Vad kommer du berätta för dina döttrar om 2016?

Med ord som glasskärvor skär Chinaka Hodge upp 2016 och låter 12 månader av våld, sorg, rädsla, skam, mod och hopp rinna ut i denna dikt om ett år vi inte kommer att glömma i första taget.

Berätta för dina döttrar om det här året,

hur vi vaknade i behov av kaffe

men istället fann döda kroppar
strödda över våra morgontidningar,

vattenfyllda faksimiler
med systrar, makar, små barn.

Säg till barnet du fick detta år
när hon frågar, och det borde hon,

säg att det kom för sent.

Erkänn att under året då vi hyrde frihet,
ägde vi den inte helt och hållet.

Det fanns fortfarande lagar
för hur vi använde våra könsdelar

medan de kladdade på våra mjuka veck,

tog för sig utan hänsyn till samtycke,

inga lagar gjorda för de män
som upprätthöll dem.

Vi lärde oss att ducka,

att vänta, att huka oss och ta skydd,

att vänta mer, fortfarande, vänta.

Vi blev tillsagda att vara tysta.

Men tala till dina flickor
om denna krigstid,

ett år föregånget av tjugo likadana,

så under två decennier innan,

torkade vi ögonen,

besmyckade kistor med flaggor,

utrymde brottsplatsen på nattklubben,

jamade på gatorna,

la våra kroppar på betongen
längs konturerna av de som fallit,

skrek, "Klart vi betydde något,"

sjöng för våra försvunna.

Kvinnorna grät detta år.

Det gjorde de.

Och samma år var vi redo.

Året då vi förlorade hämningarna
och rörde oss med modig nonchalans

var också året då vi
stirrade in i gevärspipor,

sjöng om tranor i skyn,
duckade och parerade,

fångade guld i hijab,
samlade på dödshot,

såg oss själva som patrioter,

sa "Vi är 35 nu, det är dags
att stadga sig och hitta en parhäst,"

gjorde vägkartor för barnslig glädje,
skammade inget förutom rädsla,

kallade oss själva feta,
och menade förstås,

felfria.

Detta år var vi kvinnor,

inte brudar eller smycken,

inte ett märkeslöst kön,

inte en förmån, bara kvinnor.

Lär dina bebisar.

Påminn dem att tiden är ute
för att vara foglig eller liten.

Några av oss sa för första gången
att vi var kvinnor,

vi tog solidaritetseden på allvar.

En del av oss bar barn,
andra gjorde det inte,

och ingen av oss ifrågasatte
om det gjorde oss äkta

eller lämpliga, eller sanna.

När hon frågar dig om detta år,

din dotter, antingen din avkomma
eller arvtagare till din triumf,

kommer hon, från sin trygga sida
av historien om kvinnorna,

undra och vetgirigt fråga,

och trots att hon inte förstår
din uppoffring,

kommer hon att vörda
din uppfattning om den,

nyfiket undra, "Var var du?

Slogs du?

Var du rädd eller fruktad?

Hur såg din sorg ut?

Vad gjorde du för kvinnor
det året då det var dags?

Vägen du la ut för mig,
hur många brutna ben krävde den?

Gjorde du tillräckligt,
och är du okej, mamma?

Är du en hjälte?"

Hon kommer att ställa de svåra frågorna.

Hon kommer inte bry sig om
formen på dina ögonbryn,

vikten på din handväska.

Hon kommer inte fråga vad du nämnt.

Din dotter, som du burit
så mycket för, vill veta

vad du kom med, vilken gåva,
vilket ljus du hindrade från att slockna?

När de kom efter offer i natten,

sov du genom det eller vaknade du?

Vad var priset för att vara vaken?

Under året vi sa att det var dags,
vad gjorde du med ditt privilegium?

Festade du på andras elände?

Tittade du bort
eller rakt in i elden?

Visste du om din förmåga
eller kändes den som en belastning?

Blev du lurad av epitet
som "äcklig" eller "mindre än"?

Lärde du ut med öppet hjärta
eller knuten näve?

Var var du?

Berätta sanningen. Gör den till ditt liv.

Bekräfta. Säg, "Dotter, jag stod där

med stunden målad på mitt ansikte
som en dolk,

kastade den tillbaka,

och skar ut en plats för dig."

Säg sanningen, hur du levde
trots taskiga odds.

Säg att du var modig,

och alltid, alltid i modets sällskap,

mest av allt de dagar
då du bara hade dig själv.

Säg att hon föddes, som du,

som dina mödrar innan,
och deras systrar med dem,

i legendernas tidsålder, alltid.

Säg att hon föddes precis i rätt tid,

precis i rätt tid

för att leda.

(Applåder)