Så kan nationalism och globalism fungera tillsammans

Varför måste vi välja mellan nationalism och globalism? Mellan att älska vårt land och att bry oss om världen? I detta föredrag, som vänder sig till hängivna nationalister såväl som hängivna globalister, förklarar Wanis Kabbaj hur vi kan utmana detta polariserande och binära tankemönster - samtidigt som vi är stolta medborgare i vårt land och i världen.

För två veckor sedan sökte jag
på Twitter på ordet "nationalist".

Resultatet var överraskande

med ord som:
"Korkade rasistdumskallar".

(Skratt)

"Vita arroganta idioter"

"Fascistoida nickedockor".

(Skratt)

"Orwellsk, Hitlerlik, hemsk".

Sen sökte jag på "globalist".

och då fick jag ord som:
"socialistförrädare",

"Osmaklig masspropaganda",

"finansöverkucku",

"skoningslös nationalistråtta".

(Skratt)

Även i sociala medier är sådana ord
elaka och vidriga.

Men de återspeglar kraften
i en av de viktigaste frågorna

av idag:

Nationalism eller globalism -
vilket är bästa vägen framåt?

Frågan berör allt vi bryr oss om:

vår kulturella identitet,

vår välfärd,

vårt politiska system -

allt - hur vår planet mår - allt.

På ena sidan har vi nationalismen.

Collins definierar det som:
"att vara hängiven sitt land",

men också: "en lära som sätter
nationella intressen

framför internationella hänsyn".

För nationalisterna bygger våra
samhällen på en nationell grund:

vi delar ett land, en historia, en kultur
och vi försvarar varandra.

I en stor och kaotisk värld

ser de nationalismen som den enda
möjligheten att bevara social stabilitet.

Men upprörda globalister varnar:

självcentrerad nationalism
kan lätt bli smutsig.

Det har vi sett under fascistregimer
på 1900-talet:

blodiga krig, miljontals döda,
massiv förödelse.

Och på andra sidan står globalismen.

Definitionen enligt
Oxford Living Dictionary är:

"genomförande och planering av
ekonomisk politik på global nivå."

Nationalisterna anser att globalismen
snabbt nedmonterar

det som tog våra förfäder
generationer att bygga upp.

Det är som att spotta
på våra soldaters gravar;

det river itu vår nationella solidaritet

och öppnar upp för invasion
av främmande makt.

Men globalisterna menar att
vi måste förstärka den globala styrningen

för att kunna tackla överstatliga problem,

som spridning av kärnvapen,

den globala flyktingkrisen,

klimatkrisen och terrorismen.

Eller konsekvenserna av
artificiell intelligens, AI.

Vi står vid ett vägskäl

och vi ska välja:

nationalism eller globalism?

Jag har bott på fyra kontinenter
och alltid varit intresserad av frågan.

Men det tog en ny vändning när jag förstod

att vi nu ser den största nationalistiska
väljarkåren i demokratier i väst

sedan andra världskriget.

Plötsligen är det inte längre
ett teoretiskt resonemang.

Framgången för dessa politiska rörelser
bygger på idéer

som kan medföra att jag förlorar
mitt franska medborgarskap

för att jag är nordafrikan

eller att jag inte kan åka hem till USA

för att jag kommer från
ett islamdominerat land.

Ni vet ju att om man bor i en demokrati

förväntar man sig skydd från myndigheterna

så länge man följer landets lagar.

Men med en ökad nationell populism,

och fast jag försöker vara
en god medborgare,

måste jag anpassa mig till tanken
att min regering kan skada mig

av anledningar jag inte rår över.

Det är väldigt obehagligt.
Men det tvingade mig att tänka om

och tänka om på frågan
och försöka tänka djupare.

Ju mer jag tänkte,

desto mer ifrågasatte jag frågan.

Varför måste vi välja
mellan nationalism och globalism,

mellan att älska vårt land
och bry oss om världen?

Det måste vi inte.
Vi måste inte välja mellan familj och land

eller mellan religion och land.

Vi har redan flera identiteter
och lever med det.

Varför skulle vi behöva välja
mellan landet och världen?

Tänk om vi, istället för att acceptera
detta absurda val,

började bekämpa
detta farliga binära tankesätt?

Alla globalister i publiken -

jag vill fråga er:

När jag säger "nationalist",
vad tänker ni på?

Något sådant?

Tro mig, jag kan också tänka så.

Men kom ihåg att för de flesta

känns nationalism mer så här.

Eller kanske så här.

Ni känner till den där känslan

när man råkar se någon
udda olympisk sport på tv.

(Skratt)

- vänta -

och glimten av din nations färger
på idrottarens kläder

gör dig alldeles exalterad.

Pulsen stiger, stressnivån stiger.

Du står upp framför tv:n
och hejar passionerat på idrottaren.

Det är nationalism. Människor
som är glada att vara tillsammans,

glada att de tillhör
en stor nationell gemenskap.

Vad är fel med det?

Ni globalister, ni kanske tänker
på nationalism

som någon artonhundratalstanke
som bara ska bort.

Jag är ledsen att säga det,
men fakta talar inte för er.

När World Values Survey frågade
mer än 89 000 personer i sextio länder

om hur stolta de var över sitt land,

svarade 88,5 procent "mycket stolt"
eller "ganska stolt".

88,5 procent.

Nationalismen kommer inte
att försvinna snart.

Den är en stark känsla
som enligt en annan studie

är en viktig förutsättning
för individuell lycka.

Det är galet, men din lycka är starkare
korrelerad till nationell samhörighet

än till faktorer man skulle anta,
såsom inkomst

eller tillfredsställelse med jobbet
eller med hälsan.

Så om nationalism gör människor glada,

varför skulle någon vilja
ta det ifrån dem?

Kära globalister, kanske ni, liksom jag,

är anhängare av globalism
av humanistiska skäl.

Och ni ser med glädje på
vad den åstadkommit sedan 1945.

Trots allt
har stora delar av världen levt i fred,

andelen extremt fattiga i världen minskar

och fler än två miljarder människor,
främst i Asien,

har fått en kraftig höjning
av sin levnadsstandard.

Men studier visar också
globaliseringens baksida.

Och kvarglömda

är hundratals miljoner medelklassmänniskor
i västvärlden

med dåliga löneförhöjningar
i mer än tjugo år,

kanske trettio år enligt vissa studier.

Vi kan inte bortse från
elefanten i rummet.

Vår gemensamma energi vore bättre använd

om vi ordnade upp
den här aspekten av globaliseringen

istället för att slåss
i en polariserad debatt mot nationalism.

Så nu, alla nationalister i publiken,

nu har jag några torra,
ickebinära grejer till er.

(Skratt)

När jag säger "globalist",
vad tänker ni på?

Oåtkomliga miljonärer?

(Skratt)

Eller kanske den hjärtlösa, giriga
Wall Street-typen?

Eller kanske människor som jag,
med brokig bakgrund,

och som bor i en kosmopolitisk storstad.

Ni kommer väl ihåg studien från
World Values Survey som jag nämnde?

Den visade något annat spännande:

71 procent av världens befolkning
instämde i påståendet:

"Jag är en världsmedborgare."

Vet ni vad det betyder?

De flesta av oss är samtidigt
stolta över vårt land

och världsmedborgare.

Det blir ännu bättre.

De som enligt studien är världsmedborgare
är i högre grad stolta över sitt land

än de som tog avstånd från uttrycket.

En gång för alla - att vara globalist
betyder inte att man sviker sitt land.

Det betyder
att man har tillräcklig social empati

och att den når
även utanför landets gränser.

Jag vet att när jag rotar i mina egna
nationalistiska känslor

så är ett av mina största orosmoment
med en globaliserad värld

den nationella identiteten.

Hur ska vi bevara
det som gör oss speciella,

som skiljer oss från andra,
som håller oss samman?

När jag började tänka på det
insåg jag något märkligt;

att en stor del av det vi kallar
nationell identitet

faktiskt kommit in utifrån.

Tänk på bokstäverna
som vi använder dagligen.

Jag vet inte om ni förstått

men det latinska alfabet vi använder

har sina rötter tusentals år tillbaka
vid Nilens strand.

Det började med en ko

som återgavs med ett tecken,
en elegant hieroglyf.

Den hieroglyfen översattes
av en semit i Sinai

till bokstaven alef.

Alef reste med fenicierna
och nådde Europas kust i Grekland

där alef blev alfa,
ursprunget till vår bokstav A.

På så vis blev en egyptisk ko
vår bokstav A.

(Skratt)

Samma sak hände med det egyptiska huset
som blev bet, beta och B.

Och den egyptiska fisken
som blev daleth, delta och D.

Våra grundläggande texter är
fulla av egyptiska kor, hus och fiskar.

(Skratt)

Det finns så många exempel.

Titta på Storbritannien och dess monarki.

Drottning Elisabeth II?

Tyskt ursprung.

Mottot på Storbritanniens statsvapen?

Det är skrivet på franska,
inte ett ord är på engelska.

Ta Frankrike och dess ikoniska Eiffeltorn.

Inspirationen?

USA .

Jag menar inte Las Vegas,
jag menar artonhundratalets New York.

(Skratt)

Detta var den högsta byggnaden
i New York kring 1850.

Påminner den er om något?

Man kan tänka på Kina som ett slutet land

skyddat bakom sin mur.

Men tänk ett varv till.

Kinas officiella ideologi?

Marxismen - från Tyskland.

En av Kinas största religioner?

Buddhismen, importerad från Indien.

Största sporten i Indien?

Cricket.

Jag älskar det här citatet
från Ashis Nandy:

"Cricket är en indisk sport
som britterna råkade upptäcka."

(Skratt)

Detta påminner oss om att mycket av det
vi älskar med våra nationella traditioner

härrör från tidigare globaliseringsvågor.

Bortom enskilda symboler
finns det nationella traditioner

som inte skulle ha existerat
utan globalisering.

Det jag kommer att tänka på är
är en världskänd nationell tradition:

det italienska köket.

Kära vänner. Om ni får chansen att besöka
en autentisk italiensk restaurang

som bara serverar
gamla romerska maträtter,

är mitt råd: gå inte dit.

(Skratt)

Ni skulle bli väldigt besvikna.

Ingen spaghetti, ingen pasta.

Det kom på sjuhundratalet
från Sicilien

som var under arabiskt styre.

Ingen perfekt espresso,
ingen krämig cappuccino.

Det kom från Etiopien via Jemen
på sextonhundratalet.

Och så klart,
ingen perfekt Pizza Napoletana.

Hur skulle den lagas utan tomater
från kolonierna?

Nej, man skulle bli serverad gröt,

ost och lite grönsaker, troligen kål.

Och kanske, om man har tur,
den tidens största delikatess,

mmm, perfekt tillagad hasselmus.

(Skratt)

Tack och lov var det ingen tvingande
tradition som övervakades.

Nej, det var ett rörligt förlopp

som påverkades av upptäcktsresande,
handlare och kreativa kockar.

På många sätt är globaliseringen
en möjlighet

för våra traditioner att utmanas,
omskapas, omtolkas,

för att locka till sig nya anhängare
och hänga med i tiden.

Kom ihåg detta:

de flesta av oss nationalister är
globalister

och de flesta av oss globalister är
nationalister.

Mycket av det vi gillar
i våra nationella traditioner

kommer från andra sidan nationsgränsen.

Och anledningen till att vi reser
utanför vårt lands gränser

är att vi vill upptäcka
dessa nationella traditioner.

Så frågan borde inte vara

ett val mellan
att vara nationalist eller globalist.

Frågan är: Hur kan vi vara båda
på ett bättre sätt?

Det är en komplex fråga i en komplex värld

som kräver kreativa lösningar.

Vad väntar ni på?

Tack.

(Applåder)