Hur teckning kan befria dig

Vem är du? För att besvara denna fråga följde artisten Shantell Martin sin penna. I detta briljanta visuella föredrag, som presenterar hennes personliga linjekonst - ända från skärmarna i Times Square till dansarnas kroppar i New York City Ballet - delar Martin med sig av hur hon hittade frihet och ett nytt perspektiv via konst. Se hur teckning kan förena handen med hjärtat och fördjupa din kontakt med världen.

Här är vi nu.

Jag är hemma, vilket många av er
säkert också är.

Och vi har alla börjat förstå

hur vårt förhållande med oss själva,

med varandra

och platserna där vi lever

kan påverka vår identitetskänsla
och målmedvetenhet.

Många saker har ändrats radikalt.

Nu mer än någonsin
finns det en känsla av avstånd.

Men tänk om jag sa till dig

att du kunde hitta en väg
från hjärtat till handen

för att hitta tillbaka igen

och att genom denna övning
och genom att ta till dig den här idén

kan du ställa om din hjärna

så att du kan utforska
den här nya verkligheten med glädje,

entusiasm, fantasi och hopp.

Och det enda som behövs är en enkel penna.

För att ta dig dit,

låt oss gå tillbaka till början.

Som ett barn uppvuxet
i sydöstra London,

var jag en utomstående.

Jag är den äldsta av sex barn,

och alla mina syskon
ser helt engelska ut:

blont hår, blåa ögon, jättesöta.

Och sen var det jag:

halvnigerisk, mörkhyad, med afrofrisyr.

Så vad händer när du ser annorlunda ut

och känner dig annorlunda

och på så många vis,
börjar tänka olika

än alla och allting omkring dig?

Hur hittar man vägen ut
från ett mörkt, rasistiskt, homofobiskt

och väldigt ensamt ställe?

Det är här som pennan kommer in.

Jag började rita.

Så som ni kan se, jag har den här pennan,

och den vet vart den är påväg.

Och jag har lärt mig mycket väl
hur jag kan följa den.

Och den första saken jag gjorde var
att jag följde den här linjen

och jag ritade ut mig själv från en kultur

som bara sa till mig
vad jag inte kunde göra.

Jag litade på min penna,

och den ledde mig
till Central Saint Martins

en mycket flott konstskola i London

där jag fick toppbetyget i min årsklass

Men jag insåg snabbt att det inte
fanns plats för mig i London,

för att, tro det eller ej,

England är fortfarande ett land
med en inrotad klassindelning.

Och som en ung, mörkhyad, gay
kvinnlig artist från en arbetarklassfamilj

hade jag inte en chans.

Så jag lämnade London
och flyttade till Japan,

där människor inte frågade mig
var jag egentligen kommer ifrån.

Jag var bara ännu en gaijin,

vilket, ironiskt, betyder "utomstående".

Jag fördjupade mig i en kultur
som hedrar både skapande och konst

där mänskor finslipar sin konst
över generationer.

Det är en kultur som behärskar
både tid och utrymme,

så att konstnärer verkligen
har friheten att skapa.

Och vad jag upptäckte
var ett ställe som jag inte var arg på.

Tokyo hade inte kränkt mig på något sätt.

Jag kunde inte längre skapa med ilska

eller utifrån smärta.

Jag måste modigt låta mig själv
skapa på ett annat sätt.

Och vad jag insåg var
att detta otroliga verktyg

överskred en linje på papper.

Jag hittade en sak

som förenade mitt huvud med mitt hjärta

och min hand med allt.

Jag kunde se världen på nya sätt.

Jag hittade samband i hörn

och lösningar på problem
som jag inte ens visste att fanns.

Det var som om världen, med alla sina
positiva och negativa utrymmen

nu kunde bli sedda.

Och bara genom att se den,

fanns det ingen rädsla längre.

Min penna var som en ficklampa,

och det okända var fortfarande ute där,

men det var inte skrämmande.

Efter att jag hade bott fem år i Japan
och fokuserat på min konst

kände jag att jag behövde en ny utmaning.

Så jag for till New York,

för att det är vad
en konstnär gör, eller hur?

Man flyttar till den största
staden i världen som har förmågan

att få en att känna sig
helt och hållet osynlig.

Det här är när jag verkligen
började fråga mig själv

"Vem är du?"

Jag brukade vakna på morgonen,
och innan jag började min dag,

brukade jag meditera om detta.

Och med denna frågan i åtanke,

fortsatte jag rita.

Jag följde linjen.

Jag lät den leda mig.

Processen av att lyfta en penna,

något som alla har tillgång till,

och ge mig själv
lov att släppa taget

om alla tankar, all rädsla, osäkerhet -

vad som helst som kunde hindra mig

från att vara mig själv fullt ut -

det blev mitt sätt
att uppleva frihet.

När jag kom fram till New York,

ville jag inte spela
enligt konstvärldens regler.

Jag fortsatte min praktik som utomstående.

Jag fortsatte rita.

Nyfikenhet blev min pennas bläck,

och jag fortsatte dyka djupare.

med tiden började jag skapa ett modigt,
självsäkert utrymme för mig själv,

ett utrymme som var bara mitt.

I början var det bara mitt sovrum.

Men det sovrummet hamnade
i "The New York Times",

och plötsligt var jag sedd och känd

för världen jag hade skapat.

Sedan dess

har jag skapat och samarbetat med
några av de mest unika konstnärer,

institutioner och ställen,

från skärmarna på Times Square,

till New York City Ballet
för deras otroliga konstnärsserier,

där jag intervjuade flera dansare.

Deras historier och ord blev grunden

för över 30 teckningar och konstverk,

som tog över gångarnas väggar,

fönster och golv.

Under en lång tid,

ville jag skapa ett utrymme
för kontemplation och poesi

Och 2019

fick jag chansen att göra just det,

från Trust of Governor's Island.

De gav mig den perfekta duken

i form av ett före detta militär kapell.

Beskåda "The May Room."

Med teckningar på utsidan
inspirerade av öns historia

går du in, tar av dina skor,

och där finns en ritning på golvet
i form av en labyrint

som tar dig tillbaka till dig.

Det är en inbjudan att bli lugn.

Och det här låter dig
se fraserna på väggen.

"Må du vara vis."

"Må du sova djupt om nätterna."

"Må vi rädda träd."

"Må du," "må du," "må vi."

Och de här fraserna
verkar stiga upp från dig

eller falla in i dig

Jag har låtit mina linjer
bli som ett språk

ett språk som har vecklats ut
ungefär som livet.

Och när det har funnits tystnad,

har jag sökt kontakt
genom konversationer,

frågat frågor som tränger sig fram
genom obekvämligheten.

Tecknandet har lärt mig
att skapa mina egna regler.

Det har lärt mig att öppna mina ögon,
inte bara för att se vad som finns,

men vad som kan bli till.

Och där det finns trasiga system,

kan vi skapa nya som faktiskt fungerar
och är till nytta för allihopa,

istället för bara för några få.

Teckning har lärt mig
att engagera mig i världen.

Och det som jag har insett
via detta språk av linjer

är inte betydelsen av att bli sedd,

utan i stället gåvan
att se vad vi ger andra

och hur sann frihet
är förmågan att se.

Och betydelsen är icke ordagrann,

för att synen är bara
ett sätt som vi kan se

Men vad jag menar är
att uppleva världen i sin helhet,

kanske till och med mera under
de mest utmanande stunderna

som den vi möter idag.

Jag heter Shantell Martin.

Jag tecknar.

Och jag ber dig att lyfta upp en penna

och se vart den tar dig.

(Musik)