När din prestation står i vägen för din utveckling | Eduardo Briceño | TEDxManhattanBeach

Jobbar du hårt utan att bli bättre? Söker du efter mer innovativa lösningar och idéer? Du är inte ensam. Eduardo förklarar hur vi genom livet pendlar mellan utförandezonen och lärandezonen, och om vi inte hittar ett bra sätt för att kunna tillbringa tid i båda, missar vi chansen till utveckling och innovation.

Eduardo, föredragshållare och alumn på TEDxManhattanBeach, är medfinansiär och VD för Mindset Works. På ett oräkneligt antal branchkonferenser har Eduardo hållit föredrag för lärare, skolledare, företagsledare, beslutsfattare och andra. Hans högt rankade föredrag på TEDxManhattanBeach 2012 om ett utvecklande tankesätt, har setts av över 1,5 miljoner människor.

Eduardo växte upp i Caracas i Venezuela och har en kandidatexamen i industriell ekonomi från University of Pennsylvania, samt en MBA och magisterexamen i pedagogik från Stanford. Viktigast är dock att han fortsätter njuta av sitt livslånga lärande varenda dag.

Det här föredraget hölls vid ett TEDx-evenemang som arrangerades av en lokal förening efter TED:s riktlinjer. Läs mer på http://ted.com/tedx

De flesta av oss går genom livet och
försöker göra vårt bästa i allt vi gör,

oavsett om det gäller
arbetet, familjen, skolan

eller nånting annat.

Jag känner så. Jag gör mitt bästa.

Men för ett tag sedan, insåg jag

att jag inte blev mycket bättre
på det jag brydde mig mest om,

oavsett om det gällde
att vara någons make eller vän

eller yrkesman eller lagkompis,

och jag blev inte särskilt mycket bättre

trots att jag lade ner mycket tid

och jobbade hårt.

Jag har sedan förstått
utifrån samtal och forskningsstudier

att sådan här stagnation,
trots hårt arbete,

visar sig vara ganska vanlig.

Därför vill jag dela några insikter
om varför det här sker

och vad vi kan göra åt det.

Vad jag lärt mig är
att de effektivaste människorna

och teamen inom ett område

gör något vi alla kan ta efter.

Genom livet pendlar de medvetet
mellan två förhållningssätt:

inlärningszonen och utförandezonen.

Inlärningszonen är
när vårt mål är att bli bättre.

Då genomför vi aktiviteter
utformade för förbättring,

koncentrerade på det vi
ännu inte bemästrar,

vilket betyder att vi
förväntar oss att göra fel,

medvetna om att vi lär oss av dem.

Det är mycket annorlunda mot
det vi gör i utförandezonen,

där målet är att göra någonting
så bra vi kan, att verkställa.

Då koncentrerar vi oss på
det vi redan bemästrar

och försöker minimera misstagen.

Båda dessa zoner
bör vara en del av våra liv,

men att vi är medvetna om när
vi vill vara i var och en av dem,

med vilka mål, fokus och förväntningar,

hjälper oss både att prestera
och bli bättre.

Utförandezonen maximerar
våra omedelbara resultat,

och inlärningszonen vår utveckling

och framtida prestation.

Skälet till att många av oss
inte utvecklas

trots allt arbete vi lägger ner

är att vi tenderar att lägga nästan
all vår tid i utförandezonen.

Det hindrar vår utveckling,

och ironiskt nog, på lång sikt,
också vår prestation.

Så hur ser inlärningszonen ut?

Ta till exempel Demosthenes, statsman

och den största oratorn
och advokaten i det antika Grekland.

För att bli duktig
tillbringade han inte all sin tid

enbart med att vara orator och advokat,

vilket skulle varit hans utförandezon.

Istället utförde han aktiviteter
för att bli bättre.

Självklart studerade han.

Han studerade juridik
och filosofi vägledd av mentorer,

men han insåg också att advokatrollen
innebar att övertyga andra människor,

så han studerade också berömda tal

och skådespeleri.

För att bli kvitt sin ovana
att ofrivilligt rycka i axlarna,

övade han på sina tal framför en spegel,

där han hade ett svärd
hängande från taket

så om han lyfte på axlarna,

skulle det göra ont.

(Skratt)

För att tala tydligare trots sin läspning,

övade han på sina tal med stenar i munnen.

Han byggde ett källarrum

där han kunde öva utan avbrott

och utan att störa andra.

Då domstolar vid den tiden var stökiga,

övade han också vid havet,

för att få sin röst att överrösta vågorna.

Hans aktiviteter i inlärningzonen

skiljde sig mycket
från aktiviteterna i domstolen,

hans utförandezon.

I inlärningszonen,

gjorde han det Dr. Anders Ericsson
kallar medvetna övningar.

Det innefattar att bryta ned
kompetensen i delmoment,

och klargöra vilka förmågor
vi arbetar med att förbättra,

som att hålla ner axlarna,

och ha fullt fokus på en svår utmaning

utanför vår bekvämlighetszon,

precis över gränsen för vad vi klarar,

och använda ständig återkoppling
repetera och justera,

och i idealfallet få vägledning
av en skicklig coach,

eftersom aktiviteter för förbättring

är områdesspecifika,

och duktiga lärare och coacher
vet vad som behöver göras

och kan också ge oss expertråd.

Det är den här typen
av träning i inlärningszonen

som leder till hållbar förbättring,

inte bara att man lägger tid
på att verkställa.

Till exempel visar studier
att efter de första åren

i ett yrke,

planar prestationen vanligtvis ut.

Det här har visat sig stämma
för undervisning, allmän medicin,

omvårdnad och andra områden,

och det sker för att vi tycker
att vi har blivit tillräckligt bra,

tillräckligt duktiga,

och vi slutar då lägga tid
i inlärningszonen.

Vi fokuserar all tid på
att göra vårt jobb,

att verkställa,

vilket inte är så bra för att bli bättre.

Men de som fortsätter
att lägga tid i inlärningszonen

fortsätter att ständigt bli bättre.

De bästa säljarna
gör minst en gång i veckan

övningar med målet att förbättras.

De läser för att få mer kunskap,

samtalar med kollegor eller ämnesexperter,

testar nya strategier,
ber om feedback och reflekterar.

De bästa schackspelarna

lägger mycket tid,
inte på att spela schack,

vilket vore deras utförandezon,

utan med att analysera drag
som stora mästare gjort.

Var och en av oss har säkerligen
spenderat många, många, många timmar

med att skriva på en dator

utan att bli snabbare,

men om vi lade10 till 20 minuter varje dag

fullt koncentrerade på att skriva
10 till 20 procent snabbare

än vår nuvarande hastighet,

skulle vi bli snabbare,

i synnerhet om vi också
lade märke till vilka fel vi gjorde

och övade på att skriva just de orden.

Det är målmedveten träning.

I vilka andra delar av livet,

kanske de vi bryr oss mer om,

jobbar vi hårt utan att bli
så mycket bättre

för att vi alltid är i utförandezonen?

Jag menar inte att utförandezonen
inte har något värde.

Den har stort värde.

När jag behövde en knäoperation,

sade jag inte,

"Peta runt i knät
och fokusera på det du inte kan."

(Skratt)

"Vi lär oss av dina misstag!"

Jag ville ha en kirurg som jag trodde
kunde göra ett bra jobb,

och ville att hon skulle lyckas.

Att vara i utförandezonen
tillåter oss att utföra saker

så bra vi kan.

Det kan vara motiverande,

och det ger oss kunskap

så att vi kan hitta nästa steg
att fokusera på

när vi går tillbaka till inlärningszonen.

Så vägen till hög prestation

är att pendla mellan inlärnings-
och utförandezonen,

och medvetet öka vår kompetens
i inlärningszonen,

för att kunna använda den
i utförandezonen.

När Beyoncé är på turné,

under själva konserten,
är hon i sin utförandezon,

men varje kväll tillbaks på hotellrummet,

går hon direkt in i sin inlärningszon.

Hon tittar på videon
från showen hon just avslutat.

Hon hittar möjligheter till förbättring,

för sig själv, sina dansare
och kamerapersonalen.

Och nästa morgon

får alla noteringar
om vad som ska justeras,

som de sedan arbetar med
under dagen, innan nästa föreställning.

Det är en spiral

till ständigt växande förmåga,

men vi måste veta när vi jobbar för
att lära eller jobbar för att utföra,

och eftersom vi vill lägga tid på båda,

ju mer tid vi använder i inlärningszonen,

desto bättre blir vi.

Hur kan vi tillbringa mer tid
i inlärningszonen?

Först, vi måste tro på och förstå

att vi kan bli bättre,

det vi kallar ett utvecklande tankesätt.

För det andra, vi måste vilja förbättra
den specifika förmågan.

Vi måste ha en anledning, eftersom

det kräver tid och ansträngning.

För det tredje, vi måste ha en idé
om hur vi kan förbättras,

vad vi kan göra för att utvecklas,

inte hur jag övade gitarr som tonåring,

jag spelade sånger om och om igen,

utan att öva målmedvetet.

För det fjärde, vi måste
börja med små insatser,

för om vi kan räkna med att göra misstag,

får inte konsekvenserna bli katastrofala,

eller ens allvarliga.

En lindansare övar inte
på nya trick utan ett skyddsnät,

och en idrottare
skulle inte testa en ny teknik

under en mästerskapstävling.

En anledning till

att vi lägger så mycket tid
i utförandezonen

är att vår omgivning
ofta är onödigt krävande.

Vi skapar sociala risker för varandra,

till och med i skolan som ju
förväntas handla om lärande,

och jag pratar inte om standardprov.

Jag menar att i varje stund under dagen

känner många elever
- från grundskola till gymnasium -

att om de gör ett misstag
kommer andra att se ner på dem.

Inte konstigt att de är sönderstressade

och inte tar de risker
som är nödvändiga för att lära.

De lär sig att misstag är oönskade,

slarv,

när lärare och föräldrar är angelägna
att bara höra korrekta svar

och avvisar misstag
istället för att se dem som något bra

att lära sig av,

eller när vi söker nära samband

istället för att uppmuntra
kreativt tänkande

som vi alla kan lära oss av.

När allt arbete i skolan poängsätts,

och räknas in i betyget,

istället för att användas som övning,
misstag, återkoppling och reflektion,

skickar vi signalen
att skolan är en utförandezon.

Det här gäller även våra arbetsplatser.

I de företag jag jobbar med,
ser jag ofta fläckfria utförandekulturer

där cheferna främjar
och uppmuntrar väl utfört arbete.

Det leder till att medarbetarna
är kvar i det de kan

de provar inget nytt,

så företagen kämpar för
att utveckla och förbättra,

men de halkar efter.

Vi kan skapa mer utrymme för tillväxt

genom att prata med varandra

kring när vi vill vara i respektive zon.

Vad vill vi bli bättre på och hur?

När vill vi verkställa
och minimera misstag?

På så vis når vi tydlighet kring
vad framgång är,

när, och hur vi bäst stöttar varandra.

Men om vi befinner oss
i en miljö med ständigt höga krav

och känner att vi inte
kan påbörja diskussionerna, än?

Då finns det tre saker vi fortfarande
kan göra som individer.

Ett, vi kan skapa en miljö med lägre krav
i den i övrigt kravfyllda miljön.

Det här är miljöer där misstag
får små konsekvenser.

Vi kanske hittar en mentor
eller kollega vi har förtroende för

med vilken vi kan utbyta idéer
och ha känsliga samtal

eller till och med rollspel.

Eller kan vi be om återkoppling
under projektets gång.

Eller kan vi avsätta tid för att läsa,
se videos eller ta online-kurser.

Det är bara några exempel.

Två, vi kan verkställa och utföra
som det förväntas av oss,

men därefter reflektera över
hur vi kan lyckas bättre nästa gång,

som Beyoncé gör,

och vi kan observera experter.

Observation, reflektion
och förändring tillhör inlärningszonen.

Tre, slutligen kan vi leda

och minska kraven på andra
genom att tala om vad vi vill förbättra

genom att ställa frågor
kring det vi inte kan,

genom att be om feedback
och prata om våra misstag

och vad vi lärt oss av dem,

så att andra är trygga i
att göra likadant.

Äkta självförtroende handlar om
att ständigt justera sitt eget lärande.

Vad skulle hända om, istället för att
ägna livet åt att utföra, utföra, utföra,

prestera, prestera, prestera,

vi ägnade mer tid åt att utforska,

fråga,

lyssna,

experimentera, reflektera,

kämpa och utvecklas?

Tänk om var och en av oss
alltid hade någonting

vi jobbade med att förbättra?

Tänk om vi skapade miljöer

där det var tryggt att misslyckas?

Eller om vi tydliggjorde,

både inför oss själva och kollegor,

om när vi strävar efter att lära
och när vi strävar efter att utföra,

så att våra ansträngningar
kan bli mer betydelsefulla,,

vår utveckling alltid fortgår

och vårt bästa blir ännu bättre?

Tack.

(Applåder)