Ett lovande test för pankreascancer ... från en tonåring

Mer än 85 procent av all pankreascancer diagnostiseras för sent, när man har mindre än två procents chans att överleva.
Hur kan detta ske? Jack Andraka berättar om hur han utvecklade ett lovande test som tidigt upptäcker pankreascancer. Dessutom är det superbilligt, effektivt och gör minimalt ingrepp. Allt detta gjorde han innan sin 16:e födelsedag.

Har ni någonsin varit med om en tidpunkt i livet

som var så smärtfull och förvirrande

att allt ni ville göra

var att ta reda på så mycket som möjligt om detta för att förstå det.

När jag var 13 år dog en nära vän till familjen,

som var som en farbror till mig,

av cancer i bukspottskörteln.

Eftersom sjukdomen drabbade någon nära

visste jag att jag måste ta reda på mer,

så jag gick ut på nätet för att hitta svar.

Genom att använda Internet hittade jag ett urval statistik

om pankreascancer

och det jag hittade chockerade mig.

Mer än 85 procent av all pankreascancer

diagnostiseras för sent,

då man har mindre än två procents chans att överleva.

Varför är vi så dåliga på att upptäcka pankreascancer?

Orsaken? Den aktuella, moderna läkarvetenskapen

är en 60 år gammal teknik.

Det är äldre än min pappa.

(Skratt)

Men en annan orsak är att det är extremt dyrt.

Varje test kostar 800 dollar,

och det är mycket otillförlitligt

och förbiser 30 procent av all pankreascancer.

Din läkare måste vara nästan löjligt misstänksam

över att du har cancern, för att ordinera detta test.

När jag fick reda på detta visste jag att det måste finnas ett bättre sätt.

Jag lade därför upp ett vetenskapligt kriterium

för hur en sensor skulle se ut

för att effektivt diagnostisera pankreascancer.

Sensorn måste vara billig, snabb,

enkel, känslig, selektiv

och göra minimalt ingrepp.

Det finns en orsak till att detta test

inte har uppdaterats på över sex årtionden

och den är; att när vi letar efter pankreascancer

så gör vi detta i blodomloppet

som redan är fullt av mängder med protein

och det man söker efter är en minimal skillnad

hos en liten mängd protein.

Bara ett enda protein.

Det är snudd på omöjligt.

Men, ej avskräckt tack vara min tonårsoptimism,

(Applåder) -

så gick jag ut på nätet till en tonårings två bästa vänner;

Google och Wikipedia.

Jag hittade allt jag behövde hos dessa två källor.

Det jag hittade var en artikel

som angav en databas med över 8,000 proteiner

som finns närvarande när man har pankreascancer.

Jag bestämde mig att göra detta till mitt nya uppdrag

att gå igenom alla dessa proteiner och se vilket

av dem som kunde tjäna som en biomarkör för pankreascancer.

För att göra det lite enklare för mig

bestämde jag mig för att kartlägga ett vetenskapligt kriterium:

Först och främst måste proteinet vara närvarande

vid all pankreascancer, i höga nivåer i blodomloppet

i ett tidigt stadium, men också enbart vid cancer.

Så jag plöjer mig igenom denna enorma uppgift,

och slutligen, på det fyratusende försöket,

då jag är nära att förlora förståndet,

hittar jag proteinet.

Namnet på proteinet som jag lokaliserat

var mesothelin

och det är ett helt normalt protein,

förutom om du har pankreas-

äggstocks- eller lungcancer,

då det påträffas i större mängd i blodomloppet.

Men nyckeln är också

att det kan påträffas i ett tidigt stadium hos sjukdomen

när någon har nästan 100 procents chans

att överleva.

Nu när jag funnit ett pålitligt protein som jag kunde spåra

så vände jag mitt fokus till att faktiskt spåra detta protein

och således pankreascancer.

Mitt genombrott ägde rum på ett mycket osannolikt ställe,

möjligen det mest osannolika stället för innovation;

i min gymnasieklass.

Innovationens värsta fiende.

(Skratt) (Applåder)

Jag hade kikat på en artikel som handlade om

kolnanorör. Det är bara ett långt rör gjort av kol

med en atoms tjocklek

vars diameter är en femtiotusende del av ett hårstrå.

Trots att de är extremt små i storlek

så har de fantastiska egenskaper.

De är i princip superhjältar inom materialforskning.

Medan jag smygläste denna artikel

under mitt bord på biologilektionen,

så skulle jag egentligen lära mig om

en annan sorts häftiga molekyler som kallas antikroppar.

De är rätt häftiga eftersom de bara reagerar

med ett specifikt protein,

men de är långt från lika intressanta som kolnanorör.

Så jag satt där på lektionen

och plötsligt slog det mig;

jag skulle kunna kombinera det jag läste om,

kolnanorör,

med det jag var meningen att tänka på, antikroppar.

I princip skulle jag kunna väva in en mängd av dessa antikroppar

i ett nätverk av kolnanorör

så att man har ett nätverk

som enbart reagerar med ett protein

men också, tack vare nanorörens egenskaper,

så skulle det ändra dess elektriska egenskaper

beroende på hur mycket protein som finns närvarande.

Men det finns en hake.

Dessa nätverk av kolnanorör är väldigt bräckliga,

och eftersom de är så ömtåliga måste de stödjas upp.

Det är därför jag har valde att använda papper.

Att göra en canersensor av papper

är ungefär lika enkelt som att laga chokladdoppade kakor,

vilket jag älskar.

Du börjar med lite vatten, häller i lite nanorör,

lägger till antikroppar, blandar samman,

tar lite papper, doppar det, torkar det

och sedan kan du upptäcka cancer.

(Applåder)

Sedan slog mig en tanke plötsligt,

som liksom fläckade ner min otroliga plan.

Jag kan ju inte göra cancerforskning

på min köksbänk.

Min mamma skulle inte riktigt gilla det.

Så istället beslutade jag mig för att fixa ett laboratorium.

Jag skrev ihop en budget, en lista med material,

en tidslinje, ett tillvägagångssätt

och mejlade sedan detta till tvåhundra olika professorer

på Johns Hopkins universitet

och på National Institute of Health.

I princip vem som helst som kunde ha något att göra med pankreascancer.

Jag lutade mig tillbaka och väntade att det skulle flöda in positiva svar

som sade "Du är ett geni!

Du kommer att rädda oss alla"!

Och -- (Skratt)

sedan slogs jag av verkligheten,

och under en månads tid

fick jag 199 avslag på dessa 200 mejl.

En professor gick till och med genom hela mitt tillvägagångssätt,

mödosamt -- jag vet inte hur han hade tid med detta --

och han gick igenom varför varje enskilt steg

var det värsta misstaget jag någonsin kunde begå.

Uppenbarligen hade denna professor inte lika höga

tankar om mitt arbete som jag hade.

Det fanns dock något positivt.

En professor sade, "Jag kanske kan hjälpa dig, killen".

Så jag gick åt det hållet.

(Skratt)

Man kan ju aldrig säga nej till en tonåring.

Sedan, tre månader senare,

spikade jag slutligen en tuff deadline med den här killen.

Jag kommer till hans laboratorium,

blir alldeles upprymd, sätter mig sedan ner,

jag öppnar munnen och börjar prata

och fem sekunder senare kallar han in en annan doktorand.

Fler doktorander flödar sedan in i detta lilla rum

och de avfyrar alla möjliga frågor till mig

och mot slutet kändes det som jag var i en clown bil.

Där var tjugo doktorander, jag och en professor

inklämda i detta lilla kontorsrum

och de avfyrade alla dessa blixtsnabba frågor till mig

och försökte kullkasta min teknik.

Hur osannolikt är det? Jag menar, pshhh.

(Skratt)

Hur som helst, jag utsatte mig för förhöret

och besvarade alla deras frågor

gissade på en del av dem men gissade rätt

och till slut hade jag kammat hem laboratoriet som jag behövde.

Det var kort därefter som jag upptäckte att

min en gång så briljanta teknik

hade ungefär en miljon hål

och under en sju månaders period

lappade jag mödosamt ihop varendaste ett av dessa hål.

Resultatet? Ett litet papperstest

som kostar tre cent och tar fem minuter att köra.

Detta gör det 168 gånger snabbare,

mer än 26,000 gånger billigare

och mer än 400 gånger känsligare

än det aktuella standardtestet för pankreascancer.

(Applåder)

En av de bästa sakerna med testet är dock

att det har näst intill 100 procent tillförlitlighet

och det kan upptäcka cancern i ett tidigt stadium

när någon har nära 100 procents chans att överleva.

Så under de följande två till fem åren

kan detta test möjligen höja överlevnadschanserna hos personer med pankreascancer

från dystra 5.5 procent

till nästan 100 procent

och det skulle göra samma sak för äggstocks- och lungcancer.

Men det slutar inte där.

Genom att byta ut antikroppen

kan du titta på ett annat protein

och således, en annan sjukdom,

möjligen vilken sjukdom som helst i hela världen.

Detta sträcker sig från hjärtsjukdomar

till malaria, HIV, AIDS

och också till andra cancertyper -- vilka som helst.

Förhoppningsvis kan vi alla en dag

ha kvar den där farbrodern,

mamman, brodern eller systern.

Vi kan ha kvar den där familjemedlemmen att älska

och våra hjärtan kommer vara fria från den börda som

följer med pankreas- äggstocks- eller lungcancer

och möjligen vilken sjukdom som helst.

Genom internet är vad som helst möjligt.

Teorier kan delges

och du behöver inte vara en professor

med flertalet examina för att dina idéer ska värdesättas.

Internet är ett neutralt rum,

där hur du ser ut, ålder eller kön,

inte har någon betydelse.

Det är bara dina idéer som räknas.

För mig handlar det helt och hållet om att se på internet

på ett helt nytt sätt

och inse att det handlar om så mycket mer än

att bara lägga ut "duck-face" bilder av dig själv på nätet.

Du kan ändra på världen.

Om en femtonåring,

som inte ens visste vad en bukspottskörtel är,

kunde hitta ett nytt sätt att upptäcka pankreascancer,

bara tänk dig vad du själv kunde göra.

Tack.

(Applåder)