Hur bättre teknik skulle kunna hindra oss från att bli avbrutna hela tiden

Hur ofta avbryter tekniken oss i det vi egentligen håller på med? På jobbet och på fritiden ödslar vi skrämmande mycket tid på notifikationer och fönster som poppar upp. Istället för att hjälpa oss använda tiden väl, känns det ofta som om tekniken stjäl vår tid. Designern och tänkaren Tristan Harris delar med sig av sina idéer om teknik som skapar bättre kommunikation. Han undrar: "Hur ser framtidens teknik ut om man designar med de djupaste mänskliga värdena för ögonen?"

Vad menas med att använda sin tid väl?

Jag använder mycket av min tid

till att tänka på
hur jag ska använda min tid.

Troligtvis för mycket -
jag är nog lite fixerad.

Mina vänner tycker det.

Men det känns som jag måste det,
eftersom det nuförtiden

känns som om små snuttar av min tid
liksom går upp i rök,

och när det händer
känns det som lite av mitt liv försvinner.

Mer exakt,

det känns som om små snuttar av min tid

slukas av saker som det här,

som teknik;
jag måste ha koll hela tiden.

Jag ska ge er ett exempel.

Om jag får ett mejl som det här...

Hur många av er
har fått ett mejl som det här?

Jag har blivit taggad i ett kort.

När det här kommer

kan jag inte låta bli
att klicka på det direkt.

För tänk om det är ett dåligt foto av mig?

Så därför måste jag klicka direkt.

Men jag kommer inte
bara klicka på "Se bild".

Det som kommer hända
är att jag kommer fastna i 20 minuter.

(Skratt)

Men det värsta är
att jag vet att det kommer hända,

men trots att jag vet
vad som kommer hända

hindrar det mig inte från att göra
samma sak nästa gång.

Eller så händer följande:

Jag har kollat mina mejl
och så gör jag refresh.

Men saken är den

att 60 sekunder senare
kommer jag göra det igen.

Varför gör jag detta?

Det är helt meningslöst.

Jag ska ge er en ledtråd
till varför man gör så här.

Vad tror ni drar in mer pengar i USA

än bio, spelhallar
och baseboll sammanlagt?

Enarmade banditer.

Hur är det möjligt
att man kan dra in så mycket pengar

när man spelar om så små summor?

Vi spelar med mynt.

Hur är det möjligt?

Så här är det...

Min mobil är en enarmad bandit.

Varje gång jag kollar min mobil

spelar jag på en enarmad bandit

för att få reda på vad kommer jag få.

Vad ska jag få?

Varje gång jag kollar mina mejl

spelar jag på en enarmad bandit,

"Vad ska jag få?"

Varje gång jag skrollar
på en nyhetssite,

spelar jag på en enarmad bandit

för att få reda på
vad jag får den här gången?

Och saken är den, som sagt,

jag vet precis hur det fungerar -
jag designar sånt här -

jag känner till psykologin bakom,

jag vet precis vad som händer.

Men jag kan ändå inte låta bli,

jag blir ändå indragen i det.

Vad ska vi göra åt det här?

För det ger oss
ett allt eller inget-förhållande

med tekniken, eller hur?

Antingen så hänger du på,

du är uppkopplad
och blir distraherad hela tiden,

eller så låter du bli,

men funderar hela tiden på

om du missar något viktigt.

Med andra ord,
antingen så blir du distraherad

eller så känns det som du missar något.

Håller ni med?

Vi måste återinföra valmöjligheten.

Vi vill ha ett förhållande till tekniken

som ger oss tillbaka möjligheten att välja
hur vi använder vår tid med den,

och vi kommer behöva hjälp från designers,

eftersom att känna till
problemet inte hjälper.

Vi kommer behöva designhjälp.

Så hur skulle det kunna se ut?

Låt oss ta ett exempel
som vi alla känner till:

Chat - textmeddelanden.

Säg att vi har två personer.

Nancy till vänster;
hon jobbar med ett dokument,

och John till höger.

Då kommer Johnny plötsligt ihåg:

"Jag måste be Nancy om det där dokumentet
innan jag glömmer det."

När han skickar meddelandet till henne,

så tappar hon helt koncentrationen.

Det är det vi gör hela tiden;
förstör varandras koncentration,

till höger och vänster.

Och det här kostar pengar,

för varje gång vi avbryter varandra,

tar det i snitt upp till 23 minuter

att koncentrera oss igen.

Vi gör två andra saker

innan vi är tillbaka där vi var.

Gloria Marks forskning
kombinerad med Microsofts forskning

visar att det är så.

Och hennes forskning visar också
att det här skapar dåliga vanor.

Ju fler avbrott vi får utifrån,

desto mer benägna blir vi
att avbryta oss själva.

Vi avbryter oss själva
en gång var 3,5 minut.

Helt galet.

Hur kan vi lösa detta?

För Nancy och John
har ett allt eller inget-förhållande.

Nancy kanske vill koppla ner,

men då skulle hon oroa sig:

Tänk om jag missar något viktigt?

Design kan lösa problemet.

Antag att vi har Nancy till vänster igen,

John är till höger, och han kommer på:

"Jag måste skicka dokumentet till Nancy."

Nu kan Nancy ange
att hon är koncentrerad.

Hon trycker på en knapp som indikerar

"Jag vill vara fokuserad i 30 minuter."

Och - pang - så är hon fokuserad.

Om John vill chatta med henne nu,

kan han få tanken ur världen --

han har ett behov, han har en tanke,

och han måste slänga ur sig den
innan den är glömd.

Men den här gången

fördröjs meddelandet
så att Nancy kan fokusera,

samtidigt som John
kan få slänga ur sig tanken.

Men det här fungerar bara
om ett sista villkor uppfylls,

vilket är att Nancy måste känna
att om något är riktigt viktigt

så kan John ändå avbryta henne.

Men istället för att ständigt bli avbruten
av misstag eller tanklöshet,

skapar vi nu enbart avsiktliga avbrott.

Vi åstadkommer två saker.

Vi skapar ett val för både Nancy och John.

Men det är en till, subtil sak
vi åstadkommer också.

Det är att vi ändrar frågan vi svarar på.

Istället för att målet med chat är:

"Låt oss designa så att det blir enkelt
att skicka ett meddelande" -

det är målet med chatten,

det ska vara väldigt enkelt
att skicka ett meddelande till någon -

så ändrar vi målet
till något djupare med ett värde:

"Låt oss skapa kommunikation
av högst möjliga kvalitet

i en relation mellan två personer."

Vi uppgraderade målet.

Men, bryr designers sig
verkligen om det här?

Vill vi ha ett samtal kring
vad dessa djupare mänskliga mål är?

Jag har en historia att berätta.

För lite mer än ett år sedan,

fick jag hjälp att anordna ett möte

mellan några världsledande teknikdesigners

och Thich Nhat Hanh.

Thich Nhat Hanh är en internationell
talesperson för mindfulness meditation.

Det var ett helt fantastiskt möte.

Ni får föreställa er - tänk er ett rum -

på ena sidan rummet
finns en bunt tekniknördar;

på andra sidan rummet

finns en gäng med långa bruna kåpor,
rakade huvuden; buddistmunkar.

Och vi samtalade kring
de djupaste mänskliga värdena,

som till exempel,
hur ser framtiden inom tekniken ut

om man designar för de djupaste frågorna

och de djupaste mänskliga värdena?

Vårt samtal handlade om
hur man kan försöka förstå

vad dessa värden skulle kunna vara.

Han skojade under samtalet.

"Tänk om man, istället för
en stavningskontroll,

hade en medkänslekontroll,

som markerar de ord
som är oavsiktligt agressiva -

skulle kunna tolkas
som aggressiva av någon annan.

Pågår sådana här samtal i verkliga livet,

inte bara i sådana här designmöten?

Svaret är ja,

och en av mina favoriter är Couchsurfing.

Om du inte redan vet det
så är "Couchsurfing" en hemsida

som matchar folk
som letar efter någonstans att bo

med en soffa man kan låna
av någon som har en ledig.

En bra service -

vad kan deras designmål vara?

Vad designar man mot för mål
om man jobbar på Couchsurfing?

Man skulle kunna tro att det är
att matcha gäster med värdar.

Eller hur?

Det är ett rätt bra mål.

Men det skulle typ vara som målet
med meddelanden tidigare,

som var att bara skicka meddelanden.

Vad är det djupare, mänskliga målet här?

De har satt sitt mål till att vara

behovet av att skapa bestående,
positiva upplevelser och relationer

mellan människor
som inte träffats tidigare.

Och det bästa med det här målet

var att 2007 införde de
ett sätt att mäta detta på,

vilket är fantastiskt.

Så här går det till.

För varje designmål du sätter upp
måste du ha en mätning

för att se hur det går -

ett sätt att mäta framgång.

De gör så här:

Låt oss säga att man tar
två personer som träffas,

och man tar antalet dagar

som de här båda personerna
tillbringar tillsammans,

och så uppskattar man hur många timmar
det rörde sig om varje dag -

hur många timmar spenderade
dessa två personer tillsammans?

Och när de tillbringat tiden tillsammans,

så frågar man båda två:

Hur positiv var din upplevelse?

Hade du en bra upplevelse
med den här personen du träffade?

Och från dessa positiva timmar drar de av

tiden personerna spenderade på hemsidan,

eftersom det är en kostnad i folks liv.

Varför skulle det anses uppfylla målet?

Och det som då återstår

är något de refererar till som
"överskott av skapad gemytlighet"

eller, överskott av
"lyckliga stunder" som skapats.

Ett överskott som inte annars funnits,
om inte Couchsurfing funnits.

Tänk dig så inspirerande det måste vara

att komma till jobbet varje dag
och mäta sin framgång

i det faktiska antal timmar

i personers liv som är positiva,

som inte funnits

om du inte gjorde det
du just tänkt göra på jobbet idag?

Kan du tänka dig en hel värld
som jobbade på det här viset?

Kan du tänka dig ett socialt nätverk -

till exempel om du gillar matlagning,

och man mätte framgången i
hur många matlagningskvällar som anordnats

och antalet matlagningsartiklar
du var glad att du läst,

och man drog av för de artiklar
du inte var glad över att ha läst

eller tiden du skrollat,
som du inte gillade?

Tänk dig ett karriärnätverk

som, istället för att mäta sin framgång
i antal skapade förbindelser

eller meddelanden som skickats,

istället mätte sin framgång
i antal jobberbjudanden folk fick

som de var glada över att få.

Och drog bort tiden spenderad på hemsidan.

Eller tänk er en datingservice,

som till exempel Tinder,

där man istället för att mäta antal swipes
åt höger eller vänster folk gjorde,

vilket är sättet man mäter på idag,

istället mätte antalet djupa, romantiska,
meningsfulla förbindelser folk skapade.

Vad nu det innebar, för var och en.

Men kan du tänka dig en hel värld
som fungerarde på det här viset,

som hjälpte dig använda tiden väl?

För att kunna göra det
krävs ett nytt system,

för du tänker antagligen
att dagens internetekonomi -

dagens ekonomi generellt -

mäts i tid som spenderas.

Ju fler användare man har,

ju mer det används,
ju mer tid folk spenderar,

det är så man mäter framgång.

Men vi har löst problemet tidigare.

Vi löste det för ekologisk mat,
när vi sade

att vi måste värdera det på ett nytt sätt.

Vi sade att det här är en ny slags mat.

Det går inte att jämföra enbart på pris;

det här är en annan kategori av mat.

Vi löste det för LEED certifiering,

där vi sade att det är en ny slags byggnad

som stod för andra värderingar
inom miljömässig hållbarhet.

Tänk om vi hade något liknande för teknik.

Tänk om vi hade något
vars hela syfte och mål

var att hjälpa till att skapa
positiva förbättringar i människors liv.

Tänk om vi kunde mäta effekten på ett sätt

så att det faktiskt blev bättre.

Tänk dig att dessa appar
fick speciella hyllor i app stores.

Tänk om du hade webläsare som guidade dig

till den här typen av designhjälpmedel.

Tänk dig hur spännande det skulle vara
att leva och skapa den världen.

Vi kan skapa den världen idag.

Företagsledare, allt ni behöver göra -

bara ni kan prioritera nya mätmetoder,

mätmetoder för att hjälpa till att skapa
positiva förbättringar i människors liv.

Och ha en öppen diskussion om detta.

Det kanske inte går så bra i början,

men låt oss starta diskussionen.

Designers, ni kan omdefiniera framgång;
ni kan omdefiniera design.

Jag vill hävda att ni har mer makt
än många andra i er organisation

att skapa de valmöjligheter
vi alla lever efter.

Kanske som inom medicin,

där vi har en läkared

för att komma ihåg ansvaret
och det högre syftet

när vi behandlar patienter.

Tänk om designers hade något liknande,

som stöd för den här nya sortens design.

Och ni användare; det gäller oss alla -

vi kan kräva teknik
som fungerar på det här sättet.

Det kan kännas motigt,

men McDonalds hade inte sallad
förrän kundkravet fanns där.

Walmart hade inte ekologisk mat
förrän kundkravet fanns där.

Vi måste kräva den här nya sortens teknik.

Och vi kan göra det.

Och när vi gör det

kommer vi vända skutan

från att vara en värld där allt som räknas
är mängden spenderad tid,

till en värld som drivs av

väl använd tid.

Den världen vill jag leva i,

och jag vill att vi tar den diskussionen.

Låt oss starta diskussionen nu.

Tack!

(Applåder)