Alice Dreger: Är vår kropp vårt öde?

Alice Dreger arbetar med människor med annorlunda kroppar, såsom siamesiska tvillingar och intersexuella (människor som inte har ett entydigt kön). Hon konstaterar att gränsen mellan manligt och kvinnligt ofta är suddig, vilket även gäller för andra anatomiska gränsdragningar. Detta leder fram till frågan: Varför låter vi vår kropp bestämma vilka vi är?

Föreställ er två par

som på samma dag,

vid samma tidpunkt 1979

skapar ett barn --

okej.

Ägna inte själva befruktningen för lång tid.

Om ni fantiserar för länge om befruktningen

kommer ni inte att lyssna på mig.

Så bara tänk på det en liten stund.

Jag vill att ni tänker att

för ett av paren så bär spermien

som befruktar ägget på en Y-kromosom

medan ägget bär en X-kromoson.

Och i den andra fallet

är det en spermie som bär på en X-kromosom

som befruktar ägget.

Båda är livskraftiga, båda befruktas.

Vi kommer tillbaka till dem senare.

I mitt liv har jag oftast

två olika roller.

Å ena sidan sysslar

jag med anatomisk historia.

Jag är historiker och

studerar hur människor

människor behandlat kroppen --

människokroppen, djurkroppar --

kroppsvätskor, kroppen som abstraktion;

hur de har tänkt om kroppar.

Min andra roll har varit

som aktivist,

talesperson för patienter

eller, en otålig talesperson

för läkarnas tålmodiga patienter.

Då har jag arbetat med

människor som har kroppar

som utmanar våra sociala föreställningar.

En del som jag arbetat med är,

till exempel, siamesiska tvillingar,

två människor i en kropp.

Andra jag arbetat med är dvärgar --

de som är mycket kortare än vanligt.

Och många jag har arbetat med

är människor med annorlunda kön --

människor som inte har den vanliga manliga

eller kvinnliga kroppen.

Vi kan använda ordet intersexualitet som begrepp för det.

Intersexualitet finns i många olika former.

Jag ger er några exempel

på vilka sätt du kan ha ett kön

som inte är det vanliga "man" eller "kvinna".

Som exempel kan du ha

en uppsättning av XY-kromosomer

och SRY-genen på Y-kromosomen

säger till det förstadium av könskörtlar,

som vi alla har som foster, att bli testiklar.

I fosterstadiet pumpar testiklarna då ut testosteron.

Men eftersom denna person saknar de receptorer

som krävs för att höra testosteronet,

reagerar inte kroppen.

Detta är ett syndrom som kan kallas "androgenokänslighet".

Mycket testosteron, men ingen reaktion.

Till följd av detta utvecklas kroppen

mer som en kvinna.

När barnet fötts, ser hon ut som en flicka.

Hon är en flicka. Hon uppfostras som flicka.

Det är ofta inte förrän i puberteten,

då hon växer upp och utvecklar bröst,

men hon inte börjar menstruera,

som någon räknar ut att något är underligt.

De gör några prover och räknar ut att

istället för äggstockar och en livmoder

har hon testiklar på insidan, och hon har en Y-kromosom.

Du kanske tänker att

hon egentligen är man,

men faktiskt inte.

Kvinnor, liksom män,

har i våra kroppar binjurar.

De finns mot ryggsidan av kroppen.

Binjurarna gör androgener,

hormoner som gör kroppen mer manlig.

De flesta kvinnor som jag -- jag tror jag är en typisk kvinna --

jag känner inte till min kromosomuppsättning

men jag tror jag är typisk --

de flesta kvinnor är känsliga för manliga könshormoner.

Vi producerar androgener, och våra kroppar reagerar på dem.

Konsekvensen blir att någon som jag

har en hjärna som utsatts för mer androgener

än den androgenokänsliga kvinna

som föddes med testiklar.

Så kön är riktigt komplicerat; det är inte bara att intersexuella

är i mitten av en skala för kön --

de vara var som helst på skalan.

Ett annat exempel:

För några år sedan ringde en 19-årig man mig.

Han föddes som pojke och uppfostrades som pojke,

hade en flickvän, hade haft sex med sin flickvän

och hade ett liv som kille.

Han hade just fått veta att han hade äggstockar och en livmoder.

Han hade en extrem form av ett tillstånd

kallat "Adrenogenitalt syndrom".

Han hade två X-kromosomer,

men i livmodern var hans

binjurar i högvarv och skapade

en maskulin hormonell miljö.

På grund av detta blev hans könsorgan maskulina,

och hans hjärna utsattes för

det typiskt manliga hormonuppsättningen.

När han föddes såg han ut som en pojke -- ingen misstänkte någonting.

Det var först när han blev 19 år, som han

fick så många medicinska problem,

till följd av att han menstruerade inne i kroppen,

som läkarna räknade ut att han var kvinna på insidan.

Okej, bara ett till exempel

på hur man kan vara intersexuell.

En del som har två x-kromosomer

utvecklar vad som kallas ovotestis,

när man har äggstockar

omvävda med testikelvävnad.

Vi vet inte säkert varför det händer.

Så kön finns i många varianter.

Barn med den här

sortens kroppar --

dvärgväxt, siamesiska tvillingar,

eller intersexuella --

ofta normaliseras kirurgiskt

inte för att det faktiskt gör dem friskare

avseende fysisk hälsa.

I många fall är dessa människor helt friska.

Anledningen att de utsätts för operationer

är för att de utmanar våra sociala kategoriseringar.

Kategorierna baseras på idén att den kropp

man har kan förknippas med en viss identitet.

Att "vara kvinna" är då

att ha en kvinnlig identitet;

att vara svart påstås vara

att ha en afrikansk kropp

bland dina anfäder.

Så vi har en förenklad föreställning.

Och när vi möter en kropp som

är annorlunda, häpnar vi

till följd av dessa kategoriseringar.

Vi har många romantiska idéer i vår kultur

om individualitet.

Vårt land är grundat på en romantisk idé om individualism.

Så du kan föreställa dig hur häpnadsväckande

det är när barn föds

som är två människor i en kropp.

Den mest kontroversiella situation jag mött på sistone

var förra året då könet på Caster Semenya, den sydafrikanska löparen,

ifrågasattes vid friidrotts-VM i Berlin förra året.

En massa journalister ringde mig och frågade

"Vilket test ska de köra för

att avgöra om Caster Semenya

är en man eller kvinna?"

Jag förklarade att det inte finns ett sådant test.

Vi vet nu att kön

är komplicerat nog

att vi måste erkänna att

naturen inte drar en linje mellan man och kvinna,

eller mellan man och intersexuell och kvinna,

utan att vi drar den linjen i naturen.

Det vi har är en situation när

ju mer vetenskapen förfinas,

desto mer måste vi erkänna

att dessa kategorier,

som vi trodde var stabila anatomiska kategorier,

som entydigt kunde kopplas

till stabila identiteter,

är mycket luddigare än vi trodde.

Och det handlar inte bara om kön.

Det handlar också om ras,

som är mycket mer komplicerat

än vad vårt språk medger.

När vi gräver djupare hamnar vi i många obekväma situationer.

Ta till exempel det faktum

att vi delar åtminstone 95 procent av DNA

med schimpanser.

Vad betyder det att vi skiljer oss

från dem bara med några få nukleotider?

Allteftersom vår kunskap ökar

hamnar vi allt oftare i en obekväm situation

och blir tvungna att erkänna

att de enkla kategorier vi använt

förmodligen varit alltför enkla.

Vi ser exempel på detta

i alla möjliga mänskliga situationer.

Vi ser det till exempel,

I vår kultur, i USA,

I kampen om när livet börjar och slutar.

Vi har svåra samtal om

när en kropp blir en människa,

som har andra rättigheter än ett foster.

Vi har numera svåra samtal --

kanske främst inom läkarvetenskapen --

om när någon är död.

Våra förfäder behövde inte kämpa med

frågan om när någon var död.

De stack en fjäder framför någons näsa

och om den fladdrade så begravdes de inte.

Om den slutade fladdra, så kunde de begravas.

Med idag har vi ett läge då

vi vill ta organ från en varelse

för att ge dem till någon annan.

Vi måste därför kämpa

med denna verkligt svåra fråga

om vem som är död.

Allt detta leder oss fram till en verkligt svår situation

där vi inte har lika enkla kategorier som vi hade tidigare.

Du kanske tror att kategoriernas sammanbrott

gör någon som mig lycklig.

Jag är politiskt progressiv, jag försvarar människor med ovanliga kroppar.

Men jag måste erkänna att det gör mig nervös.

Att dessa kategorier i verkligheten är

mycket mindre stabila än vi trodde gör mig på min vakt.

Det gör mig på min vakt när jag tänker på det

från en demokratiskt utgångspunkt.

Först måste jag erkänna att

jag är en stor beundrare av våra grundlagsfäder.

Jag vet att de var rasister och sexister,

men de var ändå fantastiska.

De var så modiga och så radikala

i sin handlingar att jag

kommer på mig att se om den fåniga musikalen "1776";

inte på grund av musiken, som är helt anonym,

utan på grund av det våra

grundlagsfäder gjorde 1776.

Grundlagsfäderna var, som jag ser det,

de första anatomiska aktivisterna.

Vad de gjorde

var att förkasta ett anatomiskt koncept

och ersätta det med ett annat,

som var radikalt och underbart och som har fungerat i 200 år.

Våra grundlagsfäder förkastade,

som ni minns, idén om monarki.

Monarkin baserades på

en verkligt förenklad idé om kroppen.

Monarkerna förr visste inte

vad DNA var, men de hade en

idé om födslorätt.

En idé om blått blod.

De trodde att de som skulle ha politisk makt,

borde ha politisk makt på grund av

blodet som ärvdes från

farfar till far till son och så vidare.

Våra grundlagsfäder ersatte den idén

med ett nytt anatomiskt koncept,

idén att

alla människor är skapade lika.

De jämnade spelplanen

och bestämde att likheten mellan oss,

inte skillnaderna mellan oss,

var det som spelade roll.

Och det var verkligen radikalt.

De gjorde detta delvis för att

de var aktiva under upplysningstiden,

då två saker utvecklades samtidigt.

Demokratin växte fram,

men samtidigt växte vetenskapen fram.

Om man studerar vårt lands grundare är det tydligt

att många av dem var mycket intresserade av vetenskap

och de var intresserade av idén om en

naturalistisk värld.

De tog avstånd från övernaturliga förklaringar

och förkastade idéer om att makt

förmedlades på övernaturlig väg,

genom vaga föreställningar om födslorätt.

De omfamnade mer konkreta förklaringar.

I självständighetsförklaringen talas

om naturen och naturens Gud.

De talar inte om Gud och Guds natur.

De talar om naturens makt att

säga vilka vi är.

Som en del av denna föklaring

skapade de en idé som handlade

om det gemensamma i anatomin.

När de gjorde detta, krattade de managen

för framtidens medborgarrättsrörelse.

De tänkte inte på det sättet, med de gjorde det för oss.

Vad hände många år senare?

Det som hände var att kvinnor, till exempel,

som ville få rösträtt,

utgick från grundlagsfädernas idé om

att kroppsliga likheter var viktigare än

kroppsliga skillnader och sa:

"Att vi har livmoder och äggstockar är

inte en tillräckligt stor skillnad för att

betyda att vi inte ska ha rösträtt,

rätt till fullt medborgarskap.

rätten att äga egendom, etc, etc."

Det var en framgångsrik argumentation.

Sedan kom medborgarrättsrörelsen,

där människor som Sojourner Truth

sade "Är jag inte en kvinna?"

Män i medborgarrättsrörelsens

marscher sade:

"Jag är en man,"

Färgade människor åberopade

likheterna i anatomi framför skillanderna i anatomi,

återigen framgångsrikt.

Vi ser samma sak i kampen för handikappades rättigheter.

Problemet är att när vi

börjar titta på all det vi har gemensamt

måste vi börja fråga oss varför vi

insisterar på vissa avgränsningar.

Jag vill behålla vissa anatomiska

avgränsningar i vår kultur.

Till exempel vill jag inte

ge en fisk samma rättigheter som en människa.

Jag menar inte att vi ska överge anatomin helt och hållet.

Jag menar inte att femåringar

ska tillåtas ge medgivande till sex eller äktenskap.

Det finns anatomiska skillnader som

verkar vettiga och som jag tycker vi ska behålla.

Utmaningen är att räkna ut vilka de är,

varför vi behåller dem, och om de har mening.

Låt och återgå till de två barn som

avlades i början av föreläsningen.

Vi har två varelser, båda avlade

på samma dag i mitten av 1979.

En av dem, Mary,

föds tre månader för tidigt,

den första juni 1980.

Henry, därmemot, föds efter 9 månader

den första mars 1980.

Bara för att Mary föddes tre månader

för tidigt, får hon alla

möjliga sorters rättigheter

tre månader före Henry --

rätten att ge medgivande till sex,

rösträtt, rätten att dricka alkohol.

Henry måste vänta på all det där,

inte för att han faktiskt är biologiskt yngre,

utom med avseende på när han föddes.

Det finns andra konstigheter vad gäller deras rättigheter.

Henry, som vi antar är man --

även om jag inte sagt att han är xy-barnet --

eftersom han antas vara man

kan nu bli mönstrad till försvaret,

vilket Mary inte behöver oroa sig för.

Samtidigt har inte Mary samma rätt, vilket Henry har

i alla delstater,

att gifta sig.

Henry kan gifta sig med en kvinna i alla delstater,

men Mary kan bara gifta sig med en kvinna i ett fåtal delstater.

Så dessa anatomiska kategoriseringar fortlever,

trots att de på många sätt är problematiska och möjliga att ifrågasätta.

Och frågan för mig är:

Vad gör vi när

vår vetenskap blir så bra

på att förstå kroppen att

vi når den punkt när vi måste erkänna

att en demokrati baserad på anatomi

inte längre är hållbar?

Jag vill inte överge vetenskap,

men samtidigt känns det ibland som

vetenskapen ger vika under oss.

Så, vad gör vi nu?

Vi verkar ha en ganska pragmatisk attityd

i vår kultur:

"Tja, vi måste dra gränsen någonstans,

så vi drar gränsen någonstans."

Men många människor hamnar i ett egendomlig läge.

Till exempel,

I Texas har man bestämt

att gifta sig med en man

innebär att du inte har en Y-kromosom,

och att gifta sig med en kvinna betyder att du har en Y-kromosom.

I praktiken kromosomtestar de inte folk.

Med det är också konstigt,

med tanke på vad jag berättade i början

om androgenokänslighet.

En av den moderna demokratins fäder,

Dr Matin Luther King,

erbjuder han en slags lösning i sitt "jag har en dröm"-tal.

Han säger att vi borde bedöma människor "inte utifrån färgen på deras hud,

utan utifrån innehållet i deras personlighet",

som går bortom kroppsliga egenskaper.

Jag vill svara, "jodå, det låter som en god idé".

Men hur gör man i praktiken?

Hur dömer man människor utifrån deras personlighet?

Jag är inte heller säker på

att det är så vi ska fördela rättigheter,

eftersom jag känner några Golden Retriever som

förmodligen förtjänar de sociala

trygghetsnäten mer än vissa människor.

Jag känner även några Labradorer

som kan ta intelligentare beslut

om sexuella förhållanden än en del 40-åringar jag känner.

Så hur handlingsplanerar vi frågan

om innehållet i någons personlighet?

Det är verkligen svårt.

Jag funderar också på --

tänk om personlighet visar sig möjligt att

mäta i framtiden --

möjligt att se i en magnetkamera?

...

Är det verkligen något vi vill veta?

Jag tror det är viktigt att USA

fortsätter vara föregångare i att

fundera på sådana här frågor om demokrati.

Vi har varit duktiga på att fundera kring demokrati

och jag tror vi kan fortsätta vara det.

Vi har det inte som i Iran, till exempel,

där en man som är sexuellt attraherad

av andra män kan mördas om

han inte går med på ett könsbyte.

I så fall får han leva.

Vi har det inte så.

Jag är glad att vi inte har det som --

En kirurg jag talade med för några år sedan

hade tagit hit ett siamesiskt tvillingar

i avsikt att separera dem.

Men när jag talade med honom och

frågade varför han skulle genomföra operationen --

det var en riskabel operation --

svarade han att i det land barnen kom från

skulle de behandlas illa, så han var tvungen att separera dem.

Mitt svar blev "har du tänkt på politisk asyl snarare än

en operation för att separera dem?"

USA har erbjudit fantastiska möjligheter

för folk att få vara som de är,

utan att de måste förändras för statens skull.

Så jag tycker vi borde vara leda vägen.

Till slut vill jag säga att

jag har talat mycket om våra grundlagsfäder.

Jag vill också tänka på hur

demokratin kunde sett ut

om vi hade involverat mödrarna.

Det jag säger är lite radikalt för en feminist,

och det är att jag tror att

det finns olika sorters insikter

som kommer från olika sorters kroppar,

särskilt när människor tänker i grupp.

Eftersom jag varit intresserad av intersexualitet

har jag också intresserat mig för forskning kring könsskillnader.

Jag har särskilt intresserat mig för

skillnaderna mellan män och kvinnor

i hur de tänker och agerar.

Vi vet från studier av olika kulturer

att kvinnor i genomsnitt --

inte alla, men i genomsnitt --

har en större medvetenhet

om komplexa sociala relationer

och att ta hand om de mer

sårbara i gruppen.

Med tanke på det har vi

en intressant situation.

För länge sedan, när jag gick forskarutbildningen

frågade en av mina handledare, som visste att jag var intreserad av feminism --

jag kallade mig, och kallar mig fortfarande feminist --

en konstig fråga.

Han sa: "Tala om för mig vad som är kvinnligt i feminismen."

Jag tänkte: "Det var den dummaste fråga jag hört.

Feminismen handlar om att göra upp med stereotyper om kön,

så det finns ingen kvinnligt i feminism."

Men ju mer jag tänkt på hans fråga,

desto mer har jag kommit fram till att det kan finnas något kvinnligt i feminism.

Alltså, det kan i genomsnitt, finnas skillnader

mellan kvinnliga och manliga hjärnor,

som gör att vi har en större medvetenhet

om mycket komplexa sociala relationer och

mer benägna att ta hand om de sårbara.

Så medan grundlagsfäderna nogsamt bevakade

hur individen skulle skyddas från staten,

är det möjligt att om vi involverat fler mödrar

skulle vi haft

en större medvetenhet om,

hur vi ska, inte bara skydda,

utan även ta hand om varandra.

Kanske det är i den riktningen vi behöver färdas,

när vi tar demokrati bortom idéer om kroppen --

att tänka mindre på varje individs kropp,

som grund för identiteten,

men tänka mer på relationerna.

Så att vi, i vår strävan att skapa ett bättre land,

tänker på vad vi gör för varandra.

Tack

(Applåder)