Jag är neurokirurg,
och jag ska berätta om
att personer som jag behöver er hjälp.
Jag ska snart berätta hur.
Men låt mig först berätta
om en av mina patienter.
Det var en kvinna i femtioårsåldern.
Hon var i god fysisk kondition,
men hon hade åkt in och ut
på sjukhus några gånger
för en behandlingsbar bröstcancer.
Nu hade hon fått diskbråck
i en nackkota
som gav henne stark smärta
som strålade ut i höger arm.
Efter att ha tittat
på hennes magnetkamerabilder
beslöt jag att föreslå operation.
Halsoperationer som denna
är snabba och standardiserade.
Men det finns en viss risk.
Man gör ett snitt precis här
och skär försiktigt förbi luftstrupen,
matstrupen,
och man försöker låta bli
att skära i halspulsådern.
(Skratt)
Sedan för man in mikroskopet
och tar försiktigt bort disken
och bråcket från nervrotskanalen
utan att skada ryggmärgen
eller nervrötterna
som ligger bara någon millimeter under.
Det värsta som kan hända
är att ryggmärgen skadas
för det kan ge förlamning
från halsen och nedåt.
Patienten blev alldeles tyst
när jag berättade detta.
Efter en liten stund sa hon några,
för oss båda, avgörande ord.
"Är detta verkligen nödvändigt, doktorn?"
(Skratt)
Vet ni vad jag insåg
precis där och då?
Det var det inte.
När jag har patienter som den här kvinnan
brukar jag faktiskt avråda från operation.
Vad fick mig att göra det
den här gången?
Jo, ni förstår,
hennes diskbråck var så speciellt.
Jag kunde riktigt se mig själv
dra det ut ur nervrotskanalen
redan innan hon kom in i rummet.
Jag måste medge det.
Jag ville operera henne.
Jag skulle gilla att operera henne.
Kirurgi är ju trots allt
det roligaste med mitt jobb.
(Skratt)
Jag tror att ni kan
leva er in i den känslan.
Min granne som är arkitekt säger
att han älskar att sitta och rita
och konstruera hus.
Han gärna göra det hela dagen,
hellre än att prata med kunden
som ska betala huset
och som kanske begränsar
vad han får göra.
Men precis som arkitekten
måste varje kirurg
titta sin patient i ögonen
och tillsammans med patienten
bestämma det bästa för patienten
som väntar på operation.
Det kanske låter lätt.
Men låt oss titta på statistiken.
Tonsillerna, eller mandlarna,
är två vävnadsknutor i halsen.
De kan tas bort kirurgiskt
och det kallas tonsillektomi.
Det här diagrammet visar
antalet tonsillektomier i Norge
i olika regioner.
Det kanske förvånar dig
att det är dubbelt så troligt
att ditt barn, för det handlar om barn,
får tonsillektomi i Finnmark
än i Trondheim.
Sjukdomstillståndet är detsamma.
Det borde inte vara skillnad,
men det är det.
Här är ett annat diagram.
Menisken stabiliserar knät
och kan dras itu,
ofta under idrottande,
till exempel fotboll.
Här ser du andelen som opereras
för det här sjukdomstillståndet.
Och du ser att andelen
i Möre och Romsdal
är fem gånger högre än i Stavanger.
Fem gånger.
Varför är det så?
Spelar fotbollspelarna
i Möre och Romsdal
en råare fotboll
än på andra ställen i landet?
(Skratt)
Troligen inte.
Nu har jag lagt till lite information.
Här ser du vilka operationer som utförts
på offentliga sjukhus i ljusblått,
och på privata kliniker i ljusgrönt.
Det är mycket på gång
på de privata sjukhusen
i Möre och Romsdal, eller hur?
Vad tyder det här på?
Kanske finns det ekonomiska incitament
för att behandla.
Det kommer mera.
Studier har nyligen visat
att skillnader i behandlingseffekt
mellan sjukgymnastik och knäoperation -
det finns ingen skillnad.
Det betyder att de flesta operationerna
i diagrammen jag nyss visade
kunde ha undvikits,
till och med i Stavanger.
Vad är det jag försöker säga?
Även om behandlingsindikationerna
är standardiserade,
varierar behandlingsbesluten för mycket,
särskilt i västvärlden.
Några får inte den vård de behöver
men ännu fler
behandlas i onödan.
"Är detta verkligen nödvändigt, doktorn?"
Jag har bara hört den frågan
en gång i min karriär.
Mina kollegor säger att de aldrig
hört detta från en patient.
Och för att vända på det hela,
hur ofta får du ett "nej" från din läkare
om du ställer en sådan fråga?
Forskare har undersökt detta
och funnit samma antal nej
vart de än gått.
Det är 30 procent.
Det betyder att tre gånger av tio
har din läkare föreslagit något
som är helt onödigt.
Vet du vad de hävdar
är anledningen till detta?
Patientpåverkan.
Det vill säga: du.
Du vill att något görs.
En av mina vänner bad mig
om ett medicinskt råd.
Det är en sportig kille
som åker längdåkning på vintern
och joggar på sommaren.
Nu fick han ont i ryggen
varje gång han joggade.
Så ont att han slutat jogga.
Jag undersökte honom
och ställde frågor.
Jag kom fram till att han nog
hade en utsliten disk
i nedre delen av ryggraden.
Varje gång den ansträngdes
gjorde det ont.
Han hade börjat simma
i stället för att jogga.
Det fanns inget att göra
så jag sa: "Du måste välja
dina träningsformer noga.
Några aktiviteter är bra för dig.
Andra inte."
Han svarade: "Jag vill göra
en MR-undersökning av ryggen."
"Varför vill du ha en MR-undersökning?"
"Jag kan få det gratis
genom en jobbförsäkring."
"Skärp dig," sa jag,
han är ju ändå min vän.
"Det är inte därför."
"Jag tänkte att det kanske är bra
att se hur det ser ut."
"Sedan när kan du tolka
MR-bilder?" sade jag.
(Skratt)
"Lita på mig.
Du behöver ingen MR."
"Hmm," sade han
och fortsatte efter en stund,
"Det kan vara cancer."
(Skratt)
Han fick sin MR så klart.
Och genom sin jobbförsäkring
träffade han en kollega till mig
som berättade för honom
om den slitna disken
och att inget fanns att göra.
Han skulle fortsätta simma
och strunta i joggingen.
Jag mötte honom efter en tid
och han sade:
"Nu vet jag åtminstone vad det är."
Låt mig ställa en fråga.
Tänk om alla i detta rum
med samma symtom fick en MR.
Eller om alla i Norge
som har ont i ryggen ibland
genomgick en MR.
Väntelistan för MR
skulle fyrfaldigas, eller mer.
Och ni skulle ta platser i kön
från någon som faktiskt har cancer.
Så en bra läkare säger ibland nej
men en vettig patient avstår också ibland
ett tillfälle att få en diagnos
eller en behandling.
"Är detta verkligen nödvändigt, doktorn?"
Jag vet att det kan vara
en svår fråga att ställa.
Om man går tillbaka 50 år
skulle det till och med ansetts oartigt.
(Skratt)
Om doktorn hade bestämt
vad som skulle göras,
då blev det så.
En av mina kollegor, en allmänläkare,
blev som barn skickad
till ett sanatorium för tuberkulossjuka
i sex månader.
Det var ett svårt trauma för henne.
När hon blev vuxen förstod hon
att hennes tuberkulostester
hade varit negativa hela tiden.
Läkaren hade skickat iväg henne
enbart på misstanken.
Ingen hade vågat eller ens övervägt
att ifrågasätta honom.
Inte ens hennes föräldrar.
Idag talar Norges hälsominister
om hälsoservice för patienter.
Patienten ska få goda råd
från läkaren om vad som bör göras.
Detta är ett stort framsteg.
Men ställer krav på dig att ta ansvar.
Du måste sätta dig i förarsätet
med din läkare
och ta gemensamma beslut om vart ni ska.
Så nästa gång du träffar en läkare
vill jag att du frågar:
"Är detta verkligen nödvändigt, doktorn?"
Och för min kvinnliga patient
blir svaret nej,
men en operation kan vara försvarbar.
"Så doktorn, vilka risker
finns det med operationen?"
Tja, fem till tio procent
får värre smärtor.
En till två procent av patienterna
får infektion i såret
eller till och med en blödning
som kanske slutar med en ny operation.
0,5 procent av patienterna
drabbas av kronisk heshet
och några få
får försämrad funktion
i armarna eller till med i benen.
"Finns det alternativ, doktorn?"
Ja, vila och sjukgymnastik
under en tid
kan få dig helt frisk.
"Och om jag inte gör något alls?"
Det är inte bra
men till och med då finns det
en viss chans att du blir frisk.
Fyra frågor.
Enkla frågor.
Tänk på dem som en verktygslåda
för att hjälpa oss.
Är detta verkligen nödvändigt?
Vilka är riskerna?
Finns det alternativ?
Vad händer om jag inte gör något alls?
Ställ dem om din läkare
vill skicka dig på MR
eller skriver ut antibiotika
eller föreslår en operation.
Enligt forskningen
kommer en av fem, tjugo procent,
att ändra uppfattning
om vad som bör göras.
När du gör det har du inte bara
gjort ditt eget liv enklare,
och troligen bättre,
utan hela sjukvårdssektorn
drar nytta av ditt beslut.
Tack.
(Applåder)