Fantastiska foton av det hotade Everglades

I århundraden har folk sett träsk och våtmarker som hinder man bör undvika. Men för fotograden Mac Stone, som dokumenterar vildmarken i Floridas Everglades, är inte träsket ett hinder - det är en nationalskatt.
Genom sina fantastiska foton kastar Stone nytt ljus över en försummad, uråldrig och viktig vildmark. Hans budskap: Ta dig ut och upplev det själv. "Gör det bara - sätt fötterna i vattnet," säger han. "Träsket kommer att förändra dig, det lovar jag."

Jag har haft den stora förmånen

att få resa till fantastiska platser

och fotografera
avlägsna landskap och kulturer

över hela världen.

Jag älskar mitt jobb.

Men folk tror att det är
en lång rad uppenbarelser,

soluppgångar och regnbågar,

när det i själva verket ser ut mer så här.

(Skratt)

Det här är mitt kontor.

Vi har inte råd att övernatta
på de finaste ställena,

så vi sover rätt mycket utomhus.

Så länge det är torrt,

så är det en bonus.

Vi har inte heller råd
med de finaste restaurangerna.

Så vi äter det som finns
på de lokala menyerna.

Och är man i Páramo i Ecuador,

så kommer man att äta
en stor gnagare, cuy.

(Skratt)

Men det som kanske gör
våra upplevelser lite annorlunda

och lite mer unika
än den genomsnittlige personens

är att vi har den där
gnagande känslan i bakhuvudet

att även i våra mörkaste stunder,
och de hopplösaste av tider

tänker vi: "Det kan finnas en bild där,

det kan finnas en historia att berätta."

Och varför är historieberättande viktigt?

Det hjälper oss anknyta
till vårt kulturella och naturliga arv.

Och i sydost

finns det en oroväckande frånkoppling
mellan allmänheten

och de naturområden som gjort det möjligt
för oss att vara här.

Vi är visuella varelser,

så vi använder det vi ser
för att lära oss det vi vet.

De flesta av oss åker inte frivilligt

långt bort till ett träsk.

Så hur kan vi förvänta oss
att samma personer ska förespråka

att träsken ska skyddas?

Det kan vi inte.

Mitt jobb är att använda fotografering
som ett kommunikationsverktyg

för att överbrygga klyftan
mellan vetenskap och estetik

så att människor ska börja prata,

börja tänka,

och förhoppningsvis i slutändan,

börja bry sig.

Jag började med detta
för 15 år sedan, här i Gainesville,

på min egen hemmaplan.

Och jag förälskade mig
i äventyr och upptäckter,

att utforska alla dessa platser

som låg bara minuter från mitt hem.

Det finns många vackra platser att hitta.

Trots alla år som gått

ser jag fortfarande världen
genom ett barns ögon

och jag försöker införliva
den där känslan av förundran

och nyfikenhet i mina fotografier

så ofta som möjligt.

Och vi är lyckligt lottade,
för här i södern,

är vi fortfarande välsignade
med en relativt tom tavelduk

som vi kan fylla
med de mest förunderliga äventyr

och otroliga upplevelser.

Det handlar bara om
hur långt fantasin tar oss.

Många människor
tittar på detta och säger,

"Åh, wow, vilket vackert träd."

Men jag ser inte bara ett träd -

jag tittar på detta och ser en möjlighet.

Jag ser en hel helg.

För när jag var barn,
var det såna här bilder

som fick upp mig ur soffan
och utmanade mig att utforska,

utmanade mig att hitta skogarna

och sätta huvudet under vattnet
för att se vad som finns där.

Och hörni, jag har fotat över hela världen

och jag lovar er,

att det vi har här i södern,

det vi har i solskensstaten,

det mäter sig med allt annat jag sett.

Ändå är vår turistindustri upptagen
med att marknadsföra fel saker.

Innan de flesta barn är 12,
har de varit på Disney World

fler gånger än de varit i en kanot

eller campat under en stjärnklar himmel.

Och jag har inget emot Disney
eller Musse; jag brukade också åka dit.

Men de missar den där
grundläggande anknytningen

som skapar en känsla
av stolthet och ägande

av platsen som är deras hem.

Och detta förvärras
av det faktum att landskapen

som definierar vårt naturarv

och fyller på våra dricksvattenreserver

anses vara läskiga, farliga och kusliga.

När våra förfäder kom hit,

varnade de, "Håll er borta
härifrån, det är hemsökt.

Dessa områden är fulla
av onda andar och spöken."

Jag vet inte varifrån de fick den idén.

Men det har faktiskt lett till
en verklig frånkoppling,

en reell negativ mentalitet

som har hållit allmänheten
ointresserad, tyst,

och som i slutändan riskerar vår miljö.

Vi är en stat som omges av
och definieras av vatten,

men under århundraden

har träsk och våtmarker setts

som hinder att övervinna.

Och så har vi behandlat dem
som andra klassens ekosystem,

eftersom de har ett lågt penningvärde

och förstås för att de är kända för
att härbärgera alligatorer och ormar -

jag erkänner att de inte är
supermysiga ambassadörer.

(Skratt)

Så det antogs att det enda bra träsket

var ett dränerat träsk.

Faktum är,

att dränering av ett träsk för
att göra plats för jordbruk och utveckling

ansågs vara höjden av bevarande
för inte så länge sedan.

Men nu backar vi,

för ju mer vi lär oss
om dessa blöta landskap,

desto fler hemligheter upptäcker vi,

om relationer mellan arterna

och kopplingen mellan livsmiljöer,
avrinningsområden och flygvägar.

Ta den här fågeln till exempel:

det är gyllenskogssångaren.

Jag älskar den för det är en träskfågel,

till fullo en träskfågel.

De bygger bon, parar sig och häckar
i dessa urskogsträsk

i översvämmade skogar.

När våren är över,
när de fött upp sina ungar,

flyger de tusentals kilometer
över Mexikanska golfen

till Central- och Sydamerika.

Och efter vintern

kommer våren igen och de återvänder.

De flyger tusentals kilometer
över Mexikanska golfen.

Och vart flyger de? Var landar de?

I samma träd.

Det är helgalet.

En fågel stor som en tennisboll -

Det är galet!

Jag använde GPS för att ta mig hit idag,

och detta är min hemstad.

(Skratt)

Det är galet.

Men vad händer när fågeln flyger
över Mexikanska golfen

till Centralamerika över vintern

sedan flyger tillbaka när det blir vår,

och kommer tillbaka till detta:

en nyanlagd golfbana?

Det är en allt vanligare
förekommande situation

i den här staten.

Det är en naturlig process
som har pågått i tusentals år

och vi har just lärt oss om den.

Så tänk er allt annat
som vi har att lära om dessa miljöer,

om vi bara bevarar dem först.

Trots allt myllrande liv
som finns i överflöd i träsken,

så har de fortfarande dåligt rykte.

Många känner obehag inför tanken att vada

ut i Floridas träskvatten.

Jag kan förstå det.

Men det jag älskade
med att växa upp i solskensstaten

är att för så många av oss,

vi lever med en latent
men väldigt tydlig rädsla

för att när vi doppar tårna i vattnet

så kan där finnas
något mycket mer uråldrigt

och mycket mer anpassat än vi.

Att veta att man inte är herre på täppan
är ett välkommet obehag, tror jag.

För hur ofta i vår moderna,
digitala tidsålder

får man chansen att känna sig sårbar,

eller fundera över att världen
kanske inte är skapad bara för oss?

Så under de senaste tio åren

började jag söka upp dessa områden
där betongen ger vika för skogen

och tallarna övergår till cypresser,

och jag såg alla myggor och reptiler,

allt detta obehag,

som en bekräftelse
på att jag hade hittat äkta vildmark,

och jag omfamnar dem totalt.

Som naturvårdsfotograf
och besatt av träskvatten,

är det ju passande
att jag till slut hamnar

i det mest berömda träsket av alla:

Everglades.

Under min uppväxt i norra Florida

hade det alltid bedårande namn,

platser som Loxahatchee och Fakahatchee,

Corkscrew, Big Cypress.

Jag påbörjade det
som blev ett femårsprojekt

för att förhoppningsvis
återlansera Everglades i ett nytt ljus,

ett mer inspirerat ljus.

Men jag visste att det var svårt,
för här har vi ett område

som är ungefär en tredjedel
av Floridas yta, det är enormt.

När jag säger Everglades,

säger de flesta,
"Just det, nationalparken."

Men Everglades är inte bara en park;
det är ett helt flodområde,

som startar med
Kissimmees sjökedja i norr,

och när regnet faller på sommaren,

flödar nederbörden till Lake Okeechobee,

och Lake Okeechobee fylls upp,
dess stränder översvämmas

och vattnet rinner vidare söderut,
långsamt, följer topografin,

och hamnar i gräsfloden,
Sawgrass Prairies,

innan det möter cypresskogen

och rinner vidare söderut
till mangroveträsken,

och slutligen - slutligen -
når Floridabukten,

Everglades smaragdgröna pärla,

den stora flodmynningen,

den 2200 kvadratkilometer
stora flodmynningen.

Så visst, nationalparken
är den södra änden av detta system,

men det som gör den unik
är allt som kommer till den,

sötvattnet som startar 160 km norrut.

Inga politiska eller osynliga gränser

skyddar parken från förorenat vatten
eller otillräcklig vattenmängd.

Och tyvärr är det precis det vi har gjort.

Under de senaste 60 åren,

har vi dränerat, dämt upp
och muddrat Everglades

så att det nu bara är en tredjedel
av det vatten som förut nådde bukten,

som idag når den.

Så den här berättelsen är tyvärr inte
bara solsken och regnbågar.

På gott och ont,

är Everglades historia
i allt väsentligt knuten

till topparna och dalarna
i mänsklighetens förhållande

till naturen.

Men jag visar er dessa vackra bilder,

för då förstår ni läget.

Och när jag har er uppmärksamhet,
kan jag berätta den riktiga storyn.

Det är att vi tar detta,

och byter det mot detta,

i en skrämmande takt.

Och det så många inte inser,

är skalan vi talar om.

För Everglades tillhandahåller
inte bara dricksvatten

för 7 miljoner floridabor;

det försörjer också jordbrukens åkrar

för året runt-odling
av tomater och apelsiner

till fler än 300 miljoner amerikaner.

Och det är samma årstidsbundna
vattenflöde på sommaren

som skapade gräsfloden för 6 000 år sedan.

Ironiskt nog är det också ansvarigt
för mer än 200 000 hektar

ändlös flod av sockerrör.

Detta är samma åkrar som bär ansvaret

för att synnerligen höga halter
av gödningsmedel dumpas i flodområdet.

och därmed förändrar systemet för alltid.

Men för att ni inte bara ska förstå
hur det här systemet fungerar,

utan också känna
en personlig koppling till det,

bestämde jag mig för

att bryta ner historien
till flera berättelser.

Jag ville att den skulle börja
vid Lake Okeechobee,

det bultande hjärtat
i Everglades-systemet.

För att göra detta
valde jag ut en ambassadör,

en symbolisk art.

Detta är en snäckglada.

Det är en fantastisk fågel,

och de brukade häcka i tusental,

tusental, i Everglades norra delar.

Det har minskat till ungefär
400 häckande par idag.

Varför är det så?

För att de bara äter
en sorts mat, äppelsnäckan,

stor som en pingisboll,
ett vattenlevande snäckdjur.

När vi började dämma upp Everglades,

när vi började dika ur Lake Okeechobee
och dränera våtmarkerna,

försvann äppelsnäckans livsmiljö.

Och följaktligen minskade
antalet snäckglador.

Jag ville ha ett foto
som inte bara visade förhållandet

mellan våtmark, snäcka och fågel,

men som också kunde förmedla

hur otroligt detta förhållande är,

och hur otroligt viktigt det är
att de har blivit beroende av varandra,

fågeln och den välmående våtmarken.

För att göra detta kläckte jag en idé.

Jag började skissa på planer
för att skapa ett foto,

och skickade det till naturbiologen
nere vid Lake Okeechobee -

det är en hotad fågelart,
så det kräver särskilda tillstånd.

Jag byggde en nedsänkt plattform

på vilken snäckorna skulle vara
just under vattenytan.

Jag planerade den här galna idén
i flera månader.

Jag tog plattformen till Lake Okeechobee

och tillbringade
mer än en vecka i vattnet,

vadade i midjedjupt vatten
från gryning till skymning

för att få den där bilden
som jag trodde skulle förmedla detta.

Och det här är dagen
då det till slut funkade:

[Video: (Mac Stone berättar)
Efter att ha riggat plattformen,

tittar jag upp och ser en glada
komma över kaveldunet.

Jag ser att han scannar och söker.

Han kommer rätt över fällan,

och jag ser att han har sett den.

Han tar raka vägen mot fällan.

Och i det ögonblicket
är alla månader av planering och väntan,

all solbränna, alla myggbett -

plötsligt är det värt allt.

(Mac Stone på film)
Jösses, jag kan inte tro det!]

Ni kan ju ana hur uppspelt jag var
när det där hände.

Men poängen med det var

att för någon som aldrig sett
den här fågeln

och inte har nån anledning
att bry sig om den,

kan dessa bilder, dessa nya perspektiv,

sprida nytt ljus över en art

som gör detta flodområde
så otroligt, så värdefullt, så viktigt.

Jag vet att jag inte kan
komma hit till Gainesville

och prata om djur i Everglades

utan att nämna alligatorer.

Jag älskar alligatorer sedan min uppväxt.

Mina föräldrar tyckte att jag hade
ett osunt förhållande till alligatorer.

Det jag gillar med dem är

att de är sötvattnets
motsvarighet till hajar.

De är fruktade, de är hatade,

och de är tragiskt missförstådda.

Eftersom de tillhör en unik art,
är de inte bara topprovdjur.

I Everglades

är de Everglades arkitekter,

för när vattnet droppar ner på vintern

under torrperioden,

börjar de gräva ut hålor,
så kallade "alligatorhålor".

De gör detta för att
när vattnet droppar ner,

så kan de hålla sig blöta
och leta efter föda.

Och det påverkar inte bara dem,

även andra djur är beroende
av detta förhållande,

så de blir dessutom en nyckelart.

Men hur får man ett topprovdjur,
en uråldrig reptil,

att se ut som att den
dominerar ekosystemet,

samtidigt som den framstår som sårbar?

Ja, när du vadar ner i en grop
med ungefär 120 stycken,

då hoppas du att du har gjort rätt val.

(Skratt)

Jag har fortfarande kvar alla fingrar.

Men jag fattar, jag vet att jag inte
får med mig alla er,

jag kommer inte att samla trupperna
för "Rädda Everglades för alligatorerna!"

Det kommer inte hända,
för de finns överallt,

vi ser ju dem nu,

de är en av de stora
naturvårdsframgångarna i USA.

Men det finns en art i Everglades
som du, vem du än är,

inte kan låta bli att älska,
och det är rosenskedstorken.

Dessa fåglar är fantastiska,
men de har haft det svårt i Everglades,

för de började med tusentals
häckande par i Floridabukten,

och i slutet av 1800-talet

fanns det bara två - två häckande par.

Varför?

För att kvinnor tyckte
att de var finare på deras hattar

än flygande i luften.

Sedan förbjöds handel med fjädrar,

och antalet började återhämta sig.

Allt eftersom de blev fler igen,

började forskarna bry sig,

och de började studera dessa fåglar.

Det de upptäckte var

att dessa fåglars beteende
är tätt förbundet

med den årliga sänkningen
av vattennivån i Everglades,

det som definierar Everglades flodområde.

Det de upptäckte är

att fåglarna börjar häcka på vintern
när vattennivån sjunker,

eftersom de är taktila ätare,
så de måste röra vid det de äter.

Så de väntar på fiskstimmen

så att de kan äta tillräckligt
för att mata sina ungar.

De här fåglarna blev
en symbol för Everglades --

en biologisk indikator
på ekosystemets allmänna hälsa.

Och precis när de började återhämta sig
i mitten av 1900-talet -

och nådde 900, 1 000, 1 100, 1 200 -

precis när det hände,
började vi dränera södra Everglades.

Vi hindrade två tredjedelar
av vattnet från att rinna söderut.

Det fick drastiska konsekvenser.

Och precis när antalet
började nå sin topp,

är det tyvärr så idag
att verkligheten för rosenskedstorken,

den verkliga bilden av hur det ser ut,
ser mer ut så här.

Vi är nere på mindre än 70
häckande par i Floridabukten,

eftersom vi har stört systemet så mycket.

Så alla dessa olika organisationer
skriker och vrålar,

"Everglades är ömtåligt! Det är ömtåligt!"

Det är det inte.

Det är tåligt.

För trots allt vi har tagit,
trots allt vi har gjort och dränerat,

dämt upp och muddrat,

så finns bitar av det kvar,
och väntar på att pusslas ihop.

Och det är det jag älskar
med södra Florida,

att på en enda plats
finns mänsklighetens ostoppbara kraft

som möter den orubbliga tropiska naturen.

Det är i detta gränsområde
som vi måste göra en ny värdering.

Vad är vildmarken värd?

Vad är värdet av biologisk mångfald
eller vårt dricksvatten?

Som tur är, efter årtionden av debatt,

börjar vi äntligen agera i dessa frågor.

Vi tar oss långsamt an dessa projekt

för att återföra
mer sötvatten till bukten.

Men det är upp till oss medborgare
som boende, som förvaltare,

att se till att våra förtroendevalda
håller sina löften.

Vad kan du göra för att hjälpa?

Det är så enkelt.

Ta dig ut, ta dig dit.

Ta med dina vänner, dina barn,

ta med familjen ut.

Hyr en fiskeguide.

Visa staten att vildmarksskydd

inte bara är ekologiskt klokt
utan också ekonomiskt.

Det är roligt, gör det bara -
doppa fötterna i vattnet.

Träsket kommer att förändra dig,
det lovar jag.

Genom åren har vi varit så generösa

med andra landskap runtom i landet,

svept in dem i amerikansk stolthet,

platser som vi nu tycker definierar oss:

Grand Canyon, Yosemite, Yellowstone.

Vi använder dessa parker och naturområden

som fyrar och kulturella kompasser.

Sorgligt nog lämnas Everglades oftast

utanför det samtalet.

Men jag tror att det är
precis lika ikoniskt och symboliskt

för hur vi är som land,

som någon av de andra vildmarkerna.

Det är bara en annan sorts vildmark.

Men jag är hoppfull,

kanske börjar vi äntligen att fatta,

för det som en gång klassades
som öde träskmark,

är nu ett världsarv.

Det är en våtmark av internationell vikt.

Och vi har kommit långt
de senaste 60 åren.

Som världens största
och mest ambitiösa våtmarksåterställning,

sätts den internationella strålkastaren
på oss i solskensstaten.

För om vi kan läka detta ekosystem,

kommer det att bli en symbol
för våtmarksåterställning

i hela världen.

Men det är upp till oss att bestämma
vilket arv vi vill sätta vår flagga på.

De säger att Everglades
är vårt viktigaste prov.

Klarar vi det så får vi behålla planeten.

Jag älskar det citatet,

för det är en utmaning, en sporre.

Kan vi göra det? Kommer vi att göra det?

Vi måste, vi är tvungna.

Men Everglades är inte bara ett prov.

Det är också en gåva,

och i slutändan vårt ansvar.

Tack.

(Applåder)