Flockimmunitetens kraft

Hur hjälper vacciner till att förebygga sjukdomar, även för dem som inte har blivit vaccinerade än? Det är ett begrepp som kallas "flockimmunitet", som innebär massvaccinering av ett samhälle så att infektionskedjan bryts. Specialisten Romina Libster visar oss hur flockimmuniteten förhindrade ett dödligt utbrott av H1N1 i hennes hemstad.

En av de första patienter jag träffade
som barnläkare var Sol,

en liten flicka, en månad gammal,

som kom in på mottagningen med
en allvarlig lunginfektion.

Fram till dess hade jag aldrig sett

en patient som så snabbt blev sämre.

På bara två dagar hamnade hon i respirator

och den tredje dagen dog hon.

Sol hade kikhosta.

Efter att ha diskuterat fallet i rummet

och efter ett ganska ångestfyllt
sammanbrott

minns jag att min AT-chef sa till mig:

Du, andas djupt nu, skölj ansiktet,

nu är det dags för det svåraste,

vi måste prata med föräldrarna.

Vid ett sånt tillfälle tänker
man tusen tankar.

Från hur en en månad gammal bebis

kan ha en sån otur,

till om vi hade kunnat göra något
för att undvika det.

Innan vaccinerna fanns

dödade många av infektionssjukdomarna

miljontals människor per år.

Under influensapandemin 1918

dog 50 miljoner människor.

Det är mer än vad som finns
i Argentina idag.

Kanske kan de äldre här

komma ihåg polioepidemin

som gick i Argentina 1956.

Då fanns det inget vaccin mot polio.

Folk var helt ställda, de blev som galna.

De gick ut och målade träden med kalk.

De la små påsar med kamfer
i barnens kläder

som om det skulle hjälpa.

Under polioepidemin
dog tusentals människor.

Och tusentals andra människor fick
mycket svåra neurologiska men.

Jag vet därför att jag har läst det,

för tack vare vaccinerna
hade min generation turen

att slippa uppleva en epidemi
av den dimensionen.

Vacciner är ett av sjukvårdens
största framsteg under 1900-talet.

Efter dricksvatten

är det den uppfinning som har lyckats
minska dödligheten mest,

till och med mer än antibiotika.

Vaccinerna lyckades utrota

en så hemsk sjukdom som smittkoppor

och de har lyckats
decimera antalet som dött

i andra sjukdomar som mässlingen,

kikhosta, polio, och många fler.

Alla dessa sjukdomar tillhör
den grupp av sjukdomar

som kallas sjukdomar som
kan förebyggas genom vaccination.

Vad betyder det?

Att de är potentiellt möjliga
att förebygga,

men för att de ska vara det,
måste man göra något.

Man måste vaccinera sig.

Jag antar att de flesta,
om inte alla, av oss som är här

någon gång i livet
har fått en vaccination.

Men jag är inte så säker på

att så många av oss vet om
vilka vacciner eller påfyllnadsdoser

vi måste ta efter ungdomsåren.

Har ni frågat er någon gång
vem det är vi skyddar

när vi vaccinerar oss?

Finns det någon effekt utöver

att vi själva får ett skydd?

Låt mig visa er en sak.

Tänk er för en liten stund

att vi är i en stad

som aldrig någonsin har
drabbats av en specifik sjukdom,

t.ex. mässlingen.

Vad innebär det?

I den här staden har ingen
någonsin haft kontakt med sjukdomen,

ingen har alltså något naturligt skydd

eller har vaccinerats mot mässlingen.

Om det en dag dyker upp
en person som har mässlingen

kommer sjukdomen inte att stöta
på speciellt mycket motstånd,

och den kommer att börja överföras
från person till person

och på mycket kort tid
kommer den att spridas

till hela samhället.

Inom en utsatt tid

kommer en stor del av befolkningen
ha drabbats av sjukdomen.

Det här hände när det inte
fanns några vacciner.

Tänk er nu en rakt motsatt situation.

Vi är i en stad

där över 90 % av befolkningen

har ett försvar mot mässlingen.

De har haft sjukdomen
och bildat ett naturligt försvar.

De har överlevt.

Eller så har de fått vaccin
mot mässlingen.

Och så en dag dyker det upp

en person som har mässlingen.

Sjukdomen kommer att stöta på
ett mycket hårdare motstånd

och kommer inte att kunna spridas
så fort från person till person.

Spridningen kommer förmodligen
att stanna upp

och det kommer inte att bli
något mässlingsutbrott.

Jag ber er att tänka lite extra på en sak.

Personer som är vaccinerade

skyddar inte bara sig själva

för eftersom de blockerar
en spridning av sjukdomen

inom samhället

skyddar de indirekt
de som lever i samhället

som inte är vaccinerade.

De bildar en slags skyddande sköld

som skyddar de icke-vaccinerade
genom att göra

att de inte kommer
i kontakt med sjukdomen.

Denna indirekta skyddseffekt

för icke-vaccinerade personer i samhället,

som uppstår enbart på grund av att
de omges av personer som fått vaccination,

kallas flockimmunitet.

Många människor i ett samhälle

är nästan helt beroende av
denna flockimmunitet

för att ha ett skydd mot sjukdomar.

Dessa personer är inte hypotetiska
animerade figurer.

De är våra barnbarn eller barn

som kanske är alldeles för små

för att ha fått
sina första vaccinationer än.

Det är våra föräldrar, våra syskon,

eller våra vänner och bekanta

som kanske har någon sjukdom

eller tar någon medicin
som gör att de har nedsatt försvar.

Det är också de personer som är allergiska

mot något specifikt vaccin.

Det kan till och med vara
någon av oss som är vaccinerad

men där vaccinationen
inte har gett önskad effekt.

För alla vacciner är inte alltid
100 % effektiva.

Alla dessa människor är nästan
helt beroende av flockimmuniteten

för att vara skyddade mot sjukdomar.

För att nå denna flockimmunitetseffekt

måste en stor andel av befolkningen
ha blivit vaccinerade.

Denna andel kallas för tröskeln.

Tröskelvärdet beror av många variabler.

Det beror på infektionsämnets egenskaper,

på hur den immunreaktion
som vaccinet generar ser ut.

Men de har alla någonting gemensamt:

det är att om den andel
av befolkningen i ett samhälle

som är vaccinerad

är lägre än tröskelvärdet

så kan sjukdomen börja spridas
mer obehindrat

och orsaka ett utbrott av sjukdomen
i samhället.

Till och med sjukdomar som fram till nu

har varit under kontroll
kan komma tillbaka.

Det här är inte bara en teori.

Det har hänt och det händer.

1998 publicerade en brittisk forskare

en artikel i en av
de viktigaste tidskrifterna

för medicinsk forskning

som påstod att MPR-vaccinet,

som är det man ger mot
mässlingen, påssjuka och röda hund,

hade ett samband med autism.

Det här fick en omedelbar påverkan.

Folk började låta bli att vaccinera sig,

och lät bli att vaccinera sina barn.

Och vad hände?

Antalet vaccinerade människor

i många samhällen i världen

sjönk till under tröskelvärdet.

Och vi fick mässlingsutbrott

i många städer i världen.

I USA, i Europa.

Många blev sjuka

och människor dog av mässlingen.

Vad hände?

Den här artikeln skapade
enorm uppståndelse

i medicinforskarsamhället.

Tiotals forskare satte igång
att ta reda på

om detta verkligen stämde.

Det var inte bara omöjligt att hitta
ett kausalt samband

mellan MPR-vaccinet och autism
på befolkningsnivå.

Man fann även att artikeln

innehöll många felaktigheter.

Och inte bara det,
utan även att den innehöll fusk.

Det var fusk som stod i den.

Tidskriften tog faktiskt
offentligt avstånd

från artikeln år 2010.

En av de vanligaste orosfaktorerna

och ursäkterna för att inte vaccinera oss
är biverkningarna.

Vacciner kan, liksom alla mediciner,

ha möjliga biverkningar.

De flesta är lindriga och tillfälliga.

Men fördelarna är alltid större

än de eventuella komplikationerna.

När vi blir sjuka

vill vi bli friska snabbt.

Många av oss som är här idag
tar antibiotika

om vi får en infektion.

Vid högt blodtryck
tar vi blodtryckssänkande.

Vi tar hjärtmediciner.

Varför? För att vi är sjuka

och vi vill bli friska snabbt.

Och vi ifrågasätter det inte ofta.

Varför är det så jobbigt att tänka på

att förebygga sjukdomar,

på att ta hand om oss när vi är friska?

Vi tar hand om oss när vi
håller på att bli sjuka,

eller i situationer med överhängande fara.

Jag tänker mig att nästan alla som är här

kommer ihåg pandemin
H1N1-influensan

som gick i Argentina
och i hela världen under 2009.

När man började höra om de första fallen

var det på väg att bli
vinter här i Argentina.

Man visste absolut ingenting,
allt var ett enda kaos.

Folk gick med munskydd på gatan

och vi stormade till apoteken
för att köpa alkogel.

Folk köade utanför apoteken
för att få ett vaccin

som man inte ens visste

om det skyddade mot det nya viruset.

Man visste absolut ingenting.

Vid den tiden arbetade jag
förutom på mitt

forskningsstipendium
vid Fundación Infant

även som ambulerande barnläkare

för ett privat vårdföretag.

Jag minns att jag gick på mitt
pass kl 8 på morgonen

och redan kl 8 hade jag
50 inbokade besök.

Det var kaos, folk visste inte
vad de skulle ta sig till.

Jag minns att jag reagerade över

vad som utmärkte de patienterna jag mötte.

De här patienterna var lite äldre

än de som vi var vana
att träffa på vintrarna

och hade mer utdragna febertillstånd.

Och jag minns att jag sa det
till min stipendiementor,

och han å sin sida hade
diskuterat med en kollega

om det stora antalet gravida kvinnor
och unga vuxna

som blev inlagda på
intensivvårdsbehandling

med mycket svårhanterliga sjukdomsbilder.

Då beslutade vi oss för att försöka förstå

vad det var som pågick.

Måndag morgon tog vi med en gång bilen

och åkte till ett sjukhus
i Buenos Aires-provinsen

som skulle vara referenssjukhus

för de nya fallen av influensavirus.

Vi kom till ett överfullt sjukhus.

Hela vårdpersonalen gick klädd
i skyddsdräkter á la NASA.

Vi med ett litet munskydd i fickan.

Jag som är hypokondriker
andades inte på 2 timmar.

Men vi kunde se vad det var som pågick.

Direkt tog vi kontakt med barnläkare

vid 6 sjukhus i Buenos Aires stad
och i närliggande områden.

Och vi beslöt att vi på minsta möjliga tid

skulle förstå hur det nya viruset
betedde sig i våra barn.

Med ett maratonarbete

kunde vi på mindre än tre månader

få reda på vilka egenskaper
det nya viruset H1N1 hade

hos de 251 barn som var inlagda
på grund av viruset.

Vi kunde se vilka som
blev allvarligast sjuka,

vilket var de under 4 år, speciellt
de som inte hunnit fylla 1,

patienter med neurologiska sjukdomar,

små barn med kroniska lungsjukdomar.

Att identifiera dessa riskgrupper
var jätteviktigt

för att kunna lägga till dem
som prioriterade grupper

i rekommendationerna
för influensavacciner,

inte bara i Argentina

utan även i andra länder

dit pandemin inte kommit än.

Ett år efteråt,

när det fanns ett vaccin
mot pandemiviruset H1N1,

ville vi se vad som hade hänt.

Efter en enorm vaccinationskampanj

som riktat in sig på
att skydda riskgrupperna

hade dessa sjukhus,

med 93 % av riskgrupperna vaccinerade,

inte en enda patient inlagd

på grund av H1N1.

(Applåder)

År 2009, 251.

År 2010, noll.

Att vaccinera sig är att
ta ett individuellt ansvar,

men det har också en enorm
kollektiv påverkan.

Om jag vaccinerar mig
skyddar jag inte bara mig själv,

jag skyddar också andra.

Sol hade kikhosta.

Sol var väldigt liten och hade inte fått

sitt första vaccin mot kikhosta än.

Jag frågar mig fortfarande
vad som skulle ha hänt

om alla personer runt Sol

hade varit vaccinerade.

(Applåder)