När jag dör vill jag bli omformad

Tänk om våra döda kroppar kunde vara en källa till nytt liv istället för att bli balsamerade och begravda eller brända till aska? Katrina Spade diskuterar här "omformning" - ett system som utnyttjar den naturliga förruttnelseprocessen för att omvandla de döda till näringsrik jord, samtidigt som det ärar både vår jord och de avlidna.

Mitt namn är Katrina Spade
och jag växte upp i en läkarfamilj

där det var vanligt att prata
om döden vid middagsbordet.

Jag studerade dock inte medicin
likt många i min familj.

Istället började jag studera arkitektur
för att lära mig formgivning.

Medan jag studerade där
blev jag nyfiken på

vad som händer med min fysiska kropp
efter att jag dött.

Vad skulle mina nära och kära
göra med min kropp?

Om inte livet och vår dödlighet

gör dig nedstämd,

så kommer vår nuvarande
begravningspraxis att göra det.

Nästan 50% av amerikanerna väljer
i dagsläget en traditionell begravning.

Den börjar med balsamering,

där begravningspersonalen
tömmer kroppen på kroppsvätskor

och ersätter dem med en blandning
som ska konservera kroppen

och ge den en livslyster.

Sedan, som ni vet,
begravs kroppen i en kista

i en betongkantad grav

på en begravningsplats.

I USA:s begravningsplatser gräver vi ned

tillräckligt med metall för
att bygga en Golden Gate Bridge,

tillräckligt med virke för att bygga
1800 egnahemshus,

och tillräckligt med formaldehydrik
balsameringsvätska

för att fylla hela åtta OS-simbassänger.

Dessutom är begravningsplatser
runtom i världen snart fulla.

Det har visat sig vara en dålig affärsidé

att sälja en jordlott åt någon
för all evighet.

(Skratt)

Vem hittade på det?

På vissa ställen kan du inte
köpa en jordlott, hur rik du än är.

Därför har antalet kremeringar
ökat i snabb takt.

Om du 1950 föreslog att din mormor
skulle brännas efter hennes död

skulle du nog blivit utsparkad
från familjegraven.

Men idag väljer nästan hälften
av amerikanerna kremering,

eftersom det är enklare,

billigare

och mer ekologiskt, enligt dem.

Förut trodde jag att kremering
var ett mer hållbart alternativ,

men tänk nu efter.

Kremering förstör den möjlighet vi har

att ge tillbaka till jorden
efter att vi dött.

Den använder en energirik process
för att omvandla våra kroppar till aska,

samtidigt som den förorenar luften
och bidrar till klimatförändringen.

Sammanlagt släpper USA:s kremeringar

årligen ut hela 270 miljoner kg koldioxid

i atmosfären.

Den hemska sanningen är

att det sista de flesta av oss
gör här på jorden

är att förgifta den.

Det är som om vi skapat, accepterat
och dödsförnekat oss till en situation

som fjärmar oss från naturen

så mycket som möjligt.

Dagens begravningspraxis
är skapad för att avvärja

den naturliga processen
som en död kropp genomgår.

Med andra ord hindrar den oss
från att sönderfalla.

Men sanningen är

att naturen är väldigt bra på döden.

Vi har alla sett det.

När organiskt material dör i naturen

bryter mikrober och bakterier ner det
till näringsrik jord

och på så vis sluts livscykeln.

I naturen skapar döden liv.

Jag tänkte på allt detta
under mina arkitektstudier

och jag började ta fram en plan
för att omforma dödsvården.

Kunde jag skapa ett system

som var bra för jorden

och som tog lärdom av naturen
istället för att skrämmas?

Något som var skonsamt för vår planet?

Denna planet upprätthåller ju
våra levande kroppar

under hela vårt liv.

Och medan jag funderade på detta

vid mitt arbetsbord

ringde telefonen.

Det var min vän Kate.

Hon sade: "Hej, har du hört
om de här bönderna

som komposterar hela kor?"

Och jag bara: "Mmmm."

(Skratt)

Det visade sig att bönder
i agrara institutioner

idkat något som kallas
mortalitetskompostering av boskap

i årtionden.

Mortalitetskompostering går ut på
att du tar ett kväverikt djur

och täcker det med samkomposterande,

kolrika material.

Det är en aerobisk process,
så den kräver syre

och mycket fukt.

I det enklaste systemet
täcks en ko med en halv meter träflis

som är rikt på kol,

och sedan lämnas den ute
där vinden tillför syre

och regnet fukt till processen.

Efter ungefär nio månader

finns bara näringsrik kompost kvar.

Köttet har sönderfallit helt

och det har också skelettet.

Jag vet.

(Skratt)

Så jag kallar definitivt mig själv
en förruttnelsenörd,

men jag är långt ifrån en vetenskapsman,

och ett sätt det märks på

är att jag ofta kallat
komposteringsprocessen "magi".

(Skratt)

Så det vi människor i princip behöver göra

är att skapa den rätta miljön
för naturen att göra sitt.

Det är som motsatsen
till antibakteriell tvål.

Istället för bekämpa dem

välkomnar vi mikroberna
och bakterierna med öppna armar.

Dessa små fantastiska varelser

bryter sönder molekyler
till mindre molekyler och atomer

som sedan bildar nya molekyler.

Med andra ord omformas kon.

Den är inte längre en ko.

Den har återvunnits till naturen.

Märker ni? Magi.

Ni kan säkert föreställa er
den aha-upplevelse jag hade

efter telefonsamtalet.

Jag började skapa ett system

baserat på principerna av
mortalitetskompostering av boskap

som skulle omforma
människokroppar till jord.

Fem år senare

hade projektet utvidgats på sätt
jag aldrig kunde ha föreställt mig.

Vi har skapat en skalbar, reproducerbar
icke-vinstdrivande urban modell

baserad på vetenskapen bakom
mortalitetskompostering av boskap

som omformar människor till jord.

Vi har samarbetat
med experter av jord,

förruttnelse, alternativ dödsvård,

juridik och arkitektur.

Fonder och privatpersoner
har finansierat oss

för att skapa en prototyp
av detta system

och tiotusentals människor
runtom i världen har kontaktat oss

och visat sitt intresse för detta.

Okej.

Under de kommande åren

är vårt mål att bygga det första
fullskaliga komposteringsverket

för människor mitt i Seattle.

(Applåder)

Tänk er,

dels allmän park,

dels begravningsbyrå,

dels en minneslund för våra kära,

ett ställe där vi kan återkoppla
till naturens kretslopp

och behandla kroppar
med ömhet och respekt.

Infrastrukturen är enkel.

Inuti en upprätt stomme

genomgår kroppar och träflis
en försnabbad naturlig upplösning,

eller kompostering,

och omvandlas till jord.

När en person dör, tas deras kropp
till ett komposteringsverk för människor.

Efter att den avlidne
virats in i ett enkelt tyg

bär familj och vänner kroppen
till toppen av stommen

som innehåller det naturliga
upplösningssystemet.

Under insänkningsceremonin

placerar de närmaste kroppen i stommen

och täcker den med träflis.

Detta är början till den milda
omvandlingen från kropp till jord.

Under de kommande veckorna
sönderfaller kroppen naturligt.

Mikrober och bakterier
bryter ned kol, sedan protein,

för att skapa nytt material:

en rik, fyllig jord.

Jorden kan sedan användas
till att skapa nytt liv.

Du blir kanske ett citronträd.

(Applåder)

Tack.

(Applåder)

Vem tänker på citronmarängpaj just nu?

(Skratt)

Kanske en citronkaramell?

Något starkare?

Förutom att inhysa stommen

fungerar byggnaderna
som ett stöd för de sörjande

genom att erbjuda utrymmen
för minnesstunder

och planering inför döden.

Möjligheterna för ombyggnad är stora.

Gamla kyrkor och industrihallar
kan byggas om till ställen

där vi skapar jord och ärar liv.

Vi vill återskapa den rituella sidan

som urvattnats under
det senaste århundradet

då antalet kremeringar ökat

och anknytning till religioner minskat.

Anläggningen i Seattle
kommer att fungera som en modell

för resten av världen.

Samhällen i bl.a. Sydafrika, Australien,

Storbritannien och Kanada
har kontaktat oss.

Vi skapar en designverktygslåda

som hjälper andra att formge
och bygga anläggningar,

som innehåller teknisk information

och regelgivande god praxis.

Vi vill hjälpa individer, föreningar,

och längre fram, kommuner,

att formge och bygga anläggningar
i sina egna städer.

Tanken är att varje ställe
ska se ut och kännas olika

men ha samma system inuti.

De är menade att byggas
för området de placeras i

och samhället de ska tjäna.

Den andra tanken är
att stödpersonal ska finnas på plats

för att hjälpa familjer med vården
och förberedelserna av kroppen.

Vi utesluter praxis
som förbryllar och försvagar

och skapar ett system
som är vackert och meningsfullt

och transparent.

Vi tror på att tillgång
till ekologisk dödsvård

är en mänsklig rättighet.

Okej, känner ni till det gamla ordspråket

kan du kompostera en ko
kan du kompostera en människa?

(Skratt)

Det har visat sig vara sant.

Sedan 2014 genomför
vi ett pilotprojekt

i North Carolinas berg tillsammans med

Forensic Anthropology Department
vid Western Carolina University.

Sex stycken donerade kroppar
har täckts med träflis,

vindarna tillför syre

och mikrober och bakterier gör sitt jobb.

Pilotprojektet har låtit oss bevisa
att det är möjligt

att utnyttja den fantastiska styrkan
i naturlig förruttnelse

till att omvandla kroppar till jord,

och vi samarbetar även
med andra universitet.

Experter på jord
vid Washington State University,

eller deras doktorander,

arbetar med att kompostera tänder
med amalgamfyllningar

så att vi får veta vad som händer
med kvicksilvret i dem.

Härnäst kommer vi att utföra experiment

för att bestämma vad som sker
med olika slags mediciner

under komposteringsprocessen,

och ifall de kräver extra åtgärder.

För övrigt,

kompostering utsöndrar en hel del värme,

framförallt den här typens kompostering.

En vecka efter att vi börjat kompostera
vår femte donationskropp

hade temperaturen i träflishögen stigit

till 70 grader Celsius.

Tänk om man utnyttjade värmen
till att skapa energi

eller till att trösta
de sörjande en kall dag.

Revolutionen inom dödsvård har börjat.

Vi lever i spännande tider.

Tack.

(Applåder)