Du är inte ensam i din ensamhet

Att vara öppen och sårbar med din ensamhet, sorg och rädsla kan hjälpa dig att hitta tröst och känna dig mindre ensam, säger författaren och konstnären Jonny Sun. I ett ärligt föredrag fyllt med hans egna illustrationer visar Sun hur berättelsen om att känna sig som en utomstående hjälpte honom att använda en oväntad gemenskap och hitta en liten stråle av ljus i mörkret.

Hej.

Jag skulle vilja
presentera någon för er.

Det här är Jomny.

Det är "Jonny", men av misstag
stavat med "m",

om ni undrade,

eftersom vi inte alla är perfekta.

Jomny är en utomjording

som har skickats till jorden
med uppdraget att studera människor.

Jomny känner sig vilse,
ensam och långt hemifrån,

och jag tror att vi alla har känt så här.

Eller åtminstone jag.

Jag skrev historien om utomjordingen
i ett ögonblick i mitt liv

när jag kände mig särskilt mycket
som en utomjording.

Jag hade flyttat till Cambridge,
började mitt doktorandprogram på MIT

och jag kände mig skrämd, isolerad
och som om jag inte hörde till.

Men jag hade en slags livlina.

Jag skrev skämt i många år

och delade dem på sociala medier,

och jag fann att jag
började göra det mer och mer.

För många människor, kan internet nu
kännas som en ensam plats.

Det kan kännas så här,

en stor, oändlig och utbredd tomrum

där du ständigt kan kalla ut det
men ingen någonsin lyssnar.

Men jag hittade faktiskt en tröst
när jag talade ut till tomrummet.

Jag märkte, genom att dela
mina känslor med tomrummet,

att det så småningom började
tala tillbaka.

Och det visar sig att tomrummen
inte är oändliga ensamma utbredd alls,

men i stället är den full
av alla andra människor,

som också stirrar ut i det
och också vill höras.

Det har varit många dåliga saker
som har kommit från sociala medier.

Jag försöker inte bestrida det alls.

Att vara online
vid vid ett visst ögonblick

är att känna så mycket sorg,
vrede och våld.

Det kan kännas hopplöst.

Ändå har jag motstridiga känslor,

eftersom jag inte kan förneka det faktum
att så många av mina närmaste vänner

är människor som jag
ursprungligen mött på nätet.

Jag tror att det delvis beror på
att det finns en bekännelsekultur

i sociala medier.

Det kan kännas som om du skriver
i en personlig, intim dagbok

som är helt privat,

men samtidigt vill du
att alla i världen ska läsa den.

Och jag tycker att en del av det,
glädjen i det

är att vi får uppleva saker
från perspektiv och människor

som är helt annorlunda än oss själva

och ibland är det bra.

Exempelvis, när jag först
gick med i Twitter

fann jag att så många
av de personer som jag följde

pratade om psykisk hälsa
och om att gå till terapi

på sätt som inte hade någon
av de stigma som de ofta gör

när vi pratar om dessa frågor personligen.

Genom dem normaliserades konversationen
kring psykisk hälsa,

och de hjälpte mig att inse
att gå till terapi

är något som också skulle hjälpa mig.

För många människor

låter det som en skrämmande idé
att prata om alla dessa ämnen

så offentligt och så öppet på internet.

Jag tror att många tycker
att det är en stor, skrämmande sak

att vara online om du inte redan
är helt och fullt utvecklad.

Men jag tror att internet verkligen
kan vara ett bra ställe när man är okunnig

och jag tror att vi kan behandla det
med spänning,

för att det finns något viktigt med
att dela dina ofullkomligheter,

osäkerheter och dina sårbarheter

med andra människor.

(Skratt)

När någon berättar
att de känner sig ledsna, rädda,

eller ensamma, till exempel,

gör det mig faktiskt mindre ensam,

inte genom att bli av med något
av min ensamhet

utan genom att visa mig
att jag inte är ensam

i att känna mig ensam.

Som författare och som artist

bryr jag mig mycket om
att göra denna tröst i att vara sårbar

en gemensam sak, något
som vi kan dela med varandra.

Jag ser fram emot
att ge uttryck åt det inre,

om att ta de osynliga personliga känslorna
som jag inte har ord för,

hålla upp dem mot ljuset, sätta ord på dem

och sedan dela dem med andra människor

i hopp om att det kan hjälpa dem hitta ord
för att hitta sina känslor också.

Nu vet jag att det låter
som en stor grej,

men i slutändan är jag intresserad
av att sätta alla de grejerna

i små åtkomliga paket,

för när vi kan gömma dem i mindre bitar

tror jag att de är enklare
att närma sig, de blir roligare.

Jag tror att de lättare kan hjälpa oss
att se vår gemensamma mänsklighet.

Ibland tar det sig uttryck i en novell,

ibland kan det bli det en bok
med söta illustrationer.

Och ibland är det i form
av ett dumt skämt

som jag slänger ut på internet.

Till exempel, för några månader sedan,
postade jag den här appen

för en hundpromenadstjänst

där en hund dyker upp vid din dörr
och du måste gå ut ur huset

och gå en promenad.

(Skratt)

Om det finns apputvecklare i publiken,

sök upp mig efter föredraget.

Eller, jag gillar att berätta om

varje gång jag känner mig orolig för
att skicka ett mail.

När jag skriver meddelanden "Bästa",

är det kort för "Jag försöker
mitt bästa", en förkortning av

"Vänligen hata mig inte, jag lovar
att jag försöker mitt bästa!"

Eller mitt svar
på den klassiska isbrytaren,

om jag kunde äta middag med någon,
död eller levande, skulle jag det.

Jag är väldigt ensam.

(Skratt)

Och jag upptäcker att när jag
publicerar saker som dessa på nätet

får jag ofta samma typ av reaktion.

Människor samlas för att dela ett skratt,

att dela den känslan,

för att sedan försvinna lika snabbt.

(Skratt)

Ja, lämnar mig ensam igen.

Men jag tror att dessa små möten
kan vara ganska meningsfulla ibland.

Till exempel, när jag tog examen
från arkitekthögskolan

och flyttade till Cambridge,

lade jag upp denna fråga:

"Hur många människor i ditt liv
har du redan haft

din sista konversation med?"

Och jag tänkte på mina egna vänner
som hade flyttat bort

till olika städer och även olika länder,

och hur svårt det skulle vara
att hålla kontakten med dem.

Men andra människor började svara
och dela sina egna upplevelser.

Någon pratade om en familjemedlem
som de blev osams med.

Någon pratade om en nära
och kär vän som försvunnit

snabbt och oväntat.

Någon annan pratade om
sina vänner från skolan

som också flyttat bort.

Men då började något
riktigt trevligt hända.

Istället för att bara svara mig

började folk svara varandra,

de började prata med varandra,
dela sina egna erfarenheter,

trösta varandra

och uppmuntra varandra
att nå ut till den vän

som de inte hade pratat med på ett tag

eller den familjemedlem
som de hade blivit osams med.

Och så småningom fick vi
en liten mikrogemenskap.

Det kändes som att denna
stödgrupp bildades

av alla möjliga människor som samlades.

Och jag tror att varje gång
vi lägger ut något på nätet,

varje gång vi gör det,
finns det en chans

att dessa små mikrosamhällen kan bildas.

Det finns en chans
att alla typer av olika varelser

kan samlas och dras till varandra.

Och ibland, genom internet,

hittar du din tvillingsjäl.

Ibland är det när man läser svaren
och kommentarerna

som man hittar ett svar
som är särskilt snällt,

insiktsfullt eller roligt.

Ibland är det när vi ska följa någon

och ser att de redan följer oss tillbaka.

Och ibland är det när man tittar på någon
som man känner i verkligheten

och ser de saker man skriver,
de saker som de skriver

och inser att man delar
så många intressen med dem

vilket för dem närmare dig.

Ibland, om du har tur,

får du träffa en annan utomjording.

[när två utomnjordingar
hittar varandra på ett konstigt ställe,

känns det litte mer som hemma]

Men jag är också orolig,
för som vi alla vet

känns inte internet så för det mesta.

Vi vet alla att för det mesta

känns internet som en plats
där vi missförstår varandra,

där vi kommer i konflikt med varandra,

där det finns all slags
förvirring och skrik,

och det känns som det är
för mycket av allt.

Det känns som ett kaos,

och jag vet inte hur jag ska skilja
de bra delarna från de dåliga

för som vi vet och som vi har sett

kan de dåliga delarna verkligen skada oss.

Det känns som att plattformarna
som vi använder för att mötas online

har utformats, antingen
okunnigt eller medvetet,

för att möjliggöra
trakasserier och missbruk,

för att sprida falsk information,

för att möjliggöra hat och hatiska inlägg
och det våld som följer på det,

det känns som ingen
av våra nuvarande plattformar

gör tillräckligt för
att hantera och fixa det.

Men ändå, och kanske förmodligen tyvärr,

dras jag fortfarande till dessa
platser online, som många andra gör

för ibland känns det som
att det är där alla människor är.

Och jag känner mig löjlig

och dum ibland

för att värdera dessa små ögonblick
av mänsklig kontakt i tider som dessa.

Men jag har alltid jobbat enligt mottot

att dessa små ögonblick
av mänsklighet inte är överflödiga.

De är inte alls en reträtt från världen,

utan istället är de orsakerna till
att vi kommer till dessa platser.

De är livsviktiga,
de bekräftar oss och ger oss liv.

Och det är dessa små,
tillfälliga helgedomar

som visar oss att vi inte
är lika ensamma som vi tror att vi är.

Så ja, även om livet är dåligt
och alla är ledsna

och en dag kommer vi alla att dö -

[livet är dåligt. alla är ledsna.

vi kommer alla att dö, men jag har köppt
det här uppblåsbara hoppslottet,

så ska du ta av dinna skor eller inte]

Jag tror att det uppblåsbara
metaforiska hoppslottet i detta fall

verkligen är våra relationer
och kontakter med andra människor.

Och så en natt,

när jag kände mig särskilt ledsen
och hopplös över världen,

skrek jag ut till tomrummet,

till det ensamma mörkret.

Jag sa: "För närvarande känns
att logga in på sociala medier

som att hålla någons hand
innan jordens undergång."

Och den här gången,
istället för att tomrummet svarade,

var det människor som dök upp,

som började svara mig
och sedan som började prata med varandra

och långsamt bildades en liten gemenskap.

Alla samlades för
att hålla varandras händer.

Och i dessa farliga och osäkra tider,

mitt i det hela, tror jag

att det som vi måste hålla fast vid
är andra människor.

Och jag vet att det är en liten sak
som består av små ögonblick,

men jag tror att det är
en liten, liten stråle ljus

i det stora mörkret.

Tack.

(Applåder)

Tack.

(Applåder)