Leslie Morgan Steiner: Varför offer för övergrepp i hemmen inte lämnar förövaren.

Leslie Morgan Steiner var galet förälskad i en man som rutinmässigt utsatte henne för övergrepp och hotade henne till livet. Steiner berättar den mörka historien om sin relation, för att korrigera de missuppfattningar som många har om offer för våld i hemmet, och förklarar hur vi alla kan hjälpa till att bryta tystnaden. (Filmad vid TEDxRainier.)

Jag är här i dag för att tala om en besvärande fråga

som har ett lika besvärande svar.

Mitt ämne är hemligheterna bakom våld i hemmet,

och frågan jag kommer att angripa

är den fråga som alla alltid frågar sig:

Varför stannar hon?

Varför skulle någon stanna med en man som slår henne?

Jag är inte psykiatriker, socialarbetare

eller expert på våld i hemmet.

Jag är bara en kvinna med någonting att berätta.

Jag var 22. Jag hade precis tagit examen på Harvard College.

Jag hade flyttat till New York för att börja mitt första jobb

som skribent och redaktör för Seventeen Magazine.

Jag hade skaffat mig min första lägenhet,

mitt första lilla gröna American Express-kort,

och jag hade en enorm hemlighet.

Min hemlighet var att den här pistolen

laddad med hollow-pointkulor hade riktats mot mitt huvud

av mannen som jag trodde var min själsfrände

många, många gånger.

Mannen jag älskade mer än någon annan på jorden

höll en pistol mot mitt huvud och hotade att döda mig

fler gånger än jag kan komma ihåg.

Jag är här för att berätta historien om kärlek till en misshandlare,

en psykologisk fälla förklädd som kärlek,

en kärlek som miljoner kvinnor och till och med några män

drabbas av varje år.

Det kan till och med vara din berättelse.

Jag ser inte ut som en typisk överlevare från kvinnomisshandel.

Jag har en kandidatexamen i engelska från Harvard College,

en MBA i marknadföring från Wharton Business School.

Under den största delen av min karriär har jag arbetat för företag på Fortune 500,

företag som Johnson & Johnson, Leo Burnett och The Washington Post.

Jag har varit gift i nästan 20 år med min andra man

och vi har tre barn tillsammans.

Min hund är en svart labrador och jag kör min minivan Honda Odyssey.

(Skratt)

Så mitt första budskap till er är att våld i hemmet

drabbar vem som helst,

alla folkslag, alla religioner, alla olika inkomst- och utbildningsnivåer.

Det finns överallt.

Och mitt andra budskap är att alla tror

att våld i hemmet drabbar kvinnor,

att det är en kvinnofråga.

Inte riktigt.

Mer än 85% av förövarna är män och misshandel i hemmet

sker enbart i intima, långvariga förhållanden där båda är beroende av varandra,

med andra ord, i familjer,

det sista stället vi vill att våld ska finnas eller förväntar oss att hitta våld,

vilket är den stora anledningen till varför våld i hemmet är så märkligt.

Jag skulle själv ha sagt till er att jag var den sista människan på jorden

som skulle ha stannat med en man som slog mig,

men i verkligheten var jag ett typiskt offer på grund av min ålder.

Jag var 22, och i USA

är risken för kvinnor mellan 16 och 24 tre gånger så stor

att utsättas för våld i hemmet

än för kvinnor i andra åldrar

och mer än 500 kvinnor och tjejer i den här åldern

dödas varje år av våldsamma partners,

pojkvänner och äkta män i USA.

Jag var också ett typiskt offer eftersom jag inte visste någonting

om våld i hemmet, dess varningssignaler eller mönster.

Jag träffade Conor en kall, regnig januarinatt.

Han satt bredvid mig på tunnelbanan i New York

och började småprata med mig.

Han berättade två saker för mig.

Det ena var att han också precis hade tagit examen från en Ivy League-skola

och att han arbetade på en väldigt respektingivande bank på Wall Street.

Men det som gjorde det bästa intrycket på mig vid det första mötet

var att han var intelligent och rolig

och han såg ut som en bondpojke.

Han hade två stora kinder, äppelkinder,

och blont hår,

och han verkade vara så trevlig.

En av de smartaste sakerna Conor gjorde, från första början,

var att skapa illusionen att jag var den dominanta parten i förhållandet.

Speciellt i början gjorde han det

genom att höja mig till skyarna.

Vi började dejta och han älskade allting med mig,

att jag var intelligent, att jag hade gått på Harvard,

att jag var en eldsjäl som hjälpte tonåriga flickor, att jag älskade mitt jobb.

Han ville veta allt om min familj,

min barndom och mina förhoppningar och drömmar.

Conor trodde på mig, som författare och kvinna,

på ett sätt som ingen annan tidigare hade gjort.

Han skapade också en magisk atmosfär av tillit mellan oss

genom att avslöja sin hemlighet,

som var att han, från det att han var fyra år gammal,

hade blivit utsatt upprepade gånger för våldsamma fysiska övergrepp

av sin styvpappa,

och övergreppen hade varit så omfattande att han hade blivit tvungen att hoppa av skolan i åttonde klass

även fast han var väldigt intelligent

och han hade ägnat nästan 20 år till att återuppbygga sitt liv.

Det var anledningen till varför hans Ivy League-examen

och Wall Street-jobb och hans skinande framtidsutsikter

betydde så mycket för honom.

Om du hade berättat för mig

att den här intelligenta, roliga, känslosamma mannen som älskade mig

en dag skulle diktera om jag skulle ha makeup eller inte,

hur korta mina kjolar skulle vara,

var jag bodde, vilka jobb jag tog,

vilka mina vänner var och var jag firade jul,

skulle jag ha skrattat åt dig.

För det fanns inte den minsta antydan av våld eller kontroll

eller ilska hos Conor från början.

Jag visste inte att den första fasen

i vilket misshandelsförhållande som helst

är att förföra och charma offret.

Jag visste inte heller att det andra steget var att isolera offret.

Nu var det inte så att Conor kom hem en dag och deklamerade att:

"Du förstår, allt det här vi har hållit på med, som värsta Romeo och Julia, har varit underbart,

men nu behöver jag gå vidare till nästa fas

där jag isolerar och misshandlar dig," - (Skratt) -

"så jag behöver se till att du flyttar ut från den här lägenheten

där grannarna kan höra dig skrika

och bort från den här staden där du har vänner och familj

och medarbetare som kan se blåmärkena."

I stället kom Conor hem en fredagskväll

och berättade för mig att han hade sagt upp sig samma dag,

från sitt drömjobb

och han sade att han hade sagt upp sig på grund av mig,

eftersom jag hade fått honom att känna sig så trygg och älskad

att han inte längre behövde bevisa någonting på Wall Street längre,

och att han bara ville flytta bort från staden

och bort från sin förtryckande, dysfunktionella familj,

och flytta till ett litet samhälle i New England

där han kunde börja om från början i livet med mig vid sin sida.

Nu var det så att det sista jag ville göra var att flytta från New York,

och mitt drömjobb,

men jag tänkte att man gör uppoffringar för sin själsfrände,

så jag gick med på det och sade upp mig från mitt jobb,

och Conor och jag lämnade Manhattan tillsammans.

Jag hade inte aning om att jag höll på att bli förälskad i en förtryckande man,

att jag höll på att gå huvudstupa rätt in i en noggrant gillrad

fysisk, finansiell och psykologisk fälla.

Nästa steg i mönstret för hustrumisshandel

är att introducera ett våldshot

för att se hur hon reagerar.

Det är här pistolerna kommer in.

Så snart vi hade flyttat till New England, ni vet,

det ställe på jorden det var meningen att Conor skulle känna sig så säker på,

köpte han tre pistoler.

Han förvarade en i handskfacket i vår bil.

Han lade en under kudden i vår säng,

och den tredje hade han i fickan hela tiden.

Och han sade att han behövde pistolerna

på grund av det trauma han hade upplevt som liten pojke.

Han behövde dem för att känna sig beskyddad.

Men pistolerna var egentligen ett meddelande till mig,

för även om han inte hade höjt handen mot mig,

var mitt liv i allvarlig fara vartenda ögonblick, varje dag.

Den första gången Conor angrep mig fysiskt

var fem dagar innan vårt bröllop.

Klockan var sju på morgonen och jag hade fortfarande på mig mitt nattlinne.

Jag satt vid datorn och försökte avsluta ett frilansuppdrag,

och jag blev frustrerad,

och Conor använde min ilska som en förevändning

att sätta båda händerna runt min hals

för att hålla dem så tätt att jag inte kunde andas eller skrika,

och han använde stryptaget

till att slå mitt huvud upprepade gånger mot väggen.

Fem dagar senare hade de tio blåmärkena på min hals precis bleknat bort,

och jag satte på mig min mors bröllopsklänning

och gifte mig med honom.

Trots det som hade hänt,

var jag övertygad om att vi skulle leva lyckliga tillsammans för evigt

eftersom jag älskade honom och han älskade mig så mycket.

Och han var väldigt, väldigt ledsen.

Han hade varit väldigt stressad på grund av det kommande bröllopet

och för att han och jag hade bildat en familj.

Det var en isolerad händelse

och han skulle aldrig någonsin skada mig igen.

Det hände två gånger till under smekmånaden.

Den första gången satt jag bakom ratten och försökte hitta en hemlig strand

och jag körde vilse

och han slog mig så hårt på sidan av mitt huvud

att den andra sidan upprepade gånger träffade

sidorutan på förarsidan.

Och några dagar senare, medan han körde hem från vår smekmånad

blev han frustrerad av trafiken

och slängde en kall Big Mac i mitt ansikte.

Conor fortsatte att slå mig en eller två gånger i veckan

under de kommande två och ett halvt åren av vårt äktenskap.

Jag hade gjort misstaget att tro att jag var unik

och ensam i den här situationen.

En av tre amerikanska kvinnor

upplever våld i hemmet eller stalking vid något tillfälle i sitt liv

och CDC (den amerikanska motsvarigheten till Statens folkhälsoinstitut) rapporterar att 15 miljoner barn

utsätts för våld varje år, 15 miljoner.

Så jag var trots allt i ett gott sällskap.

Tillbaka till min fråga:

Varför stannade jag?

Svaret är enkelt.

Jag visste inte att han utsatte mig för övergrepp.

Fastän han höll dessa laddade pistoler mot mitt huvud,

knuffade mig utför trapporna,

hotade att döda vår hund,

drog ut nyckeln ur tändningslåset medan jag körde på motorvägen,

hällde kaffesump på mitt huvud

när jag klädde mig för en jobbintervju,

tänkte jag inte en enda gång på mig själv som en misshandlad fru.

I stället var jag en väldigt stark kvinna

som älskade en svårt skadad man

och jag var den enda människan på jorden

som kunde hjälpa Conor att möta sina demoner.

Den andra fråga alla ställer sig är:

Varför lämnar hon inte bara honom?

Varför gick jag inte bara? Jag kunde ha lämnat honom när som helst.

För mig är det den mest sorgliga och smärtsamma fråga som folk frågar mig

eftersom vi offer vet någonting som du oftast inte känner till:

Det är väldigt farligt att lämna en misshandlare.

För det sista steget mönstret för kvinnomisshandlare

är att döda henne.

Mer än 70 procent av morden av misshandlade fruar

sker efter det att offret har avslutat relationen,

efter det att hon har lyckats lämna honom,

eftersom misshandlaren inte längre har någonting kvar att förlora då.

Andra följder inkluderar långvarig stalkning,

till och med efter det att förövaren har gift om sig,

nekande till finansiella resurser

och manipulation av familjerätten

för att terrorisera offret och hennes barn,

som regelbundet tvingas till domstolen

för att tillbringa timmar utan tillsyn

med mannen som slog deras mor.

Och fortfarande frågar vi oss, varför lämnar hon inte bara honom?

Det var möjligt för mig att lämna honom

på grund av en sista sadistisk misshandel

som bröt genom mitt förnekande.

Jag insåg att mannen jag älskade så mycket

skulle döda mig om jag lät honom göra det.

Så jag bröt tystnaden.

Jag berättade för alla:

polisen, mina grannar,

vänner, min familj, fullständiga främlingar

och jag är här i dag eftersom ni alla hjälpte mig.

Vi tenderar att stereotypifiera offer

med otäcka beteckningar:

självdestruktiva kvinnor, skadat gods.

Frågan "Varför stannar hon?"

är en kod för somliga personer att "Det är hennes fel eftersom hon stannar."

som om offer frivilligt väljer att bli förälskade i män

vars intentioner är att förgöra oss.

Men sedan jag gav ut "Crazy Love"

har jag fått höra hundratals berättelser av män och kvinnor

som också lyckades lämna sina förövare,

som lärde sig en ovärderlig livsinsikt från det som hände

och som har återbyggt sina liv - kärleksfulla, lyckliga liv

som arbetstagare, fruar och mödrar,

liv fullständigt befriade från våld, liksom jag.

För det visar sig att jag faktiskt är ett typiskt offer för hustrumisshandel

och en typisk överlevare av hustrumisshandel.

Jag gifte mig på nytt med en snäll och trevlig man

och vi har de här tre barnen.

Jag har den där svarta labradoren och jag har en minivan.

Det jag aldrig kommer att ha igen,

någonsin,

är en laddad pistol mot mitt huvud

av någon som säger att han älskar mig.

Just nu, kanske du tänker:

"Wow! Det här är fascinerande."

eller "Wow! Hur dum var hon?"

men hela den här tiden har jag faktiskt talat om dig.

Jag kan lova er att det finns flera här inne

som lyssnar på mig nu

som för närvarande är utsatt för övergrepp

eller blev utsatta för övergrepp som barn

eller utsätter någon för övergrepp själva.

Din dotter,

din syster eller din bästa vän kan vara utsatt för övegrepp just nu.

Jag kunde avsluta min egen galna kärlekshistoria

genom att bryta tystnaden.

Jag bryter fortfarande tystnaden i dag.

Det här är mitt sätt att hjälpa andra offer

och det är min sista uppmaning till er.

Berätta för andra vad du har hört här.

Övergrepp frodas bara i tystnad.

Du har makten att göra slut på våld i hemmet

helt enkelt genom att belysa fenomenet.

Vi offer behöver varenda en.

Vi behöver varenda en av er för att förstå

hemligheterna bakom våld i hemmet.

Visa upp övergreppen i solens sken genom att prata om det

med era barn, era medarbetare,

era vänner och er familj.

Se överlevare som underbara, älskvärda människor

med lysande framtidsutsikter.

Uppmärksamma tidiga tecken på våld

och var samvetsgrann och ingrip,

stoppa våldsspiralen, visa offren en säker väg ut.

Tillsammans kan vi göra våra sängar,

våra middagsbord och våra familjer

till de säkra och fredliga oaser de borde vara.

Tack.

(Applåder)