De oförutsedda konsekvenserna av en snabb värld

Varför lovar modern teknologi effektivitet, men lämnar oss i en känsla av konstant tidspress? Antropologen Kathryn Bouskill utforskar paradoxerna av att leva i ett snabbt samhälle och förklarar varför vi på nytt behöver överväga betydelsen av att sakta ner i en värld som kräver att man kör, kör, kör.

Undrar du ibland varför vi är omgivna av
saker som hjälper oss att göra allt

snabbare och snabbare och snabbare?

Kommunicera snabbare,

men också arbeta snabbare,
göra bankärenden snabbare,

resa snabbare, hitta en date snabbare,

laga mat snabbare, städa snabbare
och göra allt detta samtidigt?

Hur känner du inför att klämma in
allt mer i varenda vaken timme?

Nå, för min generation av amerikaner,

känns hastighet som en rättighet.

Ibland tänker jag att
vår lägsta hastighet är Mach 3.

Allt som är lägre får oss att
känna att vi förlorar vår konkurrenskraft.

Men även min generation
börjar ifrågasätta

huruvida vi kontrollerar hastigheten

eller om hastigheten kontrollerar oss.

Jag är antropolog vid Rand Corporation,

och då många antropologer
studerar antika kulturer,

fokuserar jag på nutida kulturer
och hur vi anpassar oss

till alla dessa förändringar
som händer i världen.

Jag mötte nyligen upp med en ingenjör,
Seifu Chonde, för att studera hastighet.

Vi var intresserade av hur människor
anpassar sig till denna acceleration

och dess implikationer på
säkerhet och politik.

Hur kan vår värld se ut om 25 år

om den nuvarande förändringstakten
fortsätter att accelerera?

Vad kommer det betyda för transport,

eller för lärande, kommunikation,

tillverkning, vapen

eller till och med naturligt urval?

Kommer en snabbare framtid få oss
att känna oss mer säkra och produktiva?

Eller få oss att känna oss mer sårbara?

I vår forskning, accepterade människor
accelerationen som oundviklig,

både spänningen och bristen på kontroll.

De fruktade att om vi skulle sakta ner,

skulle de riskera att bli föråldrade.

De sa att de hellre bränner ut sig
än att rosta igen.

Men samtidigt

fruktade de att snabbhet skulle
erodera deras kulturella traditioner

och deras hemkänsla.

Men även folk som vinner i snabbspelet

medger att de känner sig illa till mods.

De upplever att accelerationen
gör sprickan större mellan klasserna

Jet-setters som surrar runt,

och de som inte har något,

som blir lämnade i dammet
av digitaliseringen.

Ja, vi har bra belägg för att
förutspå att framtiden blir snabbare,

men vad jag har börjat inse

är att snabbhet är paradoxal,

och som alla goda paradoxer,

lär den oss något om
mänskliga upplevelser,

hur absurd och komplex den än är.

Den första paradoxen är
att vi älskar snabbhet,

och vi blir exalterade av dess intensitet.

Men våra förhistoriska hjärnor
är inte riktigt byggda för det,

så vi uppfinner berg- och dalbanor
och racingbilar och överljudsplan,

men vi får whiplash, vi blir åksjuka,

jet-laggade,

Vi utvecklades inte för att multitaska.

Snarare utvecklades vi för att göra
en sak med otroligt fokus,

som jakt - men inte nödvändigtvis
med hög hastighet

men med uthållighet för en lång distans.

Men nu är det en större spricka
mellan vår biologi och våra livsstilar,

en missanpassning mellan vad våra kroppar
är byggda för och vad vi utsätter dem för.

Det är ett fenomen mina mentorer kallade
"Stenåldersmän i höghastighetsfilen."

(Skratt)

En andra paradox är att snabbhet
går att mäta objektivt. Visst?

Mil per timme, gigabytes per sekund.

Men hur snabbhet känns,

och huruvida vi tycker om det,

är högst subjektivt.

Så vi kan dokumentera

att vår takt för att ta till oss
ny teknologi ökar.

Till exempel tog det 85 år från
introduktionen av telefonen

till dess att majoriteten av
Amerikaner hade telefon hemma.

Som jämförelse tog det bara 13 år
innan de flesta av oss hade smartphones.

Och hur människor agerar
och reagerar på snabbhet

varierar från kulturer och mellan
olika människor inom samma kultur.

Interaktioner som kan ses som
behagligt livliga och bekväma

inom några kulturer

kan ses som oerhört otrevliga inom andra.

Ni skulle inte be att få en kopp
att "ta med" vid en japansk te-ceremoni

för att kunna hasta vidare
till nästa turistattraktion.

Skulle ni?

En tredje paradox är att
snabbhet föder snabbhet.

Ju snabbare jag svarar
desto fler svar får jag,

och desto snabbare måste jag svara igen.

Att ha mer kommunikation

och mer information tillhanda

när som helst

var menat att göra beslutsfattande
enklare och mer rationellt.

Men det verkar inte riktigt vara så.

Här är en till paradox:

Om alla dessa snabbare tekniker
skulle befria oss från slit,

varför känner vi alla oss så tidspressade?

Varför krockar vi våra bilar rekordmycket,

är det för att tror att vi måste svara
på det där sms:et på direkten?

Borde inte vår liv i den snabba filen
kännas lite mer kul

och lite mindre ångestfylld?

Tysktalande har till och med
ett ord för det här:

"Eilkrankheit."

På engelska är det "skynda-sjukan".

När vi måste ta snabba beslut,

går autopiloten i vår hjärna igång,

och vi litar på våra inlärda beteenden,

våra reflexer, våra kognitiva fördomar,

för att hjälpa oss uppfatta
och svara snabbt.

Ibland räddar det våra liv, visst?

Slåss eller fly.

Men ibland leder de oss vilse
i det långa loppet.

Ofta, när våra samhällen
har stora misslyckanden,

är det inte teknologiska misslyckanden.

De är misslyckanden som händer
för att vi har tagit ett beslut för snabbt

på autopilot.

Vi hade inte det kreativa
eller kritiska tänkandet

för att koppla ihop informationen
eller fasa ut falsk information

eller förstå komplexitet.

Den sortens tänkande sker inte snabbt.

Det är långsamt tänkande.

Två psykologer,
Daniel Kahneman och Amos Tversky,

började peka på detta 1974,

och vi har fortfarande svårt
att göra något med deras insikter.

All modern historia kan ses som
en spurt efter den andra.

Som att vi tänker
att om vi bara ökar hastigheten

så kan vi springa ifrån våra problem.

Men det gör vi aldrig.

Vi vet det i våra egna liv,

och beslutsfattare vet om det också.

Så nu vänder vi oss
till artificiell intelligens

för att hjälpa oss att fatta bättre beslut

för att bearbeta detta oändligt
expanderande universum av data.

Men maskiner som tuggar data
är ingen ersättning

för kritiskt och oavbrutet tänkande

av människor,

vars stenåldershjärnor behöver lite
tid att låta impulserna sjunka undan,

för att bromsa sinnet

och låta tankarna flöda.

Om du börjar tänka att vi
bara borde bromsa helt,

kommer det inte alltid vara
den rätta lösningen.

Vi vet alla att ett tåg som går för fort
runt en sväng kan spåra ur,

men Seifu, ingenjören,

lärde mig att ett tåg som går
för långsamt också kan spåra ur.

Så att hantera denna spurt
börjar med att förstå

att vi har mer kontroll över vår fart
än vi tror vi har,

individuellt och som ett samhälle.

Ibland behöver vi konstruera oss själva
att gå snabbare.

Vi kommer vilja lösa trafikstockningar,

snabba upp katastrofhjälp för orkanoffer

eller använda 3D-skrivare för att
producera vad vi behöver på plats,

precis när vi behöver det.

Ibland, dock, kommer vi vilja att göra att
vår omgivning kännas långsammare

för att konstruera kraschen
ut ur den snabba upplevelsen.

Och det är okej att inte vara
stimulerad hela tiden.

Det är bra för vuxna

och för barn.

Kanske är det tråkigt,
men det ger oss tid att reflektera.

Långsam tid är inte bortkastad tid.

Och vi behöver på nytt
överväga vad det betyder att spara tid.

Kulturer och ritualer världen runt
bygger i långsamhet,

för långsamhet hjälper oss förstärka våra
delade värderingar och föra oss samman.

Och föreningen är en kritisk
del av att vara människa.

Vi behöver styra vår snabbhet,

och det betyder att noggrannt tänka
på konsekvenserna med all teknologi.

Hjälper den dig återvinna tid som du kan
använda för att uttrycka din mänsklighet?

Ger den dig skynda-sjukan?
Ger den andra människor skynda-sjukan?

Om du har möjlgigheten att bestämma
vilken takt du vill resa genom livet,

är det ett privilegium.

Använd det.

Du kanske beslutar att du
både behöver öka hastigheten

och skapa långsam tid:

tid att reflektera,

att filtrera,

i din egen takt;

tid att lyssna,

att empatisera,

att vila ditt sinne,

att dröja kvar vid middagsbordet.

Så medan vi zoomar in i framtiden,

låt oss överväga att sätta
snabbhetens teknologi,

meningen med snabbhet,

och våra förväntningar av snabbhet,

i en mer mänsklig takt.

Tack.

(Applåder)