Hur de värsta ögonblicken i våra liv formar oss till de vi är

Författaren Andrew Solomon har ägnat sin karriär år att berätta historier om andras svårigheter. Nu vänder han sig inåt, tar med oss till sin barndoms kamp, medan han också spinner berättelser om de modiga människor han mött sedan dess. I ett rörande, känsligt och tidvis rent av roligt talk, ger Solomon en start uppmaning till att agera för att skapa mening från våra största motgångar.

När jag har studerat motgång,

har jag genom åren slagits av

hur vissa människor

som möts av stora utmaningar

verkar få styrka från dem,

och jag har hört den populära tanken

att det har att göra med att finna mening.

Och länge

trodde jag att meningen
fanns därute någonstans,

någon sorts stor sanning
som väntade på att bli funnen.

Men eftersom tiden gått
har jag börjat känna

att sanningen är irrelevant.

Vi säger finna mening,

men vi borde hellre kalla det
att skapa mening.

Min senaste bok handlade om hur familjer

klarar av att hantera
olika sorters krävande

eller ovanliga avkommor,

och en av de mödrar jag intevjuade,

som hade två barn
med flera svåra handikapp,

sade till mig, "Folk ger oss alltid

små talesätt som,

'Gud ger dig inte mer än du klarar av',

men barn som våra

är inte förutbestämda som en gåva.

De är en gåva eftersom det är
vad vi har valt."

Vi gör sådana val hela livet.

När jag gick i andra klass

hade Bobby Finkel ett födelsedagskalas

och bjöd in alla i klassen utom mig.

Min mor antog att det skett
någon sorts misstag,

och hon ringde till fru Finkel,

som sade att Bobby inte tyckte om mig

och inte ville ha mig på sitt kalas.

Och den dagen tog min mor
med mig till djurparken

och vi åt glass med kolasås.

När jag gick i sjunde klass,

gav en av barnen på min skolbuss

mig smeknamnet "Percy"

som ett uttryck för mitt uppträdande,

och ibland skanderade han och hans gäng

denna provokation

hela bussresan,

45 minuter dit, 45 minuter tillbaks,

"Percy! Percy! Percy! Percy!"

När jag gick i åttonde klass,

berättade vår NO-lärare för oss

att alla manliga homosexuella

utvecklar oförmåga
att kontrollera avföringen

på grund av det trauma
slutmuskeln utsätts för.

Och jag tog studenten

utan att någonsin gå till matsalen,

där jag skulle ha suttit med tjejerna

och bli utskrattad för det,

eller suttit med pojkarna

och bli utskrattad för att vara en pojke

som borde sitta med tjejerna.

Jag överlevde den barndomen
genom en blandning

av undvikande och uthållighet.

Vad jag inte visste då,

och vet nu,

är att undvikande och uthållighet

kan vara en ingång till att skapa mening.

Efter att man skapat mening,

behöver man införliva den meningen

med sin nya identitet.

Man behöver ta sina trauman
och göra dem till en del

av den man blivit,

och man behöver omforma
sina värsta upplevelser

till en berättelse om seger,

ett bevis för ett bättre jag

som svar på det som gjort ont.

En av de andra mödrarna jag intervjuade

när jag arbetade på min bok

hade blivit våldtagen som tonåring,

och fick ett barn

som resultat av den våldtäkten,

vilket hade kastat omkull
hennes planer på en karriär

och skadat alla hennes
känslomässiga relationer.

Men när jag träffade henne, var hon 50,

och jag sade till henne,

"Tänker du ofta på
den man som våldtog dig?"

Och hon sade, "Jag brukade tänka på honom

med ilska, men nu bara med medömkan."

Och jag tänkte att hon menade medömkan

eftersom han var så underutvecklad
att han kunde göra något så hemskt.

Och jag sade, "Medömkan?"

Och hon sade,

"Ja, eftersom han har en vacker dotter

och två vackra barnbarn

och han vet inte om det, men jag vet.

Så det visade sig
att jag är den som hade tur."

Vissa av våra kamper
är sådana vi är födda till:

vårt kön, vår sexualitet,
vår ras, vårt handikapp.

Och vissa är saker som drabbar oss:

att bli en politisk fånge,
ett offer för våldtäkt,

en överlevare efter Katrina.

Identitet innebär att vi går in
i ett sammanhang

för att få styrka från detta sammanhang,

och att ge styrka där också.

Det innebär att byta ut "och" mot "men" -

inte "Jag är här men jag har cancer,"

utan snarare,

"Jag har cancer och jag är här."

När vi skäms,

kan vi inte berätta våra historier,

och historier är grunden till identitet.

Skapa mening, bygg identitet,

skapa mening, och bygg identitet.

Det blev mitt mantra.

Att skapa mening handlar om
att förändra sig själv.

Att bygga identitet handlar om
att förändra världen.

Alla vi som har
stigmatiserade identiteter

ställs inför denna fråga dagligen:

hur mycket ska vi foga oss efter samhället

genom att begränsa oss själva,

och hur mycket ska vi överskrida gränser

för vad som utgör ett meningsfullt liv?

Att skapa mening och bygga identitet

gör inte det som är fel rätt.

Det gör bara det felaktiga värdefullt.

I januari i år,

åkte jag till Myanmar
för att intervjua politiska fångar,

och jag blev förvånad
då jag fann dem mindre bittra

än vad jag förväntat mig.

De flesta av dem hade medvetet begått

de förseelser som satt dem i fängelse,

och de steg in med högburna huvuden,

och de steg ut med högt hållna huvuden

även många år senare.

Dr. Ma Thida, en ledande aktivist
för mänskliga rättigheter

som nästan dött i fängelse

och hade tillbringat
många år i isoleringscell,

berättade för mig att hon var tacksam
mot sina fångvaktare

för den tid hon hade att tänka,

för den vishet hon vunnit,

för möjligheten att förfina
sin meditationsförmåga.

Hon hade sökt mening

och gjorde sin kamp
till en central identitet.

Men om de människor jag mötte

var mindre bittra än jag förväntade mig

över att sitta i fängelse,

så var de också mindre hänförda
än jag förväntade mig

över det reformarbete som pågår

i deras land.

Ma Thida sade,

"Vi burmeser är kända

för hur väl vi beter oss under press,

men vi har också missnöje under glansen,"

sade hon, "och det faktum
att det har skett

förskjutningar och förändringar

raderar inte ut de fortgående problemen

i vårt samhälle

som vi har lärt oss se så tydligt

när vi satt i fängelse."

Och som jag förstod henne sade hon

att eftergifterna
bara ger lite mänsklighet,

där fullvärdig mänsklighet är berättigad.

Smulorna är inte detsamma

som en plats vid bordet,

vilket betyder att du kan skapa mening

och bygga identitet och fortfarande
vara fullständigt ursinnig.

Jag har aldrig blivit våldtagen,

och jag har aldrig varit
i något som ens liknar

ett burmesiskt fängelse,

men som en homosexuell amerikan,

har jag upplevt fördomar
och till och med hat,

och jag har skapat mening
och jag har byggt identitet,

vilket är något jag lärt mig av människor

som har upplevt mycket värre umbäranden

än vad jag någonsin gjort.

I min egen ungdomstid,

ansträngde jag mig till det yttersta
för att försöka vara heterosexuell.

Jag anmälde mig till något som kallades

sexuell surrogatterapi, där människor

som jag uppmuntrades att kalla läkare

förskrev vad jag uppmuntrades
att kalla övningar

med kvinnor som jag uppmuntrades
att kalla surrogat,

som inte direkt var prostituerade

men som inte direkt
var någonting annat heller.

(Skratt)

Min speciella favorit

var en blond kvinna från den djupa södern

som så småningom erkände för mig

att hon egentligen var en nekrofil

och att hon tagit detta jobb
efter att hon hamnat i knipa

nere vid bårhuset.

(Skratt)

Dessa erfarenheter
lät mig till slut uppleva

några lyckliga fysiska relationer

med kvinnor, vilket jag är tacksam för,

men jag låg i krig med mig själv,

och jag grävde djupa sår
i mitt eget psyke.

Vi söker inte de smärtsamma upplevelserna

som formar våra identiteter,

men vi söker våra identiteter

i kölvattnet efter smärtsamma upplevelser.

Vi står inte ut med meningslöst lidande,

men vi kan tåla svår smärta

om vi tror att den har ett syfte.

Lätthet gör mindre avtryck på oss

än kamp.

Vi kunde vara oss själva
utan våra glädjeämnen,

men inte utan de motgångar

som driver vårt sökande efter mening.

"Därför ser jag glädje i bräcklighet,"

skrev Paulus i det andra korintierbrevet,

"för när jag är svag, då är jag stark."

År 1988 åkte jag till Moskva

för att intervjua
ryska underjordiska konstnärer,

och jag förväntade mig
att deras arbete skulle vara

oliktänkande och politiskt.

Men det radikala
i deras arbete låg faktiskt i

att återinföra mänsklighet i ett samhälle

som förintade själva mänskligheten,

som, på vissa sätt, det ryska samhället

nu gör återigen.

En av konstnärerna sade till mig,

"Vi utbildade oss inte till konstnärer

utan till änglar."

År 1991 reste jag tillbaka
för att träffa konstnärerna

jag skrivit om,

jag var med dem under den kupp

som blev slutet för Sovjetunionen,

och de var bland huvudorganisatörerna

av motståndet mot den kuppen.

och på kuppens tredje dag,

föreslog en av dem en promenad
upp till Smolenskaya.

Och vi gick dit,

och vi arrangerade oss
framför en av barrikaderna,

och lite senare,

rullade en kolonn med stridsvagnar fram,

och soldaten

på den främsta stridsvagnen sa,

"Vi har villkorslösa order

att förstöra den här barrikaden.

Om ni flyttar er ur vägen,

så behöver vi inte skada er,

men om ni inte flyttar er
har vi inget val

utan måste köra över er."

Och konstnärerna jag stod med sade,

"Ge oss bara en minut.

Ge oss bara en minut
att berätta för dig varför vi är här."

Och soldaten lade armarna i kors,

och konstnären började tala om
jeffersonska tankar kring demokrati

som vi som lever

i en jeffersonsk demokrati

skulle ha svårt att uttrycka.

Och de fortsatte och fortsatte,

och soldaten tittade på,

och sedan satt han där i en hel minut

efter att de slutat

och tittade på oss, nedsmutsade i regnet,

och sade, "Vad du har sagt är sant,

och vi måste vika oss för folkets vilja.

Om ni frigör tillräckligt med plats
för oss att vända,

åker vi tillbaka dit vi kom ifrån."

Och det är vad de gjorde.

Ibland kan skapandet av mening

ge oss det ordförråd vi behöver

för att slåss för vår slutgiltiga frihet.

Ryssland fick mig att ta in
den konstruktiva tanken

att förtryck odlar kraften
att göra motstånd,

och gradvis förstod jag
att det var identitetens grund.

Det var identiteten som räddade mig

från sorgsenhet.

Rörelsen för homosexuellas rättigheter
förutsätter en värld

i vilken mina avvikelser är en seger.

Identitetspolitik verkar alltid

på två fronter:

att ge stolthet till folk
som har ett givet tillstånd

eller egenskap,

och att få omgivningen

att behandla dessa människor
mer milt och vänligt.

De är två helt skilda projekt,

men framsteg i varje sfär

påverkar den andra.

Identitetspolitik kan vara narcissistisk.

Människor lovprisar en skillnad
bara för att det är deras.

Människor krymper världen
och lever i separata grupper

utan empati för varandra.

Men med sann förståelse

och med klok tillämpning,

borde identitetspolitik vidga

vår idé om vad det innebär
att vara människa.

Identitet i sig själv

borde inte vara en självgod etikett

eller en guldmedalj

utan en revolution.

Jag skulle ha haft ett lättare liv
om jag varit heterosexuell,

men jag skulle inte ha varit mig själv,

och nu tycker jag bättre om
att vara mig själv

än idén om att vara någon annan,

någon som, ärligt talat,

jag varken har valet att vara

eller förmågan
att fullt ut föreställa mig.

Men om man utrotar drakarna,

utrotar man också hjältarna,

och vi fäster oss vid

det hjältemodiga i våra liv.

Jag har ibland undrat

om jag hade kunnat sluta hata
de sidorna av mig själv

utan gayrörelsens färgglada festligheter,

vilket detta tal är en manifestation av.

(Skratt)

Jag brukade tänka att jag skulle veta

att jag var mogen

när jag kunde vara homosexuell
utan att betona det,

men självhatet från den tiden
lämnade ett tomrum,

och festligheter behövs för att fylla det
och låta det flöda över,

och även om jag betalar
min privata skuld av melankoli,

så finns där fortfarande
en omgivning av homofobi

som det kommer att ta
årtionden att bemöta.

En dag kommer att vara homosexuell
att vara ett enkelt faktum,

fritt från festliga hattar och skuld,

men inte än.

En vän till mig, som tyckte att gay pride

höll på att gå alldeles för långt,

föreslog att vi skulle organisera

en ödmjukhetsvecka för homosexuella.

(Skratt) (Applåder)

Det är en god idé

men dess tid har ännu inte kommit.

(Skratt)

Och neutralitet, vilket verkar ligga

halvvägs mellan förtvivlan och firande,

är faktiskt slutmålet.

I 29 av USAs stater,

kan jag lagligen bli avskedad
eller förvägras bostad

för att jag är homosexuell.

I Ryssland, har anti-propaganda-lagen

lett till att människor
blir nedslagna på gatorna.

Tjugosju afrikanska länder

har infört lagar mot sodomi,

och i Nigeria kan homosexuella lagligen

stenas till döds,

och lynchningar har blivit vanliga.

Nyligen, i Saudiarabien, blev två män

som hade upptäckts
under köttsliga handlingar,

dömda till 7 000 piskrapp var,

och de är nu permanent handikappade

som resultat.

Så vem kan skapa mening

och bygga identitet?

Homosexuellas rättigheter är inte
i första hand rätten att gifta sig,

och för de miljoner som lever
på icke-accepterande platser

utan tillgångar,

förblir värdigheten svårfångad.

Jag har tur som har skapat mening

och byggt identitet,

men det är fortfarande
ett sällsynt privilegium,

och de homosexuella förtjänar mer

än smulor av rättvisa.

Och ändå ger varje steg framåt

sådan sötma.

År 2007, sex år efter att vi träffats,

bestämde min partner och jag

att vi skulle gifta oss.

Att träffa John hade varit en upptäckt

av stor lycka

och också försvinnandet av stor olycka,

och ibland var jag så upptagen

av försvinnandet av all smärta

att jag glömde bort glädjen,
vilken i början var

den minst anmärkningsvärda delen för mig.

Att gifta oss var ett sätt
att förklara vår kärlek

mer som en närvaro än en frånvaro.

Giftermål ledde oss snart till barn,

och det betydde ny mening

och nya identiteter, vår och deras.

Jag vill att mina barn ska vara lyckliga,

och jag älskar dem
mest smärtsamt när de är ledsna.

Som homosexuell far kan jag lära dem

att erkänna det som är fel i deras liv,

men jag tror att om jag lyckas

skydda dem från motgång,

har jag misslyckats som förälder.

En lärd buddhist jag känner
förklarade en gång för mig

att västerlänningar felaktigt tror

att nirvana är vad som kommer

när alla ens sorger ligger bakom en

och att man bara har salighet
att se fram emot.

Men han sa

att det skulle inte vara nirvana,

eftersom ens salighet i nuet

alltid skulle överskuggas
av glädjen från det förflutna.

Nirvana, sa han, är vad man når

när man bara har salighet att se fram emot

och finner att i det är i det
som såg ut som sorger

ens lycka gror.

Och jag undrar ibland

om jag kunde ha funnit
sådan tillfredsställelse

i äktenskap och barn

om de varit mer lättillgängliga,

om jag hade varit heterosexuell
i min ungdom eller var ung nu,

i båda fallen

hade det kanske varit lättare.

Kanske hade jag kunnat det.

Kanske alla de komplexa föreställningar

jag gjort mig kunde ha tillämpats
på andra områden.

Men om sökandet efter mening

betyder mer än att finna mening,

är inte frågan

om jag skulle ha varit lyckligare

för att jag mobbats,

utan om att ge mening

till de upplevelserna

har gjort mig till en bättre far.

Jag tenderar att se den dolda lyckan
i vardagliga glädjeämnen,

eftersom jag inte förväntade mig
att de glädjeämnena

skulle bli vardagliga för mig.

Jag känner många heterosexuella som har

lika lyckliga äktenskap och familjer,

men det homosexuella äktenskapet
är så hisnande färskt,

och homosexuella familjer
så upplyftande nya,

och jag finner mening
i den överraskningen.

I oktober firade jag min femtioårsdag,

och min familj ordnade en fest för mig,

och mitt i festen,

sa min son till min man

att han ville hålla tal,

och John sa,

"George, du kan inte
hålla tal. Du är fyra år."

(Skratt)

"Bara farfar och farbror David och jag

ska hålla tal ikväll."

Men George insisterade och insisterade,

och till slut tog John upp honom
till mikrofonen,

och George sa högt och ljudligt,

"Mina damer och herrar,

kan jag få er uppmärksamhet tack."

Och alla vände sig om, överraskade.

Och George sa,

"Jag är glad att det är pappas födelsedag.

Jag är glad att vi alla får tårta.

Och pappa, om du var liten,

skulle jag vara din vän." (Aaah)

Och jag tänkte - tack.

Jag tänkte att jag står i tacksamhet

till och med till Bobby Finkel,

eftersom alla de tidigare erfarenheterna

var vad som ledde mig
till detta ögonblick,

och jag var äntligen ovillkorligt tacksam

för ett liv jag en gång i tiden
hade gjort vad som helst för att förändra.

Den homosexuelle aktivisten Harvey Milk

tillfrågades en gång av en yngre gay man

vad han kunde göra
för att hjälpa rörelsen,

och Harvey Milk sa,

"Gå ut och berätta för någon."

Det finns alltid någon som vill beslagta

vår mänsklighet,

och det finns alltid historier
som återger den.

Om vi lever synligt,

kan vi slå hatet

och utvidga allas liv.

Skapa mening. Bygg identitet.

Skapa mening.

Bygg identitet.

Och bjud sedan in hela världen

att dela din glädje.

Tack.

(Applåder)

Tack. (Applåder)

Tack. (Applåder)

Tack. (Applåder)