Christopher McDougall: Är vi skapade för att springa?

Christopher McDougall undersöker mysterierna bakom människans lust att springa. Hur hjälpte löpning de tidiga människorna att överleva och vilka av våra forna förfäders drifter sporrar oss i dag? På TEDxPennQuarter berättar McDougall historien om maratonlöparen med ett hjärta av guld, den osannolika ultradistans-löparen och den dolda stammen i Mexico som springer för att överleva.

Löpning: det är i grund och botten bara höger, vänster, höger, vänster. Eller hur?

Jag menar, vi har hållit på med det här i två miljoner år nu

så det är ganska arrogant att anta

att jag har någonting att säga

som inte har sagts eller utförts bättre för länge sedan.

Men den häftiga grejen som jag har upptäckt med löpning

är att någonting bisarrt inträffar

med den här aktiviteten ständigt och jämt.

Ett typexempel: För några månader sedan, om ni såg på New York City Marathon

så kan jag garantera att ni såg någonting

som ingen har sett förut.

En etiopisk kvinna som heter Derartu Tulu

kommer till startlinjen.

Hon är 37 år.

Hon har inte vunnit något slags maraton de senaste åtta åren

och för några månader sedan

dog hon nästan under en förlossning.

Derartu Tulu var redo att kasta in handduken och att dra sig tillbaka från sporten

men hon bestämde sig för en sista satsning

för att lyckas få en sista utdelning

i det ansedda evenemanget

New York City Marathon.

Dessvärre, och det här var dåliga nyheter för Derartu Tulu, hade några andra personer samma idé

bland annat den olympiska guldmedaljören

och Paula Radcliffe, som är en fruktansvärd motståndare

tveklöst den snabbaste kvinnliga maratonlöparen genom tiderna.

Med en tid endast tio minuter efter det manliga världsrekordet

är Paula Radcliffe i praktiken oslagbar.

Det var hennes motstånd.

Startskottet går och jag menar, hon är inte ens en underdog.

Hon är under underdogsen.

Men under-underdogen hänger med

och efter 35 kilometer av ett 42-kilometerslopp

är Derartu Tulu

med i ledarklungan.

Det är nu någonting verkligen bisarrt händer.

Paula Radcliffe, hon som är säker på att rycka åt sig den stora vinsten

ur Derartu Tulus under-underdoghänder

tar sig plötsligt åt benet och börjar tappa.

Vi vet alla vad man ska göra i en sådan situation, eller hur?

Du sätter en armbåge i ansiktet på henne

och sätter av i högsta fart mot målsnöret.

Derartu Tulu förstör föreställningen.

Istället för att ge sig iväg

saktar hon in, tar tag i Paula Radcliffe

och säger: "Kom igen. Häng med oss. Du fixar det."

Dessvärre gör Paula Radcliffe det.

Hon hinner ifatt ledarklungan

och gör en framstöt mot målsnöret.

Men sedan faller hon tillbaka igen.

Och den andra gången Derartu Tulu tar tag i henne och försöker att dra med henne

Och Paula Radcliffe säger vid denna punkt

"Jag är helt slut. Spring."

Det är en fantastisk berättelse och vi vet alla hur den slutar.

Hon förlorar prispengarna

men hon åker hem med någonting större och viktigare.

Förutom att Derartu Tulu förstör föreställningen igen.

I stället för att förlora, drar hon förbi ledarklungan och vinner

New York City Marathon

och åker hem med en stor prispott.

Det är en hjärtvärmande historia

men om du gräver lite djupare

börjar du liksom undra över exakt vad det var som hände där.

När du har två extremvärden i en organism

är det inte någon tillfällighet.

När du har någon som har större vinnarskalle och mer medkänsla

än någon annan i loppet, så är det återigen inte någon tillfällighet.

Visa mig en varelse med simhud mellan tårna och gälar

så har vatten någonting med det att göra.

Någon med den sortens inre drivkraft, så finns det något slags sammanhang där.

Och svaret på frågan, tror jag

kan hittas i Mexicos Kopparkanjon

där det finns en stam, en tillbakadragen stam

som kallas för Tarahumaraindianerna.

Tarahumarerna är anmärkningsvärda på grund av tre saker.

För det första

har deras livsförhållanden huvudsakligen alltid varit desamma

de senaste 400 åren.

När conquistadorerna kom till Nordamerika hade man två möjligheter:

antingen tar man till vapen, eller så så kunde man ge sig iväg.

Mayaindianerna och Aztekerna tog till vapen

vilket är anledningen till varför det finns väldigt få Mayaindianer och Azteker.

Tarahumarerna hade en annan strategi.

De gav sig iväg och gömde sig

i det labyrintiska nätverk

spindelnätsliknande kanjonsystem

som kallas för Kopparkanjonen

och de har de stannat kvar sedan 1600-talet

levandes på i princip samma sätt som de alltid har levat.

För det andra, det anmärkningsvärda med Tarahumarerna

är att, långt upp i ålder, 70 och 80 år gamla

springer inte dom här grabbarna några maraton

Dom springer ultra-maraton.

Sträckorna är inte 42 kilometer,

utan 150, 250 kilometer åt gången

uppenbarligen utan skador eller problem.

Den sista saker som är anmärkningsvärd med Tarahumarerna

är att alla saker som vi kommer att prata om idag

alla lösningar som vi försöker att komma på

med hjälp av all vår teknologi och hjärnkapacitet

saker som hjärtsjukdomar och kolesterol och cancer

och kriminalitet och krig och våld och kliniska depressioner

allt detta har inte Tarahumarerna en aning om vad du pratar om.

Dom är befriade

från alla dessa moderna åkommor.

Så vad är då kopplingen?

Återigen, vi pratar om extremvärden.

Det måste finnas något slags orsak och verkan där.

Nå, det finns forskningsgrupper

vid Harvard och Utahs universitet

som slår sina kloka huvuden ihop för att försöka komma på

vad Tarahumarerna alltid har vetat.

Dom försöker att lösa liknande mysterier.

Och återigen, ett mysterium inuti ett annat mysterium

möjligtvis förklaringen av Derartu Tulu och Tarahumarerna

kan finnas i tre andra mysterier, som är dessa:

Det är tre saker och om du känner till svaret på dem, kom upp hit och ta mikrofonen

eftersom ingen annan känner till svaren.

För om du gör det, då är du smartare än vem som helst på planeten jorden.

Det första mysteriet är följande:

För två miljoner år sedan växte den mänskliga hjärnan explosionsartat i storlek.

Australopithecus hade en fjuttig liten ärthjärna.

Plötsligt dyker människan upp, Homo erectus

med en stor melonhjärna.

För att ha en hjärna med den storleken

behöver man ha tillgång till koncentrerad kaloririk energi.

Med andra ord, de tidiga människorna äter döda djur.

Det är ingen diskussion, det är fakta.

Det enda problemet är

att de första bladvapnena framträder för ungefär 200 000 år sedan.

Så på något sätt, för nästan två miljoner år

dödar vi djur utan några vapen.

Vi använder inte vår styrka

eftersom vi är dom värsta veklingarna i djungeln.

Alla andra djur är starkare än vi är.

Dom har huggtänder, dom har klor, dom är smidiga och snabba.

Vi tycker att Usain Bolt är snabb. Usain Bolt får spö av en ekorre.

Vi är inte snabba.

Det skulle kunna vara en olympisk gren: släpp lös en ekorre.

Vem som än får tag på ekorren, vinner guldmedaljen.

Så, inga vapen, ingen snabbhet, ingen styrka, inga huggtänder, inga klor.

Hur dödade vi alla dessa djur? Det är det första mysteriet.

Det andra mysteriet:

Kvinnor har deltagit i de olympiska spelen ett bra tag nu

men det som är anmärkningsvärt med kvinnliga sprinters

är att dom suger, dom är värdelösa.

Det finns inte en enda snabb kvinna på jorden

och det har aldrig funnits någon.

Den snabbaste kvinnan någonsin på en engelsk mil klarade den på 4.15.

Jag kan ta vilken kille som helst på gymnasiet

som kan springa snabbare än 4.15.

Av någon anledning är ni tjejer helt enkelt väldigt långsamma.

(Skratt)

Men när ni börjar med maraton, som vi precis har pratat om

så har ni tjejer fått springa maraton i tjugo år nu.

Därför att innan 80-talet

hävdade den medicinska vetenskapen att om en kvinna försökte springa 42 kilometer

Är det någon här som vet vad som skulle hända om ni försökte att springa 42 kilometer?

Varför ni inte fick delta i maraton före 80-talet?

(Publik: Hennes livmoder skulle slitas sönder.) Hennes livmoder skulle slitas sönder.

Ja. Ni skulle få förstörda fortplantningsorgan.

Livmodern skulle falla ut, bokstavligt talat falla ut ur kroppen.

Nu är det så att jag har varit på många maratonlopp

och jag har ännu inte sett någon, någon...

(Skratt)

Så kvinnor har bara fått springa maraton i 20 år.

Under denna synnerligen korta inlärningskurva

har ni tjejer gått från förstörda fortplantningsorgan

till det faktum att ni bara är 10 minuter ifrån

det manliga världsrekordet.

Om vi går bortom 42 kilometer

till distanser som den medicinska vetenskapen också har sagt oss är livsfarliga för människan

minns Feidippides som dog när han hade sprungit 42 kilometer

när vi pratar om sträckor som 10-15 mil

så är allting plötsligt annorlunda.

Ta löpare som Ann Trason, Nikki Kimball eller Jenn Shelton

och sätt dem i ett 10-15-milslopp mot vem som helst i världen

och du kan lika gärna singla slant om vem som kommer att vinna.

Ni ska få ett exempel:

För några år sedan anmälde sig Emily Baer till ett lopp

som heter Hardrock (svenska: hård sten) 100

som avslöjar allt du behöver veta om loppet.

Du har 48 timmar på dig att avsluta loppet.

Nåväl, Emily Baer, av 500 löpare

kommer hon på åttonde plats, bland de tio första

trots att hon stannade på alla vätskekontroller

för att amma sitt barn under loppet

och trots detta slår hon 492 andra deltagare.

Det sista mysteriet: Varför är det så att kvinnor blir bättre

när sträckorna blir längre?

Det tredje mysteriet är följande:

På Utahs Universitet började de undersöka sluttider

för maratonlöpare.

Och det dom fann

var att om du börjar springa maraton när du är 19 år

kommer du att bli snabbare progressivt sett, år för år

tills du når höjden av din förmåga vid 27 år.

Och efter det, drabbas du av

ålderns stelhet

och du blir långsammare och långsammare

ända tills du så småningom är tillbaka till samma hastighet som när du var 19.

Så det är omkring sju år, åtta år för dig att nå höjden av din förmåga

och därefter försvinner förmågan gradvis

tillbaka till där du började.

Man skulle kunna tänka sig att det tar åtta år att komma tillbaka till samma snabbhet

kanske 10 år; nej, det är 45 år.

60-åriga män och kvinnor

springer lika snabbt som när dom var 19.

Nu utmanar jag er att komma på någon annan fysisk aktivitet

och snälla, säg inte golf; någonting som faktiskt är utmanande

där åldringar presterar

lika bra som när dom var tonåringar.

Så du har de här tre mysterierna.

Finns det en pusselbit

som kan sammanfoga alla dessa saker?

Man måste vara väldigt försiktig varje gång

någon ser tillbaka på förhistorien och försöker att komma med något slags generellt svar

eftersom, när det handlar om förhistorien

kan man påstå vad fan man vill och klara sig undan med det.

Men jag kommer att lägga fram det här för er:

Om man lägger en bit i mitten av pusslet

kommer plötsligt allt att forma en sammanhängande bild.

Om du undrar varför Tarahumarerna inte slåss

och inte dör av hjärtsjukdomar

varför en fattig Etiopisk kvinna som heter Derartu Tulu

kan vara den mest medkännande och ändå den med störst vinnarskalle

och varför vi på något sätt kunde

få tag på mat utan vapen

kanske det bara är för att vi människor

hur mycket vi än vill se oss som universums härskare

faktiskt utvecklades från ingenting annat än

ett pack jakthundar.

Vi kanske utvecklades

som ett jagande flockdjur.

Eftersom den enda fördelen vi har i vildmarken

återigen, det är inte våra huggtänder eller våra klor eller vår snabbhet

det enda vi är riktigt, riktigt bra på är att svettas.

Vi är riktigt bra på att vara svettiga och lukta.

Bättre än något annat djur på jorden kan vi svettas riktigt bra.

Men fördelen

med den lilla sociala obehaget

är faktumet att, när det handlar om löpning

i stark hetta och långa sträckor

är vi superba, vi är bäst i världen.

Ta en häst en varm sommardag

och efter åtta eller nio kilometer har den hästen ett val.

Antingen att andas eller att kylas ned

men inte båda, som vi kan.

Så om vi nu har utvecklats som jagande flockdjur?

Om den enda naturliga fördelen vi hade i världen

var att vi kunde arbeta tillsammans som en grupp

gå ut på den afrikanska savannen, välja en antilop

jaga den som ett pack och springa efter djuret tills det dog?

Det var allt vi kunde göra;

vi kunde springa riktigt långt under varma dagar.

Om det var sant, skulle ett par andra saker också behöva vara sanna.

Nyckeln till att vara en del av en grupp jägare är ordet "grupp".

Om du går ut själv och försöker att jaga en antilop

så garanterar jag att det kommer att sluta med två kadaver ute på savannen.

Du behöver få ihop en grupp.

Du behöver dom där 64-65-åringarna

som har hållit på med det här ett bra tag

så att de förstår vilken antilop man ska försöka få tag på.

Hjorden expanderar och den samlas igen.

Dom där expertspårarna måste vara en del av flocken.

Dom kan inte vara 15 kilometer efter.

Kvinnorna och tonåringarna måste också vara där

eftersom de två gånger i livet du verkligen har nytta av animaliskt protein

är när du ammar och när du är en växande tonåring.

Det finns ingen mening med att ha antilopen död där borta

och dom som vill äta det 80 kilometer bort.

Dom måste vara en del av gruppen.

Man behöver de 27-åriga männen på höjden av sin förmåga

redo att fälla bytet

och man behöver ha dom där tonåringarna där

som lär sig allting genom att delta.

Gruppen håller ihop.

En annan sak som tvunget måste gälla med den här gruppen: gruppen kan inte vara materialistisk

Det är inte möjligt att ta med sig allt ditt skräp när man försöker fånga antilopen.

Det är inte möjligt att vara en upprörd grupp. Man kan inte hysa agg för någon längre tid.

Typ, "Jag tänker inte jaga den där killens antilop.

Han gjorde mig förbannad. Låt honom jaga sin egen antilop."

Gruppen måste kunna svälja sitt ego

samarbeta och dra åt samma håll.

Vad det hela mynnar ut i, med andra ord

är en kultur som är väldigt lik

Tarahumarernas

en stam som har bestått oförändrade

sedan stenåldern.

Det är verkligen ett lockande argument

att kanske gör Tarahumarerna

exakt vad vi alla har gjort i två miljoner år.

Att det är vi som under vår moderna tidsålder på något sätt har avvikit från stigen.

Ni vet, vi ser på löpning som den här främmande grejen

det här straffet man är tvungen att genomlida eftersom man åt pizza kvällen innan.

Men det kanske inte alls är så.

Kanske vi är dom som har tagit den naturliga fördelen vi hade

och förstörde den.

Hur förstörde vi den? Alltså, hur går det till när vi förstör någonting?

Vi försöker att tjäna pengar på det.

Vi packar det och gör det bättre

och säljer det till folket.

Och det som hände var att vi började skapa

dom här tillgjorda fjädrade sakerna

som ska göra löpning bättre, som kallas för löparskor.

Det som gör mig förbannad på löparskor

är att jag har köpt en miljon och jag har alltid blivit skadad.

Och jag tror att, om någon här inne springer

och jag hade just en konversation med Carol;

vi samtalade i två minuter backstage och hon pratar om inflammation i senspegeln.

Prata med en löpare och jag garanterar att inom 30 sekunder

kommer konversationen att handla om skador.

Så om människan utvecklades som löpare, om det är vår naturliga fördel

varför är vi så dåliga på det? Varför skadas vi hela tiden?

Det fascinerande med löpning och löparskador

är att löparskador är en modern företeelse.

Om du läser folklore och mytologi

vilken myt som helst, vilket slags skröna som helst

så är löpning alltid sammankopplat

med frihet och vitalitet och ungdomlighet och evig styrka.

Det är bara under vår livstid

som löpning har blivit sammankopplat med rädsla och smärta.

Geronimo brukade säga

att "Mina enda vänner är mina ben. Jag litar bara på mina ben."

Det var därför ett Apache-triathlon

brukade vara att man sprang 8 mil genom öknen

slogs man mot man, stal ett gäng med hästar

och sköt på varandra hela vägen hem.

Geronimo sa aldrig "Ah, vet du att

min hälsena, jag tar det lite lugnt. Jag behöver vila den här veckan,"

eller "Jag behöver crossträna.

Jag körde inte mitt yogapass. Jag är inte redo."

Människor sprang och sprang hela tiden.

Vi är här idag. Vi har vår digitala teknologi.

All vår vetenskap kommer från det faktum

att våra förfäder kunde

göra någonting extraordinärt varje dag

vilket var att endast lita på sina nakna fötter och ben

för att springa långa sträckor.

Så hur kommer vi tillbaka till det igen?

Jag vill först och främst förespråka att

ni gör er av med allt emballage, alla produkter, all reklam.

Gör er av med alla era stinkande löparskor.

Sluta bry er om stadsmaraton

där du suger om dom tar dig mer än fyra timmar.

Om du klarar 3.59.59 så är du fantastisk

eftersom du kvalificerade dig för ett annat lopp.

Vi behöver komma tillbaka till känslan av lekfullhet och glädje

och, jag skulle vilja kalla det, nakenheten

som har gjort Tarahumara

till en av de hälsosammaste och fridfullaste kulturerna i vår tid.

Så vad är fördelen? Än sen?

Så du bränner Haagen-Dazsen från i går kväll?

Men det kanske finns andra fördelar också.

Utan att bli alltför extrem när det gäller det här

tänk er en värld

där varenda en kan gå utanför dörren

och delta i en slags fysiskt aktivitet

som får dom att bli mer avslappnade, mer rofyllda

friskare

springa av sig stressen

där du inte längre kommer tillbaka till ditt kontor som en rasande galning längre

där du inte åker hem överväldigad av stress igen.

Kanske det finns ett mellanläge mellan vad vi är i dag

och vad Tarahumarerna alltid har varit.

Jag säger inte att vi ska tillbaka till Kopparkanjonen

för att leva på majs, vilket är Tarahumarernas favoritdiet

men det kanske finns någonting däremellan.

Och om vi hittar det

så kanske det ligger ett stort fett nobelpris och väntar på oss.

För om någon kan hitta ett sätt

att återskapa den naturliga förmågan

som vi har njutit av allra mest under mänsklighetens existens

som vi har njutit av ända till 70-talet eller så

fördelarna, de sociala, fysiska

politiska och mentala

skulle kunna vara häpnadsväckande.

Så vad jag har sett i dag är att det finns en växande subkultur

av barfotalöpare, människor som gör sig av med sina skor.

Och vad dom gemensamt har kommit på är

att om du blir av med skorna, blir du av med stressen

du blir av med skadorna och krämporna.

Och det du upptäcker är någonting

Tarahumarerna har känt till för väldig länge

att det här kan vara riktigt roligt.

Jag har själv upplevt det personligen.

Jag var skadad hela livet men så, strax efter att jag fyllde 40, gjorde jag mig av med mina skor

och mina löparkrämpor har också försvunnit.

Så förhoppningsvis är det här någonting vi alla kan dra nytta av.

Och jag uppskattar att ni har lyssnat till berättelsen. Tack så mycket.

(Applåder)