Hur vi kan förändra planetens klimatframtid

Klimatkrisen är för stor och komplicerad för en universallösning, säger författaren David Wallace-Wells. Det vi behöver är en förändring av hur vi lever. Följ med när han berättar om några av de dramatiska handlingar vi kan vidta för att bygga en beboelig och välmående värld under vår era av global uppvärmning.

Jag ska prata om klimatförändring,

men jag är inte riktigt en miljöaktivist.

Jag har faktiskt aldrig tänkt på mig själv
som en naturperson.

Jag har aldrig campat,
aldrig gått på vandring,

inte ens ägt ett husdjur.

Jag har levt hela mitt liv i städer,

faktiskt bara en stad.

Och även om jag gillar att besöka naturen

har jag alltid tänkt att det var något
som hände någon annanstans,

långt borta,

med hela det moderna livet
som en fästning mot krafterna.

Med andra ord,

som nästan alla andra som jag kände,

levde jag mitt liv självbelåten

och vilseledd

om hotet från global uppvärmning.

Vilket jag trodde hände långsamt,

hände långt på avstånd

och det representerade bara
ett blygsamt hot mot sättet jag levde på.

På alla dessa punkter,

hade jag mycket, mycket fel.

De flesta, om de berättar för dig
om klimatförändringar,

berättar en saga om framtiden.

Om jag gjorde det skulle jag säga,

"Enligt FN, om vi inte ändrar kurs,

vid slutet av seklet,

kommer vi få ungefär fyra grader Celsius
av uppvärmning."

Det skulle betyda, tror vissa forskare,

dubbelt så mycket krig,

hälften så mycket mat,

globala GDP skulle kunna vara 20 procent
mindre än utan klimatförändringar.

Det är en påverkan som är djupare
än den stora depressionen,

och den skulle vara permanent.

Men effekterna händer faktiskt mycket
snabbare än 2100.

Under 2050, beräknas det

att många av de största städerna
i Sydasien och Mellanöstern

kommer vara nästan helt obeboeliga
under sommaren.

Det är städer som idag är hem
för 10, 12, 15 miljoner människor.

Och på tre decennier

kommer du inte kunna gå runt utomhus i dem

utan att riskera värmeslag
eller möjligen döden.

Planeten är 1,1 grader Celsius varmare nu

än den var innan industrialiseringen.

Det kanske inte låter som mycket,

men det sätter oss faktiskt helt utanför
temperaturens räckvidd

som omfattar hela människans historia.

Det betyder att allt vi någonsin
känt till som art,

evolutionen av människodjuret,

utvecklingen av jordbruket,

utvecklingen av rudimentär civilisation,

och modern civilisation
och industriell civilisation,

allt som vi vet om oss själva
som biologiska varelser,

som sociala varelser,
som politiska varelser,

är resultatet av klimatförhållanden

som vi redan lämnat bakom oss.

Det är som om vi landat
på en helt annan planet,

med ett helt annat klimat.

Och nu måste vi ta reda på
vad vi tagit med oss från civilisationen

som kan uthärda dessa nya förhållanden

och vad som inte kan det.

Och saker och ting blir värre härifrån.

Under en mycket lång tid nu,

har vi fått höra att klimatförändringar
var en långsam saga.

Det började med
den industriella revolutionen,

och nu är vi skyldiga

att fixa det mor-och farföräldrar lämnat

så att våra barnbarn
slipper ta itu med det.

Det var en historia om århundraden.

Faktum är att hälften av alla utsläpp

som någonsin producerats
från förbränning av fossila bränslen

i hela mänsklighetens historia

har producerats under de senaste 30 åren.

Det är efter Al Gore gav ut sin första bok
om uppvärmning.

Det är efter att FN grundade IPCC,
sitt klimatförändringsorgan.

Vi har gjort mer skada sedan dess

än under alla århundraden,
alla årtusenden innan.

Nu är jag 37 år,

vilket betyder att mitt liv
innehåller hela historien.

När jag föddes
verkade planetens klimat stabilt.

Idag

står vi på randen till en katastrof.

Klimatkrisen är inte arvet
från våra förfäder.

Det är verket från en enda generation.

Vår.

Detta kanske låter
som bara dåliga nyheter.

Det är det, riktigt dåliga nyheter.

Men det innehåller också, tror jag,

några goda nyheter,
åtminstone relativt sett.

Dessa effekter är skrämmande stora.

Men de är också, tycker jag, spännande.

Eftersom de är i slutändan en reflektion

av hur mycket makt vi har över klimatet.

Om vi kommer
till de helvetiska scenarierna

kommer det vara för
att vi har fått dem att hända,

för vi har valt att låta dem hända.

Vilket betyder att vi kan välja
vilka scenarier som ska ske.

Nu kan det verka som
en för rosenröd bild att tro på

och de politiska hindren
är faktiskt enorma.

Men det är ett enkelt faktum -

främsta källan till global
uppvärmning är mänsklig.

Hur mycket kol vi släpper ut i atmosfären.

Våra händer är på de spakarna.

Och vi kan skriva historien
om planetens klimatframtid själva.

Inte bara kan - utan är.

Eftersom passivitet är en slags åtgärd,

kommer vi skriva historien
vare sig vi vill det eller ej.

Det här är inte vilken historia som helst,

vi håller alla framtiden i våra händer.

Det är den slags historia
som vi är vana vid i mytologin

och teologin.

En enda generation

som har skapat tvivel
om mänsklighetens framtid

har nu uppdraget att säkra en ny framtid.

Så hur skulle det se ut?

Det kan betyda solpaneler
som täcker hela jorden,

överallt du tittar.

Det kan betyda att
om vi utvecklar bättre teknik,

kommer vi inte ens behöva
distribuera dem globalt,

eftersom det har uppskattats
att bara en bråkdel av Saharas öken

absorberar nog mycket solkraft
för att tillgodose världens energibehov.

Men vi skulle förmodligen
behöva ett nytt elnät,

ett som inte förlorar två tredjedelar
av sin kraft i värme,

som idag är fallet i USA.

Vi kanske skulle använda mer kärnkraft,

även om det måste vara
en helt annan typ av kärnkraft,

eftersom dagens teknik
inte alls är ekonomiskt konkurrenskraftig

med förnybar energi,
vars kostnader faller så snabbt.

Vi skulle behöva nya slags flygplan,

eftersom jag inte tror det är praktiskt

att be hela världen ge upp flygresor,

särskilt när så mycket
av den globala södern,

för första gången, har råd med dem.

Vi behöver flygplan
som inte producerar kol.

Vi behöver en ny typ av jordbruk.

Eftersom vi inte kan be folk
att helt ge upp kött och bli veganer,

det skulle innebära ett nytt sätt
att föda upp nötkött.

Eller kanske ett gammalt sätt,

eftersom vi redan vet
att traditionella betesmetoder

kan förvandla boskap

från vad som kallas kolkällor,
som producerar koldioxid,

till kolsänkor som absorberar dem.

Om du föredrar en teknisk lösning,

kan vi kanske odla lite
av det köttet i ett labb.

Vi kan förmodligen också mata
den riktiga boskapen med sjögräs,

eftersom det minskar deras metanutsläpp
med så mycket som 95 eller 99 procent.

Troligen måste vi göra alla dessa saker,

för att, precis som med varje aspekt
av det här pusslet,

är problemet helt enkelt för stort
och komplicerat

att bli löst på ett enkelt sätt
med en enda perfekt lösning.

Oavsett hur många lösningar vi använder,

kommer vi förmodligen
inte kunna bli kolbefriade i tid.

Det är den skrämmande matematiken
som vi står inför.

Vi kommer inte kunna besegra
klimatförändringarna,

bara leva med dem och begränsa dem.

Det innebär att vi troligen behöver

någon mängd av det
som kallas negativa utsläpp,

som också tar kol ut ur atmosfären.

Miljarder nya träd,
kanske biljoner nya träd.

Hela plantager av kolupptagningsmaskiner.

Kanske en industri
som är två till fyra gånger större

än dagens olje- och gasverksamhet,

för att upphäva skadan från dessa företag
under de senaste decennierna.

Vi skulle behöva en ny typ
av infrastruktur,

tillverkad av en annan typ av cement.

För i nuläget, om cement var ett land,

skulle det vara världens
tredje största utsläppskälla.

Kina häller ut lika mycket
cement på tre år

som USA hällt ut under hela 1900-talet.

Vi skulle behöva bygga
havs- och landvallar

för att skydda personerna
som bor längs kusten,

där många är för fattiga
för att bygga dem idag.

Därför måste den snäva nationalistiska
geopolitiken ta slut

som tillåter att vi kan definiera lidandet
hos dem som bor på andra håll i världen

som obetydligt,

när vi ens erkänner det.

Denna bättre framtid blir inte lätt.

Men de enda hindren är mänskliga.

Det kanske inte är en tröst,

om du vet vad jag vet
om mänsklig brutalitet och likgiltighet,

men jag lovar dig,
det är bättre än alternativet.

Vetenskap hindrar inte oss
från att agera,

och inte heller teknik.

Vi har idag de verktyg vi behöver
för att börja.

Självklart har vi också de verktyg
vi behöver för att få ett slut

på global fattigdom, epidemisk sjukdom

och kvinnomisshandel.

Därför behöver vi mer än nya verktyg,
vi behöver ny politik,

ett sätt att övervinna
alla dessa mänskliga hinder -

vår kultur, vår ekonomi,

vår lutning mot status quo,

vårt ointresse att ta det som verkligen
skrämmer oss på allvar.

Vår kortsiktighet.

Vår känsla av egenintresse.

Och själviskheten
hos världens rika och mäktiga

som har minst motivation att ändra något.

Nu kommer de också att lida,

men inte lika mycket
som dem som äger minst,

som har gjort minst
för att producera uppvärmning

och har gynnats minst

från processerna som har fört oss
till denna krispunkt

men kommer bli mest belastade
under de kommande decennierna.

En ny politik

skulle kunna göra hanteringen
av den bördan,

var den faller och hur tungt,

vår tids största prioritet.

Oavsett vad vi gör,

kommer klimatförändringar
att förändra det moderna livet.

En del uppvärmning är redan inbakad
och är oundviklig,

vilket innebär att en viss mängd
ytterligare lidande också är det.

Även om vi vidtar dramatiska åtgärder

och undviker några
av dessa skrämmande scenarier,

kommer det betyda att leva
på en helt annan planet.

Med ny politik, ny ekonomi,

en ny relation till teknik

och en ny relation till naturen -

en helt ny värld.

Men en som är relativt beboelig.

Relativt välmående.

Och grön.

Varför inte välja den?

Tack.

(Applåder)