Vad man ska göra när allt känns brutet

"Vissa kallar mig en själsonisk superstjärna," säger Jomama Jones, TED Fellow och teaterartist Daniel Alexander Jones alter ego. I detta häpnadsväckande tal och uppträdande uppmanar Jomama Jones oss att överväga hur att brytas upp kan vara första steget mot en omvandling. Det är en kraftfull berättelse om gemenskap, utveckling och förnyelse - och hur att brytas ned kan betyda att brytas öppen.

"Jag har folk inom mig."

Så sjöng den avlidna Abbey Lincoln.

Jag har den låttexten som mantra.

"Jag har folk inom mig."

Jomama Jones är den personen inom mig
jag vänder mig till som guide.

Hon är mitt alter ego.

Jag har förkroppsligat henne
under uppträdanden sedan 1995

och hon dyker upp när
hon har insikt att erbjuda folk.

Under dessa tider av
radikala förändringar

är jag glad att vara budbäraren
för hennes meddelande till dig.

Jomama Jones: Tänk om jag sa till dig
att det kommer att bli bra ...

men tänk om jag sa inte än?

Tänk om jag berättade
att det kommer prövningar framöver

värre än dina djupaste rädslor?

Tänk om jag sa till dig
att du kommer att falla ...

Ner, ner, ner?

Men tänk om jag sa till dig
att du kommer att överraska dig själv?

Tänk om jag sa att du
kommer att vara modig nog?

Tänk om jag sa till dig

att vi alla inte kommer att klara det?

Men tänk om jag sa till dig

att det är så det måste vara?

Tänk om jag berättade att
jag har sett framtiden?

Gillar du mina händer?

De är uttrycksfulla, eller hur?

Titta nu på dina händer - kom igen.

Det finns så mycket historia registrerad
genom deras beröring

och markeringar om framtiden
skissade på deras flator.

Ibland greppar händer hårt,
ibland släpper händer taget.

Tänk om jag sa till dig

att allt kommer att lösas upp?

Hm.

Mina damer och herrar
och alla där emellan,

Jag är Jomama Jones.

Vissa kallar mig för
själssonisk superstjärna,

och jag håller med,

då det även i mitt förflutna
var från framtiden.

Låt oss gå tillbaka till tiden som flicka.

Föreställ dig detta:

Det var Planteringsdag
som var en högtid jag uppfann

för föreningen jag grundade
för de svarta ungdomarna.

Jag rusade hem för att sätta på mig
min trädgårdsutstyrsel

när jag tog min farbror Freeman
på bar gärning.

Han stod lutad över min spargris
men sin hammare högt upp i luften.

Han tänkte stjäla mina pengar.

Och du förstår,
min farbror Freeman var en hantlangare.

Han kunde fixa vad som helst -
en trasig stol, en krossad kruka -

till och med få farmors växter
till liv igen.

Han hade en magisk touch
för trasiga saker...

och trasiga människor.

Han brukade ta med mig till sitt arbete
och säga: "Kom igen Jo,

nu gör vi någonting
som förbättrar världen."

Hans händer var breda och härdade,

och de påminde mig alltid
om förvridna trädrötter.

Medan vi jobbade brukade han
prata med folk

om den skillnad han var säker på
var precis runt hörnet.

Jag såg honom reparera
flaggande förhoppningar

och lämna folk med huvudet högt.

Hans händer rörde om solskenet.

Och nu var han på väg att
ha sönder min spargris.

Jag sa: " Backa ett steg mannen,
och visa dina händer."

Ironin var att

han brukade ge mig alla gamla mynt han
hittade under golvbrädorna på jobbet.

Jag stoppade dem i spargrisen

tillsammans med pengarna jag tjänade
på mina barndomsjobb.

Men på våren 1970

hade farbror Freeman tappat känslan...

och även det mesta av sina jobb.

Han såg en tung framtid

av civila fel och svart makt
avbrott i sina handflator.

Måttet var rågat vintern innan

när de hade skjutit ned Fred Hampton.

Överväldigad av rädsla

och raseri och sorg

försökte farbror Freeman
spela sin framtid.

Han greppade för hårt
och började spela bort pengar.

"Ett av dessa nummer
kommer att vinna, lilltjejen.

Har du en quarter till farbror Free…"

Vissa av er har den släktingen.

Men jag visste där och då
att jag behövde göra något.

Jag hoppade upp och tog tag i hammaren
och slungade ned den på den där grisen.

Och farbror började lipa när
jag samlade ihop alla mynt.

"Vi ska inte köpa någon
lott farbror Freeman. Kom igen."

Vi spenderade varenda slant i fröbutiken.

Du vet, barnen i min trädgårdsmästargrupp?

De blinkade knappt när jag
fick farbror Freeman böja sig ned

och stoppa händerna i jorden igen

och börja luckra upp jorden för våra frön.

Och min lilla kompis Taesha kom till
och med över för att dunka honom i ryggen

och sa: "gråt ut det farbror Freeman.
Gråt ut det."

"Jag kan inte fixa detta," grät han.

Det är en forntida framtida truism.

Han var inte den första att känna sådär
och han var inte den sista.

Just nu känns det som allt
går sönder mer än det går att laga.

Det gör det.

Men att det bryts sönder
kan vara att det bryts öppet.

Hur våldsamt och osäkert
och skräckfyllt det än verkar.

Saken är den ...

vi kan inte göra det själva.

Farbror Freeman grät så mycket den dagen
när vi planterade våra frön

att han var vårat egna bevattningssystem.

"Jag vet inte
vem jag är längre, lilltjejen,"

sa han till mig vid solnedgången.

"Bra, farbror Freeman.

Bra.

Du är ny igen

och det är precis så vi behöver dig."