Hur det är att bo på den internationella rymdstationen

I denna korta, lättsamma föreläsning välkomnar Cady Coleman oss ombord på den internationella rymdstationen, där hon tillbringade närmare sex månader av experimenterande, vilket vidgade vetenskapens gränser. Hör henne berätta om hur det är att flyga till jobbet, sova i tyngdlöshet och leva sitt liv medan man rusar fram i 28 000 km/h runt jordklotet. "Rymdstationen är där uppdrag och magi möts", säger Coleman.

Jag är astronaut.

Jag har åkt rymdfärja två gånger

och jag befann mig
på den internationella rymdstationen

i nästan sex månader.

Jag får ofta en och samma fråga;
"Hur är det att vara i rymden?"

som om det vore en hemlighet.

Rymden tillhör oss alla

och jag vill försöka få er att förstå
varför den är magisk för oss alla.

Dagen efter min 50-årsdag

klättrade jag ombord
på en rysk rymdkapsel

i Ryssland

och sköts ut i rymden.

Uppskjutningen är
det mest riskfyllda vi gör

men också det mest spännande.

Tre, två, ett... start!

Jag upplevde raketmotorernas
kontrollerade raseri, in i minsta detalj,

när de sköt oss bort från jorden.

Vi for snabbare och snabbare,

i åtta och en halv minut,
tills motorerna avsiktligt stannar -

kabunk! -

och plötsligt är vi viktlösa.

Så drar uppdraget och magin igång.

Dmitry, Paolo och jag
cirkulerar runt jorden

i vårt pyttelilla rymdskepp

och närmar oss försiktigt rymdstationen.

Det är en invecklad dans
i 28 000 km/h

mellan vår kapsel,
som är lik en pytteliten bil,

och rymdstationen,
som är stor som en fotbollsplan.

Vi anländer när de två dockar,
med en mjuk duns.

Vi öppnar luckorna,

kramar varandra hafsigt i tyngdlösheten,

och nu är vi sex.

Vi är en rymdfamilj, en omedelbar familj.

Det jag gillade mest med livet där uppe

var flygandet.

Jag älskade det.

Jag kände mig som Peter Pan.

Det är inte som floating.

En nätt liten knuff

kan faktiskt ta dig igenom
hela rymdstationen

och sen liksom
gosar man fast sig med tårna.

En av mina favoritgrejer var
att tyst sväva omkring

genom rymdstationen,

som brummade på om natten.

Ibland undrade jag
om den visste att jag var där,

alldeles tyst.

Men att dela den känslan
med resten av besättningen

var också viktigt för mig.

En typisk dag i rymden
börjar med den perfekta pendlingen.

Jag vaknar, glider ner till labbet

och säger hej

till den bästa morgonutsikten nånsin.

Själva pendlandet
går på bara 30 sekunder

och vi tröttnar aldrig på den utsikten.

Den påminner oss nog om
att vi fortfarande är väldigt nära jorden.

Vår besättning var den andra någonsin
att använda den kanadensiska robotarmen

för att fånga in ett leveransfartyg
stort som en skolbuss

som innehöll runt ett dussin
olika experiment,

samt den enda choklad vi skulle få se
under de närmaste fyra månaderna.

Så, nog om choklad,
vartenda ett av de där experimenten

låter oss besvara vetenskapliga frågor,

som vi inte kan besvara här på jorden.

Det är som om vi tittar
genom en annan lins,

som tillåter oss att se svaren
på frågor som till exempel.

"Förbränning, då?"

"Och vätskedynamik?"

Alltså, att sova är härligt.

Min favorit, jag menar, du kan sova
upp och ner, med huvudet upp.

Men min favorit: ihoprullad
svävande fritt som en liten boll.

Tvätt? Nix.

Vi stoppar våra smutsiga kläder
i en tom leveransfarkost

och skickar det ut i rymden.

Toaletten.

Alla undrar och vill veta.

Det är svårt att förstå,
så spelade in en liten film,

för jag ville få barnen att förstå

att just vakuum gör att

endast en lätt bris
får allt att ta sig dit det ska.

I verkligheten gör det faktiskt det.

(Skratt)

Återvinning? Självklart.

Alltså, vi tar vårt urin, vi lagrar det,
vi filtrerar och sedan dricker vi det.

Och det smakar faktiskt utsökt.

(Skratt)

Att sitta runt bordet

och äta mat som ser osmaklig ut
men som faktiskt är god.

Men det är att sitta tillsammans
runt bordet som är viktigt,

både i rymden och på jorden, tror jag,

för det är det
som för besättningen samman.

För mig var musiken ett sätt
att hålla kontakten med resten av världen.

Jag spelade duett mellan jorden och rymden

med Ian Anderson från Jethro Tull

på 50-årsdagen
av människan i rymden.

Att hålla kontakten
med familjen var viktigt.

Jag pratade med dem nästan varje dag
under hela tiden jag befann mig där uppe,

och jag läste faktiskt böcker för min son
som ett sätt för oss att vara tillsammans.

Så viktigt.

Och när rymdstationen
passerade över Massachusetts

sprang min familj ut ur huset

för att skåda den klaraste stjärnan
som seglade över himlen.

När jag tittade ner kunde jag
förstås inte se mitt hus

men det betydde mycket för mig att veta
att de jag älskade mest

tittade upp mot mig när jag tittade ner.

Så, rymdstationen, för mig, är platsen
där uppdrag och magi förenas.

Uppdraget, arbetet är avgörande

i vår jakt att se bortom vår planet

och ett måste för
att förstå hållbarhet här på jorden.

Jag älskade att vara en del av det

och om jag kunnat
ta min familj med mig,

hade jag aldrig mer kommit hem.

En insikt jag tar med mig
från stationen är

att vi alla kommer från samma planet.

Vi har alla roller att spela.

För jorden är vårt skepp.

Rymden är vårt hem.

Och vi är besättningen
på rymdskeppet Jorden.

Tack.

(Applåder)