ne afecta sănătatea.
Luând în considerare aceste riscuri,
de ce am continua să folosim pesticide?
Departe de a fi ideale,
acestea sunt cel mai bun aliat al nostru
împotriva dezastrelor agriculturale majore
fără a menţiona maladiile
cauzate de ţânţari.
Astăzi, oamenii de știință cercetează
soluţii alternative împotriva dăunătorilor
care să echilibreze cererile
producţiei de alimente
cu preocupările legate de mediu.
Natura a devenit
o sursă majoră de inspiraţie,
de la plante naturale până la fungicide
care pot respinge sau atrage insectele,
sau la utilizarea altor insecte
ca gardieni ai culturilor.
Ne îndreptăm, de asemenea,
spre soluţii high-tech precum dronele.
Programate să zboare deasupra recoltelor,
aceste maşinării își pot utiliza
senzorii şi GPS-ul
pentru a efectua stropiri în zone vizate
care limitează impactul covârşitor
asupra mediului înconjurător.
Combinând cunoștințele de biologie
cu sensibilizarea
privind protecția mediului
şi cu tehnologii îmbunătăţite,
avem şanse mai mari să găsim
metode holistice contra dăunătorilor.
Pesticidele chimice vor avea mereu
o reputaţie controversată,
dar cu ajutorul acestora,
ne putem asigura
că asemenea catastrofe agriculturale
vor fi de domeniul trecutului.
В 1845 году агрессивное
грибковое заболевание
поразило и уничтожило огромные
картофельные поля в Ирландии.
Был нанесён колоссальный урон.
Миллион человек погибли от голода,
а ещё более миллиона
были вынуждены покинуть Ирландию.
В настоящее время во избежание подобных
аграрных катастроф используют пестициды.
Это группа синтетических химикатов
для борьбы с насекомыми,
сорняками,
грибками,
грызунами
и бактериями,
угрожающими продовольственным запасам.
Они стали важной частью
нашей продовольственной системы.
Население выросло,
и монокультурное земледелие
помогло удовлетворить потребности в пище.
Но из-за этого продовольствие стало
уязвимым для масштабных атак вредителей.
В итоге мы стали
более зависимы от пестицидов.
На сегодняшний день в мире используют
более двух миллионов тонн пестицидов
для борьбы с этими непрошеными гостями.
Борьба с вредителями, особенно насекомыми,
оставила отпечаток в долгой истории
сельского хозяйства.
Записи тысячелетней давности
свидетельствуют о том,
что люди активно сжигали
некоторые культуры после жатвы,
чтобы избавиться от вредителей.
С древних времён
сохранились доказательства
использования одних насекомых
для борьбы с другими.
В 300 г. нашей эры китайские земледельцы
специально разводили
свирепых хищных муравьёв
для защиты апельсиновых садов
от других жуков.
С ростом крупномасштабного земледелия
для опрыскивания культур
стали использовать мышьяк, свинец и медь.
Однако они были
очень токсичны и для людей.
Спрос на более надёжное
и масштабное производство рос,
поэтому потребовались
более эффективные химикаты
для крупномасштабной борьбы с вредителями.
Тогда началась эпоха
химических пестицидов.
В 1948 году швейцарский химик
Пауль Герман Мюллер
получил Нобелевскую премию
за открытие дихлордифенилтрихлорэтана,
также известного как ДДТ.
Эта новая молекула была самой эффективной
для борьбы со многими видами насекомых
до 1950-х годов, когда насекомые
стали невосприимчивыми к нему.
Хуже того, химикат вызвал
резкое снижение популяции птиц
и отравил водные источники.
Также обнаружили, что у людей он вызывает
долгосрочные проблемы со здоровьем.
К 1972 году ДДТ запретили в США,
но его следы остаются
в окружающей среде по сей день.
С тех пор химики ищут альтернативы.
С каждой новой волной изобретений
они сталкиваются с одним препятствием —
стремительной эволюцией видов.
Пестициды уничтожают популяции вредителей,
но самые стойкие особи выживают.
Затем они передают следующему поколению
гены невосприимчивости к пестицидам.
Это приводит к появлению супержуков,
например колорадского жука,
на которого не действуют
более 50 различных инсектицидов.
Другой минус состоит в том, что под удар
могут попасть другие жуки —
полезные охотники на вредителей растений
или важные опылители, —
уничтожение которых
также наносит урон сельскому хозяйству.
Но мы усовершенствовали пестициды.
Сейчас они регулируются
строгими стандартами безопасности,
но всё ещё могут загрязнять почву и воду,
влиять на дикую природу
и даже вредить нам.
Учитывая все эти риски, почему же мы
продолжаем использовать пестициды?
Несмотря на их недостатки,
на данный момент это лучшее оружие
против большинства аграрных бедствий,
не говоря уже о переносимых
москитами болезнях.
Сейчас учёные разрабатывают альтернативные
стратегии борьбы с вредителями,
учитывающие нужды
пищевой промышленности
и проблемы окружающей среды.
Природа стала главным
ресурсом вдохновения:
создаются натуральные
растительные и грибковые химикаты
для отпугивания и привлечения насекомых;
некоторые насекомые
используются для защиты урожая.
Также применяются высокотехнологичные
решения, например дроны.
Запрограммированные на полёт над урожаем,
они могут использовать свои датчики и GPS,
чтобы проводить
более целенаправленное орошение,
что снизит вредное воздействие пестицидов
на окружающую среду.
При объединении биологических знаний,
экологической грамотности
и усовершенствованных технологий
у нас появляются шансы найти целостное
решение для борьбы с вредителями.
Возможно, химические пестициды
никогда не избавятся
от сомнительной репутации,
но они являются гарантией того,
что аграрные катастрофы
остались в прошлом.
1845 drabbades Irlands potatisfält
av en invasiv svampsjukdom
som snabbt fick fäste i denna basgröda.
Följderna var katastrofala.
En miljon människor dog av svält,
och ytterligare en dryg miljon
tvingades lämna Irland.
Idag undviker vi såna jordbrukskatastrofer
med hjälp av bekämpningsmedel.
Det är en uppsättning kemikalier
som kontrollerar insekter,
oönskade ogräs,
svampar,
gnagare
och bakterier
som kan hota våra livsmedel.
De har blivit en väsentlig del
av vårt livsmedelssystem.
I takt med att befolkningen har vuxit,
har monokulturellt jordbruk
hjälpt oss att effektivt
utfodra människor.
Men det har också gjort våra livsmedel
sårbara för attacker från skadedjur.
Och i sin tur gjort oss mer beroende
av bekämpningsmedel.
Idag sprutar vi mer än 2,2 miljoner kilo
bekämpningsmedel över världen varje år
för att kontrollera
dessa ovälkomna besökare.
Kriget mot skadedjur, särskilt insekter,
har påverkat jordbrukets långa historia.
Förteckningar som är tusentals år gamla
visar att folk aktivt brände
en del av sina grödor efter skörden
för att få bort skadedjuren från dem.
Det finns till och med bevis från antiken
på att vi tog hjälp av andra insekter.
300 e.Kr födde kinesiska bönder upp
vildsinta rovmyror
i apelsinlundar, för att skydda träden
från andra insekter.
När det storskaliga jordbruket spred sig,
började vi sprida ut arsenik, bly
och koppar över grödorna.
Men detta var otroligt giftigt
även för människorna.
När efterfrågan på fler
och säkrare grödor ökade,
ökade också behovet
av effektiva kemikalier
för att kunna stoppa skadedjuren
i större skala.
Detta var starten på eran
av kemiska bekämpningsmedel.
1948 fick en schweizisk kemist,
Paul Herman Müller
Nobelpriset för sin upptäckt
av diklordifenyltrikloretan,
också känt som DDT.
Denna nya molekyl hade oöverträffad kraft
att kontrollera många insektsarter
fram till 1950-talet
då insekter blev resistenta mot det.
Och än värre, ämnet orsakade dramatiska
minskningar av fågelpopulationer,
förgiftade vattenkällor,
och visade sig så småningom orsaka
långsiktiga hälsoproblem hos människor.
1972 förbjöds DDT i USA,
men ännu idag finns spår av det i miljön.
Sedan dess har kemister sökt
efter alternativ.
Med varje ny våg av uppfinningar
har de stött på samma hinder -
snabb evolution hos arter.
När bekämpningsmedlen förstör
populationer av skadedjur,
blir de mest motståndskraftiga
individerna kvar.
De för sedan vidare sina resistenta gener
till nästa generation.
Detta har gett upphov till superinsekter,
som till exempel Coloradoskalbaggen,
som är resistent mot
fler än 50 olika bekämpningsmedel.
En annan nackdel är att andra insekter
hamnar i korselden.
En del av dessa är nyttiga rovdjur
eller viktiga pollinatörer,
och om de utrotas ur jordbruken
försvinner deras fördelar också.
Bekämpningsmedlen har förbättrats
med tiden,
och regleras idag
av strikta säkerhetsföreskrifter,
men de kan fortfarande
förgifta mark och vatten,
påverka djurliv
och till och med skada oss.
Så med tanke på alla dessa risker,
varför fortsätter vi
använda bekämpningsmedel?
Trots att de inte är perfekta,
kan de ändå just nu vara vår bästa chans
att undvika stora jordbrukskatastrofer,
för att inte tala om myggburna sjukdomar.
Idag söker forskarna
efter alternativa bekämpningsstrategier
med jämvikt mellan kraven
på livsmedelsproduktion
och miljöhänsyn.
Naturen har blivit
en stor inspirationskälla,
från naturliga växt- och svampämnen
som kan stöta bort
eller attrahera insekter,
till användandet av andra insekter
som livvakter för grödorna.
Vi tittar också på
högteknologiska lösningar,
som drönare.
När de programmeras
att flyga över grödorna
kan drönarna använda sensorer och GPS
för att göra mer riktade besprutningar
som begränsar
bekämpningsmedlens miljöpåverkan.
Med en kombination
av biologisk förståelse,
miljömedvetenhet
och förbättrad teknik,
har vi större chans att hitta
en holistisk lösning på skadedjuren.
Kemiska bekämpningsmedel
slipper kanske aldrig sitt dåliga rykte,
men med hjälp av dem,
kan vi försäkra oss om
att jordbrukskatastrofer
förblir historiska händelser.
ในค.ศ. 1845 ไร่มันฝรั่งมากมายในไอแลนด์
ถูกรุกรานอย่างหนักจากโรคเชื้อรา
ที่เข้ารบกวนพืชไร่นี้อย่างรวดเร็ว
ผลกระทบนั้นรุนแรงมาก
คนหนึ่งล้านคนต้องตายเนื่องจากความอดอยาก
และกว่าล้านคนต้องระเห็จออกไปจากไอร์แลนด์
ทุกวันนี้ เราหลีกเลี่ยงหายนะทางการเกษตรนี้
ได้โดยความช่วยเหลือจากยากำจัดศัตรูพืช
ซึ่งคือสารเคมีต่าง ๆ ที่เราสร้างขึ้น
เพื่อควบคุมแมลง
วัชพืชที่ไม่เป็นที่ต้องการ
เชื้อรา
สัตว์ฟันแทะ
และแบคทีเรีย
ที่อาจทำอันตรายต่อแหล่งอาหารของเราได้
พวกมันกลายเป็นส่วนสำคัญ
ของระบบอาหารของเรา
เมื่อประชากรของเราเติบโต
การปลูกพืชเชิงเดี่ยว
ได้ทำให้เราเลี้ยงปากท้องของผู้คน
ได้อย่างมีประสิทธิภาพ
แต่มันยังทำให้อาหารของเรา
ตกเป็นเหยื่อของการบุกรุกจากศัตรูพืชด้วย
ในทางกลับกัน
เราต้องพึ่งพายากำจัดศัตรูพืชมากขึ้น
ทุกวันนี้ เราพ่นยากำจัดศัตรูพืช
กว่า 5 พันล้านปอนด์ไปทั่วโลก
เพื่อควบคุมแขกที่ไม่ได้รับเชิญ
สงครามระหว่างศัตรูพืช
โดยเฉพาะอย่างยิ่งแมลง
ได้สร้างตำนานเกษตรกรรมอันแสนยาวนาน
บันทึกเมื่อหลายพันปีก่อน
เผยว่ามนุษย์เผาไร่บางส่วนหลังจากการเก็บเกี่ยว
เพื่อกำจัดศัตรูพืช
มีหลักฐานจากช่วงเวลาในอดีต
ว่าเราได้นำแมลงบางอย่างมาช่วย
ในปีคริสต์ศักราชที่ 300 ชาวนาชาวจีน
จงใจเลี้ยงมดนักล่าที่ดุร้ายเอาไว้
ในสวนส้ม
เพื่อป้องกันต้นไม้เหล่านั้นจากแมลงอื่น ๆ
ต่อมา การเกษตรขนาดใหญ่ได้ขยายออกไป
เราเริ่มที่จะทำการพ่นสารหนู ตะกั่ว
และทองแดง ให้กับพืชไร่
แต่สารเหล่านี้เป็นพิษอย่างมาก
ต่อมนุษย์เช่นกัน
เมื่อเราต้องการมันมากขึ้น
ผลิตภัณฑ์ที่ปลอดภัยกว่าก็เพิ่มมากขึ้น
เช่นเดียวกันกับความต้องการสารเคมี
ที่มีประสิทธิภาพ
ในการควบคุมศัตรูพืชในระดับที่ใหญ่ขึ้น
สิ่งนี้ทำให้เราเข้าสู่ยุค
ของการใช้ยาเคมีกำจัดศัตรูพืช
ใน ค.ศ. 1948 นักเคมีชาวสวิสชื่อว่า
พอล เฮอร์แมน มุลเลอร์
ได้รับรางวัลโนเบลจากการค้นพบของเขา
คือ ไดคลอโรไดฟีนิลไตรคลอโรอีเธน
หรือที่รู้จักกันว่า ดีดีที
โมเลกุลใหม่นี้สามารถการควบคุมแมลงต่าง ๆ
ได้หลายสายพันธุ์ อย่างไม่อาจเทียบทาน
จนกระทั่งยุค 1950
เมื่อแมลงเริ่มดื้อต่อสารดังกล่าว
แย่กว่านั้น สาเคมีนี้ทำให้ประชากรนก
ลดลงอย่างมาก
มันทำให้แหล่งน้ำเป็นพิษ
และท้ายที่สุด มันถูกพบว่า มันเป็นสาเหตุ
ของปัญหาสุขภาพมนุษย์ในระยะยาว
ในปีค.ศ. 1972
ดีดีทีถูกระงับใช้ในสหรัฐอเมริกา
แต่กระนั้น มันก็ยังคงหลงเหลืออยู่
ในสิ่งแวดล้อมในปัจจุบัน
ตั้งแต่นั้นเป็นต้นมา นักเคมีได้พยายาม
ค้นหาทางเลือกในรูปแบบต่าง ๆ
ด้วยแต่ละระลอกใหม่ของการประดิษฐ์
พวกเขาพบกับอุปสรรคเดิม
ซึ่งก็คือวิวัฒนาการที่รวดเร็วของสายพันธุ์
เมื่อยากำจัดศัตรูพืชทำลายประชากรศัตรูพืช
พวกที่คงเหลืออยู่ก็คือ
กลุ่มที่สามารถต้านทานได้ดีที่สุด
พวกมันส่งต่อยีนต้านยากำจัดศัตรูพืชนี้
ให้กับลูกหลานรุ่นต่อไปของมัน
นั่นทำให้เกิดซุปเปอร์บั๊ก
ดังเช่น แมงมันฝรั่งโคโลราโด
ซึ่งต้านยาฆ่าศัตรูพืชต่าง ๆ กว่า 50 ชนิด
อีกข้อเสียหนึ่งก็คือ
แมลงอื่น ๆ ก็พลอยติดร่างแหไปด้วย
พวกมันบางส่วนเป็นนักล่าที่มีประโยชน์
ของศัตรูพืชหรือเป็นผู้ผสมเกสรที่สำคัญ
ฉะนั้น การกำจัดพวกมันจากการเกษตร
เป็นการกำจัดผลประโยชน์ที่เราได้จากมันด้วย
ยากำจัดศัตรูพืชได้ถูกปรับปรุงมาตลอด
และตอนนี้ถูกควบคุม
ด้วยมาตราฐานความปลอดภัยที่เข้มงวด
แต่ก็ยังเป็นไปได้ ที่พวกมัน
จะทำให้เกิดมลภาวะต่อดินและน้ำ
ส่งผลกระทบต่อพวกสิ่งมีชีวิตในป่า
และแม้แต่ทำอันตรายต่อเรา
ฉะนั้น จงพิจารณาความเสี่ยงทั้งหมดนี้
ว่าทำไมเรายังจะใช้ยากำจัดศัตรูพืชต่อไป
แม้ว่าพวกมันจะไม่สมบูรณ์แบบ
ตอนนี้ พวกมันอาจเป็นเดิมพันที่ดีที่สุด
ต่อหายนะทางเกษตรกรรมหลัก
ซึ่งยังไม่รวมถึงโรคที่มียุงเป็นพาหะ
ทุกวันนี้ นักวิทยาศาสตร์กำลังทำการค้นหา
วิธีการควบคุมศัตรูพืชที่เป็นทางเลือก
ที่จะสร้างสมดุลระหว่าง
ความต้องการในการผลิตอาหาร
และการตระหนักถึงสิ่งแวดล้อม
ธรรมชาติได้กลายเป็นแหล่งแรงบันดาลใจหลัก
ตั้งแต่สารเคมีจากพืชและราตามธรรมชาติ
ที่สามารถขับไล่หรือล่อแมลงได้
เพื่อล่อแมลงอื่น ๆ
ให้เข้ามาเป็นองค์รักษ์ของพืชไร่
เรายังหันไปพึ่งพาการแก้ปัญหาที่ทันสมัย
อย่างเช่น โดรน
ที่ถูกออกแบบมาให้บินอยู่เหนือไร่
จักรกลเหล่านี้สามารถใช้
ตัวตรวจจับและจีพีเอสของพวกมัน
ในการฉีดพ่นสารอย่างตรงเป้ามากกว่า
ซึ่งจะเป็นการจำกัดผลกระทบของยากำจัดศัตรูพืช
ที่มีต่อสิ่งแวดล้อมในวงกว้าง
ด้วยการรวมกันของความเข้าใจในเรื่องชีววิทยา
ความตระหนักถึงสิ่งแวดล้อม
และการพัฒนาเทคโนโลยี
เรามีโอกาสที่ดีกว่าในการค้นหา
ทางออกแบบองค์รวมต่อศัตรูพืช
สารเคมีกำจัดศัตรูพืชอาจไม่สามารถ
สลัดชื่อเสียงแย่ ๆ ของมันออกไปได้
แต่ด้วยความช่วยเหลือจากมัน
เราก็มั่นใจได้ว่าหายนะทางเกษตรกรรม
จะยังคงเป็นแค่เรื่องในอดีต
1845'te İrlanda'nın
geniş patates tarlaları,
bu temel gıda maddesini
hızlıca enfekte eden
istilacı bir mantar hastalığı
tarafından vuruldu.
Etkisi oldukça tahrip ediciydi.
Bir milyon insan kıtlıktan
hayatını kaybederken,
bir milyondan fazlası
İrlanda'yı terk etmeye zorlandı.
Bu günlerde, bu tür tarımsal felaketleri
pestisitlerin yardımıyla önlüyoruz.
Bunlar bir dizi insan yapımı kimyasaldır;
besin stoğumuzu
tehdit edebilecek böcekleri,
istenmeyen zararlı otları,
mantarları,
kemirgenleri
ve bakterileri kontrol ederler.
Beslenme sistemimizin en temel
parçası hâline geldiler.
Popülasyon büyüdükçe, monokültür
- tek türlü tarım -
insanları daha etkili bir şekilde
beslememize yardımcı oldu.
Aynı zamanda yiyeceklerimizi,
zararlıların geniş çaplı saldırılarına
karşı korunmasız bıraktı.
Böylece pestisitlere çok daha fazla
bağımlı hâle geldik.
Bugün bu istenmeyen
ziyaretçileri kontrol etmek için
2,5 milyar tondan fazla
pestisit kullanıyoruz.
Zararlılara, özellikle de
böceklere karşı bu savaş
tarımın köklü geçmişine
damga vurmuştur.
Binlerce yıl önceki kayıtlar
insanların zararlılardan
kurtulmak amacıyla
hasat sonrası ekinlerinin bazılarını
bilfiil yaktıklarını söylüyor.
Hatta diğer böceklerden yardım alındığını
söyleyen antik zamanlara ait kayıtlar var.
MS 300'de Çinli çiftçiler, ağaçları
diğer böceklerden korumak amacıyla
portakal bahçelerinde özellikle
vahşi yırtıcı karıncalar yetiştirdiler.
Sonrasında büyük ölçekli tarım yayıldı.
Ekinlerin üzerine arsenik, kurşun
ve bakır serpiştirmeye başladık.
Ama bunlar aynı zamanda insanlar
için fazlasıyla toksikti.
Daha fazla, güvenli
üretime talep arttıkça,
zararlıları daha büyük
ölçekte kontrol edebilen
etkili kimyasallara olan
ihtiyacımız da arttı.
Bu durum kimyasal pestisit
çağını başlattı.
1948'de Paul Hermann Müller
adındaki İsviçreli bir kimyager
DDT olarak da bilinen
dikloro difenil trikloroetanı
keşfiyle Nobel ödülü kazandı.
Bu yeni molekül birçok böcek türünü
kontrol edebilen eşsiz bir güce sahipti,
ta ki 1950'ye, böcekler artık
ona direnç gösterene kadar.
Daha da kötüsü, bu kimyasal kuş
popülasyonlarında ciddi azalışa yol açtı,
su kaynaklarını zehirledi
ve sonunda insanlar üzerinde uzun vadede
sağlık sorunlarına yol açtığı anlaşıldı.
1972'ye gelindiğinde DDT
Birleşik Devletler'de yasaklandı
ama izleri bugün
çevremizde hâlen görülüyor.
O zamandan beri kimyagerler
alternatif çözümler arıyor.
Her yeni buluşla birlikte
hep aynı engelle karşılaşıyorlar;
türlerin hızlı evrimleşmesi.
Pesitisitler, zararlı popülasyonlarını
yok ederken
geride yalnızca en dayanıklı
bireyleri bırakıyorlar.
Sonra onlar da pestisit-direnç genlerini
bir sonraki jenerasyona aktarıyorlar.
Bu durum da "süper böcekler"in
artışına öncülük ediyor.
50 farklı böcek ilacına dirençli
Colorado patates böceği gibi.
Diğer bir dezavantajı ise diğer
böceklerin de iki ateş arasında kalması.
Bunlardan bazıları bitki zararlılarıyla
savaşta yararlı birer avcı
ya da önemli birer polen taşıyıcıdır.
Dolayısıyla onları tarımdan uzaklaştırmak,
faydalarını da silip götürüyor.
Pestisitler zamanla geliştirildi
ve hâlihazırda katı güvenlik
standartları ile düzenlendi.
Ancak hâlen toprağı ve suyu kirletme ,
vahşi yaşamı etkileme
ve bize zarar verme potansiyelleri var.
Bütün bu riskleri hesaba katarsak, neden
hâlâ pestisit kullanımına devam ediyoruz?
Kusurlu olmalarına rağmen,
büyük tarımsal felaketlerin yanı sıra
sivrisinek kaynaklı hastalıklara karşı
şu anda belki de elimizdeki en iyi yol bu.
Günümüzde bilim insanları,
gıda üretimi talepleri
ve çevre sorunları arasındaki
dengeyi sağlayan
alternatif haşere kontrol stratejileri
üzerine çalışıyor.
Doğanın kendisi en büyük
ilham kaynağı hâline geldi;
böcekleri kovan ya da cezbeden
doğal bitkisel ve mantar kimyasallardan
ekinlerin koruyucusu olarak
görev yapan diğer böceklere kadar.
Aynı zamanda uçangözler gibi ileri
teknolojik çözümlere de başvuruyoruz.
Ekinlerin üzerinden uçmaya
programlanmış bu makineler,
pestisitlerin geniş çaptaki
çevresel etkilerini azaltmak
ve onları hedef odaklı
püskürtmek amacıyla
sensör ve GPS'lerini kullanabilir.
Biyolojik kavrayış,
çevresel farkındalık ve
gelişmiş teknolojilerin uyumu ile
zararlılara karşı bütünsel bir
çözüm üretme şansımız var.
Kimyasal pestisitler tartışmalı
şöhretlerini belki de asla yıkamayacaklar
ama onların yardımıyla
tarımsal felaketlerin tamamen
geçmişte kaldığından emin olabiliriz.
Năm 1845, những ruộng khoai tây lớn
ở Ai-len bị bệnh nấm sâu tấn công.
Chúng nhanh chóng tàn phá
loại cây trồng chủ lực này.
Hậu quả để lại thật kinh khủng.
Một triệu người chết vì nạn đói,
và hơn một triệu người phải rời Ai-len.
Ngày nay, ta ngăn chặn thảm họa
nông nghiệp đó nhờ thuốc trừ sâu.
Đó hàng loạt các hóa chất nhân tạo
giúp phòng trừ các loài sâu bọ,
cỏ dại,
nấm,
gặm nhấm,
và vi khuẩn
có thể đe dọa nguồn cung cấp thực phẩm.
Chúng đã trở thành một phần thiết yếu
của hệ thống thực phẩm.
Khi dân số tăng cao, hình thức độc canh,
tức chỉ trồng một loại cây,
đã cung cấp hiệu quả
thức ăn cho con người.
Nhưng điều đó cũng khiến thực phẩm
dễ bị sâu bệnh tấn công trên diện rộng.
Do đó, chúng ta phụ thuộc nhiều hơn
vào thuốc trừ sâu.
Hiện nay, hàng năm chúng ta phun hơn
năm tỷ pound thuốc trừ sâu khắp Trái Đất
để phòng trừ những vị khách không mời này.
Cuộc chiến chống lại các loài sâu bệnh,
đặc biệt là côn trùng,
đã đánh dấu lịch sử lâu dài
của ngành nông nghiệp.
Các ghi chép cách đây hàng nghìn năm
cho thấy con người thường đốt
một số loại cây trồng sau khi thu hoạch
để trừ sâu bệnh cho chúng.
Bằng chứng từ thời cổ đại còn cho thấy
ta đưa các loài côn trùng khác vào hỗ trợ.
Năm 300 SCN, nông dân Trung Hoa đã chuyên
nuôi kiếndữ ăn thịt
trong vườn cam
để bảo vệ cây khỏi sâu bọ.
Về sau, khi canh tác
trên quy mô lớn lan rộng,
chúng ta đã gieo rắc a-sen, chì,
và đồng lên cây trồng.
Nhưng chúng cũng cực kỳ độc hại
với con người.
Khi đòi hỏi về
các sản phẩm an toàn tăng lên,
nhu cầu sử dụng các hóa chất
có thể phòng trừ sâu bệnh hiệu quả
trên quy mô lớn hơn cũng tăng theo.
Điều này mở ra thời kỳ
thuốc trừ sâu hóa học.
Năm 1948, một nhà hóa học Thụy Sỹ
tên là Paul Hermann Müller
đã được trao Giải Nobel vì khám phá ra
dichlorodiphenyltrichloroethane,
còn gọi là DDT.
Loại phân tử mới này có sức mạnh vô song
trong việc phòng trừ nhiều loài côn trùng
cho đến những năm 1950,
khi chúng kháng được nó.
Tệ hơn nữa, hóa chất này còn khiến
số lượng quần thể chim giảm đáng kể,
nguồn nước bị nhiễm độc,
và cuối cùng bị phát hiện gây ra
các vấn đề sức khỏe lâu dài ở người.
Đến năm 1972, DDT bị cấm ở Mỹ,
nhưng vết tích của nó vẫn sót lại
trong môi trường đến tận ngày nay.
Kể từ đó, các nhà hóa học vẫn tìm kiếm
các giải pháp thay thế.
Theo mỗi làn sóng phát minh mới,
họ đã gặp phải cùng một trở ngại -
sự tiến hóa loài nhanh chóng.
Vì thuốc trừ sâu diệt quần thể sâu bệnh,
nó chỉ chừa lại
những cá thể kháng cự tốt nhất.
Rồi chúng truyền lại
gien kháng thuốc trừ sâu
cho thế hệ sau.
Điều này dẫn đến sự gia tăng của siêu bọ,
chẳng hạn bọ khoai tây Colorado,
loài kháng được
50 loại thuốc trừ sâu khác nhau.
Một nhược điểm nữa là các loại sâu bọ khác
cũng bị vạ lây.
Trong đó có loài là thiên địch của sâu hại
hoặc loài thụ phấn quan trọng.
Do đó xóa sổ chúng khỏi ngành nông nghiệp
cũng làm mất đi lợi ích của chúng.
Thuốc trừ sâu đã được
cải tiến theo thời gian
và hiện đang được kiểm soát bởi
các tiêu chuẩn an toàn nghiêm ngặt.
Tuy nhiên chúng vẫn có khả năng
làm ô nhiễm đất và nước,
tác động xấu đến động vật hoang dã,
và thậm chí có hại cho chúng ta.
Vì vậy,khi xét đến tất cả các rủi ro này,
vì sao ta vẫn sử dụng thuốc trừ sâu?
Dù chúng không hoàn hảo
nhưng có lẽ vẫn là lựa chọn tốt nhất
để chống các dịch bệnh nông nghiệp lớn,
chưa kể các dịch bệnh do muỗi gây ra.
Ngày nay, các nhà khoa học đang tìm kiếm
các chiến lược kiểm soát sâu bệnh khác,
có thể cân bằng nhu cầu
sản xuất lương thực
với bảo vệ môi trường.
Thiên nhiên đã trở thành
nguồn cảm hứng lớn,
từ thực vật tự nhiên và hóa chất từ nấm
có thể đẩy lùi hay thu hút côn trùng,
đến việc đưa các côn trùng khác vào
để bảo vệ vụ mùa.
Ta cũng chuyển sang giải pháp tiên tiến,
như máy bay không người lái.
Được lập trình để bay qua các cánh đồng,
các cỗ máy này có thể
dùng cảm biến và GPS
để phun xịt tập trung hơn,
giới hạn tác động rộng đến môi trường
của thuốc trừ sâu.
Cùng sự kết hợp giữa hiểu biết sinh học,
nhận thức về môi trường,
và công nghệ tiên tiến,
ta có nhiều cơ hội hơn trong việc tìm
giải pháp tổng thể ngăn trừ sâu bệnh.
Thuốc trừ sâu hóa học có thể không bao giờ
khiến các tranh cãi dịu bớt,
nhưng nhờ có nó,
ta có thể đảm bảo rằng
các thảm họa nông nghiệp
vẫn ngủ yên trong quá khứ.
在1845年,爱尔兰大量土豆受到一种入侵真菌疾病的侵袭。
并迅速影响了这个主要作物。
后果是灾难性的。
100万人死于饥饿,
并且超过100完万人被迫离开爱尔兰。
今天,农药的使用避免了这种农业灾难。
农药是各种人造化学品,用来控制昆虫,
杂草,
真菌植物,
田鼠,
以及细菌
等威胁我们食物供应的东西。
农药已经称为我们食物链中的一个重要组成部分。
随着人口增长,单作、单种作物农业,
有助于高效地供应食物。
可是,也是我们的食物很脆弱,易于受到害虫的威胁。
反过来,我们也更加依赖农药。
今天,全球每年喷洒农药50亿磅
来控制对农业的威胁。
对害虫的防治,特别是昆虫,
已经有很长的历史。
几千年前的记录记载
收获后焚烧庄稼
来杀死害虫。
甚至古代证据表明,我们可以利用昆虫天敌。
公元300年,中国农民养殖一种食肉蚂蚁
来保护桔园中的果树免受害虫威胁。
以后,随着农业的规模化,
我们开始对农作物喷洒砷、铅和铜等化学品。
可是,这也不可避免地使人类受到毒害。
随着需求的增加,安全性也在提高,
于是,对有效化学品的需求
大规模地控制了害虫。
农业进入了化学农药时代。
在1948年,一位名叫Paul Hermann Müller的瑞士化学家
获得了诺贝尔奖
因发现二氯二苯三氯乙烷,也叫滴滴涕。
这种新的分子具有前所唯有的功能,可以杀死各种昆虫
至到20世纪50年代,昆虫才开始对它产生抗体。
糟糕的是,农药显著地减少了鸟类,
污染了水源,
而且最终发现引起了人类的长期健康问题。
到1972年, DDT在美国被禁止使用,
然而在今天的环境中仍能找到它的残留。
从那开始,化学家在不断地寻找替代化学品。
每一波新的发明,总能遇到同样的问题-
物种的迅速进化。
随着农药摧毁了害虫,
有抗体的昆虫得以存活。
他们遗传他们的抗基因
给后代。
这导致了超级害虫的出现,
诸如科罗拉多土豆甲虫,
他们对50多种不同的农药有抗体。
另一个问题是,和其它的害虫互相影响。
一些对植物有益的昆虫或重要的传授花粉的昆虫,
也被农药清除了。
农药在不断改进
并且目前有着严格的安全标准,
可是他们仍然对土壤和水有着潜在的污染,
影响野生动物,
甚至危害人类。
可是考虑到这些风险,我们为什么仍然使用农药呢?
虽然他们不是十全十美,
但是它是目前防治主要农业灾害的最好产品,
不包括与蚊子相关的疾病。
今天,科学家仍在寻找控制害虫的替代方案
来平衡食物供应
与环境的关系。
自然已经称为主要的灵感来源,
从抵制或吸引昆虫的天然植物和真菌化学,
到利用害虫的天敌保护农作物。
我们正在转向高科技的解决途径,比如无人机。
程序控制在作物上空飞行,
这些设备用他们的传感器和GPS
来执行多目标喷洒
来限制农药对环境的广泛影响。
通过对生物理解,
环境意识,
以及技术改进的组合,
我们又更好的机会来找到控制害虫的重要方案。
化学农药备受争议的名声从来没有动摇,
可是在他们的帮助下,
我们能确保农业灾害
不再出现。
1845 年,愛爾蘭大量馬鈴薯田
遭到一種侵入性真菌疾病的侵襲
迅速影響這項主要糧食作物
後果非常慘烈
一百萬人死於飢荒
超過一百萬人被迫離開愛爾蘭
如今,我們使用農藥
避免像這樣的農業災難發生
農藥是各種人工化學品
用來防制昆蟲
雜草
真菌
齧齒類動物
以及細菌
那些會威脅到食物供應的東西
農藥已成為我們食物鏈中重要的一環
隨著人口增長,單一作物種植
有助於有效供給食物
但也讓作物變得脆弱
容易受到害蟲侵犯
因此我們變得更依賴農藥
現今,全球每年噴灑
超過五十億磅的農藥
來阻擋這些不受歡迎的訪客
對害蟲的防治,尤其是昆蟲
在農業史上已經有很長一段歷史
幾千年前的紀錄
提到人類會在收成後焚燒作物
以驅趕害蟲
甚至有證據顯示
古代人利用其他昆蟲幫忙
在公元 300 年
中國農夫養殖食肉性螞蟻
來保護柑橘園的果樹不受其他蟲侵害
之後,隨著農業規模化
我們開始對農作物
噴灑砷、鉛、銅等化學品
但這對人體也可說是劇毒
隨著我們對更多
更安全的食物需求量增加
對有效化學品的需求也增加
可以大規模控制害蟲
農業進入化學農藥時代
1948 年,瑞士化學家
保羅·赫爾曼·穆勒
得到諾貝爾獎
因為他發現
雙對氯苯基三氯乙烷
也就是所謂的 DDT
這種新分子具有前所未有的效果
能夠殺害許多昆蟲
直到 1950 年代
昆蟲開始產生抗藥性
更糟的是,這種農藥
讓鳥類數量大幅減少
汙染了水源
最後也發現會引起人體長期健康問題
1972 年,美國已經禁止使用 DDT
然而現今的環境中仍能找到它的殘留
從那時候,化學家開始尋找替代方案
每一波的新發明
他們都會遭遇同樣的障礙
物種的迅速演化
農藥殺死部分害蟲
存活下來的是最具有抗藥性的害蟲
牠們接著把具有抗藥性的基因
傳給下一代
導致了超級害蟲的出現
像是科羅拉多金花蟲
牠們對超過 50 種農藥免疫
另一個缺點是其他蟲被捲入這場風波
牠們有些是對植物有益的昆蟲
或是重要的授粉昆蟲
消滅牠們也消除牠們帶來的農業利益
農藥越來越進步
目前也受到嚴格安全品管限制
但它們仍對土壤和水源有潛在的汙染
影響野生動物
甚至危害人類
考慮到這些風險
為什麼我們仍繼續使用殺蟲劑呢?
雖然它們並非十全十美
它們目前仍是我們對抗
主要農業災害的最佳選擇
更不用說對抗蚊媒傳染病
現在,科學家還在尋找
控制害蟲的替代方案
來平衡食物供應
以及環境問題
大自然成為我們主要的靈感來源
從可以驅趕或吸引昆蟲的
自然植栽和真菌製品
到利用害蟲的蟲類天敵保護農作物
我們也轉向採用高科技方式
像是無人機
透過操作在作物上空飛行
這些機器可以使用偵測器和 GPS
執行更多精確地噴藥
減少農藥對環境更多的影響
透過對生物的了解
環境意識
以及科技進步的結合
我們更有機會可以找出
對抗害蟲的方法
化學農藥具爭議性的地位屹立不搖
但在它們的幫助下
我們可以確保農業災難
不再發生