Hur vi kan bygga en uthållig framtid med hjälp av urgammal visdom

I sitt globala utforskande av naturliga designsystem undersöker arkitekten Julia Watson bestående uppfinningar som skulle kunna hjälpa oss att motverka utmaningarna av klimatförändringar. Från flytande byar till broar av levande rötter som blir starkare med tiden, introducerar Watson oss till några av dessa uthålliga lösningar, och visar hur de kan lära oss att formge med naturen, istället för emot den.

När du föreställer dig
byggnadsunderverken i världen,

vad ser du?

Storheten av pyramiderna i Giza,

eller kanske de fantastiska
akvedukterna i antikens Rom?

Båda dessa är fantastiska bedrifter
av mänskligt nyskapande.

Som arkitekt,

har jag ofta funderat över varför vi gör
minnesmärken av urgamla underverk

från civilisationer
som försvann för så länge sedan.

Jag har rest runt i världen
och studerat uråldriga uppfinningar

och vad jag har funnit är ursprungliga
tekniker från levande kulturer

som fortfarande används.

Och några av dessa kulturer
kanske du aldrig har hört talas om.

De bor på de mest
svåråtkomliga platserna på jorden,

och möter extrema klimatfenomen
som ökentorka och upprepade översvämningar

under flera generationers tid.

För några år sedan
reste jag till norra Indien

till en plats med utsikt
över de slätter i Bangladesh

där Khasifolket bor,

i en skog som har större nederbörd
än något annat ställe på jorden.

Och under monsunsäsongen

är resor mellan byarna avstängda
på grund av dessa översvämningar,

som förändrar hela landskapet

från ett trädbeklätt valv
till isolerade öar.

Denna bergsstam har utvecklat broar
av levande rötter

som är skapade
genom att leda och odla rötter,

som du knappt kan lägga armarna runt,

genom en noggrant vävd byggnadsställning,

Flera generationer av män,
kvinnor och barn i Khasi

tar hand om dessa rötter

medan de växer till
den andra sidan av stranden,

där de sedan planteras
för att skapa en struktur

som blir starkare med åren.

Denna 1500-åriga tradition
av att odla broar av levande rötter

har producerat 75
av dessa otroliga strukturer.

De tar 50 år att växa,

men i det här landskapet
håller de faktiskt i flera århundraden.

Över hela världen,

har jag sett kulturer som har levt
med översvämningar i flera tusen år

genom att utveckla uråldriga tekniker
som tillåter dem att arbeta med vattnet.

I de södra våtmarkerna i Irak,

som formas där floderna
Tigris och Eufrat möts,

bor en unik vattenbaserad kultur.

I 6 000 år har Maʿdānfolket
byggt flytande byar

på konstgjorda öar
som är konstruerade av en typ av vass

som växer runt omkring dem.

Och Qasabvassen är väsentlig
i alla aspekter av livet.

Den ger mat åt bufflarna,

mjöl till människorna

och byggnadsmaterial till dessa
biologiskt nedbrytbara, flytande öar

och deras katedralliknande hus

som de bygger på bara tre dagar.

Och den här torkade Qasabvassen

kan byltas ihop till pelare,

den kan vävas till golv
eller tak eller väggar,

och den kan också tvinnas till rep

som används till att binda samman
byggnaderna utan att använda några spikar.

Maʿdānbyarna har byggts i sumpmarkerna

på samma sätt
sedan generationer tillbaka,

på öar som håller sig flytande
i mer än 25 år.

Medan den globala uppmärksamheten
är fäst på pandemin

sjunker fortfarande städer
och havsnivån fortsätter att stiga.

Och högteknologiska lösningar

kommer definitivt hjälpa oss
lösa några av dessa problem,

men i vår brådska mot framtiden,

verkar vi glömma bort det förflutna.

I andra delar av världen där floder
är förorenade med avlopp,

renar en stad med 15 miljoner sitt eget
avloppsvatten med sina flodslätter.

I utkanterna av Calcutta,

omgiven av en rykande sluttning
med avfall från staden

och kantad av motorvägar,

renar en uråldrig teknik
med 300 fiskdammar

sitt vatten medan den producerar dess mat.

Och genom en kombination
av solsken och avlopp

och en symbios mellan alger och bakterier,

bryts avloppsvattnet ner.

Fiskdammar fortsätter att rena vattnet

i en process som tar ungefär 30 dagar.

Och den här uppfinningen,

är inte bara en modell
för kemikalie- och kolkraftfri rening.

Eftersom Calcuttas stadskärna
inte har någon officiell vattenrening

är det här stadens enda sätt
att rena sitt vatten nedströms

innan det når Bengaliska viken.

Vad jag finner så otroligt
med den här infrastrukturen

är när städer över världen,
i Asien och i Europa

börjar replikera precis det här systemet,

kämpar nu Calcutta för att rädda det
ifrån att bli ersatt av utbyggnad.

Och sedan till att hantera översvämningar
på ett helt annat sätt,

Tofinustammen har utvecklat
den största sjöstaden i Afrika.

Ganvié, som betyder "Vi överlevde",

är byggt av hus på styltor
som är organiserade runt ett kanalsystem

som man kan navigera i en trädstamskanot.

Och det kungliga torget ligger bland
3000 byggnader på styltor

som inkluderar ett postkontor,

en bank, en moské

och till och med ett par barer

som alla är omringade av
12 000 individuella fiskfållor,

eller mangrove-akadjor.

Detta kemikaliefria, konstgjorda rev
täcker nästan halva lagunen

och ger mat åt en miljon människor
som bor runt omkring.

Det som förvånar mig

är att en ensam akadja
är ganska obetydlig,

men när den multipliceras med 12 000,

skapas en ursprunglig teknik

i samma skala som
en industriell akvakultur,

som är det största hotet
mot våra mangrove-ekosystem...

Men den här tekniken...

bygger mer biologisk mångfald än förut.

Tidigare i år
när jag var hemma i Australien,

hände något galet.

Den brinnade askan från skogsbränder
runt omkring Sydney regnade ner på oss

på Bondi Beach.

Eftersom vi var oroliga
för koldioxidutsläpp, inte virus

bar vi redan masker.

Luften var så förorenad av ett rökmoln

som var så stort att det nådde
ända till Nya Zeeland.

Sedan mitt ibland dessa skogsbränder,

som var de värsta i mannaminne,

hände något oväntat,

men otroligt fantastiskt.

De uråldriga markerna i Australien,

där ursprungligt svedjebruk användes,

räddades från eldarna
som rasade runt omkring dem.

Och dessa uråldriga skogar

överlevde på grund av säsongsbundet
brännade över generationer,

som är en aboriginsk sedvänja där man
tänder små, långsamma och svala eldar.

Så även om skogsbränder
är en naturkatastrof,

som en konsekvens av klimatförändringar,

är de också skapade av människor.

Och vad som är så fantastiskt
är att vi har uråldrig teknik

som vi vet kan hjälpa till
att förhindra dem,

och som vi har använt i årtusenden.

Och det som jag finner
så fascinerande med dessa tekniker

är hur komplexa de är

och hur i fas med naturen.

Och sedan hur motståndskraftiga
vi skulle kunna bli allihop

genom att lära av dem.

Alltför ofta när vi ställs inför en kris,
bygger vi murar som försvar.

Jag är en arkitekt,

och jag har tränats
i att söka permanenta lösningar,

betong, stål, glas,

allt detta används för att bygga
ett fort mot naturen.

Men mitt sökande efter uråldriga system
och ursprungliga tekniker

har varit annorlunda.

Det har varit inspirerat av en idé
att vi kan så kreativitet i en kris.

Vi har årtusenden av uråldrig kunskap

som vi bara måste lyssna till

och tillåta den att vidga vårt tänkande
om att formge i symbios med naturen.

Och genom att lyssna,

kommer vi bara att bli klokare

och redo för 2000-talets utmaningar

som vi vet kommer att hota
vårt folk och vår planet.

Och jag har sett det.

Jag vet att det är möjligt.