Vem är du egentligen? Personlighetens pussel

Vad gör dig till dig? Psykologer gillar att tala om våra drag, definierade karaktärsdrag som gör oss till de vi är. Men Brian Little är mer intresserad av stunderna då vi går utöver dessa drag – ibland för att vår kultur kräver det av oss, ibland för att vi kräver det av oss själva. Följ med Little när han granskar de förvånande skillnaderna mellan introverta och extroverta, och förklarar varför din personlighet kan vara mer formbar än du tror.

Vilken fascinerande grupp
av individer ni är ...

för en psykolog.

(Skratt)

Jag har haft möjligheten
de senaste dagarna

att lyssna till några av era samtal

och se er interagera med varandra.

Och jag tror att det är berättigat
att säga, redan nu,

att det finns 47 personer i publiken,

just nu,

som uppvisar psykologiska symptom
som jag skulle vilja tala om idag.

(Skratt)

Och jag tänkte att ni
kanske vill veta vilka ni är.

(Skratt)

Men istället för att peka ut er,

vilket skulle vara onödigt
och påträngande,

tänkte jag att jag ska ge er
lite fakta och några historier,

i vilka ni kanske ser
en glimt av er själva.

Jag arbetar inom ett forskningsområde
som kallas personlighetspsykologi,

och är en del av
en större personlighetsvetenskap

som omfattar hela spektrat,
från neuroner till narrativ psykologi.

Och det vi försöker göra,

på vårt eget sätt,

är att klura ut hur var och en av oss –

var och en av er –

på vissa sätt är,

som alla andra människor,

som vissa andra människor

och som inga andra människor.

Du säger kanske redan om dig själv,

"Jag är inte fascinerande.

Jag är den fyrtiosjätte tråkigaste
personen på västra halvklotet."

Eller så säger du kanske,

"Jag är fascinerande,

även om de flesta ser mig
som en stor, fet nolla."

(Skratt)

Men det är din självdiagnostiserade
tråkighet och din medfödda "nollighet"

som gör att jag, som psykolog,
är väldigt fascinerad av dig.

Låt mig förklara varför det är så.

En av de mest inflytelserika grenarna
inom personlighetsvetenskap

är femfaktorteorin.

Den placerar dig i fem dimensioner
som är normalfördelade

och beskriver universella aspekter
av skillnader mellan människor.

De benämns med akronymen OCEAN.

O står för "open to experience",
öppen för erfarenheter,

till skillnad från de som är mer slutna.

C står för "conscientiousness",
samvetsgrannhet,

till skillnad från de som har
en mer nonchalant inställning till livet.

E - "extroversion", extraversion,
till skillnad från introverta människor.

A - "agreeable individuals",
vänliga, varma människor,

till skillnad från de
som verkligen inte är vänliga och varma.

Och N - "neurotic individuals", neurotiker

till skillnad från de som är mer stabila.

Alla dessa dimensioner
påverkar vårt välbefinnande,

hur vårt liv går.

Vi vet till exempel att

öppenhet och samvetsgrannhet
är bra prediktorer för livsframgång,

men de öppna människorna når framgången
genom att vara djärva

och ibland udda.

De samvetsgranna når framgången
genom att hålla sig till deadlines

och vara ihärdiga samtidigt som
de brinner för saker.

Extraversion och vänlighet befrämjar

gott samarbete med människor.

Jag fascineras till exempel
av extroverter.

I mina föreläsningar ger jag dem ibland
grundläggande fakta

som kan vara avslöjande
med avseende på deras personlighet:

Jag berättar att det är
i princip omöjligt för vuxna

att slicka på utsidan av armbågen.

(Skratt)

Visste ni det?

En del av er har redan försökt
att slicka på utsidan av er armbåge.

Men extroverterna bland er

är förmodligen de som inte bara testat,

men som också framgångsrikt
slickat på armbågen

hos personen bredvid dem.

(Skratt)

Det är extroverterna.

Låt mig gå in lite mer på extraversion,

för det är betydelsefullt
och fascinerande,

och det hjälper oss förstå
det jag kallar våra tre naturer.

Först, vår biogena natur -
vår neurofysiologi.

Sedan, vår sociogena eller andra natur,

vilket har att göra med kulturella
och sociala aspekter av våra liv.

Och sist, det som gör dig
individuellt till dig - idiosynkratiskt -

det jag kallar din "idiogena" natur.

Låt mig förklara.

En sak som karaktäriserar extroverter

är att de behöver stimulans.

Den stimulansen kan uppnås
genom att hitta sånt som är spännande:

höga ljud, fester
och sociala evenemang här på TED –

man ser extroverterna
bilda en magnetisk kärna.

De samlas.

Jag har sett er.

Introverterna är mer benägna
att vistas i de lugna delarna

på andra våningen,

där de kan minska stimulansen –

vilket kan misstas för att de är asociala,

men man är inte nödvändigtvis asocial.

Det kan vara så att du bara inser
att du funkar bättre

när du har möjlighet
att sänka stimulansnivån.

Ibland är det en inre stimulans,

från kroppen.

Koffein funkar till exempel mycket bättre
på extroverter än på introverter.

När extroverter kommer till kontoret
klockan nio på morgonen

och säger, "Jag behöver verkligen kaffe",

så skojar de inte –

de behöver det verkligen.

Introverter funkar inte lika bra,

särskilt inte om uppgifterna
de arbetar med –

och de har druckit kaffe –

om uppgifterna snabbas upp,

och om de är kvantitativa,

kan introverter ge intryck
av att inte vara särskilt kvantitativa.

Men det är ett missförstånd.

Så här är slutsatserna
som verkligen är fascinerande:

Vi är inte alltid vad vi verkar vara,

vilket för mig till min nästa punkt.

Innan jag går in på det, bör jag säga

något om samlag,

men jag har kanske inte tid.

Om ni vill att jag ska –

ja, det vill ni?

OK.

(Skratt)

Det har gjorts studier

på hur ofta människor vistas
i den äktenskapliga sängen,

nedbrutet på män, kvinnor,
introverter, extroverter.

Så jag frågar:

Hur många gånger i minuten –

oj, förlåt, det var en studie på råttor -

(Skratt)

Hur många gånger i månaden

ägnar sig introverta män åt akten?

3,0.

Extroverta män?

Mer eller mindre?

Ja, mer.

5,5 - nästan dubbelt så ofta.

Introverta kvinnor: 3,1.

Extroverta kvinnor?

Ärligt talat, som introvert man,

vilket jag ska förklara senare –

så är de heroiska.

7,5.

De tar inte bara hand om
alla manliga extroverter,

de plockar upp några introverter också.

(Skratt)

(Applåder)

Vi kommunicerar olika,
extroverter och introverter.

När extroverter interagerar,

ville de ha många sociala möten
präglade av närhet.

De vill stå nära för bekväm kommunikation.

De tycker om att ha mycket ögonkontakt,

eller ömsesidiga blickar.

I viss forskning ser vi

att de använder fler diminutiva termer
när de möter någon.

Så när en extrovert möter en Charles,

blir det snabbt "Charlie," sedan "Chuck,"

och sedan "Chuckles Baby."

(Skratt)

Medan det för introverter,

är "Charles" tills han har inbjudit
till ökad förtrolighet

med personen han talar med.

Vi talar olika.

Extroverter föredrar svart/vitt,
konkret, enkelt språk.

Introverter föredrar –
och jag måste återigen säga

att jag är så extremt introvert
som man kan föreställa sig –

vi talar olika.

Vi föredrar kontextuellt komplexa,

kontingenta,

svävande meningar –

(Skratt)

Mer eller mindre.

(Skratt)

Så att säga.

(Skratt)

Inte för att vara den som är den –

så.

När vi pratar,

pratar vi ibland förbi varandra.

Jag hade ett konsultjobb
tillsammans med en kollega

och vi är så olika
som två människor kan vara.

Han heter Tom.

Det gör inte jag.

(Skratt)

Sedan är han 195 cm lång.

Vilket jag tenderar att inte vara.

(Skratt)

Och för det tredje är han
den mest extroverta person du kan hitta.

Jag är otroligt introvert.

Jag blir så överstimulerad

att jag inte ens kan dricka kaffe
efter tre på eftermiddagen

och tro att jag ska kunna sova på natten.

Till projektet hade vi plockat in Michael.

Michael satte nästan stopp
för projektet.

Personen som tog in honom
frågade mig och Tom,

"Vad tycker ni om Michael?"

Jag ska strax berätta vad Tom sa.

Han pratade klassisk "extrovertiska."

Så här lät det jag sa för extroverta öron,

och det är hyfsat korrekt.

Jag sa, "Jo, Michael har ibland en tendens

att bete sig på ett sätt
som en del av oss kan uppfatta

som möjligen något mer självsäkert
än vad som är nödvändigt."

(Skratt)

Tom himlade med ögonen och sa,

"Brian, det var ju det jag sa:

Han är en skitstövel!"

(Skratt)

(Applåder)

Som introvert,

kan jag försiktigt antyda
vissa skitstövel-egenskaper

i denna mans uppförande,

men jag kastar mig inte över s-ordet.

(Skratt)

Medan extroverten säger,

"Om han går som en och talar som en,
så kallar jag honom en."

Och så talar vi förbi varandra.

Är detta något vi borde
vara uppmärksamma på?

Självklart.

Det är viktigt att vi vet detta.

Är det allt vi är?

Är vi bara en bunt karaktärsdrag?

Nej, det är vi inte.

Kom ihåg, du är som en del andra

och som ingen annan.

Men ditt idiosynkratiska jag då?

Som Elizabeth eller George,

kan du dela din extraversion
eller neuroticism.

Men finns det några distinkt
Elisabethanska drag i ditt beteende,

eller Georgianska i ditt,

som får oss att förstå dig bättre
än som bara ett antal karaktärsdrag?

Som får oss att älska dig?

Inte bara för att du är
en viss sorts person.

Jag är inte bekväm
med att placera folk i fack.

Jag tycker inte ens att post
hör hemma i fack.

Så vad är det som gör oss olika?

Det är handlingarna i våra liv –
våra personliga projekt.

Du har ett personligt projekt just nu,

men det är kanske ingen här som vet det.

Det handlar om ditt barn –

ni har varit på sjukhuset tre gånger,

men de vet fortfarande inte
vad som är fel.

Eller så är det din mamma.

Och du har inte varit dig själv.

Dessa är fria karaktärsdrag.

Du är väldigt vänlig,
men du beter dig ovänligt

för att nå fram genom
den administrativa förlamningen

på sjukhuset,

för att få något till din mamma
eller ditt barn.

Vad är dessa fria karaktärsdrag?

De är när vi spelar upp ett manus

för att komma framåt
i ett kärnprojekt i våra liv.

Och det är de som betyder något.

Fråga inte andra vilken typ du är;

fråga istället, "Vilka är
kärnprojekten i ditt liv?"

Och vi spelar ut de där fria dragen.

Jag är introvert,

men jag har ett kärnprojekt,
och det är att lära ut.

Jag är professor.

Jag avgudar mina elever,

och jag avgudar mitt fält.

Jag kan inte vänta på att få berätta
för dem om nya, spännande saker,

som jag inte kan vänta på att få berätta.

Så jag agerar extrovert,

för klockan åtta på morgonen,

behöver eleverna lite humor,

lite engagemang för att hålla igång dem

under jobbiga skoldagar.

Men vi måste vara försiktiga

när vi går in i rollen under längre tid.

Ibland kan man upptäcka
att man inte tar hand om sig själv.

Jag märker till exempel, efter en tid
med pseudo-extrovert beteende,

att jag behöver återställa mig
nånonstans, helt själv.

Som Susan Cain sa i sin bok "Tyst",

i ett kapitel med den underliga
kanadensiska professorn

som vid den tiden arbetade vid Harvard,

Jag går ibland till herrtoaletten

för att undkomma
extroverternas galna nycker.

(Skratt)

Jag minns särskilt en dag
då jag dragit mig undan i ett bås,

för att försöka undvika överstimulering.

En riktig extrovert kom in bredvid mig –
inte in i mitt bås,

men i båset bredvid –

och jag kunde höra diverse toalettljud,

som vi avskyr – till och med våra egna,

det är därför vi spolar
både under tiden och efteråt.

(Skratt)

Och så hörde jag en raspig röst säga,

"Hallå, är det Dr. Little?"

(Skratt)

Om det finns något
som garanterar förstoppning

i ett halvår för introverten,
så är det att prata på toa.

(Skratt)

Det är dit jag ska gå nu.

Följ inte efter mig.

Tack.

(Applåder)