Att göra det omöjliga genom att övervinna rädsla | Dan Meyer | TEDxMaastricht

Har du nånsin velat vara en superhjälte och göra det omöjliga? Dan Meyer tror att hur extrema våra rädslor än är och hur galna drömmar vi än har, så har vi alla potential att bli superhjältar, göra det omöjliga och förändra världen.

I sitt första TED-föredrag tar Dan med publiken på en lång resa från extrema rädslor till extrema bedrifter, vekling till världsrekordhållare, förlorare till Ig Nobelprisvinnare och från en som ger upp till finalist i America's Got Talent. Dan avslöjar vetenskapen bakom den uråldriga konsten att sluka svärd, och beskriver sin strävan efter övermänskliga bedrifter, att komma över misslyckanden och kroppens begränsningar för att göra det omöjliga och förändra världen. Han delar också med sig av tips på hur du kan övervinna rädslor för att göra det omöjliga i DITT liv!

Det här föredraget hölls vid ett TEDx-evenemang som skapades fristående från TED Conferences.

Tack.

Det fanns en kung i Indien, en maharadja,
och till hans födelsedag gick ett påbud ut

att alla hövdingarna skulle komma
med gåvor passande en kung.

Några kom med vackert silke,
andra med fina svärd,

en del kom med guld.

I slutet av kön kom
en väldigt rynkig, gammal man

som kommit från sin by,
efter många dagars resa längs havet.

När han gick fram frågade kungens son,
"Vilken gåva har du med till kungen?"

Den gamle mannen
öppnade långsamt sin hand

och visade ett vackert snäckskal
med virvlar av lila och gult,

rött och blått.

Och kungens son sa,

"Det där är ingen gåva för en kung!
Vad är det där för gåva?"

Den gamle mannen
såg upp på honom och sa,

"Lång vandring... del av gåva."

(Skratt)

Om en stund ska jag ge er en gåva,

en gåva som jag tror är värd att sprida.

Men innan dess, låt mig ta med er

på min långa vandring.

Som de flesta av er,

började jag livet som litet barn.

Hur många av er började livet
som litet barn?

Föddes unga?

Ungefär hälften... Ok...

(Skratt)

Och resten av er, vadå?
Ni föddes fullvuxna?

Wow, jag vill träffa era mammor!

Snacka om omöjligt!

Som barn var jag alltid fascinerad
av att göra det omöjliga.

Idag är en dag jag sett fram emot
under många år,

för idag är dagen då jag
ska försöka göra det omöjliga,

framför era ögon,

här på TEDxMaastricht.

Jag ska börja

med att avslöja slutet:

och jag ska bevisa för er

att det omöjliga inte är omöjligt.

Och jag ska avsluta med att ge er
en gåva värd att sprida:

jag ska visa att ni
kan göra det omöjliga i era liv.

I min strävan efter det omöjliga
har jag sett att det finns

två saker som är universella
bland människor i världen.

Alla har rädslor,

och alla har drömmar.

I min strävan efter det omöjliga
har jag sett att det finns tre saker

som jag gjort under mina år,

som har gjort att jag gjort det omöjliga.

Spökboll, eller som ni
kallar det, "Trefbal",

Stålmannen,

och Mygga.

Det är mina tre nyckelord.

Nu vet ni varför
jag gör det omöjliga i mitt liv.

Jag ska ta med er på min resa,
min långa vandring

från rädslor till drömmar,

från ord till svärd,

från Spökboll

till Stålmannen

till Mygga.

Och jag hoppas kunna visa er

hur ni kan göra det omöjliga i era liv.

4 oktober 2007.

Mitt hjärta bultade, mina knän skakade

när jag klev ut på scenen

i Sanders Theatre

på Harvard University för att ta emot

2007 års Ig Nobelpris i medicin

för en medicinsk forskningsrapport
jag medförfattat

som hette "Svärdslukning...

och dess biverkningar".

(Skratt)

Den publicerades i en tidning
jag aldrig läst förut,

British Medical Journal.

För mig var det en omöjlig dröm
som blev sann,

en oväntad överraskning
för någon som jag,

och en ära som jag aldrig nånsin
kommer att glömma.

Men det var inte
den mest minnesvärda delen av mitt liv.

4 oktober 1967,

led detta rädda, blyga, magra, fega barn

av extrem rädsla.

När han förberedde sig
för att gå ut på scenen,

bultade hans hjärta,

hans knän skakade.

Han öppnade munnen för att tala,

men orden kom inte ut.

Han stod där i tårar och skakade.

Han var förlamad av panik,

fastfrusen av rädsla.

Detta rädda, blyga, magra, fega barn

led av extrem rädsla.

Han var mörkrädd,

höjdrädd,

rädd för spindlar och ormar...

Är någon av er rädd
för spindlar och ormar?

Mhmm, några av er...

Han var rädd för vatten och hajar...

Rädd för läkare och sköterskor
och tandläkare,

och nålar och borrar och vassa saker.

Men mer än något annat var han rädd för

människor.

Det rädda, blyga, magra, fega barnet

var jag.

Jag var rädd för misslyckanden
och att bli avvisad,

låg självkänsla, mindervärdeskomplex,

och något vi inte ens visste fanns

på den tiden: social fobi.

Eftersom jag var rädd,
blev jag retad och slagen av mobbarna.

De skrattade och gav mig öknamn,
de lät mig aldrig vara med i sina

speciella lekar.

Fast det fanns en lek
de brukade låta mig vara med i...

spökboll -

och jag var inte bra på att ducka.

Mobbarna ropade mitt namn,

jag tittade upp och såg
de röda spökbollarna

komma mot mitt ansikte i överljudsfart,

bam, bam, bam!

Jag minns många dagar
då jag gick hem från skolan,

ansiktet var rött och brännande,
öronen röda och tjutande.

Ögonen brände av tårar,

och deras ord brände i mina öron.

Och den som sa,

"Pinnar och stenar må bryta mina ben,
men ord kan aldrig skada mig"...

Det är en lögn.

Ord kan skära som en kniv.

Ord kan hugga som ett svärd.

Ord kan skapa sår som är så djupa

att de inte syns.

Men jag var rädd.
Och ord var min värsta fiende.

Det är de fortfarande.

Men jag hade också drömmar.

Jag gick hem och flydde
in i Stålmannen-serier,

läste Stålmannen-serietidningar

och drömde att jag ville bli
en superhjälte som Stålmannen.

Jag ville slåss för sanning och rättvisa,

jag ville slåss mot skurkar och kryptonit,

jag ville flyga runt jorden,
göra övermänskliga saker och rädda liv.

Jag var också fascinerad
av verkliga saker,

jag läste Guinness rekordbok
och Ripleys Tro det eller ej.

Har nån av er läst
Guinness rekordbok eller Ripleys?

Jag älskar dem! Verkliga människor
som utför verkliga bedrifter.

Och jag sa, jag vill göra det.

Om mobbarna inte låter mig

vara med i sina lekar,

så vill jag utföra riktig magi,
riktiga bedrifter.

Jag vill göra något verkligen speciellt
som mobbarna inte kan göra.

Jag vill hitta mitt syfte och mitt kall.

Jag vill veta att mitt liv har en mening,
jag vill göra något otroligt

för att förändra världen;

jag vill bevisa att det omöjliga
inte är omöjligt.

Spola framåt 10 år -

till veckan innan min 21-årsdag.

Två saker hände under en dag
som förändrade mitt liv för evigt.

Jag bodde i Tamil Nadu, i södra Indien,

jag var missionär där,

och min mentor och vän frågade mig,

"Har du thromes, Daniel?"

Jag sa, "Thromes? Vad är thromes?"

Han svarade, "Thromes är stora livsmål.

De är en kombination av drömmar
och mål, tänk om du kunde

göra allt du vill, åka vart du vill

eller vara vem du vill,
vart åker du? Vad gör du?

Vem är du?

Jag sa, "Jag kan inte göra så!
Jag är för skraj, har för många rädslor!"

Den natten tog jag min rismatta
med mig upp på bungalowens tak,

låg under stjärnorna

och såg fladdermössen
störtdyka efter myggor.

Allt jag kunde tänka på var thromes,
och drömmar, och mål,

och de där mobbarna med spökbollarna.

Några timmar senare vaknade jag.

Mitt hjärta bultade, mina knän skakade.

Den här gången var det inte av rädsla.

Hela min kropp skakade.

De följande fem dagarna

gled jag in och ut ur medvetande
på min dödsbädd, jag slogs för livet.

Min hjärna brann upp
med 40 graders malariafeber.

Alla stunder jag var vid medvetande
kunde jag bara tänka på thromes.

Jag tänkte, "Vad vill jag göra
med mitt liv?"

Till slut, kvällen innan min 21-årsdag,

i en stund av klarhet,

kom jag till insikt:

Jag insåg att den där lilla myggan,

Anopheles Stephensi,

den lilla myggan

som vägde mindre än 5 mikrogram,

mindre än ett saltkorn,

om den myggan kunde slå ut
en 80-kilos man,

så var det min kryptonit.

Sedan insåg jag att nej,
nej, det är inte myggan,

det är den lilla parasiten inuti myggan,

Plasmodium Falciparum, som dödar
mer än en miljon människor årligen.

Och sedan insåg jag
att det är ännu mindre än så,

men för mig var det så mycket större.

Jag insåg,

att rädslan var min kryptonit,

min parasit,

som hade lemlästat
och förlamat mig hela livet.

För ni vet, det är skillnad
på fara och rädsla.

Fara är verkligt.

Rädsla är ett val.

Och jag insåg att jag hade ett val:

Jag kunde antingen leva i rädsla
och dö av misslyckande den natten,

eller så kunde jag döda mina rädslor

och sträcka mig efter mina drömmar,
jag kunde våga leva livet.

Och vet ni, det är något
med att ligga för döden

och möta döden,
som verkligen får en att vilja leva.

Jag insåg att alla dör,
men alla lever inte.

Det är i döendet vi lever.

När man lär sig att dö,

lär man sig egentligen att leva.

Så jag bestämde mig för att förändra

min historia den natten.

Jag ville inte dö.

Så jag bad en bön, jag sa,

"Gud, om du låter mig leva
till min 21-årsdag,

så ska jag inte låta rädsla
styra mitt liv längre.

Jag ska ta död på mina rädslor,

jag ska jaga mina drömmar,

jag vill ändra min inställning,

jag vill göra något otroligt av mitt liv,

jag vill hitta mitt syfte och mitt kall,

jag vill veta att det omöjliga
inte är omöjligt."

Jag ska inte avslöja om jag överlevde;
Ni får lista ut det själva.

(Skratt)

Men den natten gjorde jag en lista
på mina tio första thromes:

Jag bestämde att jag ville
besöka de största kontinenterna,

se världens sju underverk,

lära mig ett gäng olika språk,

bo på en öde ö,

bo på ett fartyg på havet,

leva med en indianstam i Amazonas,

bestiga Sveriges högsta berg,

se Mount Everest i soluppgången,

arbeta i musikbranschen i Nashville,

jobba på en cirkus,

och hoppa ut ur ett flygplan.

Under de följande tjugo åren
avverkade jag de flesta av dessa.

Varje gång jag bockade av
en throme på listan,

la jag till 5 eller 10 fler,
så listan fortsatte att växa.

De följande sju åren bodde jag
på en liten ö i Bahamas,

i ungefär sju år,

i en halmhydda,

jagade haj och rocka med spjut
för att få mat, ensam på ön,

i höftskynke,

och jag fick lära mig att simma med hajar.

Därifrån flyttade jag till Mexiko,

och sedan till Amazonasområdet

i Ecuador, Pujo Pongo Ecuador,
levde med en stam där,

och byggde gradvis upp självförtroendet
med hjälp av mina thromes.

Jag flyttade till musikbranschen
I Nashville, sedan till Sverige,

flyttade till Stockholm,
jobbade i musikbranschen där,

och besteg Kebnekaise,
långt ovanför polcirkeln.

Jag lärde mig vara clown

att jonglera,

att gå på styltor,

cykla på enhjuling, sluka eld, äta glas.

1997 hörde jag att det fanns
färre än ett dussin svärdslukare kvar

och sa, "Jag måste testa det!"

Jag träffade en svärdslukare
och bad om några tips.

Han sa, "Okej, du ska få två tips:

Ett: Det är extremt farligt.

Folk har dött när de gjort det.

Två:

Gör det inte!"

(Skratt)

Så jag la till det på min thromes-lista.

Jag övade 10-12 gånger
om dagen, varje dag

i fyra år.

Jag räknade ut det där...

4x365 [x12]

Det tog ungefär 13 000 misslyckade försök,

innan jag fick ner det första svärdet
i min hals 2001.

Under tiden satte jag ett nytt mål.

att bli världsledande expert
på svärdslukning.

Så jag letade efter böcker,
tidningar, tidningsartiklar,

medicinska rapporter,
jag pluggade fysiologi och anatomi,

pratade med läkare och sjuksköterskor,

skapade ett nätverk med alla svärdslukare,

Sword Swallowers
Association International,

och gjorde två års forskning
och en avhandling

om svärdslukning och dess biverkningar

som publicerades
i British Medical Journal.

(Skratt)

Tack.

(Applåder)

Och jag lärde mig en del
fascinerande saker om svärdslukning.

En del har du nog aldrig tänkt på förut,
men efter idag kommer du göra det.

Nästa gång du skär en biff med din kniv

eller ett svärd, eller med "bestek",
kommer du tänka på detta...

Jag lärde mig att svärdslukning
började i Indien -

precis där jag sett det
första gången som 20-åring -

för ungefär 4 000 år sedan,
omkring 2000 f.Kr.

Under de senaste 150 åren
har svärdslukare använts

inom vetenskap och medicin

för att hjälpa till med utvecklingen
av det rigida endoskopet 1868,

av dr. Adolf Kussmaul
i Freiburg i Tyskland.

1906, elektrokardiogrammet i Wales,

för att studera sväljproblem
och matsmältning,

bronkoskop, såna prylar.

Men under de senaste 150 åren,

känner vi till hundratals skador
och dussintals dödsfall...

Här är det rigida endoskopet
som utvecklades av dr Adolf Kussmaul.

Men vi upptäckte att det fanns 29 dödsfall
under de senaste 150 åren,

däribland denna svärdslukare i London
som genomborrade sitt hjärta med svärdet.

Vi upptäckte också
att det inträffar 3 till 8

allvarliga svärdslukar-skador varje år.

Jag vet, för jag får telefonsamtalen.

Jag har nyligen fått två,

ett från Sverige och ett från Orlando
under de senaste veckorna,

svärdslukare som är på sjukhus
på grund av skador.

Så det är extremt farligt.

Det andra jag lärde mig är att det tar

2 till 10 år att lära sig
hur man slukar ett svärd,

för många människor.

Men den mest fascinerande upptäckten var

hur svärdslukare lär sig
att göra det omöjliga.

Jag ska avslöja en hemlighet:

Fokusera inte på de 99,9% som är omöjliga.

Fokusera på den 0,1% som är möjlig,
och lista ur hur du ska göra det möjligt.

Låt mig ta mer er på en resa
in i svärdslukarens sinne.

För att kunna sluka ett svärd
krävs andens seger över materian,

knivskarp koncentration,
extrem precision

för att undvika inre organ
och för att undantrycka kroppens reflexer

genom förstärkta hjärnsynapser
och upprepat muskelminne,

genom noga genomtänkt övning
mer än 10 000 gånger.

Låt mig ta med er på en resa
in i svärdslukarens kropp.

För att kunna sluka ett svärd,

måste jag låta bladet glida över tungan,

förtränga kräkreflexen i matstrupen,

göra en 90-graderssväng förbi struplocket,

komma genom övre magmunnen,

dämpa den peristaltiska reflexen,

föra bladet in i bröstkorgen,

mellan lungorna.

Vid det laget,

måste jag faktiskt putta hjärtat åt sidan.

Tittar ni noga,

så kan ni se hjärtat slå med svärdet,

för svärdet lutar mot hjärtat

åtskilt av ungefär 3 mm matstrupsvävnad.

Det är inget som går att fejka.

Sedan måste bladet glida förbi bröstbenet,

förbi den nedre magmunnen, in i magsäcken,

dämpa kräkreflexen i magsäcken
hela vägen ner till tolvfingertarmen.

Lätt som en plätt.

(Skratt)

Om jag skulle gå längre än så,

hela vägen ner till äggledarna.

Killar, ni kan fråga era fruar
om det senare...

Folk frågar, de säger,

"Det måste krävas mycket mod
för att riskera livet,

att peta på hjärtat
och svälja ett svärd..." Nej.

Det som kräver riktigt mod

är för det rädda, blyga,
magra, fega barnet

att riskera misslyckande och avvisande,

att blotta sitt hjärta,

svälja sin stolthet

och stå här framför en massa
helt okända människor

och berätta sin historia
om rädslor och drömmar,

att riskera att vända ut och in på sig
både bokstavligt och bildligt talat.

För - tack.

(Applåder)

För, det verkligt fantastiska är

att jag alltid velat göra
det otroliga i mitt liv

och nu gör jag det.

Men det mest otroliga
är inte att jag kan svälja

21 svärd samtidigt,

eller 6 meter under vattnet
i en tank med 88 hajar och rockor

för Ripleys Tro det eller ej,

eller upphettat till 800 glödande grader
för Stan Lees Supermänniskor

som "Mannen av stål"

och den jäkeln var het!

Eller att dra en bil
med svärd för Ripleys,

eller Guinness,

eller hamna i final
i America's Got Talent,

eller vinna 2007 års
Ig Nobelpris i medicin.

Nej, det är inte det mest otroliga.

Det är det folk tror.
Nej, nej. Det är inte det.

Det verkligt otroliga

är att Gud kunde ta det där
rädda, blyga, magra, fega barnet

som var höjdrädd,

rädd för vatten och hajar,

läkare och sjuksköterskor
och nålar och vassa saker

och att tala inför folk

och få honom att flyga runt världen

på 10 000 meters höjd

och svälja vassa saker
under vattnet, med hajar,

och tala inför läkare, sjuksköterskor
och publik som ni runtom i världen.

Det är det verkligt otroliga för mig.

Jag ville alltid göra det omöjliga -

Tack.

(Applåder)

Tack.

(Applåder)

Jag ville alltid göra det omöjliga,
och nu gör jag det.

Jag ville göra något otroligt
med mitt liv och förändra världen,

och nu gör jag det.

Jag ville flyga runt
och göra övermänskliga saker

och rädda liv, och nu gör jag det.

Och vet ni vad?

Det finns fortfarande kvar
en del av det barnets dröm

djupt inom mig.

(Skratt) (Applåder)

Och ni vet, jag ville alltid hitta
mitt syfte och mitt kall,

och nu har jag gjort det.

Men vet ni vad?

Det är inte med svärden,
inte vad ni tror, inte med mina styrkor.

Det är faktiskt med min svaghet, mina ord.

Mitt syfte och mitt kall
är att förändra världen

genom att övervinna rädsla,

ett svärd åt gången, ett ord åt gången,

en kniv åt gången, ett liv åt gången,

att inspirera människor
till att bli superhjältar

och göra det omöjliga i sina liv.

Mitt syfte är att hjälpa andra hitta sitt.

Vad är ditt?

Vad är ditt syfte?

Vad är det meningen att du ska göra?

Jag tror att vi alla är menade
att bli superhjältar.

Vilken är din superkraft?

I en världsbefolkning
på över 7 miljarder människor,

finns det färre än
ett par dussin svärdslukare

kvar i världen idag,
men det finns bara en av dig.

Du är unik.

Vad är din historia?

Vad gör dig annorlunda?

Berätta din historia,

även om din röst är svag och darrig.

Vilka är dina thromes?

Om du kunde göra, vara, åka var som helst

Vad skulle du göra?
Vart skulle du åka?

Vad skulle du göra?

Vad vill du göra med ditt liv?

Vilka är dina stora drömmar?

Vilka var dina drömmar som barn?
Tänk tillbaka.

Det var inte det här, eller hur?

Vilka var dina vildaste drömmar

som du tyckte var så konstiga
och märkliga?

Jag slår vad om att dina drömmar
inte verkar så konstiga efter det här?

Vilket är ditt svärd?

Var och en av er har ett svärt,

ett tveeggat svärd av rädslor och drömmar.

Sluka ditt svärd, vad det än kan vara.

Följ era drömmar, mina damer och herrar,

det är aldrig försent att bli
vad du än ville bli.

Till mobbarna med spökbollarna,
de där ungarna som trodde

att jag aldrig skulle göra det omöjliga,

har jag bara en sak att säga:

Tack.

För om det inte vore för skurkarna,
skulle det inte finnas superhjältar.

Jag är här för att bevisa
att det omöjliga inte är omöjligt.

Det här är extremt farligt,
det kan döda mig.

Jag hoppas ni gillar det.

(Skratt)

Jag behöver er hjälp med detta.

Publiken: Två, tre.

Dan Meyer: Nej, nej, nej. Jag behöver
er hjälp med att räkna, allihopa, okej?

(Skratt)

Om ni kan orden? Okej?
Räkna med mig. Färdiga?

Ett.

Två.

Tre.

Nej, det är 2, men ni fattar.

Publiken: Ett.

Två.

Tre.

(Sus genom publiken)

(Applåder)

DM: Ja!

(Applåder) (Jubel)

Tack så mycket.

Tack, tack, tack.
Tack, från djupet av mitt hjärta.

Eller egentligen,
tack från djupet av min mage.

Jag sa att jag kom för att göra
det omöjliga, och nu har jag gjort det.

Men detta var inte omöjligt.
Jag gör detta varje dag.

Det omöjliga var för det rädda, blyga,
magra, fega barnet att möta sina rädslor,

att stå här på en TED-scen,

och förändra världen, ett ord åt gången,

ett svärd åt gången, ett liv åt gången.

Om jag har fått dig att tänka på nya sätt,
om jag har fått dig att tro

att det omöjliga inte är omöjligt,

om jag har fått dig att inse
att du kan göra det omöjliga i ditt liv,

då är mitt arbete utfört,
och ditt har just börjat.

Sluta aldrig drömma. Sluta aldrig tro.

Tack för att ni tror på mig

och för att ni är en del av min dröm.

Och här är min gåva till er:

Det omöjliga är inte...

Publiken: Omöjligt.

Lång vandring del av gåva.

(Applåder)

Tack.

(Applåder)

(Jubel)

Moderator: Tack, Dan Meyer, wow!