Hur övervinner vi våra fördomar? Gå djärvt rakt emot dem

Våra fördomar kan vara farliga, till och med dödliga – som vi har sett i fallen Michael Brown i Ferguson och Eric Garner på Staten Island, New York. Mångfaldsförespråkaren Vernā Myers tittar noga på några av de undermedvetna attityder vi har gentemot vissa grupper. Hon utfärdar en vädjan till alla människor: Erkänn era fördomar. Rör er sedan mot, inte ifrån, de grupper som gör er illa till mods. I ett roligt, lidelsefullt och viktigt föredrag visar hon oss hur.

Jag åkte på en lång biltur i somras,

det var fantastiskt och jag lyssnade

på den underbara Isabel Wilkersons
"The Warmth of Other Suns."

Den återger hur sex miljoner
svarta människor

flyr Södern mellan 1915 och 1970

i jakt på ett avbrott från all brutalitet

och på väg mot bättre möjligheter

längre norrut.

Och den var full av berättelser
om motståndskraften och briljansen

hos afroamerikanerna,

samtidigt var det väldigt svårt att lyssna
till alla berättelser om fasorna,

och om ödmjukheten,
och om alla förödmjukelser.

Det var särskilt svårt att höra
om slagen och bränningarna

och lynchningarna av svarta män.

Och jag sa "Vet du,
det här är lite för djupt.

Jag behöver en paus, jag slår på radion."

Jag slog på radion, och där var det:

Ferguson, Missouri,

Michael Brown,

18-årig svart man, obeväpnad,

skjuten av en vit polisman,
låg död på marken

med blodet rinnande i fyra timmar

alltmedan hans farmor och små barn
och hans grannar tittade på i fasa,

och jag tänkte...

Här är det igen.

Det här våldet, den här brutaliteten
gentemot svarta män

har pågått i århundraden.

Jag menar, det är samma berättelse.
Det är bara olika namn.

Det kunde ha varit Amadou Diallo.

Det kunde ha varit Sean Bell.

Det kunde ha varit Oscar Grant.

Det kunde ha varit Trayvon Martin.

Det här våldet, den här brutaliteten,

är verkligen någonting
som ingår i vår nationella själ.

Det är en del av vår kollektiva historia.

Vad ska vi göra åt det?

Ni vet, den där delen av oss
som fortfarande korsar gatan

till andra sidan, låser dörrarna,

greppar handväskorna,

när vi ser unga svarta män?

Den delen.

Jag menar, jag vet att vi inte
skjuter ner människor på gatan,

men jag menar att samma
stereotyper och fördomar

som ligger till grund
för den sortens tragiska händelser

finns i oss.

Vi har också tränats i dem.

Jag tror att vi kan förhindra
den här sortens händelser,

de här "Fergusonarna" från att inträffa,

genom att titta inåt och vara villiga
att förändra oss själva.

Så jag har en uppmaning
till er att handla.

Det finns tre saker som jag idag
vill föreslå oss att tänka på

som sätt att förhindra
att Ferguson inträffar igen;

tre saker som jag tror
kommer att hjälpa oss

reformera våra bilder av unga svarta män;

tre saker som jag hoppas,
utöver att skydda dem,

också kommer att öppna världen
så att de kan frodas.

Kan ni föreställa er det?

Kan ni föreställa er vårt land
omfamna unga svarta män,

se dem som en del av vår framtid,
ge dem den sortens öppenhet,

den sortens nåd som vi ger
till människor vi älskar?

Hur mycket bättre skulle våra liv vara?
Hur mycket bättre skulle vårt land vara?

Låt mig börja med nummer ett.

Vi måste ta oss ut ur förnekelsen.

Vi behöver inte...

Sluta försöka vara bra människor.

Vi behöver riktiga människor.

Vet ni, jag jobbar mycket med mångfald,

och folk kommer ibland fram till mig
i början av workshopen.

De säger, "Åh, Fröken mångfaldsdamen,
vi är så glada att du är här" -

(Skratt)

"Men vi har inte ett fördomsfullt
ben i hela kroppen."

Och jag säger, "Verkligen?

För jag gör det här jobbet varje dag
och jag ser alla mina fördomar."

Jag menar, för inte allt för länge sen
satt jag på ett flygplan och hörde

en kvinnlig pilots röst i högtalarna,

och jag blev så exalterad, så upphetsad.

Jag tänkte, "JA, kvinnor, vi rockar!

Nu är vi i stratosfären!"

Allt var bra, och sen började det
bli turbulent och skumpigt,

och jag tänkte,

"Jag hoppas att hon kan köra."

(Skratt)

Jag vet. Eller hur!

Men jag fattade inte ens
att det var en fördom

förrän jag var på väg åt andra hållet;
där alltid en kille kör

och det är turbulent och skumpigt,

och jag har aldrig haft problem
med förtroendet för den manlige föraren.

Piloten är bra.

Här är problemet.

Om du frågar mig uttryckligen,
så svarar jag, "Kvinnlig pilot: häftigt."

Men det visar sig
att när saker blir läskiga

och lite jobbiga, lite riskabla,

så lutar jag mig mot en fördom
som jag inte ens visste att jag hade.

Ni vet, snabba flygplan i luften,

jag vill ha en kille.

Det är min standardinställning.

Män är min standardinställning.

Vem är din standardinställning?

Vem litar du på?

Vem är du rädd för?

Vem känner du outtalat ett samband med?

Vem springer du bort ifrån?

Jag ska berätta vad vi har lärt oss.

Det implicita associationstestet,
som mäter undermedvetna fördomar,

kan du göra online.

Fem miljoner människor har gjort testet.

Det visar sig att vår standard är vit.

Vi gillar vita människor.

Vi föredrar vitt, vad menar jag med det?

När folk förevisas bilder
av svarta män och vita män

är vi snabbare på att associera

bilden med ett positivt ord,
den vita personen med ett positivt ord,

än vi är när vi försöker associera

positivt med ett svart ansikte
och vice versa.

När vi ser ett svart ansikte,

är det lättare för oss
att koppla ihop svart med negativt

än det är att koppla ihop
vitt med negativt.

Sjuttio procent av de vita människor
som har gjort testet föredrar vitt.

Femtio procent av de svarta människor
som har gjort testet föredrar vitt.

Ni förstår, vi var alla utomhus
när föroreningen läckte ut.

Vad gör vi åt det faktum att vår hjärna
automatiskt associerar?

Ni vet, en av de saker
som ni antagligen tänker på,

och ni tänker antagligen, vet du vad

jag ska helt enkelt fördubbla
min färgblindhet.

Japp, jag ska förnya det.

Jag tänker ge er ett förslag: nej.

Vi har kommit så långt som vi
kan komma med att försöka förändra

genom att försöka att inte se färg.

Problemet var aldrig att vi såg färg.
Det var vad vi gjorde när vi såg färgen.

Det är ett falskt ideal.

Och medan vi är upptagna med
att låtsas att vi inte ser,

så är vi inte medvetna om de sätt
genom vilka rasskillnader

förändrar människors möjligheter,
som hindrar dem från att frodas,

och ibland ger dem en för tidig död.

Så faktum är, vad forskarna säger är att:

Aldrig. Tänk inte ens på färgblindhet.

Vad de faktiskt föreslår är att

stirra på fantastiska svarta människor,

(Skratt)

Se dem rakt i ansiktet och memorera dem,

för att när vi tittar på
fantastiska människor som är svarta

så hjälper det oss
att koppla ifrån associationen

som automatiskt sker i hjärnan.

Varför tror ni att jag visar upp dessa
vackra svarta män bakom mig?

Det fanns så många,
jag fick ta bort några.

Okej, så här är det:
Jag försöker återställa

era automatiska associationer
om vilka svarta män är.

Jag försöker påminna er

om att unga svarta män växer upp
till fantastiska mänskliga varelser

som har förändrat våra liv
och gjort dem bättre.

Så här är det.

Den andra möjligheten i vetenskap,

och den ändrar bara tillfälligt
våra automatiska slutsatser,

men en sak vi vet är att om du tar

en avskyvärd vit person som du känner,

och visar upp den
bredvid en färgad person,

en svart person, som är sagolik,

så kan också det ibland
radera den automatiska associationen.

Så tänk, Jeffrey Dahmer och Colin Powell.

Stirra på dem bara, eller hur? (Skratt)

Men det här är grejerna.
Gå nu och leta efter din fördom.

Snälla, snälla, bara ta er ut ur
förnekelsen och leta efter annan data

som kan bevisa att era gamla stereotyper

faktiskt är fel.

Okej, så det var nummer ett, nummer två:

Vad jag vill säga är:

Rör er mot unga svarta män
istället för ifrån dem.

Det är inte det svåraste att göra,

men det är också...

Det är en av de saker

som ni måste göra medvetet och avsiktligt.

Vet ni, jag var på Wall Street...

Eller, i området, en gång
för, kanske, ja flera år sen

och jag var med en kollega,
och hon är verkligen underbar

och hon jobbar med mångfald med mig
och hon är färgad, hon är korean.

Och vi var utomhus,
det var sent på kvällen,

och vi undrade så smått
vart vi var på väg, vi var vilse.

Jag såg en människa på andra sidan gatan,
och jag tänkte "Perfekt, en svart kille."

Jag gick emot honom
utan att ens tänka på det.

Och hon säger, "Oj, det var intressant..."

Killen på andra sidan gatan var svart.

Jag tänker att svarta killar
generellt sett vet vart de är på väg.

Jag vet inte precis varför jag tänker så,
men det är vad jag tänker.

Så hon sa, "Oj, tänkte du
'Hurra! En svart kille'?"

Hon sa, "Jag tänkte,
'Oj... En svart kille.'"

Åt andra hållet. Samma behov,
samma kille, samma kläder,

samma tid, samma gata, olika reaktion.

Hon sa, "Jag skäms,
jag är mångfaldskonsult.

Jag gjorde 'Svart kille'-grejen,
jag är en färgad kvinna. Herregud!"

Och jag sa, "Vet du vad? Snälla,
nu behöver vi slappna av en smula."

Jag menar, ni måste inse att jag
har en historia med svarta killar.

(Skratt)

Min pappa är en svart kille,
förstår ni vad jag menar?

Jag har en svart son som är 1,95,
jag gifte mig med en svart kille.

Min "Svart kille"-grej är
så bred och så djup

att jag i princip kan sortera
och lista ut vem den svarta killen är,

och han var min svarta kille.

Han sa, "Ja mina damer, jag vet
vart ni är på väg, jag följer er dit."

Ni vet, fördomar är berättelser
som vi hittar på om människor

innan vi vet vilka de faktiskt är.

Men hur ska vi kunna få veta vilka de är

när vi har lärt oss att undvika dem
och vara rädda för dem?

Så jag vill säga åt er
att gå obehaget till mötes.

Jag ber er inte att ta galna risker.

Jag menar, inventera bara,

utöka era personliga
och professionella cirklar.

Vem finns i din cirkel?

Vem fattas?

Hur många autentiska relationer

har du med unga svarta människor,
folk, män, kvinnor?

Eller någon annan stor skillnad
mot vem du är

hur du "rullar", så att säga?

För vet du vad? Kolla in din periferi.

Det kanske finns någon
på jobbet, i klassrummet,

i kyrkan eller motsvarande, någonstans
finns det en svart kille där.

Du är trevlig, du säger hej.

Jag ber er att gå djupare, närmare, längre
och bygga den sortens relationer,

den sortens vänskaper som faktiskt gör
att du ser hela människan

och verkligen tar bort alla stereotyper.

Jag vet att några av er där ute,

jag vet, för jag själv har
några vita vänner som kommer att säga,

"Du har ingen aning om hur tafatt
jag känner mig.

Jag tror inte att det här
kommer att funka för mig,

jag vet att jag kommer att paja det här."

Okej, kanske, men det här handlar inte
om perfektion, det handlar om samband.

Och du kommer inte att bli bekväm
förrän du ser till att bli obekväm.

Jag menar, det är bara att göra det.

Och unga svarta män, vad jag säger är

att om någon kommer mot dig, genuint
och autentiskt, ta emot inbjudan.

Alla är inte ute efter dig.

Leta efter de människorna
som kan se din mänsklighet.

Vet du, det är empatin och medkänslan

som kommer ur relationer
med människor som inte är som du.

Nånting väldigt mäktigt och vackert sker:

Du börjar inse att de är du,

att de är en del av dig,
att de ingår i din familj,

och då slutar vi att vara åskådare

och vi blir aktörer,
och vi blir förespråkare,

och vi blir allierade.

Så kliv ut ur din bekvämlighet
in i en större, ljusare sak,

därför att det är på så sätt
vi kan förhindra att Ferguson sker igen.

Det är på så sätt vi skapar
en gemenskap där alla,

särskilt unga svarta män, kan frodas.

Så den här sista grejen
kommer att vara svårare,

det vet jag, men jag kommer
att föreslå det i alla fall.

När vi ser något, så måste vi
ha modet att säga något,

även till människor vi älskar.

Ni vet, det är dags för semester
och det kommer ett tillfälle

när vi sitter runt bordet
och har trevligt.

Många av oss kommer
i alla fall ha semester

och du måste lyssna på
konversationerna runt bordet.

Du börjar säga saker som att
"Mormor är trångsynt."

(Skratt)

"Farbror Joe är rasist."

Och ni vet, vi älskar mormor
och vi älskar farbror Joe, det gör vi

Vi vet att de är bra människor,
men vad de säger är fel.

Vi behöver kunna säga någonting,

för vet ni vilka fler
som sitter vid bordet?

Barnen sitter vid bordet.

Så undrar vi varför fördomarna inte dör,
utan går vidare till nästa generation?

För att vi inte säger någonting.

Vi måste våga säga, "Mormor,
vi kallar inte folk för det längre."

"Farbror Joe, det är inte sant
att han förtjänade det.

Ingen förtjänar det."

Och vi måste vara villiga

att inte skydda våra barn
från den fula rasismen

när svarta föräldrar
inte har lyxen att göra det,

särskilt de som har unga svarta söner.

Vi måste ta våra ljuvliga raringar,

vår framtid,

och vi måste berätta för dem att vi har
ett fantastiskt land med otroliga ideal,

vi har jobbat otroligt hårt
och vi har rönt några framgångar,

men vi är inte färdiga.

Vi har fortfarande det här gamla i oss,

om överlägsenhet, och det får oss

att införliva det ännu längre in
i våra institutioner

och vårt samhälle och generationer.

Och det skapar hopplöshet
och åtskillnader

och en förödande devalvering
av unga svarta män.

Vi kämpar fortfarande, måste du säga dem,

med att se både färgen

och karaktären hos unga svarta män,

men att du, och du förväntar dig att de,

är en del av kraften
för förändring i samhället

som kommer att stå emot orättvisor
och som är villig, mer än något annat,

att skapa ett samhälle där unga svarta män
kan ses för allt vad de är.

Så många fantastiska svarta män,

de som är de mest fantastiska statsmän
som någonsin har levt,

modiga soldater,

enastående, hårt slitande arbetare.

Det här är människor
som är mäktiga predikanter.

De är otroliga vetenskapsmän
och konstnärer och författare.

De är dynamiska komiker.

De är kärleksfulla morfäder,

omtänksamma söner.

De är starka fäder,

och de är unga män med egna drömmar.

Tack.

(Applåder)