The Mathematics of Love | Hannah Fry | TEDxBinghamtonUniversity

Att hitta den rätta partnern är ingen enkel match, men är det ens matematiskt sannolikt? Matematikern Hannah Fry visar i sitt charmiga föredrag vilka mönster som finns i hur vi söker efter kärlek, och ger oss sina tre bästa (matematiskt bekräftade!) tips för att hitta den rätta.

Tack så mycket.

Jag heter Hannah Fry, jag är matematiker,

och idag vill jag prata med er
om kärlekens matematik.

Jag tror vi alla är överens om
att matematiker

är erkänt skickliga på att finna kärleken.

(Skratt)

Men det beror inte bara på
våra charmiga personligheter,

överlägsna konversationskunskaper
och utmärkta pennskrin.

Det beror också på att vi faktiskt
har jobbat hårt på att räkna ut

hur vi ska hitta den perfekta partnern.

I min favoritstudie på ämnet, som heter

"Varför jag inte har en flickvän"

(Skratt)

försöker Peter Backus ta reda på
vilka odds han har att finna kärleken.

Peter är inte en särskilt kräsen man.

Av alla tillgängliga kvinnor
i Storbritannien

söker Peter efter någon
som bor nära honom,

någon som är i rätt ålder,

någon som har en universitetsexamen,

någon som han har chans
att komma överens med,

någon som sannolikt är snygg,

någon som sannolikt
tycker att han är snygg.

(Skratt)

Och får då kvar en grupp
med 26 kvinnor i hela Storbritannien.

(Skratt)

Det ser inte så bra ut, eller hur Peter?

Om vi ser det på ett annat sätt

är det ungefär 400 gånger färre
än de säkraste bedömningarna

av hur många intelligenta
utomjordiska livsformer det finns.

Och det ger Peter en chans på 285 000

att råka stöta på någon
av de här speciella kvinnorna

när han går ut en kväll.

Jag tror det är därför som matematiker

inte bryr sig om
att ge sig ut i nattlivet längre.

Men personligen har jag inte

en lika pessimistisk syn på saken.

För jag vet, liksom många av er gör,

att kärlek faktiskt inte fungerar så.

Mänskliga känslor är inte perfekt ordnade,
rationella och lätta att förutsäga.

Men jag vet också

att matematiken ändå
kan ha något att erbjuda oss

för kärleken är, precis som det mesta
i livet, full av mönster,

och matematik är i grunden
ett sätt att studera mönster.

Mönster i allt från att förutsäga vädret
till förändringar på aktiemarknaden,

till planeternas rörelser
eller städers tillväxt.

Och om vi ska vara ärliga
är ingen av de sakerna

heller särskilt välordnade
eller lätta att förutsäga.

För jag tror att matematiken
är så kraftfull att den skulle kunna

ge oss ett nytt sätt att se
på nästan vad som helst.

Till och med på något
så mystiskt som kärlek.

Och för att försöka övertala er

om hur helt underbar, utmärkt
och relevant matematiken är

vill jag ge er mina tre bästa
matematiskt bevisbara kärlekstips.

Okej, här är topptips nr 1:

Hur man vinner i online-dejting.

OkCupid är min favorit
bland dejtingsajter,

speciellt för att den startades
av en grupp matematiker.

Eftersom de är matematiker

har de samlat data

om alla som använder deras sajt
under nästan ett årtionde.

Och de har letat efter mönster

i hur vi pratar om oss själva

och i sättet vi interagerar med varandra

på en dejtingsajt på nätet.

Och de har hittat några
riktigt intressanta resultat.

Men min särskilda favorit

är att det visar sig
att på en dejtingsajt

avgör inte ens utseende
hur populär man är,

och det faktum att det finns folk
som tycker att man är ful

kan faktiskt vara till ens fördel.

Jag ska visa hur det fungerar.

I en avdelning av OkCupid,
som lyckligtvis är frivillig,

kan man bedöma andra personers utseende

på en skala mellan 1 och 5.

Om vi jämför den siffran,
det genomsnittliga omdömet,

med hur många meddelanden
en grupp av människor fick,

kan man börja få ett hum om

hur attraktivt utseende är kopplat
till popularitet på en dejtingsajt.

Här är grafen som de på OkCupid
har kommit fram till.

Det viktiga att lägga märke till
är att det inte är helt sant

att ju snyggare man är,
desto fler meddelanden får man.

OK, det kanske finns en trend här,

men den är inte entydig, ärligt talat.

Frågan uppstår då, vad är det
med folk här uppe

som är så mycket populärare
än folk här nere,

även om de anses som lika attraktiva?

Och anledningen är att utseendet
inte är det enda som är viktigt.

Jag ska försöka illustrera
deras resultat med ett exempel.

Om man tar någon
som Portia de Rossi, till exempel,

så är alla överens om att Portia de Rossi
är en mycket vacker kvinna.

Ingen tycker att hon är ful,
men hon är ingen supermodell heller.

Om man jämför Portia de Rossi
med någon som Sarah Jessica Parker,

så tycker en del människor,
även jag, vill jag säga,

att Sarah Jessica Parker
är helt underbar

och kanske en av de vackraste varelser

som någonsin har satt sin fot på jorden.

Men vissa andra människor,
dvs. större delen av internet,

(Skratt)

verkar tycka att hon är lite lik en häst.

(Skratt)

Jag tror att om man skulle fråga folk
om hur attraktiva de tycker

att Sarah Jessica Parker
och Portia de Rossi är,

och man skulle be dem
att ge ett betyg mellan 1 och 5,

så tror jag att de skulle få
ungefär samma medelbetyg.

Men folks sätt att rösta
skulle skilja sig mycket åt.

Portias omdömen
skulle samlas kring en 4:a,

eftersom alla håller med om
att hon är väldigt vacker,

medan åsikterna går isär mer
för Sarah Jessica Parker.

Hennes omdömen skulle vara helt utspridda.

Och det är faktiskt det som räknas.

Det är den här spridningen
som gör någon mer populär

på en dejtingsajt.

Vad det betyder är

att om vissa människor
tycker att du är attraktiv,

är det faktiskt bättre för dig

om det finns andra människor
som tycker att du är en riktig fuling.

Det är mycket bättre
än om alla bara tycker

att du är den gulliga grannflickan.

Jag tror att det här
börjar låta mer vettigt

om man tänker på samma sätt
som de som skickar meddelandena.

Låt oss säga att du tycker
att någon är attraktiv,

men du misstänker att andra människor
inte är lika intresserade.

Det betyder att du har färre konkurrenter,

och det ger dig extra motivation
att höra av dig.

Jämför det med att du tycker
att någon är snygg

men du misstänker att alla
kommer att tycka samma sak.

Varför skulle du förödmjuka
dig själv, ärligt talat?

Nu kommer vi till
det verkligt intressanta.

För när människor väljer bilder
som de använder på en dejtingsajt

försöker de ofta minimera de saker

som de tror att vissa människor
kommer tycka är oattraktiva.

Det klassiska exemplet är när människor
som kanske är lite överviktiga

medvetet väljer en närbild,

(Skratt)

eller skalliga män, till exempel,

som medvetet väljer foton
där de har mössor eller hattar.

Men det är faktiskt motsatsen till
vad du borde göra

för att bli framgångsrik.

Du borde istället markera
det som gör dig annorlunda,

även om du tror att vissa människor
kommer att tycka att det är oattraktivt.

För de människor som gillar dig
kommer att gilla dig ändå,

och de oviktiga förlorare som inte gör det
de kommer bara att vara till din fördel.

Okej, topptips nr 2:
Hur man väljer sin perfekta partner.

Vi säger att du är en pangsuccé

på dejtingmarknaden.

Då uppstår frågan om hur du
ska förvandla den framgången

till mer långvarig lycka
och mer specifikt,

hur du ska bestämma
när det är dags att stadga sig?

Generellt sett är det inte lämpligt
att slå till direkt och gifta sig

med första bästa person som dyker upp

och visar dig något slags intresse.

Men samtidigt ska du inte
vänta alldeles för länge

om du vill maximera dina chanser
till långvarig lycka.

Som min favoritförfattare Jane Austen sa:

"En ogift tjugosjuårig kvinna

kan aldrig hoppas på att känna
eller väcka tillgivenhet igen."

(Skratt)

Tack så mycket, Jane.
Vad vet du om kärlek?

Så frågan är,

hur ska man veta
när man ska slå sig till ro

om man tänker på alla människor
som man kan dejta under sitt liv?

Som tur är finns det
en utsökt sorts matematik

som vi kan ta till hjälp,
som heter "Optimal stopping theory".

Vi antar då

att du börjar dejta när du är 15

och att du helst vill vara gift vid 35.

Och det finns ett antal människor

som du hinner dejta under ditt liv,

och de kommer att vara olika bra.

Regeln är den att när du väl
har slagit till och gift dig

kan du inte se framåt för att se
vad du skulle kunnat få,

och du kan inte heller
gå tillbaka och ändra dig.

Enligt min erfarenhet

brukar inte folk gilla att man
försöker få dem tillbaka

flera år efter att man dumpat dem
för någon annan, eller så är det bara jag.

Matematiken säger att det du ska göra

är att under de första 37 procenten
av din dejtingperiod,

avvisa alla förslag om äktenskap.

(Skratt)

Sedan ska du välja nästa person
som kommer förbi

som är bättre än alla andra
som du träffat förut.

Här är ett exempel.

Om du gör så här, kan det faktiskt
bevisas matematiskt

att det är det bästa möjliga sättet

att maximera dina chanser
att hitta den perfekta partnern.

Tyvärr måste jag berätta
att den här metoden har sina risker.

Tänk dig till exempel
att din perfekta partner dök upp

under dina första 37 procent.

Tyvärr måste du säga nej
till den personen.

(Skratt)

Och om du följer matematiken,

är jag rädd att ingen du träffar

blir bättre än alla du träffat förut,

så du måste fortsätta att säga nej
till alla och dö ensam.

(Skratt)

Förmodligen omgiven av katter
som äter dina kvarlevor.

Okej, en annan risk är,
vi tänker oss att det istället

är att de första människor
du dejtar under dina första 37 procent

är fruktansvärt tråkiga,
trista, fruktansvärda typer.

Det är OK eftersom du
är i din förkastningsfas -

Det är OK eftersom du
är i din förkastningsfas,

så det går bra, du kan dumpa dem.

Men tänk dig sen
om nästa person som kommer förbi

bara är lite mindre tråkig,
trist och fruktansvärd

än alla som du träffat förut.

Om du följer matematiken är jag rädd
att du måste gifta dig med den personen

och hamna i en relation som är,
ärligt talat, suboptimal.

Ledsen för det.

Men jag tror det finns
en möjlighet för Hallmark

att tjäna på och ta hand om
den här marknaden.

Ett sånt här Alla hjärtans dag-kort.

(Skratt)

"Min käre man, du är
något mindre fruktansvärd

än de första 37 procent personer
som jag har dejtat."

Det är faktiskt mer romantiskt
än vad jag vanligtvis klarar av.

Okej, den här metoden ger inte
en 100-procentig chans att lyckas,

men det finns ingen annan möjlig strategi
som kan ge ett bättre utfall.

Och ute i naturen finns det
vissa typer av fiskar

som följer och tillämpar
exakt den här strategin.

De avvisar varje friare som dyker upp

under de första 37 procenten
av parningssäsongen,

och sen väljer de nästa fisk
som kommer förbi efter det,

som är, jag vet inte,
större och ståtligare

än alla fiskar som de har sett förut.

Jag tror också att vi människor
gör det här omedvetet ändå.

Vi ger oss själva en viss tid
att kolla vad som finns där ute,

få en känsla för marknaden
medan vi är unga.

Och sen börjar vi titta mer seriöst
efter möjliga kandidater att gifta oss med

när vi kommer upp i 25-årsåldern.

Jag tror det är samstämmiga bevis,
om det någonsin behövdes,

för att alla hjärnor är skapade
att vara iallafall lite matematiska.

Okej, det var topptips nr 2.

Och nu topptips nr 3:
Hur man undviker skilsmässa.

Okej, vi antar att du har valt
din perfekta partner

och ni slår er ner
i en livslång relation tillsammans.

Jag tror att alla i idealfallet
skulle vilja undvika skilsmässa,

förutom kanske Piers Morgans fru.

Men det är ett sorgligt faktum
att hälften av äktenskapen

i dagens USA slutar i skilsmässa,

och resten av världen
ligger inte långt bakom.

Du kan nog bli förlåten

om du tänker att bråken som kommer
före ett äktenskaps sammanbrott

inte är en idealisk kandidat
att undersöka matematiskt.

Det är till exempel svårt att veta

vad man ska mäta
eller vad man ska kvantifiera.

Men det stoppade inte
en forskare i psykologi,

John Gottman, som gjorde just det.

Gottman observerade hundratals par
som pratade med varandra,

och han spelade in allt ni kan tänka er.

Han spelade in vad som sades
i konversationerna,

han mätte ledningsförmågan i deras hud,

han spelade in deras ansiktsuttryck,

deras hjärtfrekvens, deras blodtryck,

egentligen allt utom
ifall deras fru alltid hade rätt,

vilket hon för övrigt förstås hade.

Men vad Gottman
och hans team kom fram till

var att en av de viktigaste indikatorerna

för om ett par
skulle skilja sig eller inte

var hur positiva eller negativa
de båda parterna var i konversationen.

De par som hade mycket låg risk

fick många fler positiva poäng
än negativa på Gottmans skala.

Men paren i de dåliga förhållandena,

med vilket jag menar,
de som förmodligen skulle skilja sig,

befann sig i en negativ spiral.

Bara genom att använda dessa enkla idéer

lyckades Gottman och hans grupp förutsäga

om ett givet par skulle komma att skiljas

med 90 procents säkerhet.

Men det var inte förrän han slog sig ihop
med en matematiker, James Murrey,

som de verkligen började förstå

vad som orsakar dessa negativa spiraler
och hur de uppstår.

Och jag tycker att deras resultat

är imponerande enkla
och otroligt intressanta.

Här är de.

De är ganska tydliga.

De här ekvationerna förutsäger
hur frun eller mannen kommer att reagera

när det blir deras tur att prata,

hur positiva eller negativa
de kommer att vara.

Dessa ekvationer beror på

vilket humör personen är på
när den är ensam,

vilket humör personen får
tillsammans med sin partner,

men det allra viktigaste är

hur mycket mannen och frun
påverkar varandra.

Här är det viktigt att påpeka

att de här ekvationerna
också har visat sig

kunna beskriva

vad som händer mellan två länder
som kapprustar mot varandra.

(Skratt)

Så att - ett grälande par
som faller ner i en negativ spiral

och kommer vacklande nära en skilsmässa -

matematiskt sett är samma sak
som början av ett kärnvapenkrig.

(Skratt)

Men den viktigaste faktorn
i den här ekvationen

är den påverkan som folk har på varandra,

och mer specifikt,

något som kallas negativitetströskeln.

Man kan tänka på negativitetströskeln

som hur irriterande mannen kan vara

innan frun börjar bli
riktigt förbannad, och vice versa.

Jag har alltid trott att bra äktenskap
handlade om kompromisser och förståelse

och att låta den andra personen
få utrymme att vara sig själv.

Så jag skulle ha trott
att de mest lyckade förhållandena

var de där det fanns
en riktigt hög negativitetströskel.

Där paren lät saker och ting vara

och bara tog upp dem
om det var något riktigt stort.

Men matematiken och de senaste resultaten
från forskningsgruppen

har visat att motsatsen är sann.

De bästa paren, eller
de mest framgångsrika paren

är de som har en riktigt låg
negativitetströskel.

Det är de paren som inte
låter något passera obemärkt

och ger varandra
ett visst utrymme att klaga.

Det är de här paren som kontinuerligt
försöker reparera sin egen relation,

som har en mycket mer positiv prognos
för sitt äktenskap.

Par som inte låter saker passera

och par som inte låter triviala saker
växa till något riktigt stort.

Det krävs förstås lite mer
än att bara ha en låg negativitetströskel

och att inte kompromissa
för att få en lyckad relation.

Men jag tycker
att det är ganska intressant

att veta att det faktiskt finns
matematiska bevis

för att det inte är bra
att gå till sängs osams.

Det här är mina tre bästa tips

för hur matematik kan hjälpa dig
med kärlek och relationer.

Men jag hoppas att de,
förutom att fungera som tips,

också ger dig en viss insikt i
hur kraftfull matematiken kan vara.

För mig är inte ekvationer
och symboler bara saker.

De är en röst som berättar
om naturens otroliga rikedom

och den förbluffande enkelhet

som finns i de mönster som vrider sig,
tänjs ut och utvecklas runt omkring oss,

från hur världen fungerar
till hur vi beter oss.

Nu hoppas jag att det för några av er

ska bli så att insikten
i kärlekens matematik

också kan få er att känna
lite mer kärlek till matematik.

Tack.

(Applåder)