Hur människoljud påverkar havets livsmiljö

Oceanografen Kate Stafford tar oss till de arktiska havens ljudrika djup där isar stönar, valar sjunger för att kommunicera över stora avstånd - och klimatförändringen och människoljud ändrar på miljön på sätt vi inte kan förstå. Lär dig mera om varför detta undervattensljudlandskap är så viktigt och vad vi kan göra för att skydda det.

År 1956 vann en dokumentärfilm
av Jacques Cousteau

både Guldpalmen och en Oscar.

Filmen hette "Le Monde Du Silence"

eller "Den tysta världen".

Namnet tydde på att
undervattensvärlden var tyst.

Nu, 60 år senare, vet vi

att undervattensvärlden
är allt annat än tyst.

Även om ljud inte hörs
ovanom vattenytan,

beroende på var du är och på årstiden,

kan undervattensvärlden vara lika
bullrig som en djungel eller regnskog.

Ryggradslösa djur som räkor,
fiskar och marina däggdjur

använder sig av ljud.

De använder ljud för att
studera sina habitat,

för att kommunicera med varandra,

för att navigera,

och för att upptäcka rovdjur och byten.

De använder också ljud för att få
information om sin omgivning.

Låt oss ta Arktis som exempel.

De flesta ser det som ett stort,
ogästvänligt område,

det beskrivs ibland som en öken

eftersom det är så kallt och avlägset

och täckt av is största delen av året.

Och trots detta

finns det inget ställe jag hellre
skulle vara på än Arktis,

framförallt då dagarna blir längre
och våren närmar sig.

För mig förkroppsligar Arktis skillnaden

mellan vad vi ser på ytan
och vad som sker under ytan.

Du kan se över isen -
allt är vitt, blått och kallt -

och inte se något.

Men om du lyssnar under ytan

skulle ljuden du hör först förvåna dig

och sedan glädja dig.

Och medan dina ögon bara ser
kilometer på kilometer av is

kan din öron höra
grönlandsvalar och vitvalar,

valrossar och storsälar.

Isen ger också ljud ifrån sig.

Den gnisslar och knakar
och smäller och stönar

då den krockar och skaver när
temperatur, ström eller vind ändrar.

Och mitt i smällkalla vintern,
under heltäckande is,

sjunger grönlandsvalarna.

Och du skulle aldrig förvänta dig det

eftersom vi människor

brukar vara väldigt visuella varelser.

De flesta av oss, men inte alla,

navigerar med hjälp av vårt synsinne.

För marina däggdjur som lever under ytan,

där kemiska signaler och
ljus har svårt att röra sig,

är ljudet deras sätt att se.

Och ljud rör sig mycket bra i vatten,

mycket bättre än i luften,

så att signaler kan höras
på långa avstånd.

I Arktis är detta speciellt viktigt

eftersom det inte bara är de arktiska
marina däggdjuren som ska höra varandra,

de måste också lyssna till
signaler från omgivningen

som kan tyda på förestående
tjock is eller öppet vatten.

Kom ihåg, att även om de tillbringar
största delen av livet under vatten

är de däggdjur,

och måste komma till ytan för att andas.

Så de lyssnar kanske efter
tunn is eller öppen yta,

eller efter ekon från närliggande is.

Arktiska marina däggdjur lever i ett rikt
och varierande undervattensljudlandskap.

På våren

kan det råda kakofoni under ytan.

(Ljud från marina däggdjur)

Men när isen fryser igen

och temperaturen eller strömmen
inte skiftar alltför mycket,

har Arktis under ytan en av de lägsta
omgivande ljudnivåerna

av alla världens hav.

Men det sker ändringar.

Främst på grund av minskad havsis,

vilket är en direkt följd av
människans växthusgasutsläpp.

I och med klimatförändringen

genomför vi ett helt okontrollerat
experiment på vår planet.

Under de senaste 30 åren

har issäsongen i Arktis minskat
på vissa områden

med allt från sex veckor
till fyra månader.

Den förkortade issäsongen
kallas ibland en förlängning

av säsongen för öppet hav.

Det är tiden på året då
Arktis är segelbart med fartyg.

Det är inte bara isens utbredning
som ändras,

även isens ålder och bredd
håller på att ändras.

Du har säkert hört talas om

att den minskade isen utgör
ett mindre habitat

för djur som är beroende av havsis,

som arktiska sälar, valrossar
och isbjörnar.

Minskning av isen leder också till
ökad erosion längs kustbyar

och påverkar rovbeståndet för
marinfåglar och däggdjur.

Klimatförändringen och den
minskade havsisen

ändrar också ljudlandskapet
under vattnet i Arktis.

Vad betyder ordet ljudlandskap?

Vi som jobbar med att tjuvlyssna på hav

använder instrument som kallas hydrofoner.

De är undervattensmikrofoner

och vi spelar in det omgivande ljudet,

ljudet runt omkring oss.

Ljudlandskapet beskriver
de olika faktorerna

som påverkar ljudfältet.

Det vi hör i våra hydrofoner

är ljuden från klimatförändringen.

Vi hör ändringarna på tre olika fronter:

i luften,

i vattnet

och på land.

För det första: luften.

Vind på vatten skapar vågor.

Vågorna skapar bubblor;

när bubblorna spricker,

och det gör de,

avger de ljud.

Ljudet är som ett pysande
eller en störning i bakgrunden.

När Arktis är täckt av is

når största delen av vindens ljud
inte vattenskiktet

eftersom isen fungerar som en buffert
mellan atmosfären och vattnet.

Detta är en av orsakerna

till att Arktis kan ha så låga
omgivningsljudnivåer.

Men då havsisen minskar

sker det en ökning i vågljudet

och även antalet stormar
och stormarnas intensitet

ökar i Arktis.

Allt detta höjer ljudnivån
i ett tidigare tyst hav.

För det andra: vatten.

Med mindre havsis

flyttar subarktiska arter norrut

och utnyttjar det nya habitat
som skapats av det öppna havet.

Arktiska valar, likt den här
grönlandsvalen,

har ingen ryggfena,

eftersom de utvecklats till att leva
och simma i istäckta vatten.

En utstickande ryggfena
är väldigt opraktiskt

om du ska röra dig genom is

och kan, de facto, hålla
vissa djur borta från isen.

Men nu, var vi än lyssnat,

hör vi ljuden från sillvalar och knölvalar

och späckhuggare,

allt längre norrut

och allt senare under säsongen.

Med andra ord hör vi

de subarktiska arternas
invasion av Arktis.

Och vi vet inte vilka följder detta har.

Uppstår det en tävlan om mat
mellan de arktiska och subarktiska djuren?

Tar dessa subarktiska arter med sig
sjukdomar och parasiter till Arktis?

Och hur kommer de nya ljuden
de producerar

att påverka ljudlandskapet under vattnet?

För det tredje: land.

Och med land...

menar jag människor.

Mer öppet vatten betyder
mer människonärvaro i Arktis.

Förra sommaren

kunde ett kryssningsfartyg ta sig
genom nordvästpassagen -

den tidigare mytomspunna rutten
mellan Europa och Stilla havet.

Minskade havsisar har tillåtit människor
att överta Arktis oftare.

Det har lett till ökad olje- och
gasutforskning och -utvinning,

möjligheter för kommersiell sjötrafik

och även ökad turism.

Vi vet nu att fartygsljud ökar
valarnas stresshormonnivåer

och kan störa deras ätbeteende.

Luftkanoner, som producerar höga men
lågfrekventa omph-ljud

var 10:e till 20:e sekund,

ändrade valarnas sim- och röstbeteende.

Och alla dessa ljudkällor
förminskar det akustiska utrymme

i vilket arktiska marindäggdjur
kan kommunicera.

Arktiska marindäggdjur är ju
vana vid höga ljudnivåer

vissa tider på året.

Men ljudet kommer i första hand
från andra djur eller havsisen,

det är ljud som de utvecklats med

och som är livsviktiga för
deras överlevnad.

De nya ljuden är höga och främmande.

De kan påverka miljön på sätt
vi tror oss förstå,

men också på sätt vi inte förstår.

Kom ihåg att hörseln är det viktigaste
sinnet för dessa djur.

Det är inte bara Arktis fysiska habitat
som ändras fort,

det akustiska habitatet ändras också.

Det är som om vi plockat djuren upp
från en tyst landsbygd

och släppt ner dem i en storstad
mitt i rusningstiden.

Och de kommer inte undan den.

Vad kan vi göra nu?

Vi kan inte minska vindstyrkan

eller hindra subarktiska arter
från att migrera norrut,

men vi kan utveckla lokala lösningar

för att minska undervattensljud
orsakade av människor.

En av lösningarna
är att sakta ner fartyg

som korsar Arktis,

eftersom långsammare fartyg är tystare.

Vi kan begränsa tillgången under
säsonger och till områden

som är viktiga för parning,
mat eller migration.

Vi kan bygga tystare fartyg

och hitta på bättre sätt
att utforska havsbottnen.

Och de goda nyheterna är

att det finns människor som
arbetar med detta just nu.

Men slutligen

är det vi som måste göra jobbet

för att vända på,
eller åtminstone sakta ner

ändringar i atmosfären
orsakade av människan.

Låt oss återgå till tanken om
en tyst undervattensvärld.

Det är alldeles möjligt

att många av de valar
som simmar i Arktis idag,

framförallt långlivade arter
som grönlandsvalen

som inuiterna säger har två människoliv -

det är möjligt att dessa valar levde 1956

när Jacques Cousteau gjorde sin film.

Och i återblick,

med tanke på allt ljud
vi producerar i haven idag,

kanske det verkligen var
"Den tysta världen".

Tack.

(Applåder)