Jack Horner: Dinosaurier som förvandlas

Var finns dinosaurieungarna? I ett trollbindande tal från TEDxVancouver beskriver paleontologen Jack Horner hur en chockerande hemlighet om några av våra mest älskade dinosaurier avslöjades av att fossil-kranier skivades upp.

Ska jag be om handuppräckning

eller handklappning

av människor i olika generationer?

Jag är intresserad av hur många

som är tre till 12 år gamla.

(Skratt)

Jaså, inga?

Okej.

Nu ska jag prata om dinosaurier.

Kommer ni ihåg dinosaurier när ni var så gamla?

(Applåd)

Dinosaurier är ju egentligen ganska roliga.

(Skratt)

Nu ska vi liksom ta oss i en annan riktning.

Det hoppas jag ni alla inser.

Så jag ger er mitt budskap här direkt:

Försök att inte bli utdöda.

(Skratt)

Det var det hela.

(Skratt)

Folk frågar mig ofta --

faktiskt är en av de mest ställda frågorna jag får

varför tycker barn så mycket om dinosaurier?

Vad är det som fascinerar så?

Och då brukar jag bara säga,

"Ja, dinosaurierna var stora,

annorlunda och försvunna."

De är försvunna allihop.

Nja det är ju inte sant,

men vi kommer till gåsen om en stund.

Så det är liksom temat:

stora, annorlunda och försvunna.

Titeln på mitt tal:

Dinosaurier som förvandlas:

Orsaken till för tidig utrotning.

Nu antar jag att vi kommer ihåg dinosaurier.

Och det finns massor med olika former.

Massor med olika sorter.

För länge sedan,

tillbaka i början på 1900-talet,

var museerna ute och letade efter dinosaurier.

De drog ut och samlade samman dem.

Och detta är en intressant historia.

Varje museum ville ha en som var lite större och bättre

än vad alla andra hade.

Så om museet i Toronto drog ut

och fann en Tyrannosaurus, en stor en,

så ville museet i Ottawa ha en större

och en bättre.

Och så var det för alla museerna.

Så alla var ute och letade

efter alla dessa större och bättre dinosaurier.

Och detta var i början på 1900-talet.

Omkring 1970,

satt några vetenskapsmän tillsammans

och de tänkte, "Vad i hela friden?"

Se på dessa dinosaurier.

De är alla stora.

Var finns alla de små?"

Och de tänkte på det

och de skrev till och med uppsatser om det:

"Var finns de små dinosaurierna?"

(Skratt)

Tja, gå till ett museum så får du se,

se hur många dinosaurie-ungar där finns.

Folk antog -- och detta var faktiskt ett problem --

folk antog

att om de hade små dinosaurier,

om de hade dinosaurie-ungdomar,

skulle de vara lätta att identifiera.

Man skulle ha en stor dinosaurie

och en mindre dinosaurie.

Men de hade bara stora dinosaurier.

Och det beror på några olika saker.

Först på att vetenskapsmän har egon,

och vetenskapsmän gillar att namnge dinosaurier.

De gillar att namnge allt möjligt.

Alla gillar att ha sitt eget lilla djur som man namngett.

(Skratt)

Och så varje gång de fann något som såg lite annorlunda ut,

så gavs det ett något annorlunda namn.

Och vad som sedan skedde, så klart,

är att vi fick en hel massa olika dinosaurier.

1975

tändes ett ljus i någons huvud.

Dr Peter Dodson

vid Pennsylvanias universitet

insåg faktiskt

att dinosaurier växer

ungefär som fåglar gör,

vilket är annorlunda

än hur reptiler växer.

Och faktum är

att han använde kasuaren som exempel.

Och det är ganska häftigt -- om man ser på kasuaren,

eller någon annan av de fåglar som har kam på sina huvuden,

så växer de faktiskt

till ungefär 80 procent av vuxen storlek

innan kammen börjar växa.

Fundera på det.

De behåller alltså sina ungdomliga karaktärsdrag

väldigt sent i vad vi kallar ontogeni.

Så allometrisk kranial-ontogeni

är relativ kranietillväxt.

Då ser ni

att om man faktiskt fann en

som var till 80 procent vuxen

och man inte visste att den skulle växa upp till en kasuar,

så skulle man tro att de var två olika djur.

Så detta var ett problem,

och Peter Dodson påpekade detta

genom att använda några dinosaurier med anknäbbar

som då kallades hypacrosaurus.

Och så visade han

att om man tog en unge och en vuxen

och skapade ett genomsnitt av hur den skulle se ut,

om den växte någorlunda linjärt,

skulle den ha en kam

som är ungefär hälften så stor som på en vuxen.

Men den verkliga icke-vuxna

till 65 procent

hade inte någon kam alls.

Så detta var intressant.

Så detta är var

folk blev vilsna igen.

Jag menar om de bara hade tagit just det,

tagit Peter Dodsons arbete och fortsatt med det,

så skulle vi haft mycket färre dinosaurier

än vi har.

Men vetenskapsmän har egon;

de tycker om att namnge saker.

Och så fortsatte de att namnge dinosaurier

därför att det var olika.

Nu har vi ett sätt att faktiskt testa

att se huruvida en dinosaurier, eller vilket djur som helst,

är yngre eller äldre.

Och det är genom att faktiskt skära in i deras ben.

Men att skära i dinosaurieben

är svårt att göra, som ni kan föreställa er,

därför att på museer

är benen värdefulla.

Gå in i ett museum och de tar verkligen väl hand om den.

De lägger dem i skumplast, små askar.

De tas om hand mycket väl.

De tycker inte om att man kommer in

för att såga i den och se hur de ser ut inuti.

(Skratt)

Så normalt låter de inte en göra det.

Men jag har ett museum

och jag samlar på dinosaurier

och jag kan såga i mina.

Så det är vad jag gör.

(Applåd)

Så om man öppnar upp en liten dinosaurie,

är den mycket svampig inuti som A.

Och om man skär in i en äldre dinosaurie,

så är den mycket massiv.

Man förstår att det är mogna ben.

Så det är riktigt enkelt att skilja på dem.

Så vad jag vill göra

är visa er dessa.

I Nordamerika på slätterna i norr i Förenta Staterna

och de sydliga slätterna i Alberta och Saskatchewan,

finns denna klippa som kallas "Hell Creek Formation"

som producerar de sista dinosaurierna som levde på jorden.

Och det finns 12 sådana

som alla erkänner --

Jag menar de 12 primära dinosaurierna

som dog ut.

Och så ska vi utvärdera dem.

Och det är liksom vad jag har gjort.

Så mina studenter, min personal,

vi har skurit in i dem.

Men som ni kan föreställa er,

att skära in i ett lårben är en sak,

men när du går till ett museum

och säger "Det är väl ok om jag skär i

ert dinosauriekranium, eller hur?"

så säger de "försvinn".

(Skratt)

Så här är de 12 dinosaurierna.

Och vi ska se på dessa tre först.

Här är dinosaurierna som kallas pachycephalosaurider.

Och alla vet

att dessa tre djur är besläktade.

Och antagandet är

att de är besläktade

som kusiner eller något sådant.

Men ingen tänkte aldrig på

att de kunde vara närmare besläktade.

Med andra ord,

folk såg på dem och de såg skillnaderna.

Och allt man vet

att om man ska fastställa

huruvida man är släkt med sin bror eller syster,

kan man inte göra det genom att se på skillnader.

Man kan bara fastställa släktskap

genom att leta efter likheter.

Så folk letade efter dem

och de talade om hur olika de var.

Pachycephalosauriden har en stor, tjock kupol på sitt huvud,

och den har några små kullar på bakhuvudet,

och den har en massa knotiga saker på nästippen.

Och så stygimolochen, en annan dinosaurie

från samma tidsålder, levde samtidigt,

har piggar som sticker ut från bakhuvudet.

Den har en pytteliten kupol,

och den har en massa knotiga saker på näsan.

Och så finns det något som kallas dracorex,

Hogwarts öga.

Var tror ni det kom från? Drake.

Så här är en dinosaurie

där det sticker ut piggar från huvudet, ingen kupol,

och knotiga saker på näsan.

Ingen lade märke till att de knotiga sakerna såg snarlika ut.

Men de såg på alla tre

och de sade "Dessa är tre olika dinosaurier,

och dracorex är troligen den mest primitiva av dem."

Och den andra är mer primitiv än den andra.

Det är oklart för mig

hur de faktiskt särskilde mellan de tre.

Men om man radar upp dem,

om man bara tar de tre kranierna och radar upp dem,

så ser det ut så här.

Dracorex är den minsta,

stygimolochen är den mellanstora,

pachycephalosauriden är den största.

Och man skulle tro

att det skulle ge mig en vink.

(Skratt)

Med det gav inte dem någon vink.

Därför att, ja vi vet ju varför.

Vetenskapsmän tycker om att namnge saker.

Så om vi skär in i

dracorex --

jag skär in i vår dracorex --

och titta, den var svampig inuti,

riktigt svampig inuti.

Alltså den är en ung individ

och den växer riktigt snabbt.

Så den ska bli större.

Om man öppnar upp stygimolochen,

så gör den det samma.

Kupolen, den där lilla kupolen,

växer riktigt snabbt.

Den inflaterar väldigt fort.

Vad som är intressant är att piggen där bak på dracorex

också växte väldigt snabbt.

Piggarna där bak på stygimolochen

resorberar faktiskt,

vilket betyder att de blir mindre

i takt med att kupolen blir större.

Och om vi ser på pachycephalosauriden,

Pachycephalosauriden har en massiv kupol

och dess små kullar på bakhuvudet

resorberade också.

Så bara med dessa tre dinosaurier,

kan man lätt -- som vetenskapsman --

kan vi lätt ställa hypotesen

att det bara är en tillväxtserie

för samma djur.

Vilket naturligtvis betyder

att stygimolochen och dracorexen

är utdöda.

(Skratt)

Okej.

Vilket naturligtvis betyder

att vi har 10 primära dinosaurier att hantera.

Så en kollega till mig på Berkeley,

han och jag håll på att se på triceratops.

Och före år 2000 --

kom ihåg nu,

triceratops blev först funnen på 1800-talet --

före år 2000 hade ingen någonsin sett

en ung triceratops.

Det finns en triceratops på varje museum i världen,

men ingen hade någonsin samlat in en ung individ.

Och vi vet varför, eller hur?

Därför att alla vill ha en stor.

Så alla hade en stor.

Så vi drog iväg och samlade in en hel massa grejor

och vi fann en hel massa små.

De finns överallt. De finns på alla ställen.

Så vi hade en hela massa sådana på vårt museum.

(Skratt)

Och alla säger att det är för att jag har ett litet museum.

När man har ett litet museum så har man små dinosaurier.

(Skratt)

Om ni ser på triceratopsen,

kan ni se att den ändrar sig, den förändrar form.

I takt med att de unga växer upp,

böjer sig deras horn faktiskt bakåt.

Och sedan när de blir äldre,

växer deras horn framåt.

Och det är ganska häftigt.

Om ni tittar längs kanten på den spetsiga nacken,

så har de dessa små triangelformade ben

som faktiskt växer sig stora som trianglar

och sedan plattas de till mot den spetsiga kanten

ungefär som piggarna gör

på pachycephalosauriden.

Och sedan, eftersom de unga individerna finns i min samling,

skär jag in i dem

och tittar där inne.

Och den lilla är riktigt svampig.

Och den medelstora är riktigt svampig.

Men vad som var intressant

var att den vuxna triceratopsen också var svampig.

Och detta är en skalle som är två meter lång.

Det är en stor skalle.

Men det finns en annan dinosaurie

som man funnit i denna formationen

som ser ut som en triceratops, bara att den är större,

och den heter torosaurus.

Och torosaurus, när vi skär in i den,

har den mogna ben.

Men den har dessa stora hål i sin sköld.

Och alla säger "En triceratops och en torosaurus

kan rimligtvis inte vara samma djur

eftersom den ena är större än den andra".

(Skratt)

"Och den har hål i sin nackkam."

Och jag sade, "Ja men har vi några unga torosaurier?"

Och de sade, "Nej det har vi ju inte,

men den har hål i sin nackkam."

Så en av mina doktorander, John Scannella,

tittade igenom hela vår samling

och han upptäckte faktiskt

att hålet började bildas

i triceratopsen

och, naturligtvis är den öppen, i torosaurus --

så han fann de mellanliggande formerna

mellan triceratops och torosaurus,

vilket var ganska häftligt.

Så nu vet vi

att torosaurus

är verkligen en vuxen triceratops.

Nu när vi namnger dinosaurier,

när vi namnger vad som helst,

får det ursprungliga namnet bli kvar

och det andra namnet kastas ut.

Så torosaurus är utdöd.

Triceratops, om du har hört den nyheten,

många nyhetsuppläsare fick det om bakfoten.

Det trodde att torosaurus skulle behållas och triceratops kastas ut,

men det kommer aldrig hända.

(Skratt)

Okej, så samma sak kan vi göra med en massa dinosaurier.

Jag menar, här är edmontosaurus

och anatotitan.

Anatotitan: jättelik anka.

Det är en gigantisk anknäbbad dinosaurie.

Här är en till.

Så vi tittar på benens histologi.

Benens histologi berättar för oss

att edmontosaurus är en ung

eller åtminstone icke fullvuxen,

och den andra är vuxen

och här har vi en ontogeni.

Och vi gör oss av med anatotitanen.

Så här kan vi hålla på.

Och den sista

är T. Rex.

Det finns alltså dessa två dinosaurier,

T. Rex och nanotyrannus.

(Skratt)

Ja nu börjar vi undra igen.

(Skratt)

Men de hade en bra fråga.

De såg på dem

och de sade, "En har 17 tänder, och den största har 12 tänder.

Och det ger ingen mening alls,

därför att vi känner inte till någon dinosaurie

som får fler tänder när de blir äldre.

Så det måste vara sant --

de måste vara olika."

Så vi skar in i dem.

Och mycket riktigt,

nanotyrannus har ungdomliga ben

och den större har mognare ben.

Den ser ut som om den kunde bli ännu större.

Och på Klippiga bergens museum där vi arbetar,

har jag fyra stycken T. Rex,

så jag kan skära i en hel massa sådana.

Men jag behövde egentligen inte skära i någon av dem,

därför att jag radade bara upp deras käkar

och det visade sig att den största hade 12 tänder

och den näst minsta hade 13

och den näst minsta hade 14.

Och naturligtvis har nano 17.

Och vi drog bara iväg och såg på andra människors samlingar

och vi fann en som har typ 15 tänder.

Så återigen är det rätt lätt att säga

att tyrannosaurus-ontogenin

inkluderade nanotyrannus,

och därför kan vi ta bort en till dinosaurie.

(Skratt)

Så när det kommer till

slutet på vår krita-period,

så har vi sju kvar.

Och det är ett bra antal.

Det är ett bra antal att bli utdöda, tycker jag.

Som ni nu kan föreställa er,

så är detta inte särskilt populärt hos fjärdeklassare.

Fjärdeklassare älskar sina dinosaurier,

de memorerar dem.

Och de är inte glada över det här.

(Skratt)

Tack så mycket.

(Applåd)