Stoicismen som vardagsfilosofi | Massimo Pigliucci | TEDxAthen

Massimo Pigliucci berättar om den antika grekisk-romerska filosofin stoicismen och hur den kan införlivas i ens livsstil för bättre livskvalitet.

Massimo Pigliucci är doktor i evolutionsbiologi och filosofi. För närvarande innehar han K.D. Iranis professur i filosofi vid City College i New York. Hans forskningsområden omfattar biologisk filosofi, förhållandet mellan vetenskap och filosofi, pseudovetenskap och stoicismens filosofi.
Pigliucci driver två bloggar: "Plato’s Footnote, on general philosophy" och "How to Be a Stoic" som avhandlar hans personliga utforskning av stoicismen som praktisk filosofi. Han har författat många böcker, däribland bästsäljaren "How to Be A Stoic: Using Ancient Philosophy to Live a Modern Life".

Det här föredraget hölls vid ett TEDx-evenemang som arrangerades av en lokal förening efter TED:s riktlinjer. Läs mer på https://www.ted.com/tedx.

Tänk dig

att du går på Athens gator

för cirka 2 400 år sedan.

Kanske stöter du på

Zenon från Kition.

Han var en fenicisk handelsman

som hade det gott ställt
tills han blev skeppsbruten

och förlorade allt han ägde.

Han kom till Athen – och gjorde vad?

Bland det första han gjorde var
att gå in i en bokhandel

och börja läsa böcker.

Han läste Xenofons "Hågkomster om
Sokrates", en bok om Sokrates.

Han blev så fascinerad
att han frågade bokförsäljaren:

"Var kan jag finna en sån här människa,

en filosof?"

Boksäljaren vände sig om och sade:

"Där har du en som går förbi."

För så var det i Athen då:
fullt av förbipasserande filosofer.

(Skratt)

Förbigångaren var Krates,
en kynisk filosof.

Zenon blev hans lärjunge

och fortsatte så småningom

studera ihop med andra framstående
filosofer i Athen.

Därefter grundade han sin egen skola

som kom att benämnas "stoicismen"

eftersom studierna bedrevs på "stoa",
en öppen marknad,

till skillnad från skolor
belägna på andra ställen,

som Platons akademi
och Aristoteles Lykeion.

Stoikerna ville vistas bland folket

för att tala med dem
om hur livet kan bli bättre.

Stoicismen blev en av antikens
främsta filosofier.

Den spreds först i
den hellenistiska världen,

därefter till Romerska republiken
och sedan Romerska kejsardömet.

Filosofin genererade
tidernas främsta tänkare:

Seneca – en senator, tillika

dramatiker som inspirerade Shakespeare,

och olycksalig rådgivare åt kejsaren Nero,

vilket slutade illa för Seneca;

Marcus Aurelius – en av historiens enda
kungliga filosofer

som skrev "Självbetraktelser", en dagbok

läst av miljontals människor i världen.

Ovanligt nog för antikens filosofi

lockade stoicismen flertalet kvinnor.

Många romerska husmödrar brukade
anordna "convivia",

ett slags samtalsträffar med vänner

om stoicismen.

Många av dem praktiserade även filosofin.

Bland de mest berömda var Porcia Catonis

som både var dotter till Cato den yngre -

Julius Caesars ärkefiende -

och hustru till Brutus -
en av de som konspirerade mot Caesar.

Hon stod alltså inför många kval i livet,

som hon förhöll sig stoiskt till.

I likhet med Antikens
övriga filosofiskolor

dog stoicismen ut
när kristendomen tog fart.

Däremot har filosofin
fortsatt inspirera i tvåtusen år.

Många människor känner idag till
vissa stoiska idéer

för att kristendomen påverkats av dem.

Det började med Paulus av Tarsus,
kristendomens upphovsman,

och fortskred med Thomas av Aquino -

medeltidens mäktigaste teolog –

samt senare René Descartes -

bland de främsta moderna filosoferna –

och Baruch Spinoza, vars etik i själva
verket till stor del bygger på stoicismen.

Nog om historia.

Vad är stoicism?

För det första, vilar den på
en väsentlig grund:

att vi bör leva i enlighet med naturen.

Innan du förvandlas till en
trädkramare med rumpan bar

är detta inte vad som avses.

Stoikerna ansåg att man bör
ta människans väsen på allvar.

Och att människonaturen i grunden
bygger på två ting:

Ett – vi är ytterst sociala varelser

med förmågan att överleva på egen hand
om vi måste, men trivs bäst i flockar,

vi kan bara blomstra i sunda relationer.

Två – vi är förmögna att tänka.

Det innebär, som bekant,
inte att vi alltid är förnuftiga.

Tvärtom är detta en utmaning för oss.

Men vi har en intellektuell förmåga.

För stoikerna innebar det

att det ideala människolivet bestod av

att använda intellektet, intelligensen
till att bättra på samhällslivet,

att utveckla allas liv till det bättre.

Stoisk filosofi består av två hörnstenar

som vi snart ska se
kan tillämpas i vardagen.

Den ena delen utgörs
av de fyra kardinaldygderna:

praktisk visdom, mod, rättrådighet
och måttfullhet.

Praktisk visdom handlar om att känna till

vad som är mer eller mindre bra för en.

Mod är inte enbart kroppsligt,
utan i synnerhet moraliskt:

modet att stå upp för det rätta.

Rättrådigheten talar om vad det rätta är:

Hur man ska interagera med
och behandla människor.

Måttfullheten går ut på

att man alltid bör agera måttligt

och varken överprestera
eller underprestera.

Den andra delen kallas
"kontrollindelningen",

och innebär

att det finns sådant vi kan
och inte kan påverka.

Allt man gör kan rymmas
inom dessa två kategorier,

varav man bara behöver bry sig om den ena.

Jag kom till exempel hit i tron
att kunna kontrollera föredragsbilderna.

Som ni märkt, faller de utom min kontroll.

Behöver jag oroa mig för det? Nej.

Låt mig presentera Epiktetos.

Han var en av antikens
viktigaste stoiska filosofer.

Han var en slav

född i Hierapolis, dagens
Pamukkale i Turkiet.

Han var förvärvad, vilket faktiskt är
vad hans namn betyder.

Vi känner inte till hans riktiga
namn; bara "förvärvad".

Han fördes till kejsar Neros palats i Rom

där han klarade sig hyfsat bra.

Till slut frigavs han.

Han var en intelligent man

och började föreläsa

om stoicismen på Roms gator.

För sin anstängning fick han stryk

och kom fram till
att metoden inte fungerade.

Det låg i hans makt att förändra den

och han började om
genom att skapa en egen skola,

som blev väldigt framgångsrik

tills kejsaren Domitianus
fördrev stoikerna från Rom

då han tyckt illa om
att de "sade sanningen till makthavarna",

som vi skulle uttrycka det idag.

Epiktetos flyttade och for till Nicopolis
i nordvästra Grekland,

återupprättade skolan,

och blev en av antikens
mest berömda lärare.

Jag tycker om Epiktetos rättframhet

och sarkastiska humor

som ni strax ska få ta del av.

Så här säger han i "Diskurserna":

"Döden är ofrånkomlig.

Om den inträder i stunden,
får jag dö nu;

om den kommer senare,
får jag då ta min lunch

eftersom det är lunchdags -

döden får jag ta itu med senare."

Bry dig hellre om lunchen än döden.

(Skratt)

Du vet att du kommer att dö,
vilket är bortom din kontroll.

Lunchen kan du,
å andra sidan, göra något åt.

Nu har jag berättat
om kontrollindelningen

som är den ena av stoicismens hörnstenar.

Så här redogör Epiktetos för den.

Han säger:

"Det finns sådant som står inom vår
maktsfär och sådant som inte gör det.

Vi kan råda över åsikter,
drivkrafter, begär

och alla våra handlingar.

Utanför vår kontrollsfär
ligger vår kropp, egendom, vårt rykte

och andras agerande."

Men vänta lite...

verkar det inte märkligt?

Han påstår att min kropp, egendom
och mitt rykte står bortom min kontroll.

Vad menas med det?

Jag kan ju träna och äta hälsosamt;

klart att jag kan styra över min kropp!

Såvida man inte drabbas av en sjukdom.

Såvida man inte råkar bryta benet.

Poängen är att man kan försöka

ta beslut om sin hälsa, sitt rykte, osv,

men i slutändan inte råder över utfallet.

Vad innebär det i vardagen?

Att vi ska söka uppfylla

våra mål i livet

och istället för att oroa oss över
det okontrollerbara resultatet,

rikta uppmärksamheten
mot våra avsikter och gärningar

då vi i princip kan påverka dessa.

En vacker metafor stoikerna
använde sig av

var bågskytten.

Tänk dig att du försöker träffa ett mål.

Vad kan du kontrollera?

Du kan öva bågskytte i många timmar,

välja ut de bästa bågarna och pilarna
som finns till hands,

underhålla utrustningen

och skärpa blicken tills du släpper pilen.

Det som hädanefter sker
står helt bortom din kontroll;

en bris kan avstyra ditt bästa skott.

Målet, eventuellt fienden, kan förflyttas

och få dig att missa.

Vad gör man då?

Enligt Cicero ska man helst fokusera

på att sträva efter målet -
men inte begära det.

På så vis förknippar man inte
sin självkänsla med resultatet,

utan endast det kontrollerbara: försöket.

I vardagstillvaron

kan detta ändra
hela ditt förhållningssätt.

Låt mig exemplifiera.

Låt oss anta att du vill
bli befordrad på jobbet.

I vanliga fall

brukar man oroa sig för
om så kommer att ske eller inte.

Stoikerna menar att det är
en felaktig inställning;

för befordran
står utanför din kontrollsfär.

Din chef kan ha vaknat på
fel sida,

vara upprörd och ha annat i åtanke

som gör att intervjun går dåligt.

Möjligen kan någon annan än du
förtjäna jobbet mer,

även om du gjort bra ifrån dig.

Återigen, är detta inte upp till dig.

Det är upp till dig

att så gott det går
förbereda dig inför intervjun,

skapa ett cv

och arbeta hårt
för att bli förtjänt av befordran.

Detta hör till din kontrollsfär -

där ska du lägga ned din möda.

När det gäller relationer

vill alla bli älskade,

dock är det inte upp till oss

att bli det, utan upp till människan
som eventuellt älskar oss.

Vad vi kan göra

är att bli älskvärda, tillgivna,

och ställa upp för någon.

Huruvida hen vill vara med oss eller inte

kan vi inte styra över.

Enligt Epiktetos får man ett lyckligt liv
om man tar till sig detta.

Lyckan ligger nämligen till stor del
i vissheten om att

man genom livets gång

gjort sitt allra yttersta
och inte kunnat göra mer.

Han säger: "Om du har rätt uppfattning
om vad som hör och inte hör till dig"

- det vill säga, vad du kan och
inte kan kontrollera -

"kommer du aldrig
stöta på tvång eller hinder,

aldrig beskylla eller kritisera andra

och kunna utföra dina bestyr
med entusiasm."

Det skulle skapa en avsevärt bättre värld

än en plats där människor skyller
ifrån sig på varandra

för sådant som ligger utanför
deras kontrollsfär.

Min kollega Brian Johnson
vid Fordhams universitet

har tolkat Epiktetos tillvägagångssätt
som en sorts rolletik.

Den går ut på att vi alla
spelar en mängd olika livsroller

och att lyckan hänger på
en så god balans av

rollerna som möjligt.

Närmare besett finns det
huvudsakligen tre rolltyper:

Ett – vår primära roll som människor;

vi är alla del av människostaden.

Stoikerna gav upphov till ordet
"världsmedborgare",

som ordagrant betyder "medborgare
av världsstaden".

Vi är alla människor,

och befinner oss på samma plats

som vi måste ta hand om.

Sedan tilldelas vi roller
utefter omständighet.

Man kan till exempel
vara någons son eller dotter,

vilket är något man blir
utan att kunna välja.

Vidare finns rollerna vi väljer,
beroende på omständighet:

karriär, moder- eller faderskap
och liknande.

Dessa tre rolluppsättningar
hör ihop på följande sätt:

Din primära roll som människa
står över allt annat.

Innan man gör något
bör man först fråga sig

om det är bra för mänskligheten.

Om inte, så ska det inte göras.

Det ger en enkel fingervisning

som kan få en att avstå
från många handlingar

och bespara en möda.

Resterande roller får man
balansera ut.

De medför kompromisser.

Visst vill man vara en förträfflig
mor, far, son, dotter,

kollega, vän, etc.

Man får dock kompromissa

och den stoiska filosofin förmedlar
i mångt och mycket strategier för

att skapa balans mellan rollerna.

Hur spelar man dem?

Huvudsaken är att göra det
med integriteten i behåll.

Vad innebär det?

Epiktetos säger:

"Du är den som känner dig själv,

värdet du tilldelar dig,

och priset du säljer dig för.

Begrunda priset för din integritet,

men sälj för all del inte ut den billigt."

Syftet här är inte att nå perfektion,

vad det nu är,

men att göra så gott du kan.

Köpslå inte genom att sälja dig billigt
då du bara har dig själv att torgföra.

Så är det -

inget annat återstår
när du väl sålt dig själv.

Tanken är inte att nå fulländning,
utan att överträffa sig själv,

lite i taget.

Jag ska ge ett par exempel.

Epiktetos nämner en far

som blir förtvivlad på grund
av sin dotters sjukdom,

vilket han inte förmår hantera.

Han lämnar hemmet och låter hustrun
ta hand om dottern.

Epiktetos säger: "Sakta i backarna.

Anser du dig ha handlat rätt?"

Fadern tänker efter en stund

och säger: "Jag agerade naturligt

då jag var uppgiven
och inte kunde rå för det."

Det här visar skillnaden på

det för oss naturliga – våra känslor,

som inte går att kontrollera.

Att vara förtvivlad på grund
av sitt barns hälsotillstånd

kan och bör man förmodligen inte åtgärda,

vilket dock skiljer sig från
den etiska plikten gentemot barnet;

Som förälder

bör man stanna kvar

även när det tar emot känslomässigt.

De två dygderna som berörs

är mod:

modet att göra det rätta
och stanna kvar hos sitt barn,

och rättrådighet:

att handla korrekt för barnets skull.

Som sagt, behöver vi även
balansera olika roller i samhället,

vilket förknippas med
de två andra dygderna:

praktisk vishet,

det att kunna urskilja
det goda från det dåliga för en,

och måttfullhet,

att kunna skapa en balans

genom att anstränga sig lagom
i sina samtliga göromål.

Så säger Epiktetos om detta:

"Fundera på dina andra samhällsroller.

Vad innebär ungdom för dig som ung?

Vad antyder ålder för dig som äldre?

Vad betyder faderskap för dig som är far?

Alla dessa epitet hintar om
vilka uppträdanden som lämpar sig.

Tänk dig att du framför
en skådespelarroll.

Rollen är inte huggen i sten.

Man kan exempelvis
spela en modersroll på olika sätt

utan att behöva följa
samhällets spelregler,

man kan göra det på det sätt
man anser lämpligt.

I egenskap av förälder
har du dock vissa plikter.

Hur du väljer att omsätta

och utföra plikterna i praktiken

är upp till dig.

Men du har dem.

Hur lär vi oss att spela rollerna
väl i tillvaron?

Det finns många sätt;

stoikerna utmärkte sig

genom att tillämpa några övningar,

men framförallt
går en bra metod ut på att

använda sig av mönstergilla personer

som föregår med gott exempel -

människor man kan iaktta,
söka efterlikna,

och anpassa sin livsföring efter.

Under antiken begagnade man sig av
bekanta, människor man hörde talas om

eller påhittade människor.

Cato den yngre var ett favoritideal
som jag nämnt tidigare.

Han var Porcia Catonis far

och hade så pass hög integritet

att när romarna misstog sig

eller begick misstag och inte
kunde leva upp till förväntningarna

utbrast: "Nåväl,
alla kan inte vara som Cato."

Han användes som en ursäkt.

"Alla kan inte vara lika bra."

Visserligen, men man kan försöka.

Odysseus var en annan
antik idol

som tvåfaldigt gav upp odödligheten

och genomled 10 år på resande fot
för att komma hem igen,

till sin maka och sitt barn.

Det finns även nutida förebilder
att välja bland.

Nelson Mandela är en personlig favorit

som tillbringade över 20 år i fångenskap
i sin kamp mot apartheidregimen.

Under den tiden var han,
förståeligt nog, ursinnig.

Men hans vändpunkt i livet kom

när en medfånge

smugglade in en kopia av
Marcus Aurelius "Självbetraktelser".

Mandela läste den och kom underfund med
att vägen framåt

varken kunde nås med ilska eller avsky,

utan det motsatta –
genom att räcka ut en hand.

Även till människorna som tillfångatagit
och förtryckt honom.

Det var livsomvälvande för honom
och för folket i Sydafrika.

En annan favorit är

Susan Fowler

som för några år sedan avslöjade
och motsatte sig Uber-bolaget

för att kritisera deras vida spridda

kultur med sexuella trakasserier.

Hon tog många risker

vad gäller karriär
och vänskapsrelationer,

vilket gjordes på stoiskt manér.

Jag råkar känna Susan, som faktiskt
är en praktiserande stoiker.

Inom fiktionen är Spindelmannen
min främsta förebild.

Han är berömd för uttrycket:
"Med större krafter kommer ökat ansvar".

Så stora krafter har inte vi -
vi är inte superhjältar,

men makt har vi.

Vi har makten att göra val.

Den makten medför ansvaret

att välja det bästa alternativet vi kan.

Enligt Epiktetos är kontentan

att vi precis som skådespelarna

i antikens Grekland

bär ett antal masker
som vi ständigt skiftar mellan.

En och samma aktör kan uppträda
med olika masker på scen,

vilket avslöjar rollen
som spelas för publiken.

Masken ger även skådespelaren

en indikation om vilken
karaktär hen spelar.

Sensmoralen är att ett lyckligt liv
är ett välavvägt sådant,

där alla dessa roller spelas
efter bästa förmåga.

Tack så mycket.

(Applåder)