Kraften i att tro att du kan bli bättre | Carol S Dweck | TEDxNorrköping

Det här föredraget gavs på ett lokalt TEDx-event som producerats helt oberoende av TED Conferences. Carol Dweck forskar på "utvecklande tankesätt" - idén om att vi kan utveckla vår hjärnas kapacitet att lära och lösa problem. I det här föredraget beskriver hon två sätt att se på ett problem som är aningen för svårt för dig att lösa. Är du inte smart nog att lösa det... Eller har du bara inte löst det ännu? En lysande introduktion till detta inflytelserika område.

Kraften i ännu.

Jag hörde om en high school i Chicago

där studenterna var tvungna
att klara ett visst antal kurser

för att kunna ta examen

och om de inte klarade en kurs
så fick de betyget "Inte ännu".

Och jag tyckte att det var fantastiskt,

för om man blir underkänd så tänker man
jag är värdelös, jag kommer ingenvart.

Men om du får betyget "Inte ännu"

så förstår du att du befinner dig
i en inlärningskurva.

Det ger dig en väg mot framtiden.

"Inte ännu" skapade också en insikt om

en kritisk händelse tidigt i min karriär,

en riktig vändpunkt.

Jag ville se

hur barn hanterade
utmaningar och svårigheter,

så jag gav tioåringar

problem som var något för svåra för dem.

Några av dem reagerade
på ett chockerande positivt sätt.

De sa saker...

De sa saker som "Jag älskar en utmaning",

eller "Vet du, jag hoppades att det här
skulle lära mig nya saker."

De förstod att deras förmågor
kunde utvecklas.

De hade vad jag kallar:
ett utvecklande tankesätt.

Men andra elever kände
att det var tragiskt, katastrofalt.

Ur deras mer fixerade
tankesätts perspektiv

hade deras intelligens blivit bedömd

och de hade misslyckats.

Istället för att frodas
i kraften av ännu,

lät de sig gripas av nuets tyranni.

Så vad gör de härnäst?

Jag ska berätta vad de gör härnäst.

I en studie, så sa de att de
antagligen skulle fuska nästa gång

istället för att studera mer
om de misslyckades med ett prov.

I en annan studie, efter ett misslyckande,

så letade de efter någon
som gjort sämre ifrån sig än dem själva

så att de kunde känna sig bättre.

Och i studie efter studie
så sprang de ifrån svårigheter.

Forskare mätte

den elektroniska aktiviteten i hjärnan

medan eleverna tog sig an ett fel.

På vänstersidan ser ni studenter
med fixerade tänkesätt.

Det är nästan ingen aktivitet alls.

De springer från felet.

De engagerar sig inte i det.

Men till höger ser vi studenter
med det utvecklande tankesättet;

grundtanken att förmågor kan utvecklas.

De engagerar sig djupt.

Deras hjärnor brinner av ännu.

De engagerar sig djupt.

De bearbetar felet.

De lär sig av det, och de rättar till det.

Hur uppfostrar vi våra barn?

Uppfostrar vi dem för nu,
istället för ännu?

Uppfostrar vi barn som är besatta
av att få högsta betyg?

Uppfostrar vi barn som inte vet
hur man drömmer stora drömmar?

Är deras största mål är att få nästa A

eller nästa provresultat?

Och bär de med sig det här behovet
av konstant bekräftelse

in i sina framtida liv?

Kanske gör vi det...

Arbetsgivare kommer till mig och säger

att vi redan har uppfostrat en generation

av unga arbetare som inte kan
ta sig igenom en dag

utan en utmärkelse.

Så vad kan vi göra?

Hur kan vi bygga broar till ännu?

Här är några saker vi kan göra:

För det första kan vi berömma klokt.

Vi kan låta bli att berömma
intelligens och talang.

Det har misslyckats.

Gör inte det mer.

Men att berömma processen
som barnen engagerar sig i:

deras ansträngning, deras strategier,
deras fokus, deras uthållighet,

deras förbättring.

Det här processberömmet

skapar barn som är ihärdiga och tåliga.

Det finns fler sätt att belöna ännu.

Vi slog oss nyligen samman
med spelforskare

från University of Washington

för att skapa ett räknespel online
som belönade ännu.

I det här spelet belönades eleverna
för ansträngning, strategi och framsteg.

Vanliga räknespel

belönar dig för att du
ger rätt svar precis nu,

men det här spelet belönade processen.

Och vi fick mer ansträngning,

fler strategier

större engagemang över längre tid,

och större uthållighet
vid riktigt, riktigt svåra problem.

Vi ser att redan orden
ännu och inte ännu

ger barn större självförtroende,

ger dem en väg till framtiden
som skapar större envishet.

Och...

vi kan faktiskt ändra elevernas tankesätt.

I en studie lärde vi dem

att varje gång de gick utanför
sin bekvämlighetszon

för att lära sig något nytt och svårt

så skapade neuronerna i deras hjärnor
nya, starkare kopplingar

och att de över tid kan bli smartare.

Se vad som hände: i den här studien

visade elever som inte fick lära sig
ett utvecklande tänkesätt

fortsatt fallande betyg
i den här svåra skolövergången,

medan de som fick den här lektionen
visade en skarp återhämtning i betygen.

Vi har visat på det här nu,
den här sortens förbättring,

med tusentals och åter tusentals barn,
särskilt kämpande elever.

Så låt oss tala om jämlikhet.

I vårt land finns det grupper av studenter

som obotligt underpresterar,

till exempel, barn i innerstan,

eller barn i indianreservat.

De har gjort så dåligt ifrån sig så länge,
att folk tror att det är oundvikligt.

Men när utbildare skapar utvecklande
tankesätt i klassrum genomsyrade av ännu,

så händer jämlikhet.

Och här är bara några exempel.

På ett år lyckades en förskoleklass
i Harlem, New York

ta sig in i den 95:e percentilen

på det nationella prestationsprovet.

Många av de barnen kunde inte
hålla i en penna när de började lekskolan.

På ett år,

lyckades fjärdeklassare i South Bronx,
som låg långt efter,

bli den bästa fjärdeklassen
i hela staten New York

på statens matteprov.

På ett till ett och ett halvt år,

lyckades indianelever
i en skola på ett reservat

ta sig från distriktets botten till toppen

och det distriktet inkluderar
välbemedlade delar av Seattle.

Så indianbarnen slog Microsoft-barnen.

Det här hände därför
att värdet av ansträngning

och svårigheter förändrades.

Tidigare fick ansträngning och svårigheter

dem att känna sig dumma,
det fick dem att vilja ge upp.

men nu... Ansträngning och svårigheter -

det är när deras neuroner
skapar nya kopplingar,

starkare kopplingar.

Det är då de blir smartare.

Jag fick nyligen ett brev från en
13-årig pojke.

Han skrev, "Kära professor Dweck,

Jag värdesätter att det du skriver
baseras på pålitlig vetenskaplig forskning

och det är anledningen till
att jag beslutade att praktisera dem.

Jag ansträngde mig mer
i mitt skolarbete,

i min relation till min familj

och i min relation
till andra barn i skolan,

och jag upplevde en stor förbättring
på alla de områdena.

Jag inser nu att jag har slösat bort
det mesta av mitt liv."

(Skratt)

Låt oss inte slösa bort fler liv,

för att när vi en gång känner till

att förmågor kan utvecklas så mycket

så blir det en grundläggande
mänsklig rättighet för barn, alla barn,

att leva i miljöer
som skapar den utvecklingen,

att leva i miljöer
som är fyllda med ännu.

Tack.

(Applåder)