Baba Shiv: Ibland är det bra att avstå från förarsätet

Genom åren har forskning visat ett bakvänt faktum om den mänskliga naturen: Att ibland kan för många val göra oss mindre glada. Det här kan även stämma när det kommer till medicinsk behandling. Baba Shiv delar med sig av en fascinerande studie som mäter varför val öppnar dörrar till tvivel, och föreslår att ifrånsäga sig all kontroll -- speciellt i situationer på liv och död -- kanske kan vara det bästa för oss.

Jag skulle vilja börja i en något mer seriös ton.

2007 för, fem år sedan,

fick min fru diagnosen bröstcancer,

stadie 2B.

När man ser tillbaka var den mest

förfärande delen av upplevelsen

inte bara sjukhusbesöken --

som var väldigt smärtsamma för min fru, vilket är förståeligt.

Det var inte ens chocken när jag fick av att veta

att hon hade bröstcancer, vid 39 års ålder,

utan någon som helst familjehistoria av cancer.

Den mest förfärande och plågsammaste delen

av hela upplevelsen var att vi fick fatta

beslut efter beslut efter beslut

som tvingades på oss.

Skulle det vara en mastektomi? Skulle det vara en lumpektomi?

Skulle det vara en mer aggressiv behandling,

eftersom hon befann sig i stadie 2B?

Med alla biverkningar?

Eller skulle det vara en mindre aggressiv behandling?

Detta lades på oss

av läkarna.

Nu kanske du ställer dig frågan,

varför gjorde läkarna så?

Ett förenklat svar vore

att läkarna gjorde så för att skydda sig juridiskt.

Jag tror att det är för förenklat.

Dessa välmenande doktorer,

som några blivit mycket goda vänner .

De följde nog helt enkelt visdomen

som kommer med åldern, idén att när man fattar beslut,

särskilt betydelsefulla beslut,

är det bäst att ha ansvar, bäst att ha kontroll,

bäst att sitta i förarsätet.

Och vi satt verkligen i förarsätet

och fattade alla dessa beslut och låt mig säga er,

att om en del av er hade varit där,

hade det varit en väldigt plågsam och hemsk upplevelse.

Det fick mig att fundera.

Jag sa, finns det något belägg för

idén att när man fattar beslut

att det är bäst att sitta i förarsätet,

ha ansvar, ha kontroll?

Eller finns det sammanhang när det är bättre

att ta passagerarsätet och låta någon annan köra?

Till exempel, en betrodd finansrådgivare

kanske en betrodd läkare, osv.

Eftersom jag studerar mänskligt beslutsfattande,

sa jag, jag tänker genomföra några studier

för att hitta lite svar.

Jag tänker dela med mig av en av dessa studier idag.

Så, tänk er att ni är deltagare i studien.

Det ni ska göra i studien är

att dricka en kopp te.

Om ni undrar varför, tänker jag berätta det för er om ett par sekunder.

Ni ska lösa en serie pussel,

och jag tänker visa er några exempel av dessa pussel om ett ögonblick.

Och ju fler pussel ni löser

desto större är chansen att ni kan vinna lite priser.

Varför måste ni då dricka teet?

Varför? För det låter väldigt vettigt.

För att kunna lösa dessa pussel effektivt,

om man tänker på det, måste sinnet vara i två tillstånd samtidigt.

Visst? Det måste vara alert,

vilket koffein är bra för.

På samma gång måste det vara lugnt.

Inte exalterat, utan lugnt. Vilket kamomill är bra för.

Nu kommer mellanämnesdesignen,

AB-designen, AB-prövningen.

Det jag tänker göra är att slumpvis dela er

i två grupper.

Tänk er att det finns en imaginär linje härute,

så alla här kommer bli grupp A,

och alla här kommer bli grupp B.

Vad jag nu tänker göra är

att visa de här två teerna för er,

och jag frågar er, jag tänker be er,

att välja ert te. Så ni kan välja vilket av de två teerna ni vill ha.

Ni kan bestämma, hur ert sinnestillstånd är:

Okej, jag tänker välja koffeinteet,

jag tänker välja kamomillteet.

Så nu har ni ansvar,

ni kommer ha kontroll, ni kommer att sitta i förarsätet.

För er visar jag dessa två teer,

men ni har inget val.

Jag tänker ge er ett av dessa två teer,

och kom ihåg, jag kommer att välja ett av dessa

två teer slumpmässigt åt er.

Och ni vet det.

Om ni tänker på det är det här ett extremt scenario,

för när ni i verkligheten

sätter er i passagerarsätet

kommer föraren ofta vara någon du litar på,

en expert, osv. Så det här är ett extremt scenario.

Nu ska ni alla dricka ert te.

Så tänk er nu att ni dricker teet

så väntar vi på att ni ska dricka upp.

Vi ger ingrediensen ytterligare fem minuter att ge effekt.

Nu har ni 30 minuter på er att lösa 15 pussel.

Här är ett exempel på ett pussel ni ska lösa.

Vill någon i publiken göra ett försök?

(Publiken: Pulpit (Predikstol).) Baba Shiv: Wow!

Okay, det var häftigt.

Ja, så vad vi gör om vi hade er, som kommer få svaret,

som deltagare skulle vi ha kalibrerat svårighetsgraden

på pusslen efter er expertis.

För vi vill att de här pusslen ska vara svåra.

Det här är kluriga pussel. För er första instinkt

är att säga "tulip" (tulpan), och sen måste ni lossa er själva.

Visst? Så de här har kalibrerats efter er expertisnivå.

För vi vill att det ska vara svårt, och jag kommer berätta varför om ett ögonblick.

Här är nu ett annat exempel.

Någon? Det är mycket svårare.

(Publiken: Embark (Gå ombord).) BS: Ja, wow. Okej.

Så, ja, det här är återigen svårt.

Du kommer säga "kambar," sen kommer ni säga "maker" (skapare),

och allt det där, och sen kan ni ta er loss.

Okej, så ni har nu 30 minuter på er att lösa de här 15 pusslen.

Frågan vi ställer oss här

är beträffande resultatet,

beträffande antalet lösta pussel:

kommer ni i förarsätet

lösa fler pussel,

för att ni har kontroll, ni kunde bestämma vilket te ni ska välja,

eller skulle ni klara er bättre

beträffande antalet lösta pussel?

Det vi systematiskt kommer visa

genom en serie studier

är att ni, passagerarna,

trots att ert te valdes åt er slumpvis

kommer lösa fler pussel än ni, förarna.

Vi observerar också en annan sak,

och det är att ni löser inte bara färre pussel,

utan ni lägger ner mindre energi på uppgiften.

Mindre möda, ni är mindre ihärdiga, och så vidare.

Hur vet man det?

Vi har två objektiva mått.

1: Vilken är den genomsnittliga tiden ni tar på er

för att försöka lösa de här pusslen?

Ni kommer ta mindre tid på er jämfört med er.

2: Ni har 30 minuter på er att lösa de här,

använder ni alla 30 minuter, eller ger ni upp

innan de 30 minuterna har gått?

Ni är mer benägna att ge upp före 30 minuter än vad ni är.

Så, ni lägger ner mindre energi, och därav resultatet:

färre lösta pussel.

Det för oss till, varför händer detta?

Och under vilka situationer, när kan vi se detta resultatmönster

när passageraren visar bättre resultat

än föraren?

Det hela har att göra med när du står inför vad jag kallar INCA.

Det är en förkortning som står för

naturen av återkopplingen du får efter att du har fattat ett beslut.

Så, om ni tänker på det, i den här pusseluppgiften,

det kan hända när man investerar i aktier,

väldigt flyktigt, det kunde vara i en medicinsk situation --

återkopplingen här är omedelbar.

Ni känner till återkopplingen, oavsett om ni löser pusslen eller inte.

Eller hur? För det andra, så är den negativ.

Kom ihåg, något står i vägen för er.

Beträffande svårighetsgraden på de här pusslen.

Detta kan hända inom den medicinska domänen.

Till exempel, väldigt tidigt i behandlingen

är saker negativa, återkopplingen, innan saker blir positiva.

Eller hur? Det kan hända på aktiemarknaden.

En flyktig aktiemarknad, att få negativ återkoppling som också är omedelbar.

Och den återkopplingen är i alla dessa fall konkret.

Den är inte tvetydigt; ni vet om ni har löst pusslen eller inte.

Det tillsatta, förutom den där omedelbarheten,

negativa, konkretionen,

nu har du ett känsla av makt.

Du var ansvarig för ditt beslut.

Så vad gör du?

Du fokuserar på det gjorda valet.

Ni kommer säga, vet du vad? Jag skulle ha valt det andra teet.

(Skratt)

Det gör ditt beslut tvivelaktigt,

minskar förtroendet du har för beslutet,

minskar förtroendet du har för förmågan,

förmågan beträffande lösandet av pusslen.

Därav, ju mindre energi nerlagd på uppgiften,

ju färre pussel blir lösta, ett mindre lyckat resultat jämfört med er.

Detta kan hända inom den medicinska domänen, om ni tänker på det.

Eller hur? En patient i förarsätet, till exempel.

Mindre energi, vilket betyder att hålla sig själv

mindre i form, fysiskt aktiv för att påskynda återhämtningsprocessen,

vilket är det som oftast förespråkas. Ni kommer troligen inte att göra så.

Därför finns det stunder då ni står inför INCA,

när återkopplingen kommer vara omedelbar, negativ,

konkret, och du har ett känsla av makt,

när det vore bättre om du tog passagerarsätet

och lät någon annan köra.

Jag började

seriöst.

Jag vill runda av mer glatt.

Det har nu gått fem år, lite mer än fem år,

och de goda nyheterna, gudskelov,

är att cancern fortfarande är på tillbakagaång.

Så det hela slutar bra,

men en sak jag inte nämnde var

att väldigt tidigt i hennes behandling

bestämde min fru och jag oss för att vi skulle sätta oss i passagerarsätet.

Och det gjorde all skillnad

sinnesfriden som följde på det,

vi kunde fokusera på hennes återhämtning.

Vi lät läkarna fatta alla beslut,

sätta sig i förarsätet.

Tack.

(Applåder)