De goda nyheterna om PMS

Alla vet att kvinnor blir lite galna precis innan de får mens, att deras könshormoner orsakar enorma känslomässiga svängningar. Bara ett problem: det finns väldigt lite vetenskaplig samstämmighet kring premenstruellt syndrom. Psykologen Robyn Stein DeLuca säger att vetenskapen inte är enig om definitionen, orsakerna, behandlingen eller ens om att PMS existerar. Hon utforskar vad vi vet och inte vet om det - och varför den populära myten har överlevt.

Hur många här har hört talas om PMS?

Alla, eller hur?

Alla vet att kvinnor blir lite galna

precis innan de får mens,

att menscykeln tvingar dem
upp i en oundviklig berg- och dalbana

av irrationellt beteende och irritation.

Det är ett vanligt antagande

att skiftande nivåer av könshormoner
orsakar extrema känslor

och att en stor majoritet av kvinnor
påverkas av detta.

Nå, jag är här för att berätta
att vetenskapen bevisar

att inget av dessa antaganden stämmer.

Jag är här för att berätta
de goda nyheterna om PMS.

Men låt oss först se på
hur djupt rotad idén om PMS

är i amerikansk kultur.

Om man ser på artiklar
i tidningar och tidskrifter

ser man hur vanligt det är
att anta att alla får PMS.

I en artikel i tidskriften Redbook
med titeln "Du: fri från PMS,"

informerades läsarna om att mellan
80 och 90 procent av kvinnor lider av PMS.

Tidskriften L.A. Muscle
varnade sina läsare för

att 40 till 50 procent
av kvinnor lider av PMS,

och att det spelar en viktig roll
i kvinnors mentala och fysiska hälsa,

och för ett par år sedan
publicerade även Wall Street Journal

en artikel om kalcium
som behandling för PMS,

och frågade sina kvinnliga läsare,

"Förvandlas du till en häxa varje månad?"

Med alla dessa artiklar kunde man tro
att det finns ett berg av forskning

som bekräftar hur utbrett PMS är.

Men, efter fem årtionden av forskning,

finns ingen stark samstämmighet
kring definitionen, orsaken,

behandlingen, eller ens att PMS existerar.

Enligt den vanligaste definitionen
bland psykologer,

inkluderar PMS negativa beteendemässiga,
kognitiva och fysiska symptom

från tiden för ägglossning
till menstruation.

Men här blir det besvärligt.

Över 150 olika symptom har använts
för att diagnosticera PMS,

och här är bara några av dem.

Nu vill jag vara tydlig.

Jag säger inte att kvinnor inte får
en del av dessa symptom.

Vad jag säger är att om man får
några av dessa symptom

innebär det inte i sig
en psykisk störning,

och när psykologer
beskriver en psykisk störning

som är så vagt definierad,

blir etiketten så småningom meningslös.

Med en så lång och bred lista
över symptom,

kan jag ha PMS, du ha PMS,

han där i tredje raden kan ha PMS,

min hund kan ha PMS.

(Skratt)

En del forskare sa att man
måste ha fem av symptomen.

Några sa tre.

Andra forskare sa att symptomen
bara hade betydelse

om de var mycket störande för en,

men andra sa att smärre symptom
var precis lika viktiga.

I många år, på grund av bristen
på standardisering

av definitionen av PMS,

när psykologer försökte rapportera
hur vanligt det är,

varierade deras uppskattningar
från fem procent

till 97 procent av alla kvinnor,

så på samma gång hade nästan ingen
och nästan alla PMS.

Bristerna i forskningsmetoderna
kring PMS har generellt varit stora.

Till att börja med bad man i många studier
kvinnor att rapportera symptom efteråt,

se tillbaka i tiden och lita till minnet,

vilket man vet ökar rapporteringen av PMS

jämfört med det som kallas
samtida rapportering,

vilket innebär att föra dagbok
över symptomen

i minst två månader i följd.

Många studier fokuserar dessutom enbart
på vita kvinnor i medelklassen,

vilket gör det problematiskt
att tillämpa resultaten på alla kvinnor.

Vi vet att det finns en stark
kulturell komponent i tron på PMS

eftersom det är praktiskt taget okänt
utanför västerländska nationer.

Ett tredje misstag var att många studier
inte använde kontrollgrupper.

Om vi vill förstå
de specifika kännetecknen

hos kvinnor med PMS,

måste vi kunna jämföra dem
med kvinnor som inte har PMS.

Till sist använde man också
många olika typer av frågeformulär

för att diagnosticera PMS,
med fokus på olika symptom,

hur länge symptomen varade
och hur svåra de var.

För att utföra pålitlig forskning
kring något tillstånd alls,

måste forskarna enas om
de specifika kännetecken

som utgör detta tillstånd

så att de alla talar om samma sak,

och det har inte varit fallet med PMS.

Men 1994 omdefinierade

Diagnosticerande och Statistiska Handboken
över Psykiska Störningar,

förkortat till DSM, som tur är -

det är också handboken för de
som arbetar inom mental hälsovård -

de omdefinierade PMS som PMDD,

Premenstruell Dysforisk Störning.

Och dysfori syftar på en känsla
av upprördhet eller olust.

Och enligt dessa nya riktlinjer från DSM,

måste under de flesta menscyklerna
under det senaste året

minst fem av 11 möjliga symptom

dyka upp under veckan innan
menstruationen börjar,

symptomen måste minska
när menstruationen har börjat,

och symptomen måste vara borta
veckan efter menstruationens slut.

Ett av symptomen måste vara
ett av dessa fyra:

tydliga humörsvängningar, irritation,
ångest eller depression.

Övriga symptom
kan finnas på samma lista

eller bland dem på den andra listan,

inklusive symptom som en känsla
av att förlora kontrollen

och förändringar av sömn eller aptit.

DSM krävde nu också att symptomen

skulle medföra
kliniskt signifikant lidande -

det måste finnas
någon sorts störning på arbetet

eller i skolan
eller i sociala relationer -

och att symptomen och hur svåra de är
skall dokumenteras

genom att föra dagbok
under minst två cykler i rad.

Och slutligen krävde DSM
att den känslomässiga störningen

skulle vara mer än bara en försämring
av en redan existerande störning.

Så vetenskapligt talat
är detta en förbättring.

Nu har vi ett begränsat antal symptom,

och det krävs en stor påverkan
på funktionsförmågan,

och rapporteringen av symptomen

och när de sker
har blivit mycket specifik.

Om man använder dessa kriterier

och ser på de senaste studierna,
ser vi att i genomsnitt

tre till åtta procent
av alla kvinnor lider av PMDD.

Inte alla kvinnor, inte de flesta kvinnor,

inte en majoritet av kvinnor,
inte ens många kvinnor:

tre till åtta procent.

För alla andra är variabler
som stressiga situationer

eller glada händelser,
till och med vilken dag i veckan det är,

bättre på att förutspå sinnestillstånd
än när i månaden det är,

och denna information
har man inom vetenskapen haft

sedan 1990-talet.

2002 publicerade jag
och mina kollegor en artikel

som beskrev forskningen
kring PMS och PMDD,

och flera liknande artiklar har dykt upp
i tidskrifter inom psykologin.

Frågan är, varför har denna information
inte nått fram till allmänheten?

Varför överlever dessa myter?

Givetvis har bombardemanget
av budskap som kvinnor får

via böcker, TV, filmer, internet,
att alla får PMS,

gjort mycket för att övertyga dem
om att det måste vara sant.

Forskning visar att ju mer en kvinna
tror på att alla får PMS

desto troligare är det att hon
felaktigt rapporterar att hon har det.

Låt mig förklara
vad jag menar med "felaktigt."

Man kan fråga henne, "Har du PMS?"

och hon säger ja,

men ber man henne föra dagbok

över psykiska symptom i två månader,

hittas inget samband
mellan hennes symptom

och när i månaden det är.

Ett annat skäl för ihärdigheten
hos myten om PMS

har att göra med de snäva gränserna
runt den feminina rollen.

Feministiska psykologer som Joan Chrisler

har sagt att genom
att ta på sig etiketten PMS

tillåts kvinnor uttrycka känslor
som annars skulle anses okvinnliga.

Den nära på universella definitionen
av en god kvinna är en

som är glad, kärleksfull,
omtänksam mot andra,

och tycker att den rollen
ger stor tillfredsställelse.

Nå, PMS ger en tillåtelse
att vara arg, klaga, var irriterad,

utan att förlora titeln "god kvinna."

Vi vet att variabler
i en kvinnas omgivning

är mycket mer troliga orsaker
till hennes ilska än hennes hormoner,

men när hon skyller ilskan på hormoner,

blir hon fri från ansvar eller kritik.

"Åh, hon är inte sådan.
Det är bortom hennes kontroll."

Och medan detta kan vara användbart,
ogiltigförklarar det kvinnors känslor.

När människor reagerar på en kvinnas ilska

med tanken, "Åh, det är bara
den tiden i månaden,"

blir hennes förmåga att tas på allvar
eller förändra något allvarligt begränsad.

Så vem tjänar på myten om PMS?

Jag kan berätta att behandling av PMS

har blivit en lönsam,
blomstrande industri.

Amazon.com erbjuder just nu
över 1 900 böcker om behandling av PMS.

En snabb sökning på Google
bringar ett överflöd

av kliniker, workshops och seminarier.

Väl ansedda källor på internet
för medicinsk information

som WebMD eller Mayo Clinic
listar PMS som en känd sjukdom.

Det är inte en känd sjukdom,
men det finns på deras lista.

Och de har också listor över medicin
som läkare skrivit ut för behandling,

som anti-depressiva medel och hormoner.

Intressant nog säger båda hemsidorna
att hur framgångsrik medicinen är

i att behandla PMS varierar
från kvinna till kvinna.

Ja, det kan ju inte stämma.

Har man en distinkt sjukdom
med en distinkt orsak,

som PMS antas vara,

borde behandlingen ge förbättringar
för ett stort antal kvinnor.

Detta har inte varit fallet
med dessa behandlingar,

och FDAs regler säger att för
att en medicin ska anses vara effektiv,

ska en stor del av målgruppen

se kliniskt signifikativa förbättringar.

Så det har vi inte alls fått med dessa
så kallade behandlingar.

Men de finansiella vinsterna
av att hålla liv i myten

att PMS är en vanlig psykisk sjukdom

och är behandlingsbar, är tämligen stora.

När man skriver ut
anti-depressiva mediciner

eller hormoner säger medicinskt regelverk

att detta ska följas upp
av läkare var tredje månad.

Det är många besök hos doktorn.

Farmakologiska företag gör enorma vinster

när kvinnor är övertygade om
att de ska ta receptbelagd medicin

under hela sitt fertila liv.

Receptfria mediciner som Midol

hävdar att de kan behandla PMS-symptom
som spänningar och irritation,

trots att de bara innehåller
urindrivande medel, smärtlindring

och koffein.

Nå, jag skulle aldrig ifrågasätta
koffeinets magiska krafter,

men jag tror inte
att minska spänning är en av dem.

Sedan 2002 har Midol marknadsfört
Teen Midol till ungdomar.

Man siktar på unga flickor tidigt,

för att övertyga dem om att alla får PMS
och att man då blir ett monster,

men vänta, det finns något
man kan göra åt det:

Ta Midol och du blir mänsklig igen.

2013 var försäljningsintäkterna
från Midol 48 miljoner dollar.

Så medan det är lukrativt för en del
att hålla liv i myten om PMS,

har det allvarliga
negativa konsekvenser för kvinnor.

För det första bidrar det till
att medikalisera

kvinnors reproduktiva hälsa.

Medicinen har en lång historia
av att konceptualisera

kvinnors reproduktiva processer
som sjukdomar som behöver behandlas,

och detta har ett högt pris,
som till exempel onödiga kejsarsnitt,

hysterektomier och hormonbehandlingar

som snarare skadat
än förbättrat kvinnors hälsa.

För det andra bidrar också myten om PMS
till stereotypen om att kvinnor

är irrationella och för känslomässiga.

När menscykeln beskrivs
som en hormonell berg- och dalbana

som förvandlar kvinnor till arga bestar,

blir det lätt att ifrågasätta
alla kvinnors kompetens.

Kvinnor har gjort enorma framsteg
inom arbetslivet,

men det finns fortfarande
ytterst få kvinnor på det högsta nivåerna

inom områden som regering eller affärsliv,

och när vi tänker på vem
som vore en bra VD eller senator,

någon med karaktärsdrag
som rationalitet, stabilitet, kompetens

tänker man på då,

och i vår kultur låter det mer
som en man än en kvinna,

och myten om PMS bidrar till det.

Psykologer vet att humöret
hos män och kvinnor

har fler likheter än olikheter.

En studie följde män och kvinnor
i fyra till sex månader

och fann att antalet
humörsvängningar de upplevde

och hur stora dessa svängningar var
inte skilde sig åt.

Och slutligen hindrar myten om PMS
kvinnor att ta itu med

de verkliga faktorer
som orsakar dem känslomässigt lidande.

Individuella situationer som kvaliteten
hos relationer eller arbetsvillkor

eller samhällsproblem som rasism eller
könsdiskriminering eller fattigdom

har alla starka anknytningar
till det dagligt humöret.

Att sopa känslor under PMS-mattan

hindrar kvinnor från att förstå källan
till deras negativa känslor,

men det tar också bort möjligheten
att göra något för att förändra dem.

Så de goda nyheterna om PMS

är att medan en del kvinnor får symptom
på grund av menscykeln,

får den stora majoriteten
inte en psykisk störning.

De går till arbetet eller skolan,
tar hand om sina familjer,

och fungerar på en normal nivå.

Vi vet att känslor och humör
hos män och kvinnor

är mer lika än olika,

så låt oss lämna den trötta gamla
PMS-myten om kvinnor som häxor

och välkomna den verklighet av hög
känslomässig och professionell funktion

den stora majoriteten av kvinnor
lever i varje dag.

Tack.

(Applåder)