Varför våld anhopas i städer - och hur det kan minskas

Att minska våldet i USA:s städer är inte den omöjliga, svårlösliga utmaning som många tror att den är, menar Thomas Abt, forskare och lärare inom kriminologi. Han förklarar att urbant våld är "klibbigt", vilket betyder att det anhopas runt ett överraskande lågt nummer av människor och platser, och presenterar en innovativ, målinriktad strategi som kan göra våra städer säkrare, med en gång, utan några stora budgetar eller nya lagar.

Du är traumakirurg,

och jobbar nattskiftet
på akuten i en innerstad.

En ung man rullas in till dig,

han ligger medvetslös på en bår.

Han har blivit skjuten i benet
och blöder ymnigt

Av in- och utgångshålet att döma,

så väl som mängden av blod,

så verkar kulan
ha gått igenom femoralartären

ett av de största blodkärlen i kroppen.

I egenskap av mannens doktor,
vad borde du göra?

Eller mer exakt,
vad borde du göra först?

Den unga mannens kläder
ser slitna och gamla ut.

Han kanske är arbetslös, hemlös,

utan någon riktig utbildning.

Börjar du med att hitta honom ett jobb

och en lägenhet,

eller att ta sin gymnasieexamen?

Men å andra sidan,

så har mannen varit involverad
i någon typ av konflikt

och kanske är farlig.

Innan han vaknar,

låser du fast honom,

kontaktar säkerhetspersonalen
eller ringer 112?

De flesta av oss skulle inte göra
några av dessa saker.

Utan vi skulle agera
genom att handla på det enda logiska

och humana sättet vi kan för tillfället.

Först av allt skulle vi stoppa blödningen.

För om vi inte stoppar blödningen först,

så spelar ingenting annat någon roll.

Det som gäller på akuten gäller också
i alla städer runt om i landet

När det gäller urbant våld så är den
första prioriteringen att rädda liv.

Att hantera det våldet med samma brådska

som vi skulle hantera
en skottskada på akuten.

Vad menar vi när vi säger "urbant våld"?

Urbant våld är det dödliga,
eller potentiellt dödliga våld

som sker på våra städers gator.

Det har många olika namn:

Gatuvåld, ungdomsvåld,

gängvåld, vapenvåld.

Urbant våld sker

hos de mest missgynnade
och maktlösa av oss.

För det mesta unga män,

med få valmöjligheter eller hopp.

Jag har tillbringat hundratals timmar
med dessa unga män.

Jag har undervisat dem vid gymnasiet
i Washingtong DC,

där en av mina elever mördades.

Jag har stått mitt emot dem
i rättssalar i New York,

där jag jobbade som åklagare.

Och slutligen,

har jag färdats från stad till stad
som beslutsfattare och forskare,

och träffat dessa unga män

samt utbytt ideér om hur vi kan
göra våra lokalsamhällen säkrare.

Varför borde vi bry oss om dessa unga män?

Varför spelar urbant våld någon roll?

Urbant våld spelar roll,

eftersom att det orsakar
fler dödsfall här i USA

än något annat typ av våld.

Urbant våld spelar även roll

eftersom vi faktiskt kan
göra någonting åt det.

Att kontrollera det är inte den omöjliga,
omedgörliga utmaning

som många tror att den är.

Faktum är att ett antal lösningar
är tillgängliga idag

som har bevisats fungera.

Och det som dessa lösningar har gemensamt
är en huvudingrediens.

De är alla medvetna om
att urbant våld är "klibbigt",

vilket betyder att det anhopas

bland ett överraskande lågt antal
personer och platser.

I New Orleans, till exempel,

står ett nätverk
av mindre än 700 individer

för majoriteten
av stadens dödliga våld.

Vissa kallar dessa individer
för "heta personer".

Här i Boston

sker 70 procent av skjutningarna

vid kvarter och gathörn
som täcker enbart fem procent av staden.

Dessa områden kallas ofta för oroshärdar.

I stad efter stad

står ett litet antal
"heta personer" och oroshärdar

för den tydliga majoriteten
av dödligt våld.

Faktum är att denna upptäckt
har upprepats så många gånger

att forskare nu kallar detta fenomen
"Lagen om brottskoncentration".

När vi ser till vetenskapen, ser vi att
"klibbiga" lösningar fungerar bäst.

Rent ut sagt,

skjutningarna kan inte stoppas
utan att stoppa dem som skjuter.

Och man kan inte stoppa mord
om man inte går dit där morden sker.

För fyra år sedan

utförde jag och mina kollegor
en systematisk metaanalys

av strategier för icke-våld,

som summerade resultaten av över 1 440
individuella konsekvensbedömningar.

Vad vi gång på gång såg

var att strategierna
som var mest fokuserade,

mest riktade,

de klibbigaste strategierna,

var de mest framgångsrika.

Vi såg detta inom kriminologi

i studier av polisbevakning,
gängförebyggande and återintegrering.

Men vi såg det också i folkhälsan

där riktad tetriärprevention
och sekundärprevention

presterade bättre än mer generaliserad
primärprevention.

När beslutsfattare fokuserar
på de farligaste personerna och platserna,

får de bättre resultat.

Men utbyte och förskjutning då,
undrar du kanske?

Forskning visar att när
knarklangare fängslas,

tar nya langare över från de föregående.

Vissa är oroade för att när polisen
fokuserar på särskilda platser,

så förskjuts brottsligheten,

flyttas ner på gatan
eller runt hörnet.

Lyckligtvis vet vi nu, på grund av
klibbighetsfenomenet,

att effekter som utbyte och förskjutning,
förknippade med dessa klibbiga lösningar

är minimala.

Det behövs en livstid av trauma
för att skapa en dödskytt

och sekel av brist på investeringar
för att skapa en oroshärd.

Så dessa personer och platser
flyttas inte runt hur som helst.

När det gäller grundorsakerna då?

Är inte att ta i tu med fattigdom,
ojämlikhet eller brist på möjligheter

det bästa sättet att förebygga våld på?

Tja, enligt forskning,

ja och nej.

Ja, i och med att höga våldssiffror
är tydligt förknippade

med olika typer av sociala
och ekonomiska nackdelar.

Men nej, eftersom
förändringar i dessa faktorer

inte alltid resulterar
i förändringar i våldet,

särskilt inte på kort sikt.

Titta på fattigdom, till exempel.

Väsentliga framsteg inom kampen
mot fattigdom tar årtionden,

men fattiga människor behöver och
förtjänar befrielse från våld med en gång.

Grundorsakerna kan inte heller
förklara klibbighetsfenomenet.

Om fattigdom alltid leder till våld,

skulle vi se våld hos
alla fattiga människor

Men det kan vi inte.

Istället visar erfarenhet
att där fattigdom koncentreras,

koncentreras brott ännu mer

och våld koncentreras mest av allt.

Detta gör att
klibbiga strategier fungerar.

De fungerar, då de tar itu
med det viktigaste först.

Och detta är viktigt,

eftersom även om fattigdom
kan leda till våld,

så säger starka bevis att våld
faktiskt bevarar fattigdom.

Här är ett exempel på hur.

Som sociologen Patrick Sharkey
har dokumenterat,

han visade att när fattiga barn
utsätts för våld,

blir de traumatiserade.

Det påverkar deras sömn,

uppmärksamhet, uppförande
och inlärningsförmåga.

Och om fattiga barn inte kan lära sig,

kan de inte heller
vara bra i skolan.

Vilket i slutändan påverkar möjligheten
till att senare tjäna nog med pengar

och ta sig ut fattigdomen.

Och tyvärr, i en rad
av banbrytande studier

av ekonomisten Raj Chetty,

är detta exakt vad vi har sett.

Fattiga barn som utsätts för våld
har lägre inkomströrlighet

än barn med en fridfull uppväxt.

Våld fångar bokstavligt talat
fattiga barn i fattigdom.

Det är därför det är så viktigt
att fokusera ihärdigt på urbant våld.

Här är två exempel på hur.

Här i Boston, under nittiotalet,

ledde ett samarbete mellan polis
och medborgare

till en minskning av hela 63 procent
av mord med unga förövare.

I Oakland minskade samma strategi nyligen

icke-dödliga skjutningar med 55 procent.

I Cincinnati, Indianapolis och New Haven

minskade den vapenvåldet
med mer än en tredjedel.

I sin enklaste form

identifierar denna strategi helt enkelt
vilka som är troligast att skjuta

eller att bli skjutna,

och bemöter dem med med både empati
och en uppmaning att ta ansvar.

"Vi vet att det är du som skjuter.

Detta måste få ett slut.

Om du låter oss, hjälper vi dig.

Om tvingar oss, kommer vi stoppa dig."

De som är villiga att förändra sig
erbjuds tjänster och stöd.

De som håller kvar
vid sitt våldsamma beteende

ställs inför rätta, via riktade
åtgärder från rättsväsendet.

Ett annat program i Chicago använder
sig av kognitiv beteendeterapi

för att hjälpa killar i tonåren

att hantera svåra tankar och känslor

genom att lära dem hur de kan undvika
eller lindra konflikter.

Programmet har minskat våldsbrott
bland deltagarna

med hälften.

Liknande strategier har minskat
återfall i brott

med 25 till 50 procent.

Nu har Chicago lanserar en ny satsning

som använder samma tekniker

men med dem som är mest troliga
att begå vapenbrott.

Och programmet visar lovande resultat.

Dessutom,

eftersom att de här strategierna
är så fokuserade, så riktade,

så tenderar de att inte
vara så dyra totalt sett.

Och de fungerar också med lagarna
som redan är på plats.

Detta är de goda nyheterna.

Vi kan ha fridfulla städer,

på en gång,

utan några stora budgetar

eller några nya lagar.

Så varför har detta inte skett ännu?

Varför tillämpas dessa lösningar
enbart i några få städer,

och varför kämpar de med,
även när de lyckas,

att få något stöd?

Tja, detta är de dåliga nyheterna.

Faktum är att vi inte lyckats särskilt väl
med att organisera våra insatser

mot detta klibbighetsfenomen.

Det finns minst tre orsaker till
varför vi inte följer bevisen

rörande minskandet av
det urbana våldet.

Och den första, som du kanske
kan tänka dig,

är politik.

De flesta klibbiga metoder anpassar sig
inte till en särskild politisk plattform.

Istället kommer de
med både morot och piska

som balanserar löftet om behandling
med hotet om arrestering,

och kombinerar platsbaserade satsningar
med oroshärdsövervakning.

Med andra ord,

är de både milda och hårda

på samma gång,

Eftersom de inte enkelt går i linje

med de typiska argumenten
hos varken högern eller vänstern

kommer politiker inte att dras
till dessa ideér utan en del utbildning

och kanske även en del påtryckningar.

Det kommer inte bli lätt,

men vi kan förändra politiken
kring de här problemen

genom att se våld som ett problem
som behöver lösas,

och inte ett gräl att vinna.

Vi borde prioritera bevis över ideologi

och vad som fungerar
över vad som låter bra.

Den andra orsaken till varför
vi alltid går efter bevisen

är de här lösningarnas
ganska komplicerade karaktär.

Det finns en ironi här.

Vilka är de enklaste sätten
att minska våld på?

Fler poliser.

Fler jobb.

Mindre skjutvapen.

De är enkla att identifiera,

men tenderar att inte fungera
fullt så bra i praktiken.

Men å andra sidan,

är forskningsbaserade lösningar
svårare att förklara,

men ger bättre resultat.

Just nu är det många professorer

som skriver om våld
i akademiska tidskrifter.

Och många personer
håller oss säkra på gatorna.

Men det vi inte har

är mycket kommunikation
dem emellan.

Vi har inget starkt band
mellan teori och praktik.

Och när teori faktiskt
används i praktiken,

så har det bandet
inte skapats av misstag.

Det sker när någon tar sig tid

att omsorgsfullt förklara
vad forskningen betyder,

varför den är viktig

och hur den faktiskt
kan göra skillnad.

Vi lägger en hel del tid på forskning,

men inte nog tid på
att bryta ned den i småbitar

som en upptagen polis
eller socialarbetare enkelt kan förstå.

Det är kanske svårt att medge
eller acceptera,

men ras är den tredje
och slutgiltiga anledningen

till att mer inte har gjorts
för att stoppa våldet.

Urbant våld är koncentrerat
hos fattiga, färgade grupper.

Det gör det lätt för oss
som inte rör oss bland dessa grupper

att ignorera problemet eller låtsas som om
det inte är vårt problem.

Det är såklart fel.

Urbant våld är allas problem.

Direkt eller indirekt,

så betalar vi alla ett pris
för skjutandet och dödandet

som sker på våra städers gator.

Därför behöver vi hitta nya sätt
att uppmuntra fler människor

att korsa gränserna mellan klasser
och hudfärger och hjälpas åt.

Eftersom dessa strategier
inte kräver mycket resurser,

så behöver vi inte uppmuntra
många nya allierade,

vi behöver bara några få.

Och de måste bara vara högljudda.

Om vi kan ta oss igenom
de här svårigheterna

och sprida dessa klibbiga lösningar
till områden som behöver dem

så kan vi rädda tusentals liv.

Om strategierna
jag diskuterat idag

skulle tas i bruk i landets 40 mest
våldsamma städer just nu,

skulle vi kunna rädda mer än
12 000 själar

under de kommande åtta åren.

Hur mycket skulle det kosta?

Runt 100 miljoner per år.

Det kanske låter mycket,

men faktum är att den siffran
motsvarar mindre än en procent

av en procent
av den årliga federala budgeten.

Försvarsdepartementet
spenderar ungefär lika mycket

på ett enda F-35 stridsflygplan.

Metaforiskt sett
ser behandlingen densamma ut,

vare sig det gäller en ung man
med en skottskada

ett område genomborrat av sådana skador

eller en nation fylld av sådana områden.

I var och ett av fallen, är behandlingen,
först och främst

att stoppa blödningen.

Jag vet att detta kan fungera.

Jag vet, eftersom jag sett det.

Jag har sett skyttar som lämnat sina vapen

och ägnat sina liv åt att få andra
att göra likadant.

Jag har gått igenom bostadsområden
ökända för vapenvåld

och sett barn leka på gatan.

Jag har suttit ned med poliser
och medborgare

som hatade varandra,
men nu arbetar ihop.

Och jag har sett människor
från alla samhällsskikt,

människor som du,

som slutligen väljer att hjälpa till.

Och det är därför jag vet att tillsammans,

kan och kommer vi att få ett slut på
detta meningslösa mördande.

Tack.

(Applåder)