Varje dag du lever påverkar du planeten

Den legendariska primatologen Jane Goodall säger att mänsklighetens överlevnad hänger på bevarandet av naturen. I en konversation med TEDs ledare Chris Anderson berättar hon historien om sin ungdom när hon jobbade med chimpanser, hur hon förändrades från ansedd naturforskare till hängiven aktivist, och hur hon påverkar grupper i hela världen att rädda livsmiljöer i naturen.

Chris Anderson:
Dr Jane Goodall, välkommen.

Jane Goodall: Tack,

och jag tror att vi inte
skulle kunna ha en komplett intervju

om inte folk vet att herr H är med mig,

för alla känner herr H.

CA: Hallå, herr H.

I ditt TED Talk för 17 år sedan

varnade du oss för farorna
när människor tränger ut naturen.

Känner du på något sätt

att den pågående pandemin
är naturen som slår tillbaka?

JG: Det är mycket, mycket tydligt
att dessa zoonotiska sjukdomar

som corona och HIV/AIDS

och alla sorters andra sjukdomar
som vi får från djur,

det har delvis att göra
med miljöförstörelse,

när djur förlorar livsmiljö
samlas de tillsammans

och ibland betyder det
att ett virus från en naturlig reservoar,

där den har levt i harmoni
i kanske hundratals år,

hoppar in i en ny art.

Då får man också djur som blir trängda
till närmare kontakt med människor.

Och ibland kan ett av dessa djur
som har fått ett virus,

ge möjlighet för det viruset
att hoppa in i människor

och skapa en ny sjukdom, som COVID-19.

Och förutom det

är vi så respektlösa mot djur.

Vi jagar dem,

vi dödar dem, vi äter dem,

vi handlar med dem illegalt,

vi skickar iväg dem
till marknader för vilda djur

i Asien,

där de sitter i hemska,
trånga förhållanden, i små burar,

med folk som blir smittade
med blod och urin och avföring,

ideala förhållanden för ett virus
att spilla över från djur till djur

eller ett djur till en person.

CA: Jag skulle vilja hoppa
bakåt i tiden lite grann,

för din historia är så extraordinär.

Jag menar, trots de nog ännu mer
sexistiska attityderna på 1960-talet,

kunde du på något sätt bryta igenom

och bli en av världens ledande forskare,

och upptäcka denna häpnadsväckande
mängd fakta om chimpanser,

som deras användande av verktyg
och så mycket mer.

Vad var det med dig, tror du,

som gjorde att du fick
ett sånt genombrott?

JG: Tja, saken är den,
att jag älskade djur från födseln

och det viktigaste av allt var
att jag hade en stöttande mamma.

Hon blev inte arg när hon hittade
daggmaskar i min säng,

hon sade bara att de
borde vara i trädgården.

Och hon blev inte arg
när jag försvann i fyra timmar

och hon ringde polisen
och jag satt i ett hönshus,

för ingen ville berätta för mig
var hålet satt där ägget kom ut.

Jag drömde inte om att bli forskare,

för kvinnor sysslade inte med sånt.

Faktiskt var det inga män
som gjorde det då heller.

Och alla skrattade åt mig utom mamma,

som sade: "Om du verkligen vill det här,
kommer du få jobba fruktansvärt hårt,

ta vara på varje möjlighet,

om du inte ger upp,
kanske du hittar ett sätt".

CA: Och på något sätt kunde du
vinna chimpansernas förtroende

på ett sätt som ingen annan hade gjort.

Om vi ser tillbaka, vilka var
de mest spännande ögonblicken

eller vad är det som folk
fortfarande inte förstår om chimpanser?

JG: Tja, saken är den att du säger:
"Se saker ingen annan sett,

vinna deras förtroende".

Ingen annan hade försökt.

Ärligt talat.

Så jag använde helt enkelt samma tekniker

som jag hade för att studera djuren
omkring mitt hem när jag var ett barn.

Bara sitta, tålmodigt,

inte försöka komma för nära för snabbt,

men det var hemskt,
för pengarna var bara för sex månader.

Du kan tänka dig hur svårt att få pengar

till en flicka utan utbildning,

att gå och göra något så bisarrt
som att sitta i en skog.

Och äntligen

fick vi pengar för sex månader
från en amerikansk filantrop

och jag visste att med tiden
kommer jag vinna chimpansernas förtroende,

men hade jag tid?

Och veckor blev månader och så äntligen,
efter ungefär fyra månader

började en chimpans förlora sin rädsla,

och det var han, som jag en gång såg –

jag var ännu inte riktigt nära
men jag hade min kikare –

och jag såg honom använda och göra verktyg
för att fiska efter termiter.

Och även om jag
inte var så värst överraskad,

för jag har läst om saker
chimpanser i fångenskap kunde göra –

men jag visste att vetenskapen ansåg

att människor, bara människor,
använde och gjorde verktyg.

Och jag visste hur exalterad
[Dr Louis] Leakey skulle bli.

Och det var den observationen

som gjorde att han kunde
gå till National Geographic

och de sade: "Okej, vi fortsätter
att finansiera forskningen",

och de skickade Hugo van Lawick,
fotografen och filmproducenten,

för att spela in det jag såg.

Många forskare ville inte tro
på verktygsanvändandet.

Faktum är att en av dem sade
att jag måste ha lärt chimpanserna.

(Skratt)

Eftersom jag inte kunde komma nära
vore det ett mirakel.

Men hur som helst,
när de väl såg Hugos film

med alla mina beskrivningar
av deras beteende,

var forskarna tvungna att ändra sig.

CA: Och sedan dess,
många andra upptäckter

som placerade chimpanser mycket närmare
människor än vad folk kunde tro.

Jag tror att jag såg dig säga
att de har ett sinne för humor.

Hur har du sett det uttrycka sig?

JG: Tja, man ser det
när de leker lekar

och det är en större
som leker med en mindre,

och han slingrar en lian runt ett träd.

Och varje gång den lilla ska fånga den

drar den stora iväg den,

och den lilla börjar gråta

och den stora börjar skratta.

Du förstår.

CA: Och sen, Jane, så upptäckte du
något mycket mer bekymrande,

vilket var dessa händelser
där chimpansgäng,

klaner, grupper, var brutalt
våldsamma mot varandra.

Jag är nyfiken på hur du bearbetar det.

Och om det gjorde dig

jag vet inte, deprimerad över oss,
vi står nära dem,

fick det dig att känna
att våld ofrånkomligen är en del

av alla människoapor,
på något sätt?

JG: Tja, det är det uppenbarligen.

Och mitt första möte
med mänsklig, vad jag kallar ondska,

var på slutet av kriget

och bilderna från Förintelsen.

Och det chockade mig verkligen.

Det förändrade den jag var.

Jag var 10 tror jag, på den tiden.

Och när chimpanserna,

när jag insåg att de hade
den här mörka, brutala sidan,

trodde jag att de var som vi men snällare.

Och då insåg jag
att de är ännu mer som vi

än jag hade trott.

Och på den tiden, på tidigt 70-tal,

det var väldigt konstigt,

aggression, det var en stor grej

om aggression är medfött eller inlärt.

Och det blev politiskt.

Och det var, jag vet inte,
det var en mycket konstig tid

och jag gick ut och sade:

"Nej, jag är säker på att aggression

är del av vår ärvda
repertoar av beteenden".

Och jag frågade en mycket ansedd forskare
vad han egentligen trodde,

för han började på ny kula,

aggression är inlärt,

och han sade: "Jane, jag vill inte
prata om vad jag egentligen tror".

Det var en stor chock
vad gäller vetenskap för mig.

CA: Jag blev uppfostrad till
att tro på en ljus och vacker värld.

Du vet, många vackra filmer
om fjärilar och blommor och bin,

och du vet, naturen
som detta sköna landskap.

Och många miljöaktivister
brukar ofta anta hållningen att:

"Ja, naturen är ren,
naturen är vacker, människor är dåliga",

men sen har man den sortens
iakttagelser som man ser,

när man faktiskt tittar
på någon del av naturen i mer detalj,

man ser saker som
skrämmer en, ärligt talat.

Hur ser du på naturen,
hur tänker du kring det,

hur ska vi tänka kring det?

JG: Naturen är, du vet,

jag menar, man tänker på
evolutionens hela spektrum,

och det är något med
att åka till en orörd plats,

och Afrika var väldigt orört
när jag var ung.

Och det var djur överallt.

Och jag gillade aldrig
det faktum att lejon dödade,

de måste, jag menar, det är det de gör,

om de inte dödade djur skulle de dö.

Och den stora skillnaden
mellan dem och oss, tror jag,

är att de gör vad de gör
för att det är vad de måste göra.

Och vi kan planera för att göra saker.

Våra planer är väldigt olika.

Vi kan planera att hugga ner en hel skog

för att vi vill sälja virket,

eller för att bygga
ännu ett shoppingcenter,

något sånt.

Så vår naturförstörelse
och vår krigsföring,

vi är kapabla till ont
för att vi kan sitta bekvämt

och planera tortyren av någon långt borta.

Det är ondska.

Chimpanser för ett sorts primitivt krig,

och de kan bli mycket aggressiva

men det är i stundens hetta.

Det är så de känner.

Det är respons på en känsla.

CA: Så din observation
av chimpansers sofistikering

innefattar inte vad vissa skulle kalla

den mänskliga superkraften,

att kunna simulera framtiden
i våra hjärnor in i minsta detalj

och göra långsiktiga planer.

Och agera för att uppmuntra varandra
att nå dessa långsiktiga planer.

Att det känns, även för någon
som varit så mycket runt chimpanser,

det känns som en
fundamentalt annorlunda färdighet

som vi själva får ta ansvar för

och använda mycket klokare än vad vi gör.

JG: Ja, och jag tror personligen,

det är mycket diskussion kring det här,

men jag tror att det är ett faktum
att vi utvecklade den typ av kommunikation

som du och jag använder.

Och för att vi har ord,

jag menar, djurs kommunikation
är mycket mer sofistikerad

än vad vi trodde förr.

Och chimpanser, gorillor, orangutanger

kan lära sig de dövas teckenspråk.

Men vi växte upp och pratade
vilket språk det nu är.

Så jag kan berätta för dig
om saker du aldrig har hört talas om.

Och det kan inte en chimpans göra.

Och vi kan lära våra barn abstrakta saker.

Och det kan inte chimpanser göra.

Så ja, chimpanser kan göra
alla möjliga smarta saker,

precis som elefanter
och kråkor och bläckfiskar,

men vi utformar raketer
som åker till en annan planet

och små robotar som fotograferar,

och vi har utformat det här
enastående sättet du och jag pratar på

i våra olika delar av världen.

När jag var ung och växte upp

fanns det ingen TV,
det fanns inga mobiltelefoner,

det fanns inga datorer.

Det var en helt annan värld,

jag hade blyertspenna, bläckpenna
och anteckningsblock, det var allt.

CA: Om vi går tillbaka
till den här frågan om naturen,

för jag tänker på det här mycket,

och jag kämpar med det, ärligt talat.

Så mycket av ditt arbete, så mycket
av så många som jag respekterar

handlar om den här passionen
att försöka att inte förstöra naturen.

Så är det möjligt, är det friskt,
är det kanske nödvändigt

att samtidigt acceptera
att många aspekter av naturen

är skrämmande,

men även, jag vet inte, att den är häftig,

och att lite av den häftigheten beror på
dess potential att vara skrämmande

och att den samtidigt
bara är så hisnande vacker,

och att vi inte kan vara oss själva
för att vi är del av naturen,

vi kan inte bli hela

om vi inte på något sätt
omfamnar den och är del av den?

Hjälp mig att uttrycka mig, Jane,
om hur det förhållandet bör vara.

JG: Jag tror att ett av problemen är,
du vet, när vi utvecklade vårt intellekt

och vi blev bättre och bättre

på att utforma miljön
efter vårt eget bruk

och skapa fält och odla grödor

där det brukade vara skog eller skogsmark,

och vi går inte in på det nu

men vi har den här förmågan
att förändra naturen.

Och ju mer vi flyttade
in till byar och städer

och förlitade oss mer på teknik,

känner sig många så avskilda från naturen.

Och hundratals, tusentals barn

växer upp i innerstäder

där det knappt finns någon natur,

därför är den pågående utvecklingen
att förgröna våra städer så viktig.

Och du vet, de har gjort experiment,

jag tror det var i Chicago,
jag är inte helt säker,

där det fanns diverse ödetomter

i en mycket våldsam del av staden.

Så några av de ytorna
gjorde de till gröna,

de planterade träd och blommor,
buskar på dessa lediga tomter.

Och brottsligheten sjönk direkt.

Så då planterade de förstås
träd på den andra halvan.

Så det visar, och dessutom,

det har gjorts studier som visar att barn

verkligen behöver grön natur
för en god psykologisk utveckling.

Men vi är, som du säger, del av naturen

men vi är respektlösa mot den

och det är så hemskt för våra barn

och våra barns barn,

för vi är beroende av naturen
för ren luft, rent vatten,

för reglering av klimat och nederbörd.

Se vad vi har gjort, se på klimatkrisen.

Det är vi. Vi gjorde det.

CA: Så för lite mer än 30 år sedan

gjorde du den här övergången från främst
forskare till främst aktivist, antar jag.

Varför?

JG: Konferens 1986, en vetenskaplig,
jag hade tagit min doktorsexamen

som handlade om att undersöka
hur chimpansbeteende skiljer sig

från en miljö till en annan.

Det fanns sex fältstudieplatser i Afrika.

Så vi tänkte, låt oss samla
de här forskarna

och undersöka det här,

vilket var fascinerande.

Men vi hade också ett möte om miljövård

och ett möte om
vissa förhållanden i fångenskap

till exempel medicinsk forskning.

Och de två mötena
var så chockerande för mig.

Jag kom till konferensen som forskare,

och jag lämnade den som aktivist.

Jag gjorde inte valet,
något hände inom mig.

CA: Så du har spenderat de senaste 34 åren

med att ihärdigt föra en kampanj
för en bättre relation

mellan människor och natur.

Hur borde den relationen se ut?

JG: Tja, återigen uppstår
alla dessa problem.

Människor behöver en plats att bo på.

Men jag tror att problemet är

att vi har blivit,
i de förmögna samhällena,

för giriga.

Jag menar, ärligt talat, vem behöver
fyra hus med stora trädgårdar?

Och varför behöver vi
ännu ett shoppingcenter?

Och så vidare och så vidare.

Så det handlar om
en kortsiktig ekonomisk vinst,

pengar har blivit en slags gud att dyrka,

och vi förlorar all spirituell
koppling med naturen.

Så vi söker efter kortsiktig
ekonomisk vinst, eller makt,

hellre än planetens hälsa

och våra barns framtid.

Vi verkar inte bry oss om det längre.

Därför kommer jag aldrig sluta kämpa.

CA: Inom ditt arbete,
specifikt skyddsinsatser för chimpanser,

hade du för vana att placera
människor i centrum för det,

lokalbefolkningen, att engagera dom.

Hur har det fungerat

och tror du att det är en essentiell idé

om vi ska lyckas med att bevara planeten?

JG: Vet du, efter den där
berömda konferensen

tänkte jag att jag måste lära mig om
varför chimpanser minskar i Afrika

och vad som händer med skogen.

Så jag skrapade ihop lite pengar
och åkte och besökte sex habitatländer.

Och lärde mig mycket om de problem
chimpanser står inför, du vet,

jakten på djungelkött
och handeln med levande djur

och fångade i snaror

och växande mänskliga populationer
som behöver mer land

för deras grödor
och deras boskap och deras byar.

Jag lärde mig också om situationen
som så många människor står inför.

Den totala fattigdomen,
bristen på hälsa och utbildning,

försämringen av marken.

Och det nådde sin kulmen när jag flög
över den lilla nationalparken Gombe.

Den hade varit del av ett
ekvatorialt skogsbälte tvärs över Afrika

till västkusten,

och 1990

var det bara det här ynka skogsplätten,
bara lite nationalpark.

Runt omkring var bergen kala.

Och det var då det slog mig.

Om vi inte gör någonting

för att hjälpa folket
att hitta sätt att leva

utan att förstöra sin miljö,

så kan vi inte ens försöka
att rädda chimpanserna.

Så Jane Goodall-institutet
startade programmet "Take Care",

vi kallar det "TACARE".

Och det är vår metod
för samhällsbaserad miljövård,

helt och hållet holistiskt.

Och vi har nu satt miljövårdsverktygen

i händerna på byinvånarna,

för Tanzanias vilda chimpanser
finns oftast inte i skyddade områden,

de bor i skogen i anslutning till byar.

Så nu går de och mäter sin skogs hälsa.

Nu har de förstått

att bevarandet av skogen
inte bara är bra för djurlivet,

det är deras egen framtid.

Att de behöver skogen.

Och de är väldigt stolta.

Volontärerna deltar i arbetsgrupper,

de lär sig använda smartphones,

de lär sig ladda upp
till plattformar och molnet.

Allt är tillgångligt för alla.

Och träden har kommit tillbaka,

det finns inga kala berg längre.

De gick med på att göra
en buffertzon runt Gombe,

så att chimpanserna
har mer skog än de hade 1990.

De öppnar upp skogskorridorer

för att länka de utspridda grupperna
så att det inte blir för mycket inavel.

Så ja, det har fungerat,
och det finns i sex andra länder nu.

Samma sak.

CA: Du har varit den här extraordinära
outtröttliga rösten, runt hela världen,

rest så mycket,

pratat överallt,
inspirerat människor överallt.

Hur i hela världen hittar du energin,

du vet, lågan att göra det,

för det är utmattande att göra,

varenda möte med mycket folk,

det är fysiskt utmattande,

och ändå, här är du, fortfarande igång.

Hur gör du det här, Jane?

JG: Tja, jag antar att jag är obstinat,
jag gillar inte att ge upp,

men jag kommer inte låta
de här cheferna för stora företag

som förstör skogarna,

eller politikerna som bryter upp
alla skydd som sattes på plats

av tidigare presidenter,

och du vet vem jag pratar om.

Så du vet, jag kommer fortsätta kämpa.

Jag bryr mig om, jag brinner för djurliv.

Jag brinner för naturen.

Jag älskar skog, det gör mig ont
att se dem förstöras.

Och jag bryr mig innerligt om barn.

Och vi stjäl deras framtid.

Och jag kommer inte att ge upp.

Så jag antar att jag är välsignad
med bra gener, det är en gåva,

och den andra gåvan
som jag upptäckte att jag hade,

var kommunikation,

både i tal och skrift.

Så du vet,

om att resa runt så här inte fungerade,

men varje gång jag ger en föreläsning

kommer folk fram och säger:

"Jag hade gett upp,
men du har inspirerat mig,

jag lovar att göra min del."

Och vi har vårt ungdomsprogram
"Roots and Shoots" i 65 länder nu

och det växer snabbt,

i alla åldrar,

alla väljer projekt för att hjälpa
människor, djur, miljön,

kavlar upp ärmarna och sätter igång.

Och du vet, de ser på dig
med lysande ögon,

som vill berätta för doktor Jane
vad de har gjort

för att göra världen en bättre plats.

Hur kan jag svika dom?

CA: När du ser på planetens framtid,

vad oroar dig mest, eller,

vad skrämmer dig mest kring var vi står?

JG: Tja, jag tror det faktum
att vi har ett litet tidsfönster

när vi kan åtminstone börja
reparera lite av den skadan

och sakta ner klimatförändringen.

Men det stängs,

och vi har sett vad som har hänt
med nedstängningar runt om i världen

på grund av COVID-19.

Klar himmel över städer,

vissa har andats ren luft
som de aldrig andats förut

och sett upp på lysande himmel på natten,

som de aldrig sett ordentligt förut.

Och du vet,

så det som oroar mig mest

är hur man får ihop tillräckligt med folk.

Folk förstår, men de sätter inte igång,

hur får man tillräckligt
med folk att sätta igång?

CA: National Geographic lanserade
precis en extraordinär film om dig

som uppmärksammar ditt arbete
över sex decennier.

Den heter "Jane Goodall: Hoppet".

Så vad är hoppet, Jane?

JG: Tja, hoppet,

mitt största hopp är alla unga människor.

I Kina kommer folk fram och säger:

"Självklart bryr jag mig om miljön,

jag var med i Roots and Shoots i skolan".

Och du vet, vi har Roots and Shoots
som håller fast vid värderingarna

och de är så entusiastiska
när de väl känner till problemen

och de har kraften att sätta igång,

de rensar vattendragen, tar bort
inkräktande arter på ett humant sätt.

Och de har så många idéer.

Och sen har vi
vårt extraordinära intellekt.

Vi börjar använda det
för att uppfinna teknik

som verkligen kommer
att hjälpa oss att leva i mer harmoni,

och i våra individuella liv,

låt oss tänka på konsekvenserna
av vad vi gör varje dag.

Vad köper vi, var kom det ifrån,

hur tillverkades det?

Var det dåligt för miljön,
var det grymt mot djur?

Är det billigt på grund av barnarbete?

Gör etiska val.

Som man inte kan göra
om man lever i fattigdom, förresten.

Och slutligen, den här
oövervinneliga andan

hos folk som tar sig an
det som verkar omöjligt

och inte ger upp.

Du kan inte ge upp när du har de där...

Men du vet, det finns saker
som jag inte kan bekämpa.

Jag kan inte bekämpa korruption.

Jag kan inte bekämpa
militära regimer och diktatorer.

Så jag kan bara göra det jag kan göra,

och om vi alla gör de saker vi kan göra

så skapar det säkerligen
en helhet som slutligen vinner.

CA: Så, sista frågan, Jane.

Om det fanns en idé, en tanke,

ett frö du kunde plantera
i sinnet på alla som tittar,

vad skulle det vara?

JG: Kom ihåg att varje dag du lever,

påverkar du planeten.

Du kan inte undgå att påverka.

Och åtminstone, såvida du inte
lever i extrem fattigdom,

så har du ett val
kring den påverkan du gör.

Även i fattigdom har du ett val,

men när vi är mer förmögna
har vi ett större val.

Och om vi alla gör etiska val,

så börjar vi röra oss mot en värld

som inte är lika hopplös
att lämna över till våra barnbarns barn.

Det där är, tror jag, något för alla.

För många människor förstår vad som händer

men de känner sig hjälplösa
och hopplösa och vad kan de göra,

så de gör ingenting
och de blir apatiska.

Och det är en jättestor fara, apati.

CA: Doktor Jane Goodall, wow.

Jag vill verkligen tacka dig
för ditt extraordinära liv,

för allt du har gjort

och för att du var med oss nu.

Tack.

JG: Tack.