Tvivel är nödvändig för tron

När Lesley Hazleton skrev en biografi om Muhammad slogs hon av någonting: Natten då han tog emot uppenbarelsen till Koranen var hans första reaktion, enligt hans tidiga redogörelser, tvivel, skräck, till och med rädsla. Trots det blev hans upplevelse grunden till hans tro. Hazleton tycker att tvivel och ifrågasättande ska ses som grunden till tro -- och slutet på alla sorters fundamentalism.

Att skriva biografier är en konstig sak att göra.

Det är en resa in i det okända territoriet

som är någon annans liv,

en resa, ett utforskande som kan föra dig till platser

som du aldrig drömt om att åka till

och fortfarande knappt kan fatta att du besökt,

speciellt om du, liksom jag, är en agnostisk judinna

och det liv du har utforskat

är Muhammads.

För fem år sedan, till exempel,

så vaknade jag upp i dimmiga Seattle

till vad jag visste var en omöjlig fråga:

Vad var det som egentligen hände

en natt i öknen,

på andra sidan jorden, nästan halvvägs tillbaka i historien?

Vad var det som hände

under den natten år 610

då Muhammad fick den förste uppenbarelsen till Koranen

på ett berg precis utanför Mecka?

Detta är det grundläggande mystiska ögonblicket inom islam,

och som sådant, så klart,

går det emot empirisk analys.

Trots det kunde jag inte släppa frågan.

Jag var fullt medveten om att om någon så sekulariserad som jag

bara ställde frågan kunde det ses som

ren chutzpah.

(Skratt)

Och jag erkänner mig skyldig,

för allt utforskande, fysiskt eller intellektuellt,

är oundvikligen på något sätt en överträdelse,

att gå över gränser.

Vissa gränser är ändå större än andra.

Så om en människa möter det gudomliga,

som muslimer tror att Muhammad gjorde,

så handlar det för en rationalist inte om fakta

utan om önsketänkande,

och som alla andra så ser jag mig själv som rationell.

Det kan vara därför som när jag tittade på de tidigaste redogörelserna

vi har från den natten,

var det som slog mig ännu mer än det som hände

det som inte hände.

Muhammad flöt inte nerför berget

som om han gick i luften.

Han sprang inte ner skrikandes "Halleluja!"

och "Prisa Herren!"

Han utstrålade inte ljus och glädje.

Det kom inga änglakörer,

ingen musik från sfärerna, ingen upprymdhet, ingen extas,

ingen gyllene aura som omgav honom,

ingen känsla av en enväldig, förutsedd roll

som Guds budbärare.

Han gjorde ingen av dessa saker

som lätt kunde få det att se falskt ut,

och avskriva det hela som en from saga.

Utan det motsatta.

I hans egna ord

var han först övertygad om

att det som hänt inte kunde ha varit på riktigt.

Som bäst tänkte han att det måste ha varit en hallucination --

kanske ögonen eller öronen spelade honom ett spratt

eller så förrådde hans eget sinne honom.

Som värst, var han besatt --

och hade tillfångatagits av en ond jinn,

en ande som ville vilseleda honom,

till och med krama livet ur honom.

Han var faktiskt så säker på att han bara kunde vara majnun,

besatt av en jinn,

att när han fann sig själv fortfarande vid liv,

var hans första impuls att avsluta jobbet själv,

att hoppa från den hösta klippan

och fly från fasorna från hans upplevelse

genom att göra slut på alla upplevelser.

Så mannen som flydde nerför berget den natten

darrade inte av glädje

utan av stark, primitiv rädsla.

Han var inte överväldigad av övertygelse utan av tvivel.

Och den panikartade förvirringen,

det splittrande av allt som är bekant,

den skrämmande vetskapen om någonting

som är bortom människans förståelse,

kan bara kallas en hemsk skräck ["awe" på engelska]

Det här kan vara lite svårt att förstå

nu när vi använder ordet "awesome"

för att beskriva en ny app eller en viral video.

Med undantaget av kanske en stor jordbävning

så är vi skyddade från riktig skräck.

Vi stänger dörrarna och och hukar oss ner,

övertygade om att vi har kontroll,

eller åtminstone hoppas att vi har kontroll.

Vi gör vårt bästa för att ignorera det faktum att

vi inte alltid har det

och att inte allting kan förklaras.

Vare sig du är rationell eller tror på det mystiska,

vare sig du tror att de ord Muhammad hörde den natten

kom inifrån honom eller utifrån

så är det uppenbart att han upplevde dem

och att han gjorde det med en sådan kraft som splittrade

hans självuppfattning och syn på världen

och förändrade denna ananars ödmjuke man

till en radikal förespråkare för social och ekonomisk rättvisa.

Rädsla var den enda vettiga reaktionen,

den enda mänskliga reaktionen.

Alltför mänsklig för vissa,

såsom konservativa muslimska teologer som håller fast vid att

redogörelsen för hans självmordstankar

inte ens borde nämnas trots att

det står om det i de tidigaste islamska biografierna.

De insisterar på att han aldrig tvivlade

ett enda ögonblick och ännu mindre att han var förtvivlad.

De kräver perfektion och vägrar tolerera

mänskliga brister.

Men vad är egentligen bristfälligt med tvivel?

När jag läste de tidiga redogörelserna insåg jag att det var

just Muhammads tvivel som gjorde honom verklig för mig,

som lät mig se honom i sin helhet,

som skänkte honom verklighetens integritet.

Och ju mer jag tänkte på det,

ju mer förstod jag att han tvivlade,

för tvivel är nödvändig för tron.

Om det till en början verkar som en konstig idé

tänk på att tvivel, som Graham Greene en gång sade,

är kärnpunkten.

Utplåna allt tvivel och det som finns kvar är inte tro,

utan absolut, hjärtlös övertygelse.

Du är säker på att du vet Sanningen --

oundvikligen framställd med underförstått stort S --

och denna säkerhet blir snabbt

till dogmatism och rättfärdighet

med vilket jag menar demonstrativ, förmäten stolthet

över att ha så väldigt rätt,

kort sagt, fundamentalismens arrogans.

Det måste vara en av historiens flertalet ironier

att muslimska fundamentalisters favoritsvordom

är den samma som en gång användes av kristna fundamentalister

kända som korsfarare:

"infidel" från det latinska ordet för "trolös".

Dubbelt ironiskt i det här fallet eftersom deras absolutism

faktiskt är motsatsen till tro.

Därför är de trolösa.

Liksom fundamentalister från alla religiösa inriktningar

har de inga frågor, bara svar.

De fann det perfekta motgiftet mot tänkande

och den idealiska tillflykten undan de hårda krav som riktig tro ställer.

De behöver inte kämpa för det såsom Jakob

som brottades hela natten med ängeln,

eller som Jesus under sina 40 dagar och nätter i vildmarken,

eller som Muhammad, inte bara den natten på berget,

men under hela hans tid som profet,

med Koranen som hela tiden uppmanade honom att inte förtvivla

och fördömde dem som högljutt tillkännagav

att de visste allt som finns att veta

och att de och bara de har rätt.

Trots det har vi, den fortfarande för tysta majoriteten

överlåtit den offentliga sfären till denna extremistiska minoritet.

Vi har överlåtit judendomen

till våldsamma messianska Västbanken-bosättare,

kristendomen till homofobiska hycklare

och trångsynta kvinnohatare,

islam till självmordsbombare.

Och vi kan inte se att

även om de säger att de är kristna,

judar eller muslimer

så är militanta extremister ingendera.

De tillhör sin egen sekt, blodsbröder

som har andra människors blod på sig.

Det är inte tro.

De är fanatiska och vi måste sluta att blanda ihop dem.

Vi måste inse att riktig tro inte har några enkla svar.

Den är svår och envis.

Den innefattar en pågående kamp,

ett konstant ifrågasättande av vad vi tror vi vet,

en brottningsmatch med problem och idéer.

Den går hand i hand med tvivel

i en ändlös konversation med den

och ibland i medvetet trots mot den.

Och detta medvetna trots är anledningen till att jag, som en agnostiker,

ändå kan tro.

Jag tror till exempel att fred i Mellanöstern

är möjlig trots de ständiga bevisen

om motsatsen.

Jag är inte övertygad om det.

Jag kan knappast säga att jag tror det.

Jag kan bara ha tro på det,

förbinda mig vid den idén

och jag gör det just för att jag frestas

att ge upp

och dra mig tillbaka i tystnad.

För förtvivlan är självuppfyllande.

Om vi säger att något är omöjligt

beter vi oss som om det vore det.

Och jag vägrar att leva så.

Det gör de flesta av oss faktiskt

vare sig vi är ateister eller en troende

eller någonstans i mellan eller utanför, för den delen,

vad som driver oss är att trots våra tvivel

och till och med på grund av våra tvivel

så avfärdar vi nihlistisk förtvivlan.

Vi insisterar på tro på framtiden

och på varandra.

Du kan kalla det naivt, om du vill.

Du kan kalla det omöjligt idealistiskt om du måste.

Men en sak är säker:

Du kan kalla det mänskligt.

Kunde Muhammad ha ändrat sin värld så radikalt

utan en sådan tro, utan att vägra

att låta den arroganta, intoleranta säkerheten vinna?

Jag tror inte det.

Efter att följt honom som en skribent

under de senaste 5 åren kan jag inte tänka mig

att han skulle vara något annat än ytterst förargad

över de militanta fundamentalisterna som påstår att de talar

och agerar i hans namn i Mellanöstern och övriga platser idag.

Han skulle bli förfärad över förtrycket av halva befolkningen

på grund av deras kön.

Han skulle bli uppriven över sekterismens bittra splittring.

Han skulle ha sett terrorism för vad det är,

inte bara kriminellt utan ett motbjudande missbruk

av allt han trodde på och kämpade för.

Han skulle säga det som stå skrivet i Koranen: Den som tar ett liv

tar livet av hela mänskligheten.

Den som räddar ett liv räddar livet på hela mänskligheten.

Och han skulle ha lagt all sin kraft på

den svåra och taggiga processen att skapa fred.

Tack.

(Applåder)

Tack. (Applåder)