Vad långsam läsning lärde mig om skrivande

Att läsa sakta - med sitt finger löpande under orden, även när hon blev tillsagd att inte göra så - har lett Jacqueline Woodson till ett liv skrivandes böcker att njuta av. I ett lyriskt tal bjuder hon in oss att sakta ned och uppskatta historier som tar oss till platser vi aldrig trodde vi skulle nå och introducera oss till människor vi aldrig trodde vi skulle möta. "Är det inte det som är meningen - att hitta ett sätt, när det kommer till kritan, att inte känna sig ensam i världen, och ett sätt att känna att vi ändrat den innan vi lämnar!?" frågar hon.

För länge sedan levde en jätte,

en självisk jätte, vars fantastiska
trädgård var den vackraste i landet.

En kväll kom jätten hem

och hittade en massa barn
som lekte i hans trädgård,

och han blev rasande.

"Min egen trädgård är min egen trädgård!"

sa jätten.

Och han byggde en hög mur runt den.

Författaren Oscar Wilde skrev berättelsen
"Den själviske jätten" år 1888.

Nästan hundra år senare
flyttade jätten in i min Brooklyn-barndom

och försvann aldrig.

Jag uppfostrades i en religiös familj,

och växte upp läsandes
både Bibeln och Koranen.

Timmarna av läsande,
både religiöst och för nöjes skull,

var överlägset fler än tv-tittandet.

Vilken dag som helst
kunde man hitta mina syskon och mig

uppkrupna någonstans
i vår lägenhet läsandes,

ibland olyckliga,

för att på sommardagar i New York
exploderade brandposterna,

och till vår enorma avundsjuka
kunde vi höra våra vänner där nere

leka i det forsande vattnet,

deras oerhörda lycka som fann sin väg upp
genom våra öppna fönster.

Men jag lärde mig att ju djupare
jag tog mig in i mina böcker,

ju mer tid jag lade på varje mening,

desto mindre hörde jag oväsendet
från världen utanför.

Så, till skillnad från mina syskon,
som skyndade genom böcker,

så läste jag sakta -

väldigt, väldigt sakta.

Jag var barnet med sitt finger
löpande under orden,

tills jag blev tillsagd att inte göra så,
att stora barn inte använder fingret.

I tredje klass var vi tvungna att sitta
med händerna knäppta på bänken,

fick knäppa upp dem endast för att
vända sida, sen återvända till positionen.

Vår lärare var inte elak.

Det var på 1970-talet,

och hennes mål var att få oss att läsa
inte bara på klassnivå

utan långt över.

Och vi blev alltid pressade
till att läsa snabbare.

Men i tystnaden i min lägenhet,
utanför min lärares synfält,

lät jag fingret löpa under orden.

Och återigen berättade
den själviske jätten sin historia,

om hur han kände sig förrådd av barnen
som smög sig in i hans trädgård,

hur han hade byggt den höga muren,

och den höll barnen utanför,

men en grå vinter föll över hans trädgård

och bara stannade och stannade.

För varje omläsning
lärde jag mig någonting nytt

om de hårda stenarna på gatorna
som barnen blev tvungna att leka på

när de blev utvisade från trädgården,

om ömheten hos en liten pojke
som dök upp en dag,

och även om jätten själv.

Kanske var hans ord
trots allt inte ilskna.

Kanske var de en vädjan om empati,

om förståelse.

"Min egen trädgård är min egen trädgård."

Flera år senare hörde jag om
en författare, John Gardner,

som hänvisade till det
som "fiktiva drömmen",

eller "drömmen om fiktion",

och jag insåg att det var där jag var,
inuti i boken,

och spenderade tid med karaktärerna
och världen som författaren skapat

och bjudit in mig till.

Som barn visste jag
att historier skulle njutas av,

att historier ville vara långsamma,

och att någon författare hade spenderat
månader, kanske år, med att skriva dem.

Och mitt jobb som läsare -

speciellt den läsare som en dag
ville bli författare -

var att respektera den berättelsen.

Långt innan det fanns kabel-tv
eller internet eller ens telefon,

fanns det människor som delade idéer,
information och minnen genom historier.

Det är en av våra tidigaste former
av sammankopplande tekniker.

Det var historien om något bättre
ner längs Nilen

som fick egyptierna
att förflytta sig längs den,

historien om ett bättre sätt
att bevara döda

som tog Tutankhamons kvarlevor
in i 2000-talet.

Och för mer än två miljoner år sen,

när de första människorna
började tillverka verktyg av sten,

måste någon ha sagt: "Tänk om?"

Och någon annan kom ihåg historien.

Och oavsett om de berättade den genom ord
eller gester eller teckningar,

så fördes den vidare; ihågkommen:

slå en hammare och hör dess historia.

Världen blir alltmer högljudd.

Vi har gått från bergsprängare

till Walkmen till portabla cd-spelare

till iPods

till vilken sång vi vill, när vi vill.

Vi har gått från de fyra
tv-kanalerna i min barndom

till vad som verkar oändlig
kabel-tv och strömning.

När teknik flyttar oss snabbare
och snabbare genom tid och rum,

känns det som att historien
blir knuffad ur vägen,

jag menar, bokstavligen knuffad
ut ur berättelsen.

Men även när vårt engagemang
med historier förändras,

eller det yttre övergår från bok
till ljud till Instagram till Snapchat,

så måste vi komma ihåg vårt finger
under orden.

Komma ihåg att historier, oavsett format,

alltid har tagit oss till platser
vi aldrig trodde vi skulle nå,

introducerat oss till folk
vi aldrig trodde vi skulle möta

och visat oss världar
som vi kanske skulle ha missat.

Så när tekniken fortsätter att gå
snabbare och snabbare,

är jag okej med något långsammare.

Mitt finger under orden har lett mig
till ett liv skrivandes böcker

för människor i alla åldrar,

böcker avsedda att läsas sakta,

att njutas av.

Min kärlek för att se djupt
och nära på världen,

för att sätta hela mig själv in i den,
och genom att göra det,

se de många, många möjligheterna
i en berättelse,

visade sig vara en gåva,

eftersom att ta mig den tiden

lärde mig allt
jag behövde veta om skrivande.

Och skrivande lärde mig allt
jag behövde veta om att skapa världar

där människor kunde bli sedda och hörda,

där deras erfarenheter
kunde bli legitimerade,

och där min historia,
läst eller hörd av en annan person,

inspirerade någonting i dem
som blev ett band mellan oss,

en konversation.

Och är inte det vad det här handlar om -

att hitta ett sätt, när det kommer till
kritan, att inte känna sig ensam i världen

och ett sätt att känna att
vi har förändrat den innan vi lämnar?

Sten till hammare, människa till mumie,

idé till historia -
och alltihop, ihågkommet.

Ibland läser vi för att förstå framtiden.

Ibland läser vi
för att förstå det förflutna.

Vi läser för att försvinna, för att glömma
de svåra tider vi lever i,

och vi läser för att minnas
de som fanns före oss,

som genomlevde någonting svårare.

Jag skriver av samma anledningar.

Innan vi kom till Brooklyn, bodde
min familj i Greenville, South Carolina,

i ett segregerat område
som hette Nicholtown.

Alla vi där var ättlingar till ett folk

som inte hade tillåtits
att lära sig läsa eller skriva.

Tänk er det:

faran i att förstå
hur bokstäver formar ord,

faran i orden själva,

faran i ett bildat folk
och deras historier.

Men mot denna bakgrund
att bli hotat till döds

för att hålla fast i en berättelse,

så dog inte våra historier,

eftersom det alltid finns
ännu en historia under den.

Och det är så det alltid har fungerat.

För så länge vi har kommunicerat,

har det funnits skikt i berättelsen,

historierna nedanför historierna
och de som är nedanför dem.

Det är så historier har och kommer att
fortsätta överleva.

När jag började koppla samman
sättet jag lärde mig skriva

och sättet jag lärde mig läsa

med ett nästan tystat folk,

förstod jag att min historia var större
och äldre och djupare

än jag någonsin skulle vara.

Och på grund av det
kommer det att fortsätta.

Bland dessa nästan tystade människor

fanns det de
som aldrig lärde sig att läsa.

Deras ättlingar, nu generationer
efter förslavningen,

om de var välbärgade nog

hade gått vidare till högskola,
universitet och utöver det.

Vissa, som min mormor och mina syskon,
verkade födas läsande,

som om historien
flyttat sig åt sidan för dem.

Vissa, som min mamma, rycktes med
av det stora migrationståget -

som inte var något egentligt tåg -

och kysste södern adjö.

Men här är historien inom den historien:

de som lämnade och de som stannade

bar med sig historien av en berättelse,

och visste starkt att skriva ner den
inte var den enda vägen att behålla den,

visste att de kunde sitta på sina verandor
eller sina förstutrappor vid dagens slut

och berätta en långsam saga för sina barn.

De visste att de kunde sjunga sina
historier i hettan vid bomullsplockandet

och tobaksskördandet,

visste att de kunde predika sina historier
och sy dem till lapptäcken,

vända de mest smärtsamma
till något skrattretande,

och genom det skrattet,
andas ut historien om ett land

som försökte åter och åter och åter igen

att stjäla deras kroppar,

deras kraft

och deras historia.

Så som barn lärde jag mig
att föreställa mig ett osynligt finger

som tog mig från ord till ord,

från mening till mening,

från okunskap till förståelse.

Så när tekniken fortsätter att öka farten

fortsätter jag att läsa sakta,

och vet att jag respekterar
författarens verk

och historiens bestående styrka.

Och jag läser sakta för
att dränka oväsendet

och minnas de som fanns innan mig,

som antagligen var de första människorna
som äntligen lärde sig kontrollera eld

och omringade sin nya kraft

av låga och ljus och värme.

Och jag läser sakta för att minnas
den själviske jätten,

hur han slutligen rev ner muren

och lät barnen springa fritt
genom hans trädgård.

Och jag läser sakta för att hylla
mina förfäder,

som inte tilläts läsa alls.

Även de måste ha omringat eldar,

milt talande om sina drömmar,

sitt hopp, sin framtid.

Varje gång vi läser, skriver eller
berättar en historia,

stiger vi in i deras cirkel,

och den förblir obruten.

Och berättelsens makt lever vidare.

Tack.

(Applåder)