Hej allihop, idag ska vi prata om selfies. Selfies är ett väldigt modernt sätt för folk att dela bilder av sig själva. Men vi har delat bilder av oss själva i tusentals år. Så, i det här föredraget ska vi titta på förhållandet mellan vad vi gör nu och vad vi tidigare har gjort. Låt oss säga att du inte vet vad en selfie är, du har inte en 10-12-åring som har Instagram. Jag kan berätta att en selfie är ett ögonblickssjälvporträtt som du tar med en mobiltelefon, du sträcker ut din arm och tar bilden. Det är bara du, det finns ingen professionell fotograf, ingen redaktör ingen curator. Sen laddar du direkt upp den på internet, tillgänglig för hela världen. Så ditt privatliv visas upp där alla kan se det. Som selfie-skapare så är du både upphovsman och objekt, och du koreograferar hur du ska se ut på din selfie: du bestämmer över kroppsspråk, avståndet till kameran, vart du ska rikta blicken, vilka kläder du har, den omgivande miljön och, allra viktigast, ditt ansiktsuttryck. Själva mediet har i sig en väldigt specifik estetik. För det första har de flesta selfies ett kvadratiskt format, de ses ofta på väldigt nära håll, kanske på en telefon eller en annan mobil enhet. De har en väldigt specifik bilddistorsion vilken vanligtvis är på en armlängds avstånd från kameralinsen, vilket kan förvränga ditt ansikte eller kanske delar av bakgrunden, och återigen på grund av armlängdsavståndet kan själva bilden få en ganska platt och sammansmält känsla av rymd. Många selfies, kanske beroende på expertis eller så, blir suddiga inuti själva bilden, och till sist har många selfies en nästan mjuk, omättad sepiaton som ger dem en nästan nostalgisk kvalitet. Många avfärdar selfies som narcissistiska, ja många av dem är det, men de flesta kan inte låta bli att titta på sig själva. Jag menar, om du går förbi en spegel slänger nästan alla ett öga för att se hur saker utvecklas. (Skratt) Låt oss tänka på selfies i relation till konsthistoria. Är de traditionella, eller är de revolutionära? Traditionellt sett har folk låtit porträtt fotas eller målas av en konstnär, därmed har de setts genom en konstnärs ögon. Här har vi Louis XIV som Solkungen, konstnären har sakkunnigt uttryckt hans världsuppfattning, fångat hur han ville uttrycka sig. Ibland, även om du är världens mäktigaste person och du kontrakterar den bästa konstnären, så var porträtten inte alltid särskilt smickrande. Men nu har vi gjort oss av med konstnären som mellanled, som förmedlare. Och alla är konstnärer, så de kan bestämma hur de vill utmärka sig. Och med varje bild kan de ändra sitt varumärke, sin bild, mot omvärlden, marknadsföra sig mot omvärlden. Din person är ett väldigt flytande koncept som ständigt kan flyttas och utvecklas till skillnad från porträttet av Louis XIV, vars budskap vi nu hundratals år senare fortfarande känner till. Låt oss tänka på självporträtt, traditionellt ses självporträtt... Vi tänker på Dürer här som en hemmasnickrad spjuver, han tog idéer... Sin vilja, sin tro och sina idéer stoppade han in i en målning. Här jämställer Dürer sitt konstnärliga geni med en nästan Kristus-lik skapare. Och sen har vi den moderna selfien där han visar sin överlägsenhet med sitt allvetande ansiktsuttryck. (Skratt) Låt oss fundera över selfies som passar in i andra traditionella kategorier. Låt oss titta på kroppsspråk. Här har vi en senator, denna romerska senator Publiken: Åh! som med ett väldigt rakt ansiktsuttryck, ett orörligt uttryck, tittar rakt in i kameran. Också idag, när man vill förmedla kraft i sin bild, använder man precis samma kroppsspråk. Låt oss fundera på... Här har vi en hellenistisk Afrodite, henne huvud är böjt i en blyg flört, alltmedan hon flörtar med satyren bredvid. Och om och om igen i moderna selfies har vi exakt samma kroppsspråk. Många gånger - (Skratt) Här har vi Herkules. han huvud är nedböjt, hans armar hålls ut från kroppen, så att vi kan se hans starka, muskulösa, mäktiga överkropp, därför att detta definierar honom som den han är, hans roll. Och om och om igen, i moderna selfies, återkommer samma idé. Till och med i detta moderna arbete, objektets huvud är till och med förvrängt av kameralinsen, det är långt bak och suddigt för att fokus ligger på hans finmejslade fysik. Så hans iögonfallande fysik blir ett uttryck för vem han är. Här har vi Rembrandt som ung konstnär: hans ögon är insjunkna och mörka, djupa och kärva, han snörper på munnen, hans hår i ett gyllene blänkande svall, och vi har den här moderna selfien som försöker uttrycka precis samma poetiska ångest och pinan av att vara ung och talangfull. Vi hittar inte referenser enbart i konsthistorien, utan också i Hollywood. Här har vi Mary Pickford i en särskild sorts flickroll med guldlockigt hår, rådjursögon och en "det fixar vi"-attityd, och vi har den moderna selfien där hon visar upp nästan exakt samma grundtanke. Inte bara handlar selfies om att visa upp något, utan också om att visa vem du är, var du har varit. Oavsett vem du är så vill de att du ska veta var de har varit och de vill kanske att du ska vara avundsjuk. Så titta inte bara på var jag är, titta också på vad jag har. (Skratt) Värdesätter du vad jag har? Dömer du mig utifrån vad jag har? Låt mig visa dig vad jag har. Titta vem jag hänger med. Oavsett vem du är, oavsett hur stark du är, så vill du ändå legitimera ditt varande genom att visa upp att du umgås med någon av vikt. Vi lever i en värld där vi ständigt dokumenteras och dokumenterar. Därför har vi blivit självmedvetna i den fotografiska processen Så som gensvar, när vi tar selfies, gör många människor väldigt överdrivna ansiktsuttryck, fryser uttrycket och tar sen bilden. För att de vill vara säkra på att du vet att de har koreograferat det där ögonblicksuttrycket. Självfallet vill de inte fångas på bild när de faktiskt är mitt i det där föga smickrande, äkta ögonblicket. Hollywood har visat oss hur man poserar för bilder, hur man ler för bilder, men nu har den här medvetenheten kring konstant dokumentation skapat ett helt nytt uttryck som är väldigt specifikt för selfies och som har döpts till "duck face". Selfies är en del av hela "se och bli sedd"-historien. Varje selfie är ett sätt att visa upp dig själv. Varje selfie är en sorts inåtvänd fönstertittning. Låt oss betrakta blicken i några av bilderna. Här har vi Olympia av Manet. Hon utmanar oss medan vi betraktar hennes nakenhet. Hon betraktar oss medan vi betraktar henne. Och vi har den här moderna selfien, som intar samma pose, som använder samma ögonkontakt, all är väldigt avsiktligt och meningsfullt. Ett annat sätt att se på blicken är när objektet tittar bort. Då blir objektet en del av omgivningarna, en del i ett stillastående liv, en sak att beundra, utan att låta åskådaren veta att denne är betraktad. Så ytterst, vem är den visuelle konsumenten av en selfie och hur förstår vi bilder när de tas ur sitt innehåll och sitt sammanhang? En person kanske läser det här på ett sätt, och en annan person på ett annat sätt. Så vad vi gör är att vi lägger vår personliga uppfattning och våra personliga upplevelser och perspektiv ovanpå bilden, och det skapar en mängd varianter, en mängd berättelser. För att ytterst är selfies ett skarpt exempel på att folk hungrar efter erkännande, de hungrar efter att bli ihågkomna, validerade. Det här är ett försök att åstadkomma allt detta. Men i det här mediet kan du titta på så många bilder på en gång som kan jämföras, kontrasteras, avfärdas, sammanställas, och varje objektkreatör söker efter originalitet när de skapar sina bilder. Vi måste tänka, när vi tittar på de här delarna... När du tittar på en selfie eller du tar en selfie, så måste du tänka, hur passar jag in i det historiska sammanhanget? Tack! (Applåder)