Hur kan vi stötta lärarnas emotionella hälsa?

Lärarna stöttar våra barn emotionellt – men vem stöttar våra lärare? I detta ögonöppnande föredrag utforskar pedagogen Sydney Jensen hur lärare riskerar drabbas av ett "andrahandstrauma" – det att de upptar bördan av sina elevers upplevelser – och visar hur skolor kan stötta den mentala hälsan och välbefinnandet hos alla på nyskapande sätt.

Likt många lärare

på den första skoldagen varje år

ordnar jag en aktivitet
för att bryta isen med mina elever.

Jag undervisar vid Lincolns gymnasieskola
i Lincoln, Nebraska

som är bland de äldsta och
mest mångkulturella gymnasierna

i vår delstat.

Så vitt vi vet

är vi det enda gymnasiet i världen
vars maskot är Länkarna.

Som i kedja.

(Skratt)

Dessutom har vi en skulptur
framför skolan

av fyra ihopkedjade länkar.

Varje länk har en innebörd.

Våra länkar står för sed, förträfflighet,

sammanhållning och mångfald.

På första skoldagen

talar jag om länkarnas innebörd
för mina nya niondeklassare

och ger varje elev en pappersremsa.

På den ber jag dem skriva ner
någonting om sig själva.

Det kan vara något de älskar,

eller hoppas på -

något som uttrycker deras identitet.

Sedan går jag runt salen
med en häftklammer

och sätter ihop remsorna

till en kedja.

Förvisso hänger vi upp kedjan
för prydnadens skull,

men även för att påminna om
att vi alla är sammanlänkade.

Vi är alla länkar.

Vad händer när en
av länkarna känns svag?

Och när svagheten

tillhör den som håller i häftklammern?

Den som ska foga samman länkarna:

läraren.

Som lärare verkar vi varje dag

för att ge socialt, känslomässigt
och akademiskt stöd

till våra elever som kommer till oss
med skiftande och svåra bakgrunder.

Som de flesta lärare

har jag elever som var dag går hem

och sätter sig runt köksbordet

medan den ena eller båda föräldrarna
tillagar hälsosam och välbalanserad mat.

De tillbringar middagen
med att återge historien de läst

på engelsklektionen den dagen

eller beskriva Newtons rörelselagar.

Men jag har även elever
som går tillbaka till härbärget

eller HVB-hemmet.

De går till bilen där familjen sover.

De kommer till skolan med trauman,

som jag tar med mig hem varje dag.

Det är den tuffare biten
med att vara lärare.

Det är inte betygsättandet,
lektionsplaneringen och mötena.

Även om de upptar

mycket tid och energi.

Det påfrestande som lärare är

allt man inte kan påverka

och förändra för barnen
när de lämnat klassrummet.

Jag undrar om det alltid har varit så.

Jag tänker tillbaka till min
lärarutbildning vid Georgias universitet

där vi i metodkursen lärde oss att

idén om en god skolning
har ändrats.

Vi utbildar inte elever

som ska gå ut i en arbetsmarknad

där de får stå uppradade i en fabrik.

Snarare skickar vi ut barnen
till en arbetsmarknad

där de behöver kommunicera,

samarbeta och lösa problem.

Det har format ett starkare band
mellan lärare och elever,

till mer än enbart förmedlare
och mottagare av kunskap.

Att blir föreläst för och sitta tyst
i rader fungerar inte längre.

Vi måste kunna skapa relationer med
och bland våra elever

för att hjälpa dem känna tillhörighet

i en värld som hänger på det.

Jag minns mitt andra år som lärare.

Jag hade en student, "David".

Jag kommer ihåg känslan av
att ha gjort en ypperlig insats det året:

"Jag är ingen nybörjare

och vet vad jag sysslar med."

Det var den sista skoldagen.

Jag önskade David en fin sommar

och såg honom gå längs korridoren.

Jag sa till mig själv att

jag inte ens visste hur hans röst lät.

Då insåg jag att jag inte gjorde rätt.

Därför ändrade jag
nästan hela min undervisningsmetod.

Jag skapade många tillfällen
för eleverna att tala med mig

och sinsemellan

så att de kunde dela sitt alster
och sätta ord på lärandet.

Det var genom de samtalen
som jag lärde känna

inte bara deras röster,
utan även lidanden.

David gick i min klass igen följande år.

Jag fick reda på
att hans far var papperslös

och hade utvisats.

David blev utåtagerande i skolan

då allt han önskade var
att familjen skulle vara tillsammans igen.

Jag kände hans smärta på många sätt.

Och jag behövde någon som kunde lyssna

och ge mig stöd

för att kunna hjälpa honom
med något jag knappt begrep.

Vi erkänner behovet

hos poliser som sett
fruktansvärda brottsplatser

och sjuksköterskor som förlorat patienter.

Men när det gäller lärare

hamnar behovet på efterkälken.

För mig är det högst angeläget

att elever, lärare,

administratörer, pedagoger
och all övrig stödpersonal

får tillgång till lämpligt psykologiskt
stöd för rimlig kostnad.

När vi ständigt tjänar andra,

mellan 25 till 125 elever per dag,

utsätts våra mentala krafter
för konstanta påfrestningar.

Efter ett tag kan våra krafter urlakas

till den grad att vi inte orkar längre.

Det kallas för "sekundärtrauma"
och "medkänsletrötthet"

och handlar om att vi tar till oss
elevernas trauman varje dag.

Därefter tyngs vi ned av alla bördor.

Buffett-institutet
vid Nebraskas universitet

har nyligen upptäckt
att de flesta lågstadielärarna – 86% –

har upplevt depressiva symptom
veckan tidigare.

De fann att nästan 1 av 10 lärare

uppgett kliniskt signifikanta
depressiva symptom.

Min kontakt med lärare
och mina egna erfarenheter

säger mig att detta är en utmaning

i alla årskursnivåer.

Vad är det vi saknar?

Hur har vi låtit kedjan brista
och hur kan vi lappa ihop den?

I mitt arbete

har jag genomlevt två elevers
och en fantastisk lärares självmord.

Han älskade sina elever -

otaliga elever som upplevt hemlöshet

och barn som hamnat i rättssystemet.

När sådant händer

är det kutym att erbjuda
samtal "vid behov".

Jag anser det inte vara tillräckligt.

Jag är lyckligt lottad.

Jag arbetar på en underbar skola
med enastående ledarskap.

Jag tjänstgör för en stor stadsdel

som bedriver många samarbeten
med samhällsorgan

som har tillhandahållit
en stadig ökning

av kuratorer, psykologer

och assistenter till våra elever.

De erbjuder även personalen
kostnadsfri rådgivning

som del av anställningsvillkoren.

Men många mindre stadsdelar
och även vissa av de större

klarar helt enkelt inte av
kostnaden utan stöd.

(Suckar)

Varje skola behöver inte bara
psykologer och kuratorer,

kompetent personal
som kan tillgodose skolans behov

för både elever och lärare,

utan även att denna personal

lägger märke och söker sig till
människor i farozonen för trauma

samt stämmer av läget med dem.

Många skolor gör sitt yttersta

för att åtgärda problemen,

till en början genom att erkänna

att vårt arbete är oerhört tufft.

En annan skola i Lincoln,
Schoos högstadieskola,

har "Må bra-onsdagar".

De bjuder in yogainstruktörer,

sponsrar promenader
i trakten vid lunchtid

och anordnar sociala tillställningar

– allt för att sammanföra människor.

Zacharys grundskola i Zachary, Louisiana

har något de kallar "Mittveckomötet"

dit de inviterar lärare till lunch

för att tala om saker som går bra

och sådant som är jobbigt och svårt.

Dessa skolor skapar utrymme
för meningsfulla samtal.

Slutligen tillbringar min vän
och kollega Jen Highstreet

fem minuter om dagen

med att skriva en uppmuntrande
lapp till en kollega

för att uppmärksamma
deras ihärdiga arbete

och omtänksamhet gentemot andra.

Hon vet att fem minuter

kan skapa en positiv effekt

som smittar av sig i hela skolan.

Kedjan i mitt klassrum
är mer än en prydnad.

Länkarna hänger ovanför oss

under alla de fyra åren
eleverna går på vår skola.

Varje år hälsar

gamla elever på i mitt klassrum, nr 340,

där de fortfarande kan hitta sina länkar.

De minns vad de skrivit i dem

och känner att de hör ihop
och är uppbackade.

De har tillförsikt.

Är det inte vad vi alla behöver?

Någon som hör av sig
och ser till att vi har det bra.

Som stämmer av läget

och påminner om att vi är en länk.

Ibland behöver vi bara
lite hjälp på traven

med att hålla i häftklammern.

Tack.

(Applåder)