Varför romantiseras (fortfarande) kolonialism?

Kolonialism förblir en oundviklig svulst på samtiden, som dröjer sig kvar i de toxiska, internaliserade mytologier och stereotyper som överlever regimerna som skapat dem, säger historikern Farish Ahmad-Noor. Han analyserar varför dessa fördomar och narrativ kvarstår (och ibland fortsätter utvecklas), och föreslår en multidisciplinär strategi för att gå emot kulturella fixeringar vid romantisering av historien och för att förebygga att denna elakartade nostalgi upprätthåller tidigare förtryck.

Jag lovar att jag inte kommer sjunga.
Jag skonar er från det åtminstone.

Jag är historiker

med en bakgrund i filosofi

och mitt huvudsakliga forskningsämne
är Sydostasiens historia

med fokus på 1800-talets
koloniserade Sydostasien.

Under de senaste åren,

har jag spårat historien bakom vissa idéer

som formar vår uppfattning,

det sätt som vi, i Sydostasien,

betraktar oss själva
och förstår oss själva.

Det finns en sak som jag inte kan förklara

som historiker,

och detta har förbryllat mig
under en lång tid,

och det är hur och varför
vissa idéer, vissa uppfattningar

aldrig verkar försvinna.

Och jag vet inte varför.

Och i synnerhet,

är jag intresserad av att förstå varför
vissa - inte alla, såklart -

men vissa personer i postkoloniala Asien

ännu håller fast i en något romantiserad
bild av det koloniala förflutna,

ser det genom en slags rosenfärgad lins,

som en tid som var gynnsam
eller trevlig eller trivsam,

trots att historiker nu känner till
verkligheten av våldet

och förtrycket

och den mörkare sidan
av den koloniala upplevelsen.

Låt oss föreställa oss att jag bygger
en tidsmaskin till mig själv.

(Gör pipande ljud)

Jag bygger en tidsmaskin

och skickar mig själv till 1860-talet,

hundra år innan jag föddes.

Oj, nu avslöjade jag min ålder.

Okej, jag åker tillbaka
hundra år innan jag föddes.

Om jag skulle befinna mig
i det koloniala Sydostasien

på 1800-talet,

skulle jag inte vara en professor.

Historiker vet detta.

Men trots detta

finns det fortfarande folk på vissa håll
som vill hålla fast i denna idé

att det förflutna inte var så dunkelt,

att det fanns en romantisk sida.

Det är här jag, som historiker,

stöter på historiens begränsningar,

för att jag kan spåra idéer.

Jag kan hitta ursprunget
till vissa klichéer, vissa stereotyper.

Jag kan berätta vem som uppfann dem,
var och när och i vilken bok.

Men det finns en sak jag inte kan:

Jag kan inte gå in i det interna,
subjektiva, mentala universumet hos någon

och få dem att ändra uppfattning.

Jag tror att detta är varför jag,
under de senaste åren,

allt mer dragits till ämnen som psykologi

och kognitiv beteendeterapi;

för inom dessa områden
så undersöks fortlevandet av idéer.

Varför har vissa personer vissa fördomar?

Varför finns det viss partiskhet,
vissa fobier?

Vi lever tyvärr, sorgligt nog, i en värld
där kvinnofientlighet fortfarande består,

där rasism fortfarande finns,
alla typer av fobier.

Islamofobi, till exempel,
är numera ett begrepp.

Varför lever dessa idéer kvar?

Många forskare är eniga om att det delvis
beror på att, när vi ser på världen,

så faller vi ständigt tillbaka

på en begränsad uppsättning,

en liten uppsättning grundläggande
föreställningar som inte ifrågasätts.

Titta på hur vi, speciellt i Sydostasien,

presenterar oss inför oss själva
och inför resten av världen.

Lägg märke till hur ofta,

när vi pratar om oss själva,

mitt perspektiv,
min identitet, vår identitet,

faller vi ständigt tillbaka

på samma uppsättning av idéer,

vilka alla har sin egen historia.

Ett väldigt enkelt exempel:

Vi lever i Sydostasien,

vilket är populärt
hos turister från hela världen.

Och jag tycker inte
att det är dåligt, förresten.

Jag tycker det är bra
att turister kommer till Sydostasien,

eftersom att det är viktigt för
att vidga sina vyer

och möta nya kulturer, och så vidare.

Men titta på hur vi presenterar oss själva

genom turistkampanjer,
i turistreklamerna vi producerar.

Där finner man den obligatoriska
kokospalmen, bananträdet, orangutangen.

(Skratt)

Och orangutangen får inte ens betalt.

(Skratt)

Se hur vi presenterar oss själva.
Se hur vi presenterar naturen.

Se hur vi presenterar landet.

Se hur vi presenterar lantbrukslivet.

Se på våra komediserier.

Se på våra dramer. Se på våra filmer.

Det är mycket vanligt,
speciellt i Sydostasien,

när man tittar på dessa komediserier,

ifall det är någon som kommer
från landet, att de är fula,

de är roliga, de är knäppa,

de är okunniga.

Det är som att landet inte
kan erbjuda något av värde.

Vår syn på naturen,

trots allt vårt prat,

trots allt vårt prat om asiatisk filosofi,
asiatiska värderingar,

trots allt vårt prat om hur vi har
ett organiskt förhållande till naturen,

hur behandlar vi egentligen naturen
i Sydostasien idag?

Vi betraktar naturen som något
som ska besegras och utnyttjas.

Och det är verkligheten.

Sättet vi lever på i vår del av världen,

i postkoloniala Sydostasien,

bär, för mig, på så många sätt med sig

spår av idéer, metaforer,

klichéer, stereotyper,

som har en historia.

Denna föreställning av
landet som ett ställe att utnyttja,

föreställningen att folk
på landet är okunniga -

det är föreställningar
som historiker som jag själv

kan spåra bakåt,
hur dessa stereotyper skapades.

De skapades vid en tidpunkt

när Sydostasien

styrdes enligt logiken
hos kolonial kapitalism.

Och på så många sätt

har vi tagit dessa idéer med oss.

De är en del av oss nu.

Men vi är inte kritiska

när vi rannsakar oss själva
och frågar oss själva

varför jag har denna syn på världen?

Varför har jag denna syn på naturen?

Varför har jag denna syn på landsbygden?

Varför betraktar jag Asien som exotiskt?

Och vi, speciellt vi sydostasiater,

älskar att exotifiera oss själva.

Vi har gjort om den sydostasiatiska
identiteten till en sorts rollspel

där man faktiskt kan gå till
matbutiken, gå till shoppingcentret

och köpa gör-det-själv-kit med
exotiska sydostasiatiska dräkter.

Och vi ståtar med denna identitet,

utan att fråga oss själva hur och när

denna bild av oss själva uppstod.

De har alla en historia.

Det är därför jag, mer och mer,

som historiker, märker att
när jag stöter på historiens gränser,

kan jag inte längre jobba ensam.

Jag kan inte jobba ensam längre,

för att det finns ingen poäng med
att göra mitt arkivarbete,

det finns ingen poäng med
att leta efter dessa idéers rötter,

spåra dessa idéers uppkomst

och sedan skriva detta i någon tidskrift

för att bli läst av
kanske tre andra historiker.

Det finns ingen poäng.

Jag tror att detta är viktigt
eftersom vår region, Sydostasien,

troligen under de kommande åren

kommer genomgå enorma förändringar,
utan motstycke i vår historia,

på grund av globaliseringen,

världspolitiken,
geopolitiska motsättningar,

teknikens påverkan,

den fjärde industriella revolutionen.

Vår värld, så som vi känner den,
kommer att förändras.

För att vi ska kunna
anpassa oss till detta,

för att vara redo för förändringen,

måste vi tänka utanför ramarna,

och vi kan inte falla tillbaka
om och om igen

på samma uppsättning klichéer
och trötta gamla stereotyper.

Vi behöver tänka genom detta,

och det är därför historiker
inte längre kan göra jobbet själva.

Jag behöver samarbeta
med personer inom psykologi,

personer inom beteendeterapi.

Jag behöver jobba med sociologer,
antropologer, nationalekonomer.

Jag behöver framför allt jobba
med personer inom konsten,

och inom media,

eftersom att det är där, i dessa forum,

utanför universitets gränser,

som dessa debatter behöver äga rum.

Och de behöver äga rum nu,

för att vi behöver förstå
att så som saker fungerar idag

är inte fastställt av någon slags bestämt,

historiskt järnvägsspår,

utan snarare finns det
många andra historier,

många andra idéer som glömts bort,
marginaliserats, utplånats på vägen.

Historiker som jag, vårt jobb är
att avslöja detta, upptäcka detta,

men vi behöver ägna oss åt detta,
befatta oss med samhället som helhet.

Vi återgår till exemplet med
tidsmaskinen jag pratade om tidigare.

Vi säger att det är en
koloniserad person på 1800-talet,

som undrar,

"Kommer imperiet någonsin ta slut?

Finns det ett slut på allt detta?

Kommer vi någonsin bli fria?"

Så denna person uppfinner en tidsmaskin -

(Gör pipande ljud)

reser till framtiden

och kommer hit till
dagens postkoloniala Sydostasien.

Personen ser sig omkring,

och kommer att se

att ja, faktiskt,

imperiets flaggor är borta,

imperiets kanonbåtar är borta,
den koloniala armén är borta.

Det finns nya flaggor, nya nationalstater.

Det finns självständighet trots allt.

Men stämmer det?

Personen ser sedan
annonser riktade till turister

och ser återigen bananträdet,
kokospalmen och orangutangen.

Personen tittar på TV

och ser hur bilder
av ett exotiskt Sydostasien

framställs igen och igen av sydostasiater.

Personen kanske då
drar slutsatsen att, visst,

trots det faktum att

kolonialismen är över,

så lever vi fortfarande, på så många sätt

i 1800-talets långa skugga.

Detta har blivit mitt personliga uppdrag.

Det är orsaken till att jag
tycker att historia är så viktigt

och orsaken till att jag
tycker att det är viktigt att historien

går bortom historien,

för att vi behöver väcka liv
i debatten om vem och vad vi är,

var och en av oss.

Vi pratar om att "nej, jag har
min åsikt, du har din åsikt."

Visst, det är delvis sant.

Våra åsikter är aldrig våra
helt egna individuella åsikter.

Vi är alla sociala varelser.
Vi är historiska varelser.

Du, jag, var och en av oss,

vi bär historien inom oss.

Den finns i språket vi använder.
Den finns i skönlitteraturen vi skriver.

Den finns i filmerna vi ser.

Den finns i bilderna vi föreställer oss
när vi tänker på vem och vad vi är.

Vi är historiska varelser.

Vi bär historien med oss,

och historien bär med sig oss.

Men samtidigt som vi formas av historien,

så tror jag personligen

att vi inte behöver
vara fångade av historien,

och vi behöver inte
falla offer för historien.

Tack.

(Applåder)