Sanningen om sambandet mellan ålder och framgång

Med hjälp av matematiska analyser undersöker nätverksteoretikern Albert-László Barabási de dolda mekanismer som ligger bakom framgång, oavsett bransch, och upptäcker det spännande sambandet mellan din ålder och din möjlighet att nå stor framgång.

Idag är det faktiskt
en speciell dag för mig.

Jag fyller år.

(Applåder)

Så därför, tack till alla er
som kommit på min fest.

(Skratt)

Men på varje fest
finns en festförstörare.

Eller hur?

(Skratt)

Jag är fysiker

och idag tog jag med en kollega
som får agera festförstörare.

Han heter Albert Einstein,
Albert som jag, och han sa

att den som inte gett
sitt stora bidrag till vetenskapen

vid 30 års ålder

aldrig kommer att göra det.

(Skratt)

Du behöver inte kolla Wikipedia

för att förstå att jag passerat 30.

(Skratt)

Han säger alltså till mig och till oss

att jag bara är en belastning

inom min vetenskapsgren.

Men tack och lov har jag haft

min andel tur i karriären.

När jag var 28 blev jag
mycket intresserad av nätverk

och några år senare lyckades vi
publicera några nyckelrapporter

om upptäckten av skalfria nätverk

som blev starten för den disciplin
som nu kallas nätverksvetenskap.

Den riktigt intresserade
kan doktorera i nätverksvetenskap

i Budapest och i Boston

och man kan studera ämnet
i hela världen.

Några år senare

när jag flyttade till Harvard
under ett sabbatsår

blev jag intresserad av
en annan sorts nätverk:

nätverken i våra kroppar,

hur gener, proteiner
och deras nedbrytningsprodukter

är länkade till varandra
och till sjukdomar.

Intresset ledde till en revolution
inom medicinforskningen,

till exempel Avdelningen
för medicinska nätverk på Harvard

där över 300 forskare använder
detta perspektiv

i behandlingen av patienter
och i forskningen om nya botemedel.

För några år sedan

fick jag idén att använda
denna teori om nätverk

och vår expertis om nätverk

inom ett nytt område.

Nämligen för att förstå framgång.

Varför gjorde vi det?

Vi tänkte att, på något sätt,

borde vår framgång bero på
de nätverk vi ingår i.

Våra nätverk kan dra oss framåt
eller hålla oss tillbaka.

Jag undrade om vi kunde använda
all data och all vår expertkunskap

när vi utvecklar nätverk

för att kvantifiera hur detta kan ske.

Detta är ett resultat.

Det ni ser här är ett nätverk
av gallerier på museer

som länkar till varandra.

Tack vare denna karta
som vi tog fram förra året

kan vi väldigt exakt förutspå
hur väl en konstnär kommer att lyckas

utifrån hans eller hennes
fem första utställningar.

När vi nu tänkte på framgång

insåg vi att framgång
inte bara handlar om nätverk;

det beror på
så många andra faktorer.

En sak som självklart krävs
för framgång är prestation.

Nu måste vi definiera skillnaden
mellan prestation och framgång.

Prestation är vad du gör:

hur fort du springer,
vilka tavlor du målar,

vilka artiklar du publicerar.

I vår definition handlar framgång om

vad omgivningen lägger märke till
av det du gjorde,

av din prestation.

Hur bekräftas din prestation
och hur belönas du för den?

Med andra ord

handlar din prestation om dig.
Framgång handlar om oss alla.

Detta blev en vändpunkt för oss

för när framgång definieras
som ett totalmått

som vår omgivning ger oss

blev det mätbart

för om det finns i vår omgivning
så finns det massor av mätpunkter.

Så vi går till skolan, vi övar, vi tränar,

för vi tror att prestation
leder till framgång.

Men efterhand som vi forskade insåg vi

att prestation och framgång
är väsensskilda ting

när det handlar om
det matematiska i problemet.

Låt mig visa detta.

Här ser ni Usain Bolt,
världens snabbaste man.

Han vinner såklart
det mesta han ställer upp i.

Vi vet att han är världens snabbaste

för vi har tidtagarur.

Det som är intressant är
att när han vinner

vinner han inte med stor marginal.

Han är max en procent snabbare
än den som förlorar loppet.

Han springer bara en procent
snabbare än tvåan

och han springer inte
tio gånger fortare än jag

och jag är ingen bra löpare - tro mig!

(Skratt)

Varje gång vi kan mäta prestation

noterar vi något mycket intressant;

prestationen är begränsad.

Med det menar vi
att variationerna är små.

Prestationen varierar
inom ett litet område,

så vi behöver tidtagarur
för att notera skillnaden.

Det betyder inte att vi inte kan
skilja de bra från de bästa,

men det är svårt
att särskilja de bästa.

Problemet med det är
att vi oftast jobbar i branscher

där vi inte kan mätas med tidtagarur.

Så, prestationen är begränsad,

det är inga stora skillnader
mellan oss vad gäller prestation.

Men framgång då?

Vi byter till ett nytt ämne; böcker.

Ett mått på en författares framgång
är hur många som läser hens bok.

Så när min senaste bok gavs ut 2009

pratade jag med min europeiska utgivare.

Jag frågade: Vilka är mina konkurrenter?

De var fantastiska!

Samma vecka -

(Skratt)

kom Dan Brown ut
med "Den förlorade symbolen",

och Nicholas Sparks kom ut
med "The last song".

Om du tittar på listan

så förstår du att prestationsmässigt
är det ingen stor skillnad

mellan dessa böcker och min bok.

Eller hur?

Kanske om Nicholas Sparks förlag
jobbat lite hårdare,

så kunde han varit listetta,

det är ju lite av en slump
vem som hamnar överst.

Siffermänniska som jag är, sa jag:
låt oss titta på siffrorna.

Låt oss kolla Nicholas Sparks
försäljningssiffror.

Det visar sig att han redan första helgen

sålde mer än 100 000 exemplar.

Ett otroligt antal!

Man kan faktiskt bli etta
på New York Times bästsäljarlista

med 10 000 exemplar på en vecka,

så han sålde tio gånger så mycket.

Ändå blev han inte etta.

Varför?

För att Dan Brown sålde
1,2 miljoner exemplar samma helg.

(Skratt)

Jag gillar de här siffrorna,
för de visar verkligen

att framgången är obegränsad.

Den bästa får inte lite mer
än den näst bästa,

utan många gånger mer,

eftersom framgång bestäms av kollektivet.

Man snarare får framgång,
än förtjänar med sin prestation.

Så nu har vi insett att prestationen,
det vi gör, har sina begränsningar,

men framgång, som bestäms
av andra, saknar begränsningar.

Nu undrar man:

Hur kan skillnaderna i framgång
vara så extremt stora

när skillnaden i prestation är så liten?

Jag gav nyligen ut en bok
som handlade om just det.

Men det hinner jag
inte berätta om idag,

så jag återgår till frågan
om framgång: när får man det?

Låt oss återgå till festförstöraren

och fråga oss:

Varför kom Einstein
med det fåniga påståendet

att man bara är kreativ före 30?

Tja, han tittade runt sig
och såg fantastiska fysiker

som skapade kvantmekanik
och modern fysik

och de var alla kring 20 eller 30 år.

Men det är inte bara han.

Och det är inte bara fördomar,

utan forskningen kring genier

har visat det faktum att när vi tittar
på de vi beundrar mest genom historien

och hur gamla de var
när de presterade som bäst

inom musiken, inom vetenskapen,

inom ingenjörskonsten,

var de flesta kring 20, 30
eller möjligen 40.

Det finns dock ett problem med
forskningen kring genier.

För det första ger den oss intrycket

att kreativitet sammanfaller med ungdom

och det känns ju jobbigt, eller?

(Skratt)

Forskningen innehåller också
ett systematiskt fel

för den tittar bara på genierna
och inte på de vanliga forskarna

och den tittar inte på oss alla och frågar

om det verkligen är sant
att kreativiteten minskar med åren.

Så precis det har vi försökt göra

för att få korrekta referenser.

Låt oss titta på
en ordinär forskare som jag själv.

Låt oss titta på min karriär.

Här ser ni de artiklar jag publicerat

från den allra första, 1989,
när jag fortfarande var i Rumänien,

till i år.

På den vertikala axeln ser ni
artikelns tyngd,

hur ofta den blivit citerad,

hur många andra artiklar
som citerar den.

När man tittar på det

ser man att min karriär haft
i princip tre faser.

De första tio åren jobbade jag hårt

och uppnådde inte mycket.

Ingen verkade bry sig om
vad jag gjorde.

Det betydde inget.

(Skratt)

Jag höll på med materialforskning

när jag upptäckte nätverk

och började skriva artiklar om det.

Och det ledde till
flera tunga artiklar.

Det kändes riktigt bra.
Det var den fasen i karriären.

(Skratt)

Så frågan är, vad händer nu?

Det vet vi inte, det har inte
gått tillräckligt mycket tid

för att man ska kunna veta
artiklarnas värde;

sådan kunskap tar tid.

Men om vi tittar på informationen

verkar det som om Einstein
och geniforskningen har rätt,

och jag är i denna fas av min karriär.

(Skratt)

Så vi tänkte att, OK, låt oss klura ut
hur detta egentligen går till.

Först inom vetenskapen.

Vi ville göra ett korrekt urval,

inte bara titta på genier,

så vi gick igenom alla vetenskapsmän

från år 1900 till idag

för att finna varje persons
höjdpunkt i karriären

oavsett om de vann Nobelpris eller ej,

eller om ingen minns vad de gjorde
ens när de stod på topp.

Det är det ni ser på denna bild.

Varje linje är en karriär

och den lilla blå pricken
på varje karriär

visar den personens bästa tid.

Frågan är:

när gjorde de sin största upptäckt?

För att kvantifiera det,

undersökte vi sannolikheten
att man gör sin största upptäckt

ett, två, tre eller tio år
in i sin karriär.

Vi tittar inte på verklig ålder

utan på det vi kallar
"akademisk ålder".

Din akademiska ålder börjar
när du publicerar din första artikel.

Jag vet att några av er är spädbarn.

(Skratt)

Låt oss titta på sannolikheten

för när du publicerar
din viktigaste artikel.

Man ser då att geniforskningen har rätt.

De flesta publicerar
sin viktigaste artikel

under sina första 10, 15 år av karriären,

och sedan rasar det.

Det rasar fort.

Jag är 30 år in i karriären

och sannolikheten
att jag ska publicera en artikel

som är viktigare än vad jag gjort förut

är mindre än 1 procent.

Enligt dessa data
är jag i den fasen av karriären.

Problemet med detta är

att vi inte hanterar våra data korrekt.

Vi borde titta på

vetenskapsmän som slumpmässigt
som bidrar till vetenskapen.

Eller hur produktiv
är en sådan vetenskapsman?

När skriver hen sina artiklar?

Så vi mätte produktiviteten

och märkligt nog är produktiviteten,

sannolikheten att skriva en artikel
i början av din karriär

lika stor som sannolikheten
att nå framgång

i den fasen av din karriär.

För att göra en lång historia kort:

Efter många statistiska tester
kom vi fram till

att så som vi arbetar inom vetenskapen

har varje artikel och varje projekt

exakt samma chans
att vara ditt livs bästa.

Upptäckter är som lotterivinster.

Ju fler lotter vi köper,

desto större chans att vinna.

Och det råkar vara så

att de flesta vetenskapsmän
köper flest lotter

de första 10, 15 åren av karriären,

men sedan minskar deras produktivitet.

De köper inga fler lotter.

Det ser ut som om
de inte längre är kreativa.

I själva verket har de slutat försöka.

När vi verkligen sätter ihop all data
är slutsatsen enkel:

Framgång kan komma när som helst.

Det kan vara din allra första
eller din allra sista artikel.

Det är fullständigt slumpmässigt.

Det är produktiviteten som förändras.

Låt mig illustrera detta.

Här är Frank Wilczek,
som fick Nobelpris i fysik

för sin allra första artikel,
som han skrev som ung student.

(Skratt)

Ännu intressantare är John Fenn,

som vid 70 pensionerades med tvång
från Yale University.

Hans labb stängdes ned

och han flyttade till
Virginia Commonwealth University.

Han startade ett nytt labb

och vid 72 års ålder
publicerade han en artikel

för vilken han 15 år senare
fick Nobelpris i kemi.

Nu tror du kanske
att detta bara gäller i vetenskap.

Vad gäller i andra områden
där man måste vara kreativ?

Låt mig ta ett annat exempel:
entreprenörskap.

Silicon Valley,

ungdomens förlovade land, eller?

Jo, när man tittar på det,

inser man att de finaste priserna,
typ TechCrunch Award,

går till personer

som är i tjugo- eller trettioårsåldern.

Titta på vem riskkapitalisterna
ger pengar till.

Bara människor i trettioårsåldern.

Och vi vet ju

att i Silicon Valley
betyder ungdom framgång.

Men inte om man tittar på fakta,

det handlar inte bara om
att starta ett företag.

Bygga upp företag handlar
om produktivitet - försöka, försöka.

Och titta på vilka det är
som faktiskt lyckas skapa

ett framgångsrikt företag.

Nyligen tittade några kollegor
på precis den frågan.

Och det visade sig
att personer i 20- till 30-årsåldern

startar många företag

men de flesta av dem går omkull.

Men i det här diagrammet
på de framgångsrika

ser du att ju äldre du är,
desto troligare når du börsen

eller säljer företaget med vinst.

Sambandet är så starkt
att det för en 50-åring

är dubbelt så troligt att lyckas

som för en 30-åring.

(Applåder)

Så vad är egentligen vår slutsats?

Vi har sett att kreativitet
inte är åldersbundet.

Men produktivitet är det.

Detta säger mig att till slut,

om man bara försöker,

(Skratt)

så kan man lyckas igen och igen.

Så min slutsats är enkel:

Jag lämnar scenen och går till mitt labb.

Tack.

(Applåder)