Scener ur ett svart transliv

Vid livets och levebrödets korsning bjuder forskaren och aktivisten D-L Stewart in oss till scener från hans eget liv, när han strävar emot och reflekterar över de dehumaniserande skildringarna som formar den svarta trans-upplevelsen i USA. Med varje ord från hans fångande och poetiska analys lyfter Stewart fram omfattningen och vikten av stridsropet "svarta trans-liv räknas" – och uppmanar andra att upprätthålla den sanningen också.

Hallå.

Hej.

(Skratt)

Som ni nyss hörde, heter jag D-L Stewart,

och jag är fakultetsmedlem här på campus
på Colorado State University.

Men vad som är viktigast
för er att förstå om mig just nu

är att jag identifierar mig både som svart

och som transgender, eller trans.

Och ja, jag ska prata med er idag
om hur svarta transliv räknas.

Medan jag gör det

kommer jag att dela med mig
av några ögonblick från mitt eget liv,

blandat med de vägar

som ras- och könstillhörighet
har korsat, historiskt och idag,

för att forma svarta transpersoners liv.

Redo?

Publik: Redo.

DLS: Scen ett.

Jag är hemma med mig själv.

Min kropp, ett enväldigt land.

Med enväldig menas
att den är överlägsen i kvalitet.

På det mest ståtliga sättet.

Den har allmänna läkande krafter
av en okvalificerad natur.

Oförsonlig, överlägsen,

besatt av enastående kraft,

obegränsad i räckvidd, fullkomlig.

Njuter av självstyre,

oberoende, kunglig.

Min kropp förnekar begränsningarna

av ett samhälle besatt
av boxar och binärer

och "är du en pojke eller en flicka?"

Oberoende av sådana avtal

klamrar min kropp sig fast
vid forna tiders lärdom

som förstod dess magi.

Jag innehåller mångfald.

Från denna enastående kraft
att döpa mig själv,

definiera mig själv och vara mig själv,

gör jag anspråk på mig själv

och lägger upp mitt motstånd.

Ett motstånd som modigt utropar
att svarta transliv räknas.

Min kropp är ett enväldigt land

och mitt första läger för motstånd.

Slutscen.

Att säga att svarta transliv räknas
är ett anspråk på självständighet.

Precis som "Black Girl Magic"
och #transisbrilliant

så är Black Trans Lives Matter
också en motståndskör.

För svarta transliv börjar med
att definiera våra kroppar

som självständiga länder

från vilka vi först börjar
stå emot budskapen

att vi inte hör hemma här.

Vi knuffar hela rörelser framåt
med styrkan i vår vision.

Vi sätter trender och skapar nya världar.

Vi är avantgardet.

Svarta transliv har alltid räknats.

Och ändå,
fångad vid den tidsresande korsningen

mellan 19 :e junis frigörelsefest

och Stonewalls frigörelseförklaring

är svarta transliv sedda men ändå osedda.

Osedda av queer- och
transrörelsens anti-svarthet.

Osedda av de svarta rörelsernas
transfobi och transmotstånd.

Vår självständighet och resistans stoppas

genom lager av system och strukturer

som alltid har försökt

att hålla tillbaka, definiera
och sudda ut svarta transkroppar.

Scen två.

Jag är hos min terapeut.

Denne vars utlåtande jag är beroende av

för att klassa mig tillräckligt mycket man
för att få mina papper ändrade.

Den som är att lita på.

Trots mina egna förklaringar
att jag inte är denna kropp,

att denna kropp varken är hennes
eller din att definiera.

Jag sitter hos denna doktor.

Och hon fyller i ett formulär åt mig.

Och på frågan om vad allt jag gjort

för att intyga mitt genus:

"Är patientens könspresentation

i linje med dennes könsidentitet?"

Hon bestämmer att min könspresentation

är mer neutral, faktiskt.

Medan jag sitter där, förresten,

klädd från topp till tå i kläder
från den avdelningen

där knapparna sitter på den högra sidan,

och mina byxor avslöjar mitt midjemått,

och mitt hår är klippt
som Denzels "Man on Fire",

men jag är fortfarande mer neutral.

Verkligen?

För hon ser fortfarande,

och ni ser, en svart kvinna.

Och svarta kvinnors kroppar
har alltid redan gjorts könlösa.

Slutscen.

Från Mammy och Sapphire,

till Mandingo och Sambo,

svarta kroppar och våra kön
har fångats i den vita fantasin.

Och vithetens fantasi är förunderlig,

och kraftfull nog att förvandla
sina lockelser till verkligheter.

Föreställd som en sak,

blev vi tvungna att bli den saken,

och så blev vi uppfödda som hästar,

matade som sköldpaddor till alligatorer,

märkta som boskap, mjölkade som kor,

gjorda till oxar för att plöja.

Kön spelade ingen roll,

så länge som våra kroppsdelar,

våra armar och ben och ryggar,

våra bröst och könsdelar,
kunde omvandlas till vinst.

Den svarta kroppen var skapad icke vit

och därför inte värdig som kön.

Och under vikten av det hedniska tyllet

och den jungfruliga spetsen
som klädde plantagens älskarinnor,

har svart femininitet alltid förnekats.

Hon är istället odjur eller porrstjärna.

Ingetdera ett riktigt kön, avhumaniserad.

Gjord till ett socialt hot
som sätter hövligheten på spel.

Som sätter civilisationen i fara.

Den arga svarta kvinnan kan inte flys.

Inte ens av en första dam
av dessa Förenta Stater.

Likaså, dåligt anpassad för ridderlighet,

utklassad som härskare och ödets kapten,

ligger den svarta manligheten slak

i händerna på den vita mannens dominans.

Kroppsmått tagna,

hastighet uppmätt,

uttagningen förutsedd.

Det här är fotbollsligans syndikat.

Kroppsmått tagna,

Tand- och kroppshål inspekterade,

nummer utdelat.

Det här är fängelsets intagningsrum.

Kroppsmått tagna,

talanger och förmågor annonserade,

tand- och kroppshål inspekterade,

namn och värde tilldelat.

Det här är en slavs köpebrev.

Vald till antingen hingst eller skämt,
är han inte där för sin egen njutning,

utan snarare för vinst och skoj.

Atleter och komiker

förvarade.

Oskadliggjorda.

"Mitt kön är svart", sade Hari Ziyad,

för att svarta kroppar
och våra kön har blivit fångade

i den vita fantasin,

och vi har alltid varit överträdande.

Överträdande i betydelsen

brott mot vedertagna,
påtvingade gränser av social acceptans.

Svarthet är överträdande.

Och en gång frisläppt

från social acceptans

utmanar svarthet de begränsningar
kring vad kön kan vara.

Vi har alltid varit flyktingar här.

På flykt från könsövervakning

för att hävda vår självständighet,
rättighet att existera och leva fritt,

att utropa som vackert,
det som var gjort till fult,

att utmana uppfattningar,

svarta liv och transliv
och svarta transliv.

Och ändå, i denna värld, det faktum

att svarta transliv gör skillnad,

gör skillnader,

och gör en sak av att spela roll
släcks ut av brandslangarna

från dåtidens och nutidens förnekelser

från vår rätt att stå upp och stå emot.

Vi måste kämpa för att bli sedda

när vi ser genom stängsel

till de lekplatser som vi hålls ute från.

Scen tre.

Jag är i skolan.

Klockan ringer, det är rast.

Vi ställer oss i kö för att gå ut.

De som blev pojkar på ena sidan,

de som blev flickor på den andra.

Vi turas om att gå ut.

Pojkarna stannar och fyller upp
den avstängda gatan.

Flickorna och jag,

korsar gatan.

"Håll ögonen framåt", säger de åt oss.

För det är en park på andra sidan gatan.

Men det är ett smitt järnstaket
som inhägnar den parken.

Här leker flickorna och jag.

Oftast står jag vid staketet och tittar,

när mina grabbar spelar boll på gatan

och är högljudda

och är tuffa

och är svettiga,

och jag är bakom staketet.

Anklagad för att tänka stygga tankar.

Dom har ingen aning.

Slutscen.

Nerfjollade och uppflatade,
vi är alla påhittade.

Bara pojkar i klänningar
och flickor i kostymer,

den svarta överträdande kroppen

fångad i fantasier om boxar och binärer

som gör våra könsdelar
representativa för våra kön,

och vårt uppträdande vår sexualitet.

Svarta transliv räknas därför bort
som bara bögigt effeminerade

eller lesbiskt butch.

Och ett överdrag av kvinnlighet
på kroppar markerade som manliga,

och därför som man,

sitter fast som en "sparka mig"-skylt,

förutom att konsekvenserna
är mycket mer dödliga.

Majoriteten av mördade transpersoner
i detta land är svarta transkvinnor.

För när manligheten sitter mellan benen,

och definieras i motsats till kvinnlighet,

kan det som sitter mellan benen

inte ses som något
som har att göra med kvinnlighet.

Och samma syratvätt
bleker transmaskulinitet,

gör så att den tynar bort till ingenting.

Svarta transmän
blir illusioner av manlighet,

kvinnor som bara låtsas vara män
för att "du kan inte få en riktig man".

För alltid satta på plats,

är vi outplånligt märkta som "kvinna".

I bästa fall blir det hägrande hotet
svart transmanlighet

begränsat, vaccinerat,

mer neutraliserat, faktiskt.

Scen fyra.

Jag är hos min terapeut.

Jag berättar mina tankar för henne,

när min kropp långsamt börjar förvandlas
till en annan version av sig själv.

Vad kommer hända när jag går

från det sociala hotet
arg svart kvinnlighet

till det fysiska hotet
hägrande svart manlighet?

När kommer mina grannar glömma
att känna igen mig och min pitbull?

De har sett oss nästan varje dag,
innan gryningen eller efter skymningen,

i vad som kommer ha varit
mer än två år vid det laget?

När och hur snart

efter att jag inte längre är
en felkönad kvinna

kommer polisen bli tillkallad
för att komma och tygla

och sudda ut min närvaro?

Hur snart innan väskan hålls hårdare,

innan de byter sida på trottoaren?

Vad innebär det att bli ett odjur?

Att förvandla min kropp
till ett annat typ av hot?

Hon är förbluffad över
att jag redan inser detta.

Jag har inte råd med annat.

Slutscen.

Vem kan se mig och min svarta transfamilj
i det skinn vi lever i?

Vem vågar älska oss, vem håller oss nära?

För vem spelar vi roll
annat än för oss själva?

Vi söker inte efter frälsare.

Vi har varandra.

Som Lilla Watson sade,

"Om du kom för att hjälpa mig
så slösar du din tid.

Men om du kom för att du ser
att din frigörelse hör samman med min,

så låt oss jobba tillsammans".

Låt oss jobba tillsammans
för att svarta transliv ska räknas.

Svarta transpersoners levda erfarenhet
ut i världen.

Och om du tror att din frigörelse
hör samman med min,

så bjuder jag in dig

att göra Black Trans Lives Matter
till din personliga moral

genom att vara transformativ,
högljutt och sansat.

Du kan göra det på tre sätt.

Förändra ditt tänkande
kring svarthet och kön.

Var högljudd genom att ta risken

att möta falska antaganden
och andras rädslor och fördomar.

Var sansad och uppmärksam och tro på

vad svarta transpersoner säger
om våra egna liv.

Att vara högljutt och sansat transformativ
kräver övning.

Precis som att få någons pronomen rätt.

Mina är de, dem, deras,
och han, honom, hans, förresten.

Och att få någons pronomen rätt

och att vara transformativ högljutt
och sansat räknas.

För svarta transliv räknas.

Mitt liv räknas.

Min kropp är ett enväldigt land,

och mitt första läger för motstånd.

(Applåd)