William Ury: Vägen från "nej" till "ja"

William Ury, författare till boken "Vägen till Ja" erbjuder ett elegant, enkelt (men inte lätt) sätt att skapa samförstånd även i de svåraste situationer - från familjekonflikter till, kanske, Mellanöstern.

Så, ämnet svåra förhandlingar

påminner mig om en av mina favorithistorier

från Mellanöstern,

om en man som gav sina tre söner sjutton kameler.

Till den första sonen gav han hälften av kamelerna;

till den andra sonen gav han en tredjedel av kamelerna;

och till den yngste gav han en niondel av kamelerna.

Så de tre sönerna hamnade i förhandling.

Sjutton är inte delbart med två.

Inte delbart med tre.

Inte delbart med nio.

Brödernas humör började bli lite ansträngt.

Slutligen, i ren desperation,

konsulterade de en klok gammal kvinna.

Den kloka gamla kvinnan funderade på deras problem en lång stund,

kom sedan tillbaka och sa,

"Jag vet inte om jag kan hjälpa er,

men ni kan åtminstone, om ni vill, få min kamel."

Så de hade då arton kameler.

Den första sonen tog sin halva -- hälften av arton är nio.

Den andra sonen tog sin tredjedel -- en tredjedel av arton är sex.

Den yngste sonen tog sin niondel --

en niondel av arton är två.

Det blir sjutton.

De hade en kamel till övers.

De gav tillbaka den till den kloka gamla kvinnan.

(Skratt)

Om ni tänker på den historien en stund,

så tycker jag den påminner om

många av de svåra förhandlingar vi blir inblandade i.

De startar med sjutton kameler och ingen lösning.

På något vis är det nog så att det vi behöver göra

är att ta ett steg tillbaka från sådana situationer, som den gamla kvinnan,

se på situationen med fräscha ögon

och plocka fram en artonde kamel.

Att hitta den artonde kamelen i världskonflikter

har varit mitt livs passion.

Jag ser i grunden mänskligheten lite som de där tre bröderna;

vi är alla en familj.

Vi vet det rent vetenskapligt,

tack vare kommunikationsrevolutionen,

att alla stammar på planeten, alla 15.000 stammar,

är kopplade till varandra.

Det är en stor släktträff.

Och precis som på många släktträffar,

så är det inte bara ljust och fredligt.

Det finns en hel del konflikter.

Och frågan är,

hur hanterar vi våra olikheter?

Hur hanterar vi våra djupaste olikheter,

sett utifrån människans konfliktbenägenhet

och den mänskliga begåvningen

att skapa vapen som orsakar enorm förstörelse?

Det är frågan.

Jag har tillbringat större delen av tre decennier --

nästan fyra --

med att resa runt världen,

försökt arbeta, engagerat mig i konflikter

som sträckt sig från Jugoslavien till Mellanöstern

till Tjetjenien till Venezuela,

några av de svåraste konflikterna på vår planet,

och jag har ställt den frågan till mig själv.

Och jag tror att jag, på några vis, har hittat

hemligheten bakom fred.

Det är faktiskt förvånansvärt enkelt.

Inte lätt, men enkelt.

Det är inte ens något nytt.

Det kan vara ett av våra mest uråldriga mänskliga arv.

Hemligheten bakom fred är vi.

Det är vi som agerar

som det omgivande samhället

kring vilken konflikt som helst,

vi som kan spela en konstruktiv roll.

Låt mig ge er en historia, ett exempel.

För ungefär 20 år sedan var jag i Sydafrika

där jag arbetade med parterna i den konflikten,

och jag hade en månad över,

så jag tillbringade en del tid med att leva

med flera grupper av San Bushmen.

Jag var nyfiken på dem och på deras sätt att lösa konflikter.

För de har trots allt för inte så länge sedan

levt som jägare och samlare,

ungefär som våra förfäder levt

under kanske 99 procent av mänsklighetens historia.

Och alla dessa män hade giftpilar som de använde för jakt --

absolut dödliga.

Så hur hanterar de meningsskiljaktigheter?

Det jag lärde mig

var att närhelst humöret hettar till i sådana samhällen,

går någon och gömmer giftpilarna ute i bushen,

och så sitter alla i en cirkel så här,

och de sitter och pratar, och pratar.

Det kan ta två dagar, tre dagar, fyra dagar,

men de vilar inte

förrän de har funnit en lösning,

eller ännu hellre försoning.

Om humöret fortfarande är hett,

skickar de iväg någon av parterna för att besöka släktingar

för att lugna ner sig ett tag.

Det systemet

är, tror jag, förmodligen det system som har hållt oss vid liv fram till nu,

med tanke på våra mänskliga tendenser.

Jag kallar systemet "den tredje sidan".

För om ni tänker på det,

vanligtvis när vi tänker på konflikter, beskriver vi dem

som att det alltid finns två sidor.

Det är araber mot israeler, arbetare mot ledningen,

man mot hustru, republikaner mot demokrater,

men det är inte så ofta vi ser

att det alltid finns en tredje sida.

Och den tredje sidan av konflikten är vi,

det omgivande samhället,

vänner, allierade,

familjemedlemmar, grannar.

Och vi kan spela en enormt konstruktiv roll.

Det kanske mest fundamentala sätt

som den tredje sidan kan hjälpa till på,

är genom att påminna parterna om vad som egentligen står på spel.

För barnens skull, för familjens skull,

för samhällets skull, för framtidens skull,

låt oss sluta slåss för en stund, och börja prata.

För grejen är,

när vi är inne i en konflikt,

är det väldigt enkelt att tappa perspektivet.

Det är väldigt enkelt att reagera.

Människan: vi är reaktionsmaskiner.

Och som man säger,

när du är arg kommer du hålla det bästa tal

du någonsin kommer att ångra.

Så den tredje sidan påminner oss om det.

Den tredje sidan hjälper oss att gå till balkongen,

vilket är en metafor för en plats där man har perspektiv,

där man kan hålla ögonen på målet.

Låt mig berätta en historia från min egen erfarenhet av förhandlingar.

För några år sedan var jag engagerad som diskussionsledare

i några väldigt tuffa samtal

mellan Rysslands ledare

och Tjetjeniens ledare.

Det var krig då, som ni vet.

Och vi möttes i Haag,

i Fredspalatset,

i samma rum där den jugoslaviska krigstribunalen

hölls.

Och samtalen började ganska skakigt

när Tjetjeniens vicepresident

började peka på ryssarna och säga

"Ni borde stanna här i era stolar,

för ni kommer att hamna i rätten för krigsförbrytelser".

Och så fortsatte han, och sedan vände han sig till mig och sa

"Du är amerikan.

Se bara vad ni amerikaner gör i Puerto Rico".

Och det började snurra i mitt huvud. "Puerto Rico? Vad vet jag om Puerto Rico?"

Jag började reagera.

men så försökte jag komma ihåg att gå ut på balkongen.

Så när han pausade,

och alla såg på mig och väntade på ett svar,

kunde jag, från ett balkongperspektiv, tacka honom för hans påpekanden

och säga "Jag uppskattar din kritik av mitt land,

och jag tar det som ett tecken på att vi är bland vänner

och kan tala öppet till varandra.

Och vad vi är här för att göra är inte att tala om Puerto Rico eller det förflutna.

Vad vi är här för att göra, är att se om vi kan hitta ett sätt

att stoppa lidande och blodspillan i Tjetjenien".

Konversationen hamnade tillbaka på spåret igen.

Och det är tredje sidans roll,

att hjälpa parterna ut på balkongen.

Låt mig ta er med en stund

till vad som ofta ses som världens svåraste konflikt,

eller världens mest omöjliga konflikt,

Mellanöstern.

Frågan är: Vad är den tredje sidan där?

Hur ska vi kunna ta oss ut på balkongen?

Jag låtsas inte ha ett svar

på Mellanösternkonflikten,

men jag tror jag har ett första steg.

Bokstavligen ett första steg,

något som vem som helst av oss skulle kunna göra som tredjesidare.

Får jag bara fråga en sak först.

Hur många av er

har under de senaste åren

någonsin kommit på er själva med att oroa er för Mellanöstern

och undra vad någon skulle kunna göra?

Bara av nyfikenhet, hur många av er?

Okej, så de flesta av oss.

Och det är ju så långt bort.

Varför ägnar vi så mycket uppmärksamhet åt denna konflikt?

Är det antalet döda?

Hundra gånger fler människor dör

i en konflikt i Afrika än i Mellanöstern.

Nej, det är på grund av historien,

för att vi känner oss personligen involverade

i historien.

Oavsett om vi är kristna, muslimer eller judar,

religiösa eller ickereligiösa,

så känner vi att vi har en personlig del i det.

Historia spelar roll. Som antropolog vet jag det.

Historier är vad vi använder för att föra vidare kunskap.

De ger mening åt våra liv.

Det är vad vi gör här på TED, vi berättar historier.

Historier är nyckeln.

Så min fråga är,

ja, låt oss försöka lösa politiken

där i Mellanöstern,

men låt oss också ta en titt på historien.

Låt oss försöka gå till botten med vad det handlar om.

Låt oss se om vi kan applicera tredje sidan på det.

Vad skulle det betyda? Vad är historien där?

Som antropologer vet vi

att varje kultur har en ursprungshistoria.

Vad är Mellanösterns ursprungshistoria?

I en mening:

För 4000 år sedan, vandrade en man och hans familj

tvärs över Mellanöstern,

och världen har aldrig varit sig lik sedan dess.

Denna man var förstås

Abraham.

Och det han stod för var enighet,

familjens enighet.

Han är allas vår fader.

Men det är inte bara det han stod för, det är vad hans budskap var.

Hans budskap var enighet,

Allas sammankoppling och enighet.

Och hans grundvärdering var respekt,

vänlighet mot främlingar.

Det är det han är känd för, sin gästvänlighet.

Så på det viset

är han en symbolisk tredje sida

i Mellanöstern.

Han är den som påminner oss om

att vi alla är del av en större helhet.

Hur skulle du --

fundera på det ett tag.

Idag hemsöks vi av terrorism.

Vad är terrorism?

Terrorism är, grundläggande, att ta en oskyldig främling

och behandla den som om det vore en fiende som du dödar

för att skapa rädsla.

Vad är motsatsen till terrorism?

Det är att ta en oskyldig främling

och behandla den som en vän

som du välkomnar till ditt hem

för att så och skapa förståelse,

eller respekt, eller kärlek.

Så vad skulle hända om

du tog Abrahams historia

som är en tredjesidan-historia,

tänk om den kunde vara --

eftersom Abraham står för gästvänlighet --

ett motgift mot terrorism?

Tänk om det kunde vara ett vaccin

mot religiös intolerans?

Hur skulle du ge liv till den historien?

Det räcker inte enbart att berätta en historia --

det är kraftfullt --

men människor behöver uppleva historien.

De behöver leva historien. Hur skulle du åstadkomma det?

Och det var min fundering om hur man skulle göra det.

Och det är det som kommer i det första steget.

För den enkla vägen att göra det

är att du tar en promenad.

Ta en promenad i Abrahams fotspår.

Följ Abrahams fotspår.

För gång har en verklig kraft.

Ni vet, som antropologer, att gången är vad som gjorde oss till människor.

Det är roligt, för när man går,

så går man sida vid sida

i samma gemensamma riktning.

Om jag skulle komma emot dig, ansikte mot ansikte,

och komma så här nära dig,

så skulle du känna dig hotad.

Men om vi går axel mot axel,

och våra axlar rör vid varandra,

så är det okej.

Vem slåss medan de går?

Det är därför det ofta är så i förhandlingar, när det går tungt,

att folk tar en promenad i skogen.

Så idén kom till mig,

varför inte inspirera till

en väg, en sträcka --

tänk Silkesvägen, tänk vägen över Appalacherna --

som följde i

Abrahams fotspår.

Folk sa "Det är galet, det går inte.

Du kan inte följa i Abrahams fotspår. Det är för osäkert.

Du måste korsa alla dessa gränser.

Det går genom tio länder i Mellanöstern,

för att den enar dem alla".

Så vi studerade idén vid Harvard.

Vi arbetade flitigt.

Och för ett par år sedan, bestämde en grupp,

ungefär 25 personer från 10 olika länder,

att vi skulle se om vi kunde följa i Abrahams fotspår,

och gå från hans födelseplats i staden Urfa

i södra Turkiet, norra Mesopotamien.

Så vi tog en buss och några vandringar

och gick till Harran,

där han, enligt Bibeln, började sin resa.

Vi korsade gränsen till Syrien, tog oss till Aleppo,

som, visade det sig, är döpt efter Abraham.

Vi tog oss till Damaskus,

som har en lång historia associerad med Abraham.

Sedan kom vi till norra Jordanien,

till Jerusalem

som har mycket med Abraham att göra, till Betlehem,

och slutligen till den plats där han är begravd

i Hebron.

Så vi gick i praktiken från livmoder till grav.

Vi visade att det kunde göras. Det var en fantastisk resa.

Låt mig ställa en fråga.

Hur många av er har upplevt att

ni varit i ett märkligt kvarter,

eller i ett märkligt land,

och en främling, en total främling,

kommit fram till er och visat någon form av vänlighet,

kanske bjudit in er till sitt hem, gett er något att dricka,

en kopp kaffe, ett mål mat?

Hur många av er har någon gång haft en sådan upplevelse?

Det är kärnan

i Abrahams väg.

Men det är det man upptäcker, när man man går in i dessa byar i Mellanöstern,

där man väntar sig fientlighet,

och möter den mest fantastiska gästvänlighet,

allt hopkopplat med Abraham.

"I fader Abrahams namn,

låt mig skänka dig lite mat".

Så vad vi upptäckte

är att Abraham inte bara är en figur ur en bok för dessa människor,

han lever, han är ett levande väsen.

Och för att göra en lång historia kort,

under de senaste åren,

har tusentals människor

börjat gå delar av Abrahams väg

i Mellanöstern,

och åtnjuter människors gästvänlighet där.

De har börjat vandra

i Israel och Palestina,

i Jordanien, Turkiet och Syrien.

Det är en fantastisk upplevelse.

Män, kvinnor, ungdomar, gamla --

fler kvinnor än män faktiskt, intressant nog.

För dem som inte kan gå,

som inte kan ta sig dit just nu,

började människor organisera vandringar

i städer, i deras egna samhällen.

I Cincinnati till exempel, där man ordnade en vandring

från en kyrka till en moské till en synagoga

och åt ett Abrahamsmål tillsammans.

Det var "Abrahams väg"-dagen.

I Sao Paulo i Brasilien har det blivit ett årligt evenemang

för tusentals människor att springa

ett virtuellt "Abrahams väg"-lopp,

som förenar de olika samhällena.

Media älskar det, de avgudar det.

De öser uppmärksamhet över det,

för det är visuellt

och det sprider tanken,

idén om gästvänlighet på Abrahams vis,

om vänlighet mot främlingar.

Och för bara några veckor sedan,

var det ett radioinslag om det.

Förra månaden

var det en artikel i the Guardian,

i Manchester Guardian, om det --

två hela sidor.

Och de citerade en bybo

som sa "Den här vandringen knyter ihop oss med världen".

Han sa att det var som ett ljus som finns i våra liv.

Det ger oss hopp.

Och det är vad det handlar om.

Men det är inte bara psykologi.

Det är ekonomi också,

för när folk vandrar, gör de av med pengar.

Och kvinnan här, Um Ahmad,

är en kvinna som lever på en väg i norra Jordanien.

Hon är desperat fattig.

Hon är delvis blind, hennes make kan inte arbeta,

hon har sju barn.

Men vad hon kan göra är att laga mat.

Så hon började laga mat för några vandringsgrupper

som kommer genom byn och får ett mål mat i hennes hem.

De sitter på golvet.

Hon har inte ens en bordsduk.

Hon lagar den mest delikata mat

med färska örter från den omgivande landsbygden.

Så har fler och fler vandrare passerat.

Och nyligen har hon börjat få ihop en inkomst

så hon kan försörja sin familj.

Hon sa till vår grupp:

"Ni har gjort mig synlig

i en by där människor en gång skämdes över

att se på mig".

Det är kraften i Abrahams väg.

Det finns bokstavligen hundratals liknande samhällen

i Mellanöstern, längs vägen.

Möjligheten är att ändra på spelet.

Och för att ändra på spelet måste man ändra på ramen,

sättet vi ser på saker --

för att ändra på ramen

från fientlighet till gästvänlighet,

från terrorism till turism.

Och på det viset är Abrahams väg

en spelförändrare.

Låt mig bara visa en sak.

Jag har ett litet ekollon här

som jag plockade upp medan jag vandrade längs vägen

tidigare i år.

Ekollonet är förstås kopplat till eken --

växer sig till en stor ek,

som associeras med Abraham.

Vägen är just nu som ett ekollon;

fortfarande i ett tidigt stadium.

Hur skulle eken se ut?

Jag tänker tillbaka på min barndom,

en stor del av den tillbringades, efter att jag föddes här i Chicago,

tillbringades i Europa.

Om du hade varit

i, låt säga Londons ruiner

1945, eller i Berlin,

och du hade sagt

"Om sextio år

kommer detta att vara den mest fredliga och framgångsrika delen av planeten",

så skulle folk ha trott

att du var galen.

Men de klarade det tack vare en gemensam identitet - Europa -

och en gemensam ekonomi.

Så frågan är, om det kan göras i Europa,

varför inte i Mellanöstern?

Varför skulle man inte kunna det, med en gemensam identitet -

vilket är precis Abrahams historia -

och med en gemensam ekonomi

som till stor del skulle grundas i turism?

Så låt mig sammanfatta

genom att säga att under de senaste 35 åren,

när jag har arbetat

med några av de farligaste, svåraste och mest olösliga

konflikterna runtom på vår planet,

har jag fortfarande inte sett en konflikt

som jag känt inte kan förändras.

Det är förstås inte lätt,

men det är möjligt.

Det gjordes i Sydafrika.

Det gjordes på Nordirland.

Det kan göras var som helst.

Det hänger bara på oss.

Det hänger på att vi tar den tredje sidan.

Så låt mig bjuda in er

till att överväga att ta den tredje sidan,

om så bara som ett litet steg.

Vi ska ta paus om en stund.

Gå fram till någon

som kommer från en annan kultur, ett annat land,

en annan etnicitet, annorlunda på något vis,

och konversera med dem, lyssna till dem.

Det är att vara på tredje sidan.

Det är att vandra Abrahams väg.

Efter ett TED-prat,

varför inte en TED-vandring?

Så låt mig lämna er

med tre saker.

Det första: hemligheten bakom fred

är den tredje sidan.

Den tredje sidan är vi,

var och en av oss,

kan med ett enda steg,

föra världen, hjälpa världen,

ett steg närmare fred.

Det finns ett gammalt afrikanskt ordspråk:

"När spindelnät förenas,

kan de stoppa även ett lejon"

Om vi klarar av att förena

våra fredsnät på tredje sidan,

kan vi stoppa krigens lejon.

Tack så mycket.

(Applåder)