Alla borde vara feminister

Vi lär flickor att de kan ha ambitioner, men inte för höga ... att bli framgångsrika, men inte för framgångsrika, för då hotar de män, säger författaren Chimamanda Ngozi Adichie. I det här klassiska föredraget, som drog igång en världsomspännande konversation om feminism, ber Adichie oss om att börja drömma om en annorlunda, vackrare värld - där män och kvinnor
är lyckligare och sannare mot sig själva.

Jag vill börja med att berätta om
en av mina bästa vänner,

Okoloma Maduewesi.

Okoloma bodde på min gata

och tog hand om mig som en storebror.

Om jag gillade en kille
brukade jag fråga Okoloma om råd.

Okoloma dog i den kända flygolyckan

i Sosoliso, Nigeria, i december 2005.

För nästan exakt sju år sen.

Okoloma var en person jag kunde
diskutera, skratta och prata allvar med.

Han var också den första person
som kallade mig feminist.

Jag var ungefär fjorton, och vi var
hemma hos honom och diskuterade.

Vi var båda grälsjuka,
med halvsmält kunskap

från böcker vi hade läst.

Jag minns inte
vad diskussionen handlade om

men jag minns att medan
jag argumenterade vidare

såg Okoloma på mig och sa,
"Du är allt en feminist."

Det var ingen komplimang.

(Skratt)

Jag hörde det på hans ton,

samma ton som man skulle använda
för att säga något som,

"Du är en sån som stödjer terrorism."

(Skratt)

Jag visste inte riktigt
vad ordet "feminist" betydde

och jag ville inte Okoloma
skulle veta att jag inte visste.

Så jag sköt det åt sidan
och fortsatte att diskutera.

Och det första jag tänkte göra
när jag kom hem

var att slå upp
ordet "feminist" i ordboken.

Nu spolar vi några år framåt i tiden,

då jag skrev en roman om en man
som bland annat slår sin fru

och som det inte går så bra för.

När jag marknadsförde romanen i Nigeria

sa en journalist,
en trevlig, välmenande man,

att han ville ge mig ett råd.

Alla nigerianer här

känner säkert igen

hur snabba våra landsmän är på
att ge oombedda råd.

Han berättade att folk sa
att min roman var feministisk

och hans råd till mig -

och han skakade sorgset på huvudet
medan han pratade -

var att jag aldrig
skulle kalla mig själv feminist

för feminister är olyckliga kvinnor

som inte lyckats hitta någon man.

(Skratt)

Så jag bestämde mig för
att kalla mig "en lycklig feminist."

Sedan berättade en akademiker,
en nigeriansk kvinna

att feminism inte ingick i vår kultur,

att feminism inte var afrikanskt,

och att jag kallade mig feminist

för att jag hade blivit förstörd
av "västerländska böcker".

Jag tyckte det var roligt,

för mycket av det jag hade läst
var riktigt ofeministiskt.

Jag tror att jag måste ha läst
varje romantisk roman från Mills & Boon

innan jag var sexton.

Och varje gång jag försökte läsa

de böcker som kallades
"feministiska klassiker"

blev jag uttråkad,
och fick kämpa för att avsluta dem.

Men trots allt,

eftersom feminism var oafrikanskt

bestämde jag mig för att kalla mig
"en lycklig afrikansk feminist".

Vid en viss tidpunkt var jag
en lycklig afrikansk feminist

som inte hatar män
och som gillar läppglans

och som har höga klackar
för sin egen skull.

(Skratt)

Mycket av det här gjordes
med glimten i ögat,

men ordet feminism är så laddat
med negativt bagage.

Man hatar män, man hatar bh:ar,

man hatar afrikansk kultur,
den sortens saker.

Här är en historia från min barndom.

När jag gick i grundskolan

sa min lärare i början av terminen
att hon skulle ge klassen ett prov

och den som fick det högsta resultatet
skulle få bli klassens ordningsman.

Det var stort att vara ordningsman.

Om man var ordningsman

fick man skriva ner namnen
på de som bråkade

(Skratt)

vilket ledde till en viss makt.

Men min lärare delade också ut ett spö
som man kunde hålla i handen

när man patrullerade runt
i klassen efter bråkstakar.

Självklart fick man inte använda spöet.

Men det var en spännande tanke
för mig som nioåring.

Jag ville verkligen
vara klassens ordningsman.

Och jag fick det bästa provresultatet.

Då, till min förvåning, sa min lärare
att ordningsmannen måste vara en pojke.

Hon hade glömt att göra det klart innan

för hon antog att det var ... självklart.

(Skratt)

En pojke hade näst bäst provresultat,

och han skulle bli ordningsman.

Det som var ännu mer intressant

var att pojken var en god och vänlig själ

som inte hade något intresse av
att patrullera runt i klassen med ett spö

medan jag lätt hade kunnat göra det.

Men jag var tjej och han var kille

så han blev klassens ordningsman.

Och jag har aldrig glömt den händelsen.

Jag gör ofta misstaget att tänka

att något som är uppenbart för mig
är lika uppenbart för alla.

Ta till exempel min vän Louis,

till exempel.

Louis är en smart, progressiv man,

och vi brukade prata och han sa,

"Jag förstår inte vad du menar med

att saker är annorlunda
eller svårare för kvinnor.

Kanske förr i tiden, men inte nu."

Och jag förstod inte hur Louis
inte kunde se det som var så självklart.

Så en kväll, i Lagos,
gick jag och Louis ut med några vänner.

För er här som inte känner till Lagos

så finns det en underbar sedvänja där,

att det kryllar av energiska män
som väntar utanför ställen

och som under dramatiska former
"hjälper" en att parkera bilen.

Jag blev imponerad
av skådespelarförmågan

hos mannen som hittade
en parkeringsplats åt oss den kvällen.

När vi for iväg bestämde jag mig för
att ge honom dricks.

Jag öppnade handväskan,

stoppade handen i väskan,

tog fram pengarna
som jag tjänat på mitt arbete

och gav dem till mannen.

Och den mycket tacksamma och glada mannen

tog mina pengar,

tittade mot Louis

och sa "Tack, herrn!"

(Skratt)

Louis tittade överraskat på mig

och frågade "Varför tackar han mig?
Jag gav honom inga pengar."

Sen såg jag på Louis ansikte
att han förstod.

Mannen trodde att de pengar
jag eventuellt hade

från början kom från Louis.

Eftersom Louis är en man.

Män och kvinnor är olika.

Vi har olika hormoner,
vi har olika könsorgan,

och vi har olika
biologiska förutsättningar.

Kvinnor kan få barn, men inte män.

Inte än iallafall.

(Skratt)

Män har testosteron och är generellt
fysiskt starkare än kvinnor.

Det finns något fler kvinnor i världen,

ungefär 52 procent
av världens befolkning är kvinnor.

Men de flesta maktpositioner
innehas av män.

Den nyligen bortgångna
kenyanska nobelpristagaren

Wangari Maathai

sa det på ett enkelt och bra sätt:

"Ju högre upp,
desto färre kvinnor finns det."

Under USA-valet nyligen hörde vi mycket
om Lilly Ledbetter-lagen

och om vi går bortom
den trevliga alliterationen i lagens namn

så handlade den om en man och en kvinna

som hade samma arbetsuppgifter,
var lika kvalificerade

och mannen fick bättre betalt
eftersom han var man.

Så männen styr bokstavligt talat världen,

och det var rimligt för tusen år sen

eftersom människor då levde i en värld

där fysisk styrka

var det viktigaste för att överleva.

Den fysiskt starkare personen
var ofta den som ledde,

och män är generellt sett starkare.

Självklart finns det många undantag.

(Skratt)

Men idag lever vi i en helt annan värld.

Det är inte den starkaste personen
som har störst chans att bli ledare;

det är den mest kreativa personen,
den mer intelligenta personen,

den mer innovativa personen,

och det finns inga hormoner
som styr de egenskaperna.

En man har samma chanser
som en kvinna att vara intelligent,

kreativ eller innovativ.

Vi har utvecklats,

men jag tycker inte det verkar
som om vår syn på könen har utvecklats.

För några veckor sen gick jag in
på ett av de bästa hotellen i Nigeria.

Jag tänkte först nämna hotellets namn
men ångrade mig sen.

Och en vakt vid ingången stoppade mig
och ställde irriterande frågor,

för man antar automatiskt

att en nigeriansk kvinna som går in
ensam på ett hotell är prostituerad.

Och förresten,

varför fokuserar hotellen på
den påstådda tillgången av prostituerade

snarare än efterfrågan på dem?

I Lagos kan jag inte gå ensam
till många kända barer och klubbar.

De släpper helt enkelt
inte in en ensam kvinna,

hon måste ha en man i sällskap.

Varje gång jag går in
på en nigeriansk restaurang med en man

hälsar servitören på mannen
och ignorerar mig.

Servitörerna har formats -

(Skratt)

Här var det vissa kvinnor
som kände "Ja! Jag visste det!"

Servitörerna har formats av ett samhälle

som har lärt dem att män
är viktigare än kvinnor.

Och jag vet att servitörer
inte menar något illa.

Men det är en sak
att veta det intellektuellt,

en annan att uppleva det känslomässigt.

Varje gång de ignorerar mig
känner jag mig osynlig.

Jag blir upprörd.

Jag vill säga till dem
att jag är lika mänsklig som mannen,

att jag är lika mycket värd
ett erkännande.

Det här är småsaker,

men ibland är det småsaker som gör ondast.

För ett tag sen skrev jag en artikel

om vad det betyder
att vara ung kvinna i Lagos

och tryckarna sa till mig,

"Den är så ilsken."

Självklart var den ilsken!

(Skratt)

Jag är ilsken.

Könsroller, som de fungerar idag,
är en djup orättvisa.

Vi borde alla vara ilskna.

Ilska har under lång tid
fört med sig positiva förändringar;

men förutom att vara ilsken
är jag också hoppfull.

För jag har en djup tro
på människors förmåga

att omskapa och utveckla
sig själva till det bättre.

Könsroller är viktiga överallt i världen,

men jag vill fokusera på Nigeria

och på Afrika generellt,

för det är det jag känner till,
och där har jag mitt hjärta.

Och idag skulle jag vilja be er

att vi börjar drömma om
en plan för en annan värld,

en mer rättvis värld,

en värld där män och kvinnor
är lyckligare och sannare mot sig själva.

Och så här kan vi börja:

Vi måste uppfostra
våra döttrar annorlunda.

Vi måste också uppfostra
våra söner annorlunda.

Vi gör våra söner en stor otjänst
i vår nuvarande uppfostran;

vi kväver deras mänsklighet.

Vi definierar maskulinitet
på ett mycket snävt sätt.

Maskulinitet blir en hård liten bur

och vi stoppar in pojkar i den.

Vi lär pojkar att vara rädda för rädsla.

Vi lär pojkar att vara rädda
för svaghet, för sårbarhet.

Vi lär dem att maskera sina sanna jag,

för de behöver vara,
som nigerianer säger "hard man!"

I högstadiet, om en tonårig pojke
och flicka skulle gå ut,

båda med lika mycket pengar,

så skulle pojken alltid förväntas betala,

för att bevisa sin maskulinitet.

Och ändå undrar vi varför pojkar
oftare stjäl från sina föräldrar.

Tänk om pojkar och flickor
uppfostrades till

att inte koppla maskulinitet till pengar?

Tänk om attityden inte var
att "pojken måste betala"

utan snarare att
"den som har mer borde betala".

På grund av den historiska fördelen

kommer förstås män ofta att ha mer,

men om vi börjar uppfostra barn annorlunda

så kommer pojkar om femtio eller hundra år

inte längre att känna pressen
att behöva bevisa sin maskulinitet.

Men det värsta vi gör mot män

genom att få dem att känna
att de måste vara hårda,

är att de får känsliga egon.

Ju mer "hard man" mannen känner
att han måste vara,

ju svagare blir hans ego.

Sen gör vi flickor en ännu större otjänst,

för vi lär dem att ta hänsyn
till mäns svaga egon.

Vi lär flickor att förminska sig själva,
att göra sig själva mindre,

vi säger till flickor,

"Du kan ha ambitioner,
men inte för höga."

(Skratt)

"Du ska försöka bli framgångsrik,
men inte för framgångsrik,

annars kan du hota mannen."

Om du är försörjaren
i en relation med en man,

måste du låtsas att du inte är det,

speciellt bland folk,

annars kan du försvaga hans manlighet.

Men tänk om vi ifrågasätter
den premissen?

Varför skulle en kvinnas framgång
vara ett hot för en man?

Tänk om vi bestämmer
att vi gör oss av med det ordet,

och jag tror inte det finns
något engelskt ord

som jag ogillar så mycket
som "avmaskulinisering".

En nigeriansk bekant frågade mig en gång

om jag var orolig att män
skulle bli skrämda av mig.

Jag var inte orolig för det.

Det hade inte slagit mig
att jag behövde vara orolig,

för en man som blir skrämd av mig

är precis den slags man
som jag inte är intresserad av.

(Skratt)

(Applåder)

Men det här chockade mig verkligen.

Eftersom jag är kvinna
förväntas jag att vilja gifta mig;

jag förväntas att alltid ha giftermål
i åtanke när jag gör mina livsval.

Ett giftermål kan vara en bra sak;

det kan vara en källa till lycka
och kärlek och ömsesidigt stöd.

Men varför lär vi flickor
att vilja gifta sig

när vi inte lär pojkar samma sak?

Jag känner en kvinna
som ville sälja sitt hus

för att hon inte ville skrämma en man
som kanske ville gifta sig med henne.

Jag känner en ogift kvinna i Nigeria
som har på sig en vigselring

när hon åker på konferenser

för enligt henne

vill hon att de andra deltagarna
på konferensen ska "ge henne respekt".

Jag känner unga kvinnor
som är under en sådan press att gifta sig

från familj, från vänner
och till och med från arbetet,

att de pressas till fruktansvärda val.

Samhället lär en ogift kvinna
i en viss ålder

att se det som ett djupt
personligt misslyckande.

Och en man i en viss ålder som är ogift

tror vi bara inte har bestämt sig än.

(Skratt)

Det är lätt för oss att säga,

"Åh, men kvinnor
kan bara säga nej till det här."

Men verkligheten är svårare
och mer komplex.

Vi är alla sociala varelser.

Vi internaliserar värderingar
från vår socialisering.

Till och med orden vi använder

när vi pratar om äktenskap
och relationer illustrerar detta.

Ord som handlar om äktenskap
handlar ofta om ägande

snarare än partnerskap.

Vi använder ordet "respekt"

som något en kvinna visar en man

men inte ofta som något
en man visar en kvinna.

Både män och kvinnor i Nigeria säger -

det här är ett uttryck
som jag tycker är lustigt -

"Jag gjorde det för husfriden."

När män säger det

handlar det ofta om något
som de inte skulle ha gjort ändå.

(Skratt)

Ibland säger de det till sina vänner,

det är något de säger till sina vänner
i en godmodigt irriterad ton,

något som visar hur manliga de är,

hur behövda, hur älskade,

"Min fru har sagt att jag
inte får gå ut varje kväll,

så för husfridens skull
gör jag det bara på helgerna."

(Skratt)

När en kvinna säger
"Jag gjorde det för husfridens skull,"

pratar hon vanligtvis om
att ge upp ett jobb,

en dröm,

en karriär.

Vi lär kvinnor att i relationer

är det kvinnor som ska kompromissa.

Vi uppfostrar flickor
att se varandra som motståndare -

inte om jobb eller prestationer,
vilket jag tror skulle kunna vara bra,

utan om mäns uppmärksamhet.

Vi lär flickor att de inte
kan vara sexuella varelser

på samma sätt som pojkar.

Om vi har söner vill vi gärna
känna till vår sons flickvänner.

Men våra döttrars pojkvänner?

Gud förbjude.

(Skratt)

Men när tiden är mogen

vill vi att de flickorna tar hem
en perfekt man att gifta sig med.

Vi övervakar flickor,
vi berömmer dem för att de är oskulder,

men vi berömmer inte pojkar
för samma sak,

och det har alltid fått mig att undra
exakt hur det ska fungera för ...

(Skratt)

(Applåder)

Jag menar, att bli av med oskulden
är ofta en process som inkluderar ...

Nyligen blev en ung kvinna gängvåldtagen
på ett universitet i Nigeria,

jag tror att en del känner till det.

Och reaktionen hos många unga nigerianer,
både manliga och kvinnliga,

var något i stil med:

"Ja, våldtäkt är fel.

Men vad gör en tjej i ett rum
tillsammans med fyra killar?"

Om vi kan bortse från
uttalandets iskalla omänsklighet,

så har nigerianer uppfostrats
att tänka på kvinnor

som i grunden skyldiga,

och de har uppfostrats till
att förvänta sig så lite av män

att tanken på män som vilda varelser
utan självkontroll

på något sätt är acceptabel.

Vi lär flickor att skämmas.

"Håll ihop benen." "Skyl dig."

Vi får dem att känna
att genom att födas som flickor

är de redan skyldiga på något sätt.

Och flickor växer upp till kvinnor

som inte ser att de har begär.

De växer upp som kvinnor
som tystar sig själva.

De växer upp till kvinnor
som inte kan säga vad de faktiskt tänker,

och de växer upp -

och detta är det värsta
vi gör mot flickor -

de växer upp till kvinnor

som har gjort det till en konstform
att förställa sig.

(Applåder)

Jag känner en kvinna
som hatar hushållsarbete,

hon bara hatar det,

men hon låtsas att hon gillar det,

för hon har blivit lärd
att för att hon ska bli "giftasmaterial"

måste hon vara - för att använda
det nigerianska ordet -

väldigt "huslig".

Sen gifte hon sig,

och efter ett tag
började hennes mans familj

klaga på att hon hade förändrats.

(Skratt)

Men hon hade inte förändrats,

hon hade bara blivit trött på att låtsas.

Problemet med könsroller

är att det dikterar hur vi ska vara

istället för att erkänna de vi är.

Tänk hur mycket lyckligare vi skulle vara,

hur mycket friare att vara oss själva,

om vi inte behövde leva upp till
förväntningarna på vårt kön.

Pojkar och flickor
är onekligen biologiskt olika,

men socialiseringen
överdriver skillnaderna

och sen blir det
en självuppfyllande process.

Ta matlagning som exempel.

Idag är kvinnor mer benägna
att utföra hushållsarbete än män,

som matlagning och städning.

Varför är det så?

Är det för att kvinnor
föds med en matlagningsgen?

(Skratt)

Eller för att de genom åren
har socialiserats till

att se matlagning som sin uppgift?

Jag tänkte faktiskt först säga att kvinnor
kanske föddes med matlagningsgenen,

när det slog mig att majoriteten
av världens kända kockar,

som vi kallar "mästerkockar",

är män.

Jag brukar se upp till min mormor,

som var en fantastisk kvinna,

och undra över vad hon hade kunnat bli

om hon hade haft samma möjligheter
som män när hon växte upp.

Idag finns det många fler
möjligheter för kvinnor

än det fanns på min mormors tid

på grund av ändringar
i policyer och lagar,

som har varit mycket viktiga.

Men det som spelar ännu större roll
är våra attityder, vår inställning,

vad vi tror på och vad vi värderar
kring könsroller.

Inom barnuppfostran,

tänk om vi skulle fokusera
på förmåga istället för kön?

Tänk om vi fokuserade på intresse
istället för kön?

Jag känner till en familj
med en son och en dotter

som båda är stjärnor i skolan,

som är underbara, härliga barn.

När pojken är hungrig
säger föräldrarna till flickan,

"Gå och laga indomie-nudlar
till din bror."

(Skratt)

Dottern gillar egentligen inte
att laga indomie-nudlar,

men hon är en flicka, så hon måste.

Men tänk om föräldrarna

från början

skulle ha lärt både pojken
och flickan att laga indomie?

Matlagning är förresten
en väldigt bra färdighet för pojkar

Jag har aldrig tyckt att det var vettigt
att överlåta en så viktig sak,

förmågan att ge näring åt sig själv ...

(Skratt)

åt andra.

(Applåder)

Jag känner en kvinna

som har en likadan examen
och samma slags jobb som sin man.

När de kommer hem från jobbet
gör hon det mesta av hushållsarbetet

vilket jag tror händer
i många äktenskap.

Men vad som slog mig med dem

var att när hennes man
bytte blöja på barnet

tackade hon honom alltid.

Tänk om hon skulle se det
som helt normalt och naturligt

att han skulle ta hand om sitt barn?

(Skratt)

Jag försöker att glömma
många av de lektioner om könsroller

som jag internaliserade när jag växte upp.

Men jag känner mig ibland känslig
inför könsspecifika förväntningar.

Första gången jag skulle hålla i
en skrivkurs på magisternivå

var jag orolig.

Jag var inte orolig
över innehållet jag skulle lära ut

för jag var väl förberedd,

och jag skulle lära ut
vad jag tycker om att lära ut.

Istället var jag orolig över
vad jag skulle ha på mig.

Jag ville bli tagen på allvar.

Jag visste att som kvinna

skulle jag automatiskt
behöva bevisa mitt värde,

och jag var orolig
att om jag såg för feminin ut

skulle jag inte bli tagen på allvar.

Jag ville verkligen ha på mig
mitt blanka läppglans och min tjejiga kjol

men jag lät bli.

Istället hade jag en väldigt seriös,

väldigt manlig och väldigt ful kostym.

(Skratt)

För den sorgliga sanningen är
att när det kommer till utseende

är män standarden, normen.

Om en man gör sig klar
inför ett affärsmöte

oroar han sig inte
för att se för maskulin ut

och därmed bli tagen för given.

Om en kvinna ska göra sig klar
inför ett affärsmöte

behöver hon oroa sig över
att se för feminin ut,

vad det signalerar, och ifall
hon kommer att tas på allvar.

Jag önskar att jag inte hade burit
den fula kostymen den dagen.

Jag har faktiskt slängt ut den
från garderoben, förresten.

Om jag hade haft
det självförtroende jag har idag

skulle mina studenter
fått ut mer av min undervisning,

för jag hade varit mer avslappnad

och kunnat vara mig själv.

Jag har valt att inte längre
be om ursäkt för att jag är kvinna

och för min femininitet.

(Applåder)

Och jag vill bli respekterad som kvinna

för att jag förtjänar det.

Det är inte lätt att prata om könsroller.

För både män och kvinnor

leder det till nästan omedelbart motstånd

att ta upp frågan.

Jag kan tänka mig
att några personer här inne tänker

"Kvinnor får skylla sig själva."

Några av männen här kanske tänker

"OK, det här är intressant,

men jag tänker inte så."

Och det är en del av problemet.

Att många män
inte aktivt tänker på könsroller

eller noterar könsroller

är ett av problemen.

Att många män, som min vän Louis,

säger att allt är bra nu.

Och att många män inte förändrar något.

Om du är en man som går in
på en restaurang med en kvinna

och servitören bara hälsar på dig,

slår det dig att du ska fråga servitören

"Varför hälsar du inte på henne?"

För att könsroller kan vara ...

(Skratt)

Det hör hemma i den längre version
av det här föredraget.

Eftersom könsroller kan vara
ett jobbigt ämne att diskutera

finns det enkla sätt att avsluta,
att stoppa konversationen.

Vissa människor kommer ta upp
evolutionär biologi och apor,

om hur kvinnliga apor
bugade inför manliga apor

och liknande.

Men vi är inte apor.

(Skratt)

(Applåder)

Apor lever i träd
och äter daggmask till frukost,

och det gör inte vi.

Vissa kommer att säga,
"Fattiga män har det också svårt."

Och det är sant.

Men det är inte vad ...

(Skratt)

Men det är inte det detta handlar om.

Könsroller och klass
är olika former av förtryck.

Jag har lärt mig ganska mycket
om förtryckande system

och hur de kan vara blinda för varandra

genom att prata med svarta män.

Jag pratade en gång
med en svart man om könsroller

och han sa till mig,

"Varför måste du säga
'min upplevelse som kvinna'?

Varför kan det inte vara

'din upplevelse som människa'?"

Det här var samma man

som ofta brukade prata om
sin upplevelse som svart man.

Könsroller är viktiga.

Män och kvinnor
upplever världen på olika sätt.

Könsroller färgar sättet
som vi uppfattar världen på.

Men vi kan ändra på det.

Vissa kommer säga,

"Men kvinnor har den sanna makten,

underliggande makt."

Och för er icke-nigerianer
är underliggande makt ett uttryck

som jag antar betyder
ungefär att en kvinna

som använder sin sexualitet
för att få tjänster från män.

Men underliggande makt
är inte alls makt.

Underliggande makt betyder att en kvinna

helt enkelt har ett bra sätt
att då och då ...

dra nytta av någon annans makt.

Man kan undra vad som händer
när denna någon är på dåligt humör,

eller sjuk,

eller impotent.

(Skratt)

Vissa säger att det ingår i vår kultur
att kvinnor är underordnade män.

Men kulturen ändras ständigt.

Jag har vackra tvillingsysterdöttrar
som är femton och bor i Lagos.

Om de hade fötts för hundra år sen
hade de blivit bortförda och dödade.

För det var vår kultur,
det var vår kultur att döda tvillingar.

Så vad ska kultur vara bra för?

Jag menar, det kan vara vackert,

vi har danser ...

men kultur handlar också om
att bevara och hålla samman ett folk.

I min familj

är jag det barn som är mest intresserad
av historien om vilka vi är,

av våra traditioner,

av kunskapen om våra förfäders marker.

Mina bröder är inte
lika intresserade som jag.

Men jag får inte delta,

jag får inte få på umunna-möten,

jag får inget inflytande.

För jag är kvinna.

Kulturen skapar inte människor,

människor skapar kultur.

Så om det är sant ...

(Applåder)

Så om det faktiskt är sant

att kvinnor inte får vara
fullvärdiga människor

då måste vi göra det till vår kultur.

Jag tänker ofta på min käre vän,
Okoloma Maduwesi.

Må han och de andra
som dog i Sosoliso-kraschen

fortsätta att vila i frid.

Vi som älskade honom
kommer alltid att minnas honom.

Och han hade rätt den där dagen

för många år sen
när han kallade mig feminist.

Jag är feminist.

Och när jag slog upp ordet
i ett lexikon den dagen

stod det så här:

"Feminist: en person
som tror på social, politisk

och ekonomisk jämställdhet mellan könen."

Min mormorsmor var, enligt de historier
jag fått höra, feminist.

Hon flydde från den man
hon inte ville gifta sig med

och gifte sig till slut
med mannen hon själv hade valt.

Hon vägrade, hon protesterade,
hon höjde rösten

när hon kände att hon nekades
sin rätt att delta, att äga mark.

Min mormorsmor kände inte till
ordet "feminist"

men det betyder inte att hon inte var en.

Fler av oss borde återta det ordet.

Min egen definition av feminist är:

"En feminist är en man eller kvinna

som säger ...

(Skratt)

(Applåder)

En feminist är en man
eller kvinna som säger

"Ja, det finns ett problem
med könsroller idag,

och vi måste lösa det.

Vi måste skärpa oss."

Den bästa feminist jag vet

är min bror Kene.

Han är också en snäll,
snygg, underbar man,

och han är väldigt maskulin.

Tack.

(Applåder)