Det osynliga livet under Antarktis is

I den här resan i den mikroskopiska världen introducerar upptäckaren och konstnären Ariel Waldman de karismatiska varelserna som hänger omkring under Antarktis massiva ismassa, den största på jorden. Från "gosiga" vattenbjörnar till geometriska alger gjorda av glas, visar Waldman hur denna till synes ofruktbara landmassa faktiskt är en arktisk oas av liv, om vi bara vet var vi ska titta.

Kan du gissa vad det här är?

Tänk om jag berättade om ett ställe
där organismer är gjorda av glas?

Eller att det finns livsformer
som är osynliga för oss

men astronauter ser dem hela tiden?

Dessa osynliga glasvarelser
är inte utomjordingar på en exoplanet.

De är kiselalger:

fotosyntetiska, encelliga alger
som producerar syre

och hjälper med att sådda möln
på planetär nivå

och med en invecklad struktur
geometriska yttre skeletter gjorda av...

ja, glas.

Du kan se dem i virvlar
av havsytans färger från rymden

och när de dör

sjunker deras glashus
till havets djup,

tar ut kol ur luften

och tar med det till graven

som står för en betydande mängd
av kolbindningen i havet.

Vi lever på en främmande planet.

Det finns många konstiga
livsformer på jorden att studera

och större delen av dem lever
i utkanten av vår värld,

av vår synförmåga och förståelse.

En av dessa platser är Antarktis.

Oftast, när vi tänker på Antarktis,

tänker vi på en plats
som är ofruktbar och livlös

förutom några pingviner.

Men Antarktis borde istället
vara känd som ett polär paradis för liv,

med plats för otaliga varelser
som är helt fascinerande.

Så varför har vi inte sett dem
på den senaste naturdokumentären?

Tja, de hänger omkring
under snön och isen.

nästa helt osynliga för oss.

De är mikrober

små växter och djur som lever
inbäddade i glaciärerna

under havsisen

och simmar i subglaciära dammar.

Och de är inte mindre karismatiska
än någon megafauna

som du är van vid att se
i en naturdokumentär.

Men hur får man människor
att utforska något de inte kan se?

Jag ledde nyligen
en fem veckors resa till Antarktis

för att bli en slags naturfilmsproducent

på mikrobiell nivå.

Jag gick ombord på ett militärflygplan
med 84 kg utrustning,

och tog med mikroskop ut på fältet

för att filma och undersöka
dessa mikroskopiska extromofiler

så vi kan bli mer bekanta
med ett okänt ekosystem

som vi lever med här på jorden.

För att filma dessa osynliga
varelser i rörelse

behövde jag se deras hem.

Jag behövde våga mig under isen.

Varje år fördubblar havsisen nästan
Antarktis storlek.

För att få en glimt nedanför
den 2 meter tjocka isen,

klättrade jag ner i en dykarklocka
av metall som var insatt i havsisen

för att se ett dolt ekosystem
som var fullt av liv,

medan jag hängde mellan havsbottnen
och det upplysta istaket.

Så här såg det ut från utsidan.

Det var bara helt magiskt.

Några av de småttingar jag hittade
var underbara varelser som musselkräftor

och många fler vackra
geometriska kiselalger.

Jag gick längre bort
för att campa i torrdalarna

i några veckor.

98% av Antarktis är täckt med is,

och torrdalarna är det största området
av Antarktis där man kan se

hur kontinenten egentligen
ser ut därunder.

Jag provade bakterier vid Blood Falls,

ett naturfenomen i en subglaciär damm
som sprider ut järnoxid

som ansågs vara helt livlös fram till
för lite mer än ett decennium sedan.

Och jag vandrade uppför en glaciär
för att borra ner i den,

och hittade otaliga hårdhudade småttingar
som har det väldigt bra

medan de är inbäddade i
flera lager av is.

Något som kallas kryokonithål

bildas när små bitar
av mörkt färgat smuts

blåser över gläciären

och börjar smälta ner i slaskiga hål
som sedan fryser över,

och bevarar hundratals
smutspuckar inuti glaciären,

som små öuniversum,

var och en med sitt eget unika ekosystem.

Du kanske känner igen
några av de jag hittade,

som denna förtjusande trögkrypare

Jag älskar dem,

de är som små
gummibjörnar med klor.

De kallas också vattenbjörnar,

och är kända för att ha superkrafter

som gör att de kan överleva
under extrema förhållanden,

inklusive vakuumet i rymden.

Men du behöver inte resa till rymden
eller Antarktis för att hitta dem.

De lever i mossor över hela planeten,

från trottoarsprickor till parker.

Du passerar säkert flera ton
av dessa osynliga djur varje dag.

Andra kan se bekanta ut,

men forfarande vara främmande,
som rundmaskar.

Inte en orm eller daggmask.

Rundmaskar är en egen sorts varelse.

De kan inte återskapa kroppsdelar
som en daggmask,

eller krypa som en orm,

men de har små, dolkliknande
nålar i munnen

som vissa av dem använder
för att spjutfiska sitt byte

och suga ut innanmätet.

För varje människa på denna planet,

finns det 57 miljarder rundmaskar.

Och du kanske inte känner igen
vissa av dem alls

men de lever lika fascinerande liv,

som hjuldjur med fantastiska kronor
som förvandlas till Roomba-liknande munnar

ciliater med matsmältningssystem
så genomskinliga att det nästan är jobbigt

och cyanobakterier som ser ut som
sprängda serpentiner över en petriskål.

Många gånger är vad vi ser i medierna

bilder av mikroorganismer
från elektronmikroskop

där de ser ut som skrämmande monster.

Utan att se dem röra sig förblir
deras liv svårfångade för oss

trots att de bor
nästan överallt där vi går.

Hur är deras dagliga liv?

Hur interagerar de med sin miljö?

Om du bara såg ett foto
av en pingvin på ett zoo,

men aldrig såg den vagga runt
och sedan glida över is,

skulle du inte förstå
pingviner helt och fullt.

Genom att se mikrober i rörelse

vi får bättre bilder av livet
för de annars osynliga organismerna.

Utan att dokumentera det osynliga livet
i Antarktis och våra egna trädgårdar

förstår vi inte hur många
organismer vi delar vår värld med.

Och det betyder att vi ännu
inte har hela bilden

av vår konstiga och nyckfulla hemplanet.

Tack.