Hur man hittar jobb att älska

Scott Dinsmore sa upp sig från ett jobb som sög musten ur honom, och spenderade följande fyra år med att undra hur man hittar jobb som är glädjefyllt och meningsfullt. Han delar med sig av vad han har lärt sig i det här till synes enkla talet om att ta reda på vad som spelar roll för dig — och sedan sätta igång med att göra det.

Wow, vilken ära. Jag har alltid
undrat hur det här känns.

Så, för åtta år sen fick jag
mitt livs sämsta karriärstips.

En vän sa till mig,

"Fundera inte över hur mycket
du tycker om jobbet du gör nu.

Det handlar bara om att bygga ditt CV."

Jag hade nyss flyttat hem från Spanien

och börjat på ett av världens 500
största företag. Jag tänkte: "Fantastiskt,

jag kommer att påverka världen."

Jag hade massor med idéer.
Och inom två månader

märkte jag att vid 10-snåret
varje morgon fick jag en väldig lust

att dunka huvudet i datorskärmen.

Jag vet inte om någon av er har känt så.

Och jag märkte ganska snart därefter att
alla våra konkurrenter

redan hade automatiserat min roll.

Och det var vid här tiden som jag
fick det visa rådet att bygga på mitt CV.

Nå, medan jag funderade på

vilket fönster på andra våningen jag
kan hoppa ifrån för att röra runt lite,

läste jag ett helt annorlunda råd
från Warren Buffet, som sa:

"Att ta ett jobb för att bygga upp sitt CV
är som att spara på sex till ålderdomen."

(Skratt)

Och jag fattade det,
och det var allt jag behövde.

Jag slutade inom två veckor, och
jag hade en enda intention:

att hitta något som jag kunde klanta till.
Så tungt var det.

Jag ville påverka på något sätt,
det spelade ingen roll hur.

Och jag upptäckte ganska snart
att jag inte var ensam:

det visade sig att över 80 procent
av människorna i min omgivning

inte gillar sina jobb.

Jag gissar att det är annorlunda här,

men det är snittet som Deloitte
har hittat i sina studier.

Så jag ville ta reda på vad
som skiljer dessa människor,

de som gör passionerade,
världsomvälvande saker,

som vaknar inspirerade varje dag,

från de här, de andra 80 procenten

som lever sina liv i tyst desperation.

Så jag började intervjua en massa
människor som gör inspirerande saker

och jag läste böcker och
genomförde fallstudier.

300 böcker totalt om mening
och karriär och allt det här,

jag fullständigt dränkte mig själv,
av det enkla, själviska, skälet att

jag ville hitta det jobb som jag
inte kunde låta bli att göra,

hitta vad det var för mig.

Men medan jag höll på,
så började fler och fler fråga:

"Du som håller på med karriär.

Jag gillar inte mitt jobb.
Kan vi ta en lunch?"

Jag svarade: "Visst."
Men jag måste varna dem,

för vid det här laget var
uppsägningsgraden 80 procent.

80 procent av de som åt lunch
med mig sa upp sig från jobbet

inom två månader.

Jag var stolt över detta, och det var inte
någon särskild magi över det heller.

Jag brukade bara ställa en enkel fråga.

Frågan var: "Varför gör du
det jobb som du gör?"

Och så ofta var svaret,

"För att någon har sagt att jag ska."

Och jag insåg att så många omkring oss

klättrar upp på den här stegen som
någon säger åt dem att klättra på,

och det visar sig att den
står lutad mot fel vägg,

eller ingen vägg alls.

Ju mer tid jag var med dessa
människor och såg problemet,

så tänkte jag, tänk om vi kunde
skapa en gemenskap,

en plats där folk kan känna
att de hör hemma

och att det är okej
att göra saker annorlunda,

att ta den smala vägen,
där sånt uppmuntrades,

och inspirera människor att förändras.

Och det blev senare det som
jag kallar Live Your Legend,

som jag ska berätta om strax.

Men medan jag gjorde de här upptäckterna
uppfattade jag ett ramverk

som består av tre enkla saker

som alla dessa passionerade
världsförändrare har gemensamt,

oavsett om du är Steve Jobs
eller om du bara är, du vet,

den som driver bageriet hemma på gatan.

Men det du gör förkroppsligar den du är.

Jag vill dela med mig av dessa tre
så vi kan använda dem som en lins

resten av dagen och
förhoppningsvis resten av livet

Steg ett i det här trestegsramverket
för passionerat arbete

är att bli en självexpert
och förstå dig själv,

för om du inte vet vad du letar efter

kommer du aldrig att hitta det.

Och saken är den, att ingen annan
gör det åt oss.

Det finns ingen universitetsutbildning
i passion och mening och karriär.

Jag förstår inte hur
det inte är obligatoriskt,

men jag ska inte gå igång på det.

Jag menar, man lägger mer tid på
att välja tv till studentrummet

än man gör på att välja
inriktning på studierna.

Men poängen är att det är
upp till oss att lista ut det,

och vi behöver ett ramverk,
vi behöver ett sätt att navigera.

Så det första steget med vår kompass
är att komma på våra unika styrkor.

Vilka saker älskar vi att
vakna för att få göra,

oavsett om vi får betalt eller inte,
saker som andra tackar oss för?

Strengths Finder 2.0 är en bok
och ett verktyg online.

Jag rekommenderar den starkt för att
ta reda på vad man är naturligt bra på.

Därefter, vad är vårt ramverk eller
vår hierarki för att ta beslut?

Bryr vi oss om människorna,
vår familj, hälsa,

eller är det prestation, framgång, sådant?

Vi måste klura ut vad det är
för att ta dessa beslut,

för att veta vad vår själ är gjord av,

så att vi inte säljer den till ett ändamål
som vi ändå inte bryr oss om.

Nästa steg är våra erfarenheter.

Alla har erfarenheter. Vi lär oss
saker varje dag, varje minut

om vad vi älskar, vad vi hatar,

vad vi är bra på, vad vi är usla på,

Och om vi inte lägger tid
och uppmärksamhet på det

och tillgodogör oss det lärandet

och applicerar det på resten av livet,
då är det meningslöst.

Varje dag, varje vecka,
varje månad, varje år

reflekterar jag över vad som gick rätt

vad som gick fel, vad vill jag upprepa,

vad kan jag applicera mer i livet.

Och mer än det,
när du ser folk, särskilt idag,

som inspirerar dig, som gör
sådant som får dig att säga

"Herregud, det där som Jeff gör,
jag vill vara som honom."

Varför då? Skaffa en anteckningsbok.

Skriv ner vad det är som inspirerar dig.

Det kommer inte handla om hela deras liv,

men vad det än är, anteckna det,

så att vi med tiden får
ett förråd av saker

som vi kan applicera på vårt liv och
leva en mer passionsfylld existens

och göra en bättre påverkan.

För när vi börjar lägga ihop dessa saker,

då kan vi definiera vad
framgång faktiskt betyder för oss

och utan dessa olika delar
av kompassen är det omöjligt.

Vi hamnar i situationen -
vi lever ett förutbestämt liv

som alla verkar leva, uppför
den där stegen till ingenstans.

Det är ungefär som Wall Street 2,
om någon har sett den,

den vanliga arbetaren frågar
högsta hönset, VD på Wall Street:

"Vad är din siffra? Alla har en siffra,

som när de tjänar så mycket
pengar så lämnar de allt."

Han svarade, "Åh, enkelt. Mer."

Och sedan ler han bara.

Det är ett trist läge för många som

inte har lagt tid på att
förstå vad som räknas för dem,

som fortsätter sträva efter det
som inte är betydelsefullt

men vi gör det för att
alla sa att vi borde.

Men när vi har det här ramverket,

kan vi börja identifiera
sådant som väcker liv i oss.

Innan det här skulle en passion
kunna slå dig i ansiktet

eller kanske i ditt livsverk,
och du skulle kasta det

för att du inte har ett sätt
att identifiera det.

Men när du har det kan du se något
som överensstämmer med mina styrkor,

mina värderingar, vem jag är,

så jag ska ta vara på det här,
jag ska göra något med det här,

jag ska följa det här,
och försöka skapa förändring med det.

Och Live Your Legend och
rörelsen som vi har byggt

skulle inte existera om jag inte
hade den här kompassen:

"Wow, det här är något jag vill
följa och göra skillnad med."

Om vi inte vet vad vi letar efter
kommer vi aldrig hitta det,

men när vi har det här ramverket,
den här kompassen,

då kan vi gå vidare till nästa steg -
och det där uppe är inte jag -

att göra det omöjliga
och tänja våra gränser.

Folk låter bli av två anledningar.

Den ena är att de säger att de inte kan,

eller någon annan säger att de inte kan.

Oavsett så börjar vi tro på det.

Antingen ger vi upp,
eller så börjar vi aldrig.

Saken är den att allt var
omöjligt tills någon lyckades.

Varje uppfinning, varje ny sak i världen,

folk trodde först det var galet.

Roger Bannister sprang en engelsk mile
under fyra minuter,

det var fysiskt omöjligt att göra det
under fyra minuter till fots

tills Roger Bannister faktiskt gjorde det.

Och vad hände sedan?

Två månader senare sprang
16 människor lika snabbt.

Sådant som vi i våra huvuden
tror är omöjligt

är ofta bara milstolpar att uppnå

om vi kan tänja gränserna lite.

Jag tror att det börjar med
ens fysiska kropp och hälsa

mer än något annat,
för vi kan kontrollera det.

Om du tror en mile är omöjligt,

visa dig själv att du kan springa två,

eller ett maraton, tappa tre kilo,
vad som helst,

så märker du att självförtroende byggs på

och kan föras över
till resten av din värld.

Jag har faktiskt en vana nu
med mina vänner.

Vi har en liten grupp.
Vi går på fysiska äventyr,

och nyligen fann jag mig
i en osäker situation.

Jag är livrädd för djupt,
mörkt, blått vatten.

Jag vet inte om någon har
haft samma rädsla

ända sedan de såg
Hajen 1, 2, 3 och 4 typ sex gånger

när jag var barn.

Men allt som är högre än så här, om det
är grumligt, jag kan känna det här och nu.

Jag svär, det är något där.

Även om det är en sjö med
färskvatten, helt irrationell rädsla,

löjligt, men så är det.

Så för tre år sedan satt
jag i en bogserbåt

precis här i San Franciscobukten.

En regnig, stormig, blåsig dag,
med folk som blir sjösjuka på båten,

och där sitter jag iklädd en våtdräkt,
och jag tittar ut genom fönstret

i ren förskräckelse och tänker
att nu simmar jag till döds.

Jag ska försöka simma
längs med Golden Gatebron.

Och jag gissar att några i publiken
kan ha gjort det förut.

Jag sitter där, och min vän Jonathan,
som hade övertalat mig,

han kommer fram till mig
och kan se hur jag mår.

Han sa, "Du Scott, vad är
det värsta som kan hända?

Du har en våtdräkt. Du kan inte sjunka.

Och om du inte orkar,
klättra bara upp i en av 20 kajaker.

Dessutom, om det kommer en haj,
varför skulle den välja dig

över de andra 80 i vattnet?"
Jo tack, det hjälpte.

Han sa,"Men på riktigt,
ha kul där ute. Lycka till."

Sedan dyker han och simmar iväg. Okej.

Det visade sig att peppen fungerade,
och jag kände mig fullkomligt lugn,

och jag tror att det var för att
Jonathan var 13 år gammal.

(Skratt)

Och av de 80 människorna
som simmade den dagen,

var 65 av dem mellan nio och 13 år gamla.

Tänk på hur du hade
bemött världen annorlunda

om du vid nio års ålder fått veta
att du kan simma två kilometer

i 13 grader vatten
från Alcatraz till San Francisco.

Vad skulle du ha sagt ja till?

Vad skulle du inte ha gett upp med?
Vad skulle du ha försökt?

När jag är färdig är jag i vattenparken

och jag tar mig upp ur vattnet

och hälften av barnen är såklart färdiga

så de hejar och är alldeles uppspelta.

Och jag har som ett glasshuvud,
om någon har simmat i bukten,

jag försöker tina upp mitt ansikte,
jag tittar på folk som simmar klart.

Och jag ser ett barn och
det ser inte riktigt rätt ut.

Han liksom simmar så här.

Och han hinner knappt ta ett andetag
innan huvudet åker ner igen.

Och jag märker att andra
föräldrar tittar med,

och jag lovar att de tänkte samma som mig:

det här är anledningen till att nioåringar
inte ska simma från Alcatraz.

Det var inte utmattning.

Plötsligt springer två
föräldrar och tar honom,

och de lyfter upp honom på axlarna
och drar honom så här,

helt lealös.

Och plötsligt tar de några steg till

och sätter ner honom i sin rullstol.

Han lyfter armarna i den galnaste
uppvisningen av framgång jag har sett.

Jag känner fortfarande värmen
och energin från honom

när han lyckades med sin bedrift.

Jag hade sett honom tidigare
den dagen i rullstolen.

Jag anade inte att han skulle simma.

Men alltså, var kommer han vara om 20 år?

Hur många sa att han inte kunde göra det,
att han skulle dö av försöket?

Visa att andra har fel,
visa att du har fel,

att du kan ta små ökande steg

mot det du tror är möjligt.

Du behöver inte springa
snabbast i världen,

bara dina egna omöjligheter,
att uppnå dem,

och det börjar med små pyttesteg.

Bästa sättet att göra det här

är att omge sig med
passionerade människor.

Det snabbaste sättet att göra
sådant som du inte tror går

är att omringa sig med
människor som redan gör det.

Det finns ett citat av Jim Rohn som säger:

"Du är genomsnittet av de fem människor
du spenderar mest tid med."

Det finns inget bättre trick
i världshistorien

att ta sig från där du är nu
till dit du vill komma

än vilka människor du
väljer att ha i ditt hörn.

De förändrar allt,
det är ett bevisat faktum.

1898 gjorde Norman Triplett
en studie med cyklister,

han mätte deras tider längs spåret i grupp

men också individuellt.

Och han märkte att cyklisterna alltid
cyklade snabbare i grupp.

Det har repeterats i alla möjliga
sammanhang sedan dess,

och det bevisas om och om igen,

att människorna runt dig räknas,
att miljön är allt.

Men du måste kontrollera det,
det går åt båda hållen.

Med 80 procent människor
som inte gillar sitt jobb,

betyder det att de flesta runt oss,
inte här inne men utanför,

uppmuntrar självbelåtenhet och hindrar
oss från att följa något meningsfullt

så vi måste välja vår omgivning.

Jag fann mig själv i den situationen -

personligt exempel, ett par år sedan.

Har någon här haft en hobby eller en
passion och investerat hjärta och själ,

otroliga mängder tid, och du ville så
gärna kalla det en verksamhet,

men ingen lägger märke till det
och det ger ingen inkomst?

Okej, där var jag i fyra år när jag
försökte bygga Live Your Legend-rörelsen

för att hjälpa folk jobba med något
riktigt meningsfullt och inspirerande,

jag gjorde allt jag kunde,

och det var bara tre
människor som märkte det,

och där är de: min mamma,
min pappa och min fru Chelsea.

Tack för allt ert stöd.

(Applåder)

Jag ville så gärna att det skulle gå,
men det växte med 0 procent på fyra år,

så jag var på väg att lägga ner,

men precis då,

så flyttade jag till San Francisco och
träffade riktigt spännande människor

som hade galna livsstilar med äventyr,

med verksamheter och webbsidor och bloggar

som kretsade kring deras passioner
och hjälpte andra på meningsfulla sätt.

En av mina vänner, som har sex barn,

han försörjer hela sin familj

med en blogg som han
skriver för två gånger i veckan.

De kom precis tillbaka från en
månad i Europa, alla tillsammans.

Det fascinerade mig.
Hur kan det existera?

Jag blev så otroligt
inspirerad av att se det,

så istället för att lägga ner
började jag ta det på allvar.

Jag gjorde allt för att
spendera min tid,

varje vaken timme för att jaga de andra,

för att umgås och ta en öl
och gymma, vad som helst.

Och efter fyra år utan tillväxt,

inom sex månader av att
umgås med det här gänget,

så växte gemenskapen på
Live Your Legend med 10 gånger.

Ytterligare 12 månader senare
var det 160 gånger.

Idag är det över 30 000 människor
från 158 länder

som använder våra verktyg för
karriären och nätverk varje månad.

Och det gänget har skapat den
gemenskapen av passionerat folk

som inspirerade den möjligheten
som jag drömde om

för Live Your Legend för så många år sedan

Människorna ändrar allt,
och det är därför -

Alltså, nu undrar ni vad som hände.

Nå, i fyra år kände jag
ingen i de kretsarna,

jag visste inte ens att de existerade,
att folk kunde göra sådant här,

att man kunde ha rörelser så här.

Och sedan kom jag hit till San Francisco
och alla runtom mig gjorde det.

Det blev vanligt, så mina tankegångar
ändrades från hur kan jag göra det här

till hur kan jag låta bli?

Och precis då, när det händer,
när ljuset tänds i huvudet,

går det vågor genom hela din värld.

Och utan att ens försöka, så går
din standard härifrån till hit.

Du behöver inte ändra dina mål. Du
behöver bara förändra din omgivning.

Det är allt. Och det är därför jag älskar
att umgås med det här gänget,

går på alla TED-evenemang jag kan,

och ser dem på min iPad
på vägen till jobbet, vad det än är.

För det här är ett gäng
som inspirerar möjligheter.

Vi har en hel dag till
att umgås och mycket mer.

Så sammanfattningsvis,
när det gäller dessa tre pelare,

de har en sak gemensamt,
mer än något annat.

Du har 100 procent kontroll över dem.

Ingen kan säga att du inte
kan lära dig om dig själv.

Ingen kan säga att du inte
kan tänja dina gränser

och lära dig dina omöjligheter
och kämpa genom.

Ingen kan säga att du inte
kan omge dig med inspirerande folk

eller ta dig bort från dem som sänker dig.

Du kan inte kontrollera en lågkonjunktur,

om du får sparken eller krashar med bilen.

Det mesta ligger utanför vår kontroll.

Men dessa tre ligger helt på oss själva,

och de kan förändra hela vår värld
om vi väljer att göra något åt det.

Saken är den att det börjar
hända på en utbredd nivå.

Det stod i Forbes att USA:s regering
för första gången rapporterat

på en månad var det fler människor
som sa upp sig

än som fick sparken.

De trodde att det var en avvikelse,
men det hände tre månader i rad.

I en tid när folk hävdar att
det är en ganska hård miljö,

pekar man finger åt det
förutbestämda livet,

det som andra säger att man borde göra,

i utbyte mot det som spelar roll
så att man kan göra något inspirerat.

Saken är den att många vaknar upp
till den här möjligheten,

att det enda som verkligen hindrar
möjligheter nu är fantasin.

Det är inte en klyscha längre.

Jag bryr mig inte om vad du gillar,
vilken passion, vilken hobby.

Om du gillar att sticka kan du hitta
någon som stickar fantastiskt bra,

och du kan lära dig från dem. Galet!

Det är det hela den här dagen handlar om,
att lära sig från de som pratar,

och vi skriver om sådana människor
på Live Your Legend varje dag,

för när ordinära människor
gör något extraordinärt,

och vi kan vara i närheten,

så blir det vanligt.

Det handlar inte om att vara Gandhi
eller Steve Jobs och göra något galet.

Det handlar bara om
vad som spelar roll för dig,

något som påverkar,
som bara du kan göra.

På tal om Gandhi,
han var en nykter advokat,

en föredetting alltså,

han kände ett kall till något större,
något som var viktigt för honom

som han inte kunde låta bli.

Han har sagt en sak som
jag verkligen lever efter.

"Först ignorerar de dig,
sedan skrattar de åt dig,

sedan slåss de mot dig, sedan vinner du."

Allt var omöjligt tills någon gjorde det.

Du kan antingen umgås med folk
som säger att det inte går

och att du är dum som ens försöker,

eller omge dig med folk
som inspirerar möjligheter,

de som är i det här rummet.

För jag ser det som
vårt ansvar att visa världen

att det som ses som omöjligt
kan bli det nya vanliga.

Och det håller redan på att hända.

Först, gör det som inspirerar oss,

så att vi kan inspirera andra att
göra saker som inspirerar dem.

Men vi kan inte hitta det

utan att veta vad vi letar efter.

Vi måste jobba med oss själva,

medvetet, och upptäcka oss själva,

För jag föreställer mig en värld
där 80 procent älskar sitt jobb.

Hur skulle det se ut?

Hur skulle den innovationen vara?
Hur skulle du behandla de andra kring dig?

Saker skulle börja förändras.

Som en sista sak har jag
bara en fråga att ställa er,

och jag tror att det är den
enda frågan som spelar roll.

Frågan är,
vad är det för jobb du inte kan låta bli?

Upptäck det, lev det,

inte bara för dig själv,
utan för alla runt dig,

för det är det som kommer
börja förändra världen.

Vad är det för jobb du inte kan låta bli?

Tack så mycket.

(Applåder)