Return to Video

Hur många liv kan man leva? | Sarah Kay | TEDxEast

  • 0:15 - 0:20
    (Sjunger) Jag ser månen. Månen ser mig.
  • 0:21 - 0:26
    Månen ser någon som jag inte ser.
  • 0:27 - 0:33
    Gud signe månen, och Gud signe mig,
  • 0:34 - 0:39
    och Gud signe den någon som jag inte ser.
  • 0:40 - 0:46
    Om jag kommer till himlen,
    innan du gör det,
  • 0:46 - 0:52
    ska jag göra ett hål
    och dra dig igenom det.
  • 0:53 - 0:58
    Och jag ska skriva ditt namn,
    på varje stjärna,
  • 0:59 - 1:01
    och därför ska världen
  • 1:02 - 1:06
    ändå kännas nära.
  • 1:06 - 1:10
    Astronauten kommer inte till jobbet idag.
  • 1:10 - 1:11
    Han har sjukskrivit sig.
  • 1:11 - 1:17
    Han har stängt av sin mobil, sin laptop,
    sin sökare, sin väckarklocka.
  • 1:17 - 1:20
    Det ligger en fet gul katt
    och sover på hans soffa,
  • 1:20 - 1:21
    regndroppar mot fönstret,
  • 1:21 - 1:25
    och inte ens en antydan
    till kaffe i köksluften.
  • 1:25 - 1:27
    Alla är upptrissade.
  • 1:27 - 1:31
    Ingenjörerna på 15:e våningen
    har slutat arbeta med sin partikelmaskin.
  • 1:31 - 1:32
    Antigravitationsrummet läcker,
  • 1:32 - 1:35
    till och med den fräknige pojken
    med glasögon,
  • 1:35 - 1:37
    vars enda jobb är
    att ta ut soporna, är nervös,
  • 1:37 - 1:40
    fumlar med påsen, tappar ett bananskal
    och en pappersmugg.
  • 1:40 - 1:41
    Ingen märker.
  • 1:41 - 1:44
    De är alltför upptagna med att räkna ut
    hur mycket tid som förlorats.
  • 1:44 - 1:46
    Hur många galaxer tappar vi i sekunden.
  • 1:46 - 1:49
    Hur lång tid innan vi kan
    skjuta upp en ny raket, någonstans.
  • 1:49 - 1:52
    En elektron flyger från sitt energimoln.
  • 1:52 - 1:54
    Ett svart hål har brutit ut.
  • 1:54 - 1:56
    En mor dukar färdigt middagsbordet.
  • 1:56 - 1:58
    Ett Law & Order-maraton startar.
  • 1:58 - 2:00
    Astronauten sover.
  • 2:00 - 2:02
    Han har glömt att stänga av sin klocka,
  • 2:02 - 2:05
    som tickar, likt en metallpuls
    mot hans handled.
  • 2:05 - 2:07
    Han hör det inte.
  • 2:07 - 2:10
    Han drömmer om korallrev och plankton.
  • 2:10 - 2:13
    Hans fingrar finner kuddvaret
    som seglingsmaster.
  • 2:13 - 2:15
    Han vänder sig på sidan,
    öppnar sina ögon genast.
  • 2:15 - 2:21
    Han tänker att dykare måste ha
    det mest fantastiska jobbet på jorden.
  • 2:21 - 2:24
    Så mycket vatten att glida genom!
  • 2:26 - 2:29
    (Applåder)
  • 2:31 - 2:33
    Tack.
  • 2:33 - 2:37
    När jag var liten kunde jag
    inte förstå konceptet
  • 2:37 - 2:40
    att man bara kan leva ett liv.
  • 2:40 - 2:42
    Jag menar inte metaforiskt.
  • 2:42 - 2:45
    Jag menar att jag faktiskt trodde
    att jag skulle få göra
  • 2:45 - 2:47
    allt som fanns att göra
  • 2:47 - 2:50
    och vara allt som fanns att vara.
  • 2:50 - 2:52
    Det var bara en tidsfråga.
  • 2:52 - 2:55
    Och det fanns inga begränsningar
    baserade på ålder, eller kön,
  • 2:55 - 2:58
    eller ras, eller ens rätt tidsålder.
  • 2:58 - 3:01
    Jag var säker på att jag faktiskt
    skulle få uppleva
  • 3:01 - 3:05
    hur det kändes att vara ledare
    för medborgarrättsrörelsen,
  • 3:05 - 3:08
    eller en tioårig pojke på en gård
    när torkan slog till,
  • 3:08 - 3:12
    eller en kejsare av Tang-dynastin i Kina.
  • 3:12 - 3:14
    Min mamma säger
    att när folk frågade mig
  • 3:14 - 3:16
    vad jag ville bli när jag blev stor,
  • 3:16 - 3:18
    var mitt svar
  • 3:18 - 3:20
    en prinsess-ballerina-astronaut.
  • 3:20 - 3:25
    Och vad hon inte förstår är att jag
    inte försökte uppfinna ett nytt superyrke.
  • 3:25 - 3:29
    Jag listade saker som jag skulle få vara:
  • 3:29 - 3:32
    Prinsessa, ballerina och astronaut.
  • 3:32 - 3:34
    Och jag är ganska säker på
    att listan inte slutade där.
  • 3:34 - 3:37
    Jag blev oftast avbruten.
  • 3:37 - 3:42
    Det var aldrig frågan om huruvida jag
    skulle göra något, det var frågan om när.
  • 3:42 - 3:44
    Och jag var säker på
    att om jag skulle göra allt,
  • 3:44 - 3:46
    så var jag nog tvungen att sätta fart,
  • 3:46 - 3:49
    för det fanns så mycket att göra.
  • 3:49 - 3:51
    Så mitt liv befann sig
    i ständigt skyndande.
  • 3:51 - 3:53
    Jag var alltid rädd för att hamna efter.
  • 3:53 - 3:57
    Och eftersom jag växte upp
    i New York, så tyckte jag
  • 3:57 - 4:00
    att skyndsamhet var rätt normalt.
  • 4:00 - 4:04
    Men när jag växte upp
    gick det sakta upp för mig,
  • 4:04 - 4:08
    att jag inte skulle få leva
    något mer än ett liv.
  • 4:08 - 4:11
    Jag visste bara hur det kändes
    att vara en tonårstjej
  • 4:11 - 4:12
    i New York City,
  • 4:12 - 4:15
    inte en tonårskille på Nya Zeeland,
  • 4:15 - 4:18
    inte en baldrottning i Kansas.
  • 4:18 - 4:21
    Jag fick bara se det genom mina ögon
    och det var ungefär här
  • 4:21 - 4:23
    som jag blev besatt av berättelser,
  • 4:23 - 4:26
    därför att det var genom berättelser
    som jag kunde se
  • 4:26 - 4:30
    genom någon annans ögon,
    oavsett hur kortvarigt eller ofullkomligt.
  • 4:30 - 4:34
    Och jag började törsta efter att få höra
    om andra människor upplevelser
  • 4:34 - 4:37
    för att jag var så avundsjuk på
    att det fanns hela liv
  • 4:37 - 4:39
    som jag aldrig skulle få leva,
    och jag ville höra
  • 4:39 - 4:41
    om allt som jag missade.
  • 4:41 - 4:43
    Och genom transitiva egenskaper, insåg jag
  • 4:43 - 4:46
    att vissa människor skulle aldrig
    få uppleva hur det känns
  • 4:46 - 4:49
    att vara en tonårstjej i New York City.
  • 4:49 - 4:51
    Vilket betydde att de inte skulle få veta
  • 4:51 - 4:54
    hur tunnelbaneresan
    efter den första kyssen känns
  • 4:54 - 4:57
    eller hur tyst det blir när det snöar,
  • 4:57 - 4:59
    och jag ville att de skulle få veta,
    jag ville berätta
  • 4:59 - 5:02
    och det blev fokus för min besatthet.
  • 5:02 - 5:05
    Jag sysselsatte mig med berättande,
    att dela berättelser och samla dem.
  • 5:05 - 5:08
    Och det är bara alldeles nyligen
    som jag insåg
  • 5:08 - 5:12
    att jag inte alltid kan skynda på poesi.
  • 5:12 - 5:16
    I april är det nationella poesimånaden,
    där finns en utmaning som
  • 5:16 - 5:19
    många poeter i poesigemenskapen deltar i,
  • 5:19 - 5:21
    och den kallas för 30/30-utmaningen.
  • 5:21 - 5:27
    Tanken är att man ska skriva en dikt
    varje dag i hela april månad.
  • 5:28 - 5:31
    Förra året provade jag för första gången
    och jag blev exalterad
  • 5:31 - 5:34
    av effektiviteten i min poesiproduktion.
  • 5:34 - 5:36
    Men i slutet av månaden
    tittade jag tillbaka
  • 5:36 - 5:38
    på de 30 dikter jag hade skrivit,
  • 5:38 - 5:42
    och upptäckte att de alla försökte
    säga samma sak,
  • 5:42 - 5:47
    det hade bara tagit 30 försök att lista ut
    hur det ville bli sagt.
  • 5:47 - 5:51
    Och jag insåg att det antagligen är lika
    med andra berättelser på en större skala.
  • 5:51 - 5:53
    Jag har berättelser som jag
    har försökt berätta i flera år,
  • 5:53 - 5:57
    jag skriver om och skriver om
    och söker ständigt efter rätt ord.
  • 5:58 - 6:01
    En fransk poet,
    en essäist vid namn Paul Valery
  • 6:01 - 6:05
    sa att en dikt blir aldrig färdig,
    den blir bara övergiven.
  • 6:05 - 6:08
    Och det här skrämmer mig,
    därför att det skulle innebära att
  • 6:08 - 6:11
    jag kan redigera och skriva om i evigheter
    och det är upp till mig att avgöra
  • 6:11 - 6:15
    när en dikt är färdig
    och när jag kan lämna den.
  • 6:16 - 6:18
    Och det här går rakt emot
    min fanatiska natur
  • 6:18 - 6:22
    att hitta rätt svar, de perfekta orden,
    och den rätta formen.
  • 6:22 - 6:26
    Och jag använder poesi i mitt liv,
    som ett sätt att navigera
  • 6:26 - 6:27
    och jobba igenom saker.
  • 6:27 - 6:30
    Men bara för att jag avslutar dikten,
    betyder inte det att jag har löst
  • 6:30 - 6:33
    vad det nu var jag försökte lista ut.
  • 6:33 - 6:35
    Jag tycker om att återbesöka gamla dikter,
  • 6:35 - 6:38
    för att de visar mig
    precis var jag var i det ögonblicket.
  • 6:38 - 6:40
    Och vad jag försökte navigera genom
  • 6:40 - 6:43
    och orden som jag valde till min hjälp.
  • 6:43 - 6:47
    Jag har en berättelse
    som jag har snubblat över i åratal
  • 6:47 - 6:50
    och jag är inte säker på
    om jag har hittat den perfekta formen,
  • 6:50 - 6:52
    eller om det här bara är ett försök
  • 6:52 - 6:54
    som jag kommer att försöka
    skriva om senare
  • 6:54 - 6:56
    i jakten på ett bättre sätt
    att berätta den.
  • 6:56 - 6:59
    Men jag vet att sen, när jag ser tillbaka
  • 6:59 - 7:02
    så kommer jag att veta
    att det här är var jag var
  • 7:02 - 7:05
    i det här ögonblicket, och det här är
    vad jag försökte navigera genom,
  • 7:05 - 7:10
    med de här orden, här,
    i det här rummet, med er.
  • 7:11 - 7:12
    Så...
  • 7:13 - 7:15
    Le.
  • 7:19 - 7:22
    Det har inte alltid fungerat så här.
  • 7:22 - 7:25
    Det fanns en tid när du behövde
    få lite skit under naglarna.
  • 7:25 - 7:29
    När du var i mörkret, för det mesta,
    var fumlande självklart,
  • 7:29 - 7:32
    och du behövde mer kontrast, mer mättnad,
  • 7:32 - 7:35
    mörkare mörka, och ljusare ljusa.
  • 7:35 - 7:37
    De kallade det för utökad utveckling.
  • 7:37 - 7:39
    Du ägnade längre tid åt
    att inhalera kemikalier,
  • 7:39 - 7:41
    längre tid upp till handlederna.
  • 7:41 - 7:43
    Det var inte alltid lätt.
  • 7:43 - 7:45
    Farfar Stewart var marinfotograf.
  • 7:45 - 7:48
    Ung, rödkindad med uppkavlade ärmar,
  • 7:48 - 7:51
    nävar med fingrar som tjocka myntrullar,
  • 7:51 - 7:54
    han såg ut som Karl-Alfred, personifierad.
  • 7:54 - 7:56
    Snett leende, tuss av brösthår,
  • 7:56 - 8:00
    han dök upp vid andra världskriget,
    med ett smil och en hobby.
  • 8:00 - 8:02
    När de frågade om han
    kunde mycket om fotografi,
  • 8:02 - 8:04
    ljög han.
  • 8:04 - 8:06
    Lärde sig läsa Europa som en karta,
  • 8:06 - 8:09
    upp och ner,
    från höjden i ett stridsflygplan,
  • 8:09 - 8:12
    kamera knäppande, ögonlock fladdrande,
    de mörkaste mörka
  • 8:12 - 8:14
    och de ljusaste ljusa.
  • 8:14 - 8:17
    Han lärde sig krig som om
    han kunde läsa sig ända hem.
  • 8:17 - 8:19
    När andra män återvände,
    la de sina vapen till vila,
  • 8:19 - 8:23
    men han tog objektiven
    och kamerorna med sig hem.
  • 8:23 - 8:26
    Öppnade en butik,
    gjorde den till ett familjeföretag.
  • 8:26 - 8:29
    Min pappa föddes in
    i den här världen av svart och vitt.
  • 8:29 - 8:33
    Hans baskethänder lärde sig
    de små klicken och glidningarna
  • 8:33 - 8:35
    av objektiv in i ram, film in i kamera,
  • 8:35 - 8:37
    kemikalier ner i plastbytta.
  • 8:37 - 8:40
    Hans pappa kände utrustningen,
    men inte konsten.
  • 8:40 - 8:42
    Han kände de mörka men inte de ljusa.
  • 8:42 - 8:46
    Min pappa lärde sig magin,
    la sin tid på att följa ljus.
  • 8:46 - 8:49
    En gång reste han tvärs över landet
    för att följa en skogsbrand,
  • 8:49 - 8:52
    jagade den med sin kamera i en vecka.
  • 8:52 - 8:54
    "Följ ljuset," sa han.
  • 8:54 - 8:55
    "Följ ljuset."
  • 8:55 - 8:58
    Det finns delar av mig som jag bara
    känner igen från bilder.
  • 8:59 - 9:01
    På loftet på Wooster street
    med de knakande hallgångarna,
  • 9:01 - 9:04
    de fyra meter höga taken,
    de vita väggarna och kalla golven.
  • 9:04 - 9:07
    Det här var min mammas hem
    innan hon var mamma,
  • 9:07 - 9:10
    innan hon var fru, var hon konstnär.
  • 9:10 - 9:12
    Och de enda två rummen i huset,
  • 9:12 - 9:14
    med väggar som räckte ända upp till taket,
  • 9:14 - 9:16
    och dörrar som öppnades och stängdes,
  • 9:16 - 9:18
    var badrummet och mörkrummet.
  • 9:18 - 9:22
    Mörkrummet byggde hon själv,
    med specialgjorda
  • 9:22 - 9:25
    rostfria vaskar,
    ett 8 x 10 förstoringsbord
  • 9:25 - 9:28
    som kunde höjas och sänkas
    med en gigantisk handvev,
  • 9:28 - 9:29
    en bank av färgbalanserade lampor,
  • 9:29 - 9:31
    en vit glasvägg för att titta på trycken,
  • 9:31 - 9:34
    ett torkställ som rörde sig
    in och ut mot väggen.
  • 9:34 - 9:36
    Min mamma byggde sig själv ett mörkrum.
  • 9:36 - 9:37
    Gjorde det till sitt hem.
  • 9:37 - 9:40
    Blev kär i en man med baskethänder,
  • 9:40 - 9:42
    i sättet han såg på ljus.
  • 9:42 - 9:44
    De gifte sig. Fick ett barn.
  • 9:44 - 9:46
    Flyttade till ett hus nära en park.
  • 9:46 - 9:48
    Men de behöll loftet på Wooster street
  • 9:48 - 9:51
    för födelsedagskalas och skattjakter.
  • 9:51 - 9:53
    Barnet tippade gråskalan.
  • 9:53 - 9:56
    Fyllde sina föräldrars fotoalbum
    med röda ballonger
  • 9:56 - 9:57
    och gul glasyr.
  • 9:57 - 10:00
    Barnet växte upp
    till en flicka utan fräknar,
  • 10:00 - 10:01
    med ett snett leende,
  • 10:01 - 10:06
    som inte förstod varför hennes vänner
    inte hade mörkrum i sina hus,
  • 10:06 - 10:07
    som aldrig såg sina föräldrar kyssas,
  • 10:07 - 10:09
    som aldrig såg dem hålla handen.
  • 10:09 - 10:11
    Men en dag, dök ett annat barn upp.
  • 10:11 - 10:15
    Ett med perfekt rakt hår
    och tuggummikinder.
  • 10:15 - 10:16
    De döpte honom till Sötpotatis
  • 10:16 - 10:18
    och när han skrattade,
    skrattade han så högt,
  • 10:18 - 10:20
    att han skrämde duvorna på brandtrappan.
  • 10:20 - 10:23
    Och de fyra bodde
    i det där huset nära parken.
  • 10:23 - 10:26
    Flickan utan fräknar,
    och sötpotatispojken,
  • 10:26 - 10:28
    basketpappan,
    och mörkrumsmamman.
  • 10:28 - 10:31
    Och de tände sina ljus,
    och de bad sina böner,
  • 10:31 - 10:34
    och hörnen på fotografierna
    rullade ihop sig.
  • 10:34 - 10:36
    En dag föll några torn
  • 10:36 - 10:40
    och huset nära parken
    blev ett hus under aska, så de flydde.
  • 10:40 - 10:45
    I ryggsäckar, på cyklar till mörkrum,
    men loftet på Wooster street
  • 10:45 - 10:49
    var byggt för en konstnär,
    inte en duvfamilj
  • 10:49 - 10:51
    och väggar som inte når taket
  • 10:51 - 10:52
    håller inte skrikandet inne
  • 10:52 - 10:56
    och en man med baskethänder
    la sina vapen till vila.
  • 10:57 - 11:00
    Han kunde inte slåss i det här kriget
    och inga kartor pekade hem.
  • 11:00 - 11:02
    Hans händer
    passade inte längre hans kamera,
  • 11:02 - 11:04
    passade inte längre hans frus,
  • 11:04 - 11:06
    passade inte längre hans kropp.
  • 11:06 - 11:09
    Sötpotatispojken mosade in
    sina nävar i sin mun
  • 11:09 - 11:10
    tills han inte hade mer att säga.
  • 11:10 - 11:14
    Så flickan utan fräknar
    gick på skattjakt för sig själv.
  • 11:14 - 11:18
    Och på Wooster street, i byggnaden
    med de knakande hallgångarna,
  • 11:18 - 11:19
    och loftet med fyrameterstak
  • 11:19 - 11:21
    och mörkrummet med för många vaskar
  • 11:21 - 11:24
    under färgbalanslampan,
    hittade hon en lapp,
  • 11:24 - 11:28
    häftad vid väggen med ett häftstift,
    kvarlämnad från tiden före tornen,
  • 11:28 - 11:31
    från tiden före barnen.
  • 11:31 - 11:37
    På lappen stod: "En kille älskar verkligen
    en tjej som jobbar i mörkrummet."
  • 11:37 - 11:41
    Det tog ett år innan min pappa
    tog upp en kamera igen.
  • 11:41 - 11:44
    Första gången han gick ut
    följde han juleljusen
  • 11:44 - 11:46
    som prickade sig genom
    träden i New York City.
  • 11:46 - 11:51
    Små prickar med ljus, som blinkade
    ut mot honom, ut från det mörkaste mörka.
  • 11:51 - 11:55
    Ett år senare reste han tvärs över landet
    för att följa en skogsbrand,
  • 11:55 - 11:57
    stannade i en vecka
    och jagade den med sin kamera,
  • 11:57 - 11:59
    den härjade på västkusten
  • 11:59 - 12:01
    och åt 18-hjulslastbilar i sin framfart.
  • 12:01 - 12:03
    På andra sidan landet,
  • 12:03 - 12:06
    gick jag till skolan och skrev en dikt
    i marginalen på min anteckningsbok.
  • 12:06 - 12:09
    Vi har båda lärt oss konsten att fånga.
  • 12:09 - 12:11
    Kanske lär vi oss konsten att ta till oss.
  • 12:11 - 12:15
    Kanske lär vi oss konsten
    att släppa taget.
  • 12:15 - 12:18
    Tack. (Applåder)
Title:
Hur många liv kan man leva? | Sarah Kay | TEDxEast
Description:

Sarah Key, grundare av V.O.I.C.E-projektet framför och diskuterar att leva genom historieberättande och att lära sig att sluta skynda.

more » « less
Video Language:
English
Team:
TED
Project:
TEDxTalks
Duration:
12:24

Swedish subtitles

Revisions Compare revisions