Ett litet land med stora idéer om hur man gör sig av med fossila bränslen

Hur bygger vi ett samhälle utan fossila bränslen? Med hennes hemland Costa Rica som ett exempel på positivt agerande kring miljöskydd och förnyelsebar energi lägger miljöaktivisten Monica Araya fram en djärv vision av en värld som är fast besluten att använda ren energi inom alla sektorer.

Hur bygger vi ett samhälle

utan fossila bränslen?

Detta är en mycket komplicerad utmaning

och jag tror att utvecklingsländer kan få
en ledande roll i denna övergång.

Och jag vet att detta är
ett kontroversiellt uttalande

men faktum är att så mycket
står på spel i våra länder

om vi låter fossila bränslen förbli
i centrum av vår utveckling.

Vi kan göra det annorlunda.

Och det är verkligen på tiden

att avslöja myten

att ett land måste välja mellan
utveckling å ena sidan

och miljöskydd, förnyelsebar energi
och livskvalitet å andra sidan.

Jag är från Costa Rica,
ett utvecklingsland.

Vi är nästan fem miljoner människor

och vi bor mitt i Centralamerika,

så det är lätt att minnas var vi bor.

Nästan 100% av vår elektricitet

kommer från förnyelsebara källor,

fem av dem.

(Applåder)

Vattenkraft, jordvärme,

vind, solkraft, biobränsle.

Visste ni att förra året,

under 299 dagar,

använde vi inga fossila bränslen alls

för att generera elektricitet?

Det är en fantastisk framgång,

och ändå döljer den en paradox,

som är att nästan 70%

av all vår energiförbrukning
kommer från olja.

Varför?

På grund av vårt transportsystem,

som är helt beroende av fossila bränslen,

som det är i de flesta länder.

Så om vi tänker på energiomställningen
som ett maraton, blir frågan:

Hur kommer vi till mållinjen,

hur gör vi resten av ekonomin fri
från fossila bränslen?

Och man kan lugnt säga
att om vi inte kan lyckas,

är det svårt att se vem som kan.

Så därför vill jag prata
med er om Costa Rica,

för jag tror att vi är en perfekt kandidat

för att gå i spetsen för en vision
av utveckling utan fossila bränslen.

Om det är något ni vet om vårt land,

så är det att vi inte har någon armé.

Så nu går vi tillbaka till 1948.

Det året kom landet ut
ur ett inbördeskrig.

Tusentals costaricaner hade dött

och familjer var bittert splittrade.

Och ändå vann en förvånande idé
hjärtan och sinnen:

Vi skulle starta om landet,

och den Andra Republiken
skulle inte ha någon armé.

Så vi avskaffade den.

Och presidenten på den tiden,

José Figueres,

fann ett kraftfullt sätt genom att
slå sönder murarna kring en armébas.

Året efter, 1949,

gjorde vi beslutet permanent
i den nya författningen,

och det är därför
jag kan berätta denna historia

nästan 70 år senare.

Och jag är tacksam.

Jag är tacksam för att beslutet fattades

innan jag föddes,

för det lät mig och miljontals andra

leva i ett mycket stabilt land.

Och man kanske kan tro
att det mest var tur,

men det var det inte.

Där fanns ett mönster av medvetna val.

På 40-talet fick costaricanerna
fri utbildning och hälsovård.

Vi kallade det sociala garantier.

Genom att avskaffa armén
kunde vi omvandla militärens budget

till social budget,
och detta drev stabiliteten.

På 50-talet -

(Applåder)

På 50-talet började vi
investera i vattenkraft

och gick därför inte i fällan

av att använda fossila bränslen
för att generera elektricitet,

vilket är vad världen tampas med idag.

På 70-talet investerade vi
i nationalparker

och det höll oss borta

från den felaktiga logiken i tillväxt,
tillväxt, tillväxt till varje pris

som man ser andra välkomna,
särskilt i utvecklingsländerna.

På 90-talet var vi först med att betala
för ekosystemtjänster

och det hjälpte oss vända kalhuggningen

och gynna ekoturism, som idag är
en nyckelfaktor för tillväxt.

Så att investera i miljöskydd

skadade inte vår ekonomi.

Tvärtom.

Och det betyder inte att vi är perfekta,

och det betyder inte
att vi inte har motsägelser.

Det är inte poängen.

Poängen är att vi,
genom att göra våra egna val,

har utvecklat flexibilitet i hur
vi handskas med utvecklingsproblem.

Också, i ett land som vårt,

är BNP per capita runt 11 000 dollar,

beroende på hur man mäter det.

Men enligt Social Progress Index

är vi absolut i täten

när det gäller att omvandla BNP
till social utveckling.

Att avskaffa armén

och investera i naturen och människor

gjorde också något mycket kraftfullt.

Det formade historien,

historien om ett litet land
med stora idéer

och det var väldigt stärkande
att växa upp med den historien.

Så frågan är,

vad är nästa stora idé
för den här generationen?

Vad jag tror kommer härnäst

är att den här generationen
släpper fossila bränslen för gott,

precis som vi gjorde med armén.

Fossila bränslen skapar klimatförändring.

Vi vet det,

och vi vet hur sårbara vi är
för följderna av klimatförändringar.

Så som ett utvecklingsland
ligger det i vårt intresse

att skapa utveckling utan fossila bränslen

som redan från början skadar människor.

För...

...varför skulle vi fortsätta
att importera olja

till transportmedel

om vi kan använda elektricitet istället?

Kom ihåg,

detta är landet

där elektricitet kommer från
vatten i våra floder,

värme från vulkaner,

vindkraftverk, solpaneler,

bioavfall.

Att avskaffa fossila bränslen innebär
att bryta med vårt transportsystem

så att vi kan driva våra bilar,
bussar och tåg med elektricitet

istället för smutsig energi.

Och jag måste säga att transport

har blivit ett existentiellt problem
för oss costaricaner,

för modellen vi har fungerar inte.

Den skadar människor,

den skadar företag,

och den skadar vår hälsa.

För när politik och infrastruktur

slutar fungera sker detta dagligen.

Två timmar på morgonen,

två timmar på kvällen.

Jag förstår inte varför

vi måste acceptera detta
som något normalt.

Det är en förolämpning

att behöva slösa bort sin tid
så här varenda dag.

Och denna vägen är faktiskt ganska bra

jämfört med vad man ser i andra länder

där trafiken exploderar.

Vet ni, costaricaner kallar detta "presa".

"Presa" betyder "fångad".

Och människor blir våldsamma

i ett land som för övrigt
är lyckligt i pura vida.

Det händer.

Så mycket står på spel.

De goda nyheterna

är att när vi talar om rena transportmedel

och annan rörlighet

pratar vi inte om en avlägsen utopi.

Vi talar om eldriven transport
som redan finns idag.

År 2022 beräknas elbilar
och konventionella bilar

kosta lika mycket,

och städer provar redan elbussar.

Och dessa verkligen coola prylar

sparar pengar

och minskar föroreningar.

Så om vi vill göra oss av med
oljebaserad transport så kan vi det,

för nu har vi alternativ
som vi tidigare inte hade.

Det är verkligen spännande.

Men givetvis

tycker en del inte om den här idén

och de kommer och säger

att varken världen eller Costa Rica
klarar sig utan olja, så var realistisk.

Det är vad de säger.

Och vet ni vad svaret
på det argumentet är?

Att 1948 sa vi inte att världen
inte klarar sig utan arméer,

så låt oss behålla vår armé också.

Nej, vi gjorde ett modigt val,

och det valet gjorde hela skillnaden.

Så det är dags för denna generationen
att vara modig igen

och avskaffa fossila bränslen för gott.

Jag ska ge er tre skäl att göra detta.

För det första

så är vår modell för transport
och urbanisering trasig,

nu är den bästa tiden att definiera om
vår framtid kring tätbygd och rörlighet.

Vi vill inte ha städer
som är byggda för bilar.

Vi vill ha städer för människor

där vi kan gå och cykla.

Och vi vill ha gott om kollektivtrafik,

som är ren och värdig.

För om vi fortsätter bygga ut bilparken
med konventionella bilar

kommer våra städer att bli outhärdliga.

För det andra måste vi förändras,

men gradvis förändring räcker inte.

Vi behöver transformerande förändring.

Det finns några projekt
som går stegvis i mitt land,

och jag är den första att gratulera dem.

Men låt oss inte bedra oss själva.

Vi pratar inte om några få
riktigt fina elbilar här

och några elbussar där,

medan vi fortsätter investera
i samma infrastruktur,

fler bilar, fler vägar, mer olja.

Vi talar om att göra oss fria från olja

och man kommer inte dit stegvis.

För det tredje, och ni vet detta,

hungrar världen efter inspiration.

Den vill ha framgångshistorier

då man hanterar komplicerade problem,

särskilt i utvecklingsländer.

Så jag tror att Costa Rica
kan bli en inspiration för andra,

som vi blev förra året när vi berättade

om hur många dagar
vi inte använde fossila bränslen

för att generera vår elektricitet.

Nyheten spreds som en löpeld
runt om i världen.

Och något som gör mig mycket stolt är

att en kvinna från Costa Rica,
Christiana Figueres,

spelade en viktig roll vid förhandlingarna
om Parisöverenskommelsen.

Så vi måste värna det arvet
och vara ett gott exempel.

Så vad händer nu?

Människorna.

Hur får vi människor
att ta detta till sig?

Hur får vi människor

att tro att det är möjligt

att bygga ett samhälle
utan fossila bränslen?

Mycket arbete på gräsrotsnivå krävs.

Därför skapade vi 2014 Costa Rica Limpia.

"Limpia" betyder "ren",

eftersom vi ville stärka
och inspirera medborgare.

Om medborgare inte engagerar sig

kommer beslut om ren transport
att fastna i ändlösa,

och jag menar ändlösa,
tekniska diskussioner

och i laviner av lobbying
från olika etablerade intressenter.

Viljan att vara ett grönt land
drivet med förnyelsebar energi

är redan del av vår historia.

Vi får inte låta någon ta det ifrån oss.

Förra året samlade vi människor
från våra sju provinser

för att tala om klimatförändringar
på ett sätt som de kan relatera till

och i år samlade vi också

en annan grupp costaricaner

för att tala om förnyelsebar energi.

Och vet ni vad?

De här människorna
har olika åsikter om nästan allt

utom förnyelsebar energi

och ren transport och ren luft.

Det för människor samman.

Och nyckeln till verklig delaktighet

är att hjälpa människor
att inte känna sig små.

Folk känner sig maktlösa

och är trötta på att inte bli hörda.

Så vad vi gör är konkreta saker,

och vi översätter tekniska problem
till medborgarspråk

för att visa att medborgare
har en viktig roll att spela tillsammans.

För första gången följer vi upp
de löften som givits

kring ren transport,

som politicos vet att de måste fullfölja,

men brytpunkten kommer
när vi bildar koalitioner -

medborgare, företag,

förkämpar för allmän transport -

som kommer att göra
elektrisk transport till ny vardag,

särskilt i ett utvecklingsland.

När det blir dags för nästa val

tror jag att varje kandidat
måste berätta om var de står

kring avskaffandet av fossila bränslen.

För denna fråga måste komma in
i vår centrala politik.

Och jag säger er att detta inte
är en fråga om klimatpolitik

eller miljöpolitik.

Det handlar om vilket land vi vill ha

och de städer vi har

och de städer vi vill ha

och vem som gör det valet.

För i slutändan måste vi visa

att utveckling med förnyelsebar energi

är bra för människor,

för costaricaner som lever idag

och särskilt för de som inte fötts än.

Det här är vårt nationalmuseum idag.

Det är ljust och fridfullt,

och när man står framför det

är det verkligen svårt att tro
att detta var militära baracker

i slutet på 40-talet.

Vi började ett nytt liv utan en armé här,

och här kommer vårt avskaffande

av fossila bränslen att annonseras en dag.

Och vi kommer att skapa historia igen.

Tack.

(Applåder)