Min dotter Malala

Den pakistanske utbildaren Ziauddin Yousafzai påminner världen om en enkel sanning som många inte vill höra: Kvinnor och män förtjänar samma möjlighet till utbildning, autonomi och en självständig identitet. Han berättar historier ur sitt eget och sin dotter Malalas liv. Hon blev skjuten av talibanerna 2012 bara för att hon vågade gå till skolan. "Varför är min dotter så stark?" undrar Yousafzai. "För att jag inte klippte hennes vingar."

I många patriarkala samhällen
och stamsamhällen,

är fäder oftast kända genom sina söner,

men jag är en av få fäder

som är känd genom sin dotter,

och det är jag stolt över.

(Applåder)

Malala startade sin kampanj för utbildning

och stod upp för sina rättigheter 2007,

och när hennes ansträngningar
belönades 2011,

och hon fick det nationella
ungdomsfredspriset,

blev hon en väldigt känd,

väldigt populär ung flicka i sitt land.

Innan det var hon min dotter,

men nu är jag hennes far.

(Skratt)

Mina damer och herrar,

om vi kastar en blick
på mänsklighetens historia,

så är kvinnors historia

en historia av orättvisa,

ojämlikhet,

våld och utnyttjande.

Ni förstår,

i patriarkala samhällen,

redan från allra första början,

när en flicka föds,

så firas inte hennes födelse.

Hon blir inte välkomnad,

varken av fadern eller modern.

Grannarna kommer

och beklagar modern,

och ingen gratulerar fadern.

Och en mor är väldigt illa till mods

över att ha fått ett flickebarn.

När hon föder den första flickan,

sin första dotter, blir hon ledsen.

När hon föder den andra dottern,

blir hon chockad,

och när hon förväntat sig en son,

när hon föder en tredje dotter,

känner hon sig skyldig som en brottsling.

Inte bara modern lider,

utan dottern, den nyfödda dottern,

lider hon också när hon växer upp,

När hon är fem år,

och borde gå i skolan,

stannar hon hemma

och hennes bröder börjar skolan.

Upp till 12 års ålder har hon

på något sätt ett gott liv.

Hon kan ha roligt.

Hon kan leka med sina vänner på gatan,

och hon kan röra sig fritt i området,

som en fjäril.

Men när hon blir tonåring,

när hon fyller 13 år,

förbjuds hon att lämna hemmet

utan en manlig eskort.

Hon är instängd inom hemmets fyra väggar.

Hon är inte längre en fri individ.

Hon blir den så kallade hedern

för sin far och sina bröder

och för sin familj,

och om hon bryter

den så kallade hederskoden,

så kan hon till och med dödas.

Och det är också intressant
att denna så kallade

hederskod,

inte bara påverkar en flickas liv,

den påverkar också livet

för de manliga familjemedlemmarna.

Jag känner en familj
med sju systrar och en bror,

och den enda brodern,

han har flyttat till länderna
runt Persiska viken,

för att försörja sina sju systrar

och sina föräldrar,

eftersom han tror
att det vore förödmjukande

om hans sju systrar lär sig någonting

och lämnar hemmet

för att tjäna sitt uppehälle.

Så den här brodern,

han offrar glädjen i sitt liv

och sina systrars lycka

vid den så kallade hederns altare.

Och det finns ännu en norm

i patriarkala samhällen

som kallas lydnad.

En god flicka förväntas vara

väldigt tyst, väldigt ödmjuk

och väldigt underdånig.

Det är kriteriet.

Den exemplariskt goda flickan
ska vara väldigt tyst.

Hon förväntas tiga still

och hon förväntas acceptera de beslut

som fattas av hennes far och mor

och besluten tagna av andra äldre,

även om hon inte tycker om dem.

Om hon blir gift med en man
hon inte tycker om

eller om hon blir gift med en gammal man,

så måste hon acceptera det,

eftersom hon inte vill kallas olydig.

Om hon blir gift väldigt tidigt,

så måste hon acceptera det.

Annars kallas hon olydig.

Och vad händer slutligen?

Med en poets ord,

blir hon gift, lägrad,

och sedan föder hon
fler söner och döttrar.

Och det ironiska i situationen är

att denna mor,

lär ut samma läror om lydnad

till sin dotter

och samma läror om heder till sina söner.

Och den onda cirkeln
fortsätter och fortsätter.

Mina damer och herrar,

Denna miljoner kvinnors svåra belägenhet

kan förändras

om vi tänker annorlunda,

om kvinnor och män tänker annorlunda,

om män och kvinnor i stam-
och patriarkala samhällen

i utvecklingsländer,

om de kan bryta några av normerna

för familjen och samhället,

om de kan avskaffa
de diskriminerande lagar

i dessa staters system,

som går emot grundläggande
mänskliga rättigheter

för kvinnor.

Kära bröder och systrar, när Malala föddes

och för första gången,

tro mig,

jag tycker ärligt talat inte om nyfödda,

(Skratt)

men när jag först mötte hennes blick,

tro mig,

kände jag mig extremt stolt.

Och långt före det att hon föddes,

tänkte jag på hennes namn,

jag fascinerades av en hjältemodig

legendarisk frihetskämpe i Afghanistan.

Hennes namn var Malalai av Maiwand,

och jag döpte min dotter efter henne.

Några dagar efter Malalas födelse,

min dotter var född,

kom min kusin --

och det var en slump --

han kom till mitt hem

och han hade med sig ett släktträd,

ett träd för släkten Yousafzai,

och när jag tittade på det släktträdet,

gick det 300 år bakåt i tiden
med våra förfäder.

Men när jag tittade så var alla män,

och jag tog fram min penna,

drog en linje från mitt namn

och skrev "Malala."

Och när hon växte upp,

när hon var fyra och ett halvt år gammal,

skrev jag in henne i min skola.

Nu kanske ni frågar er själva
varför jag nämner

inskrivningen av en flicka i en skola?

Jo, jag måste berätta det.

Det kanske tas för givet i Kanada,

i USA, i många utvecklade länder,

men i fattiga länder,

i patriarkala samhällen, i stamsamhällen,

är det en stor händelse i en flickas liv.

Inskrivningen i en skola betyder

erkännande av hennes identitet
och hennes namn.

Inskrivningen i en skola betyder

att hon har stigit in i en värld av drömmar

och förhoppningar

där hon kan utforska sin potential

för sitt framtida liv.

Jag har fem systrar,

och ingen av dem fick gå i skolan,

och ni kommer att förundras,

för två veckor sedan, när jag fyllde i

den kanadensiska visumblanketten,

och jag fyllde i familjedelen av blanketten

kunde jag inte minnas

några av mina systrars efternamn.

Och anledningen till det var

att jag aldrig, aldrig sett

mina systrars namn
skrivna i något dokument.

Det var anledningen till att

jag värdesatte min dotter.

Vad min far inte kunde ge mina systrar

till sina döttrar,

tänkte jag att jag måste ändra.

Jag uppskattade intelligensen

och begåvningen hos min dotter.

Jag uppmuntrade henne att sitta med mig

när mina vänner kom över.

Jag uppmuntrade henne
att komma med mig på möten.

Och alla dessa goda värderingar

försökte jag inpränta
i hennes personlighet.

Men det handlade inte bara
om henne, bara Malala.

Jag överförde dessa goda värderingar

till min skola, till kvinnliga elever
och manliga elever också.

Jag tillämpade utbildning för frigörelse.

Jag lärde mina flickor,

jag lärde mina kvinnliga elever,

att glömma den lydnad de lärt sig.

Jag lärde mina manliga elever

att glömma den så kallade
pseudo-heder de lärt sig.

Kära bröder och systrar,

vi kämpade för fler rättigheter för kvinnor,

och vi kämpade för att få mer,

mer och mer utrymme
för kvinnor i samhället.

Men vi upptäckte ett nytt fenomen.

Det var dödligt för mänskliga rättigheter

och speciellt för kvinnors rättigheter.

Det kallades talibanisering.

Det betyder en total frånvaro

av kvinnors deltagande

i alla politiska, ekonomiska
och sociala aktiviteter.

Hundratals skolor förlorades.

Flickor blev förbjudna att gå i skolan.

Kvinnor tvingades bära slöja

och de förhindrades från
att gå till marknader.

Musiker tystades,

flickor blev pryglade

och sångare dödades.

Miljioner människor led,

men få sade något,

och det var väldigt skrämmande

när man är omgiven av sådana människor

som dödar och pryglar,

och man kräver sina rättigheter.

Det är en oerhört skrämmande upplevelse.

Vid 10 års ålder

stod Malala upp, och hon stod för rätten

till en utbilning.

Hon skrev en dagbok på BBC:s blogg,

hon erbjöd sig att delta

i New York Times dokumentärer,

och hon talade

från alla plattformar hon kunde.

Och hennes röst
var den kraftfullaste rösten.

Den spreds som ett crescendo
över hela världen.

Och det var anledningen till
att talibanerna

inte kunde tåla hennes kampanj,

och den 9 oktober 2012

sköts hon i huvudet från nära håll.

Det var en domedag för min familj och mig.

Världen blev ett stort svart hål.

När min dotter låg

på gränsen mellan liv och död,

viskade jag i min frus öra,

"Borde jag skyllas för det som hänt

min dotter och din dotter?"

Och hon sade tvärt till mig,

"Snälla, anklaga inte dig själv.

Du stod för det rätta.

Du satte ditt liv på spel

i sanningens tecken,

för fredens sak,

och för utbildningens sak,

och din dotter blev inspirerad av dig

hon förenade sig med dig.

Ni var båda på rätt väg

och Gud kommer att skydda henne."

Dessa få ord betydde mycket för mig,

och jag ställde inte denna fråga igen.

När Malala var på sjukhuset,

och gick igenom svåra smärtor

och hon hade svår huvudvärk

eftersom hennes ansiktsnerv
hade blivit avskuren,

kunde jag se en mörk skugga

sprida sig över min frus ansikte.

Men min dotter klagade aldrig.

Hon sa till oss,

"Jag är okej med mitt sneda leende

och med domningen av mitt ansikte.

Jag kommer att bli bra. Oroa er inte."

Hon gav oss förtröstan,

och hon tröstade oss.

Kära bröder och systrar,

vi lärde oss att bli motståndskraftiga

under de svåraste omständigheter,

och jag är glad att kunna säga

att trots att hon är en symbol

för barns och kvinnors rättigheter,

så är hon som vilken
16-årig flicka som helst.

Hon gråter när hon inte
är klar med läxorna.

Hon bråkar med sina bröder,

och det är jag glad för.

Folk frågar mig

vad som är speciellt i mitt mentorskap

som har gjort Malala så djärv,

så modig och så verbal och säker?

Jag svarar dem,
fråga mig inte vad jag gjorde.

Fråga mig vad jag inte gjorde.

Jag klippte inte hennes vingar,

det är allt.

Tack så mycket.

(Applåder)

Tack. Tack så väldigt mycket.
Tack. (Applåder)