Vi borde alla vara feminister | Chimamanda Ngozi Adichie | TEDxEuston

I detta roliga och ärliga tal ifrågasätter Chimamanda Ngozi Adichie könsroller och föreslår ett annat sätt att tänka kring dem. Ett sätt som skulle kunna föra med sig sann jämlikhet.

Min bror Chuks och min bästa vän Ike
är med i organisationsgruppen,

så när de bad mig komma
kunde jag inte säga nej.

Det är så roligt att vara här.

Vilken fantastisk grupp människor
som bryr sig om Afrika.

Jag känner mig ödmjuk och lycklig
över att vara här.

Jag har också fått veta att den vackraste,

mest fantastiska flickan i världen
finns i publiken,

hon heter Kamzia Adichie

och jag vill att hon ställer sig upp...
Hon är mitt syskonbarn!

(Applåder)

Jag vill börja med att berätta för er
om en av mina bästa vänner, Okuloma.

Okuloma bodde på min gata

och tog hand om mig som en storebror.

Om jag tyckte om en pojke,
brukade jag be om Okulomas omdöme.

Okuloma dog i den välkända flygolyckan
med ett Sosolisoplan

i Nigeria, i december 2005.

För nästan exakt sju år sen.

Jag kunde gräla, skratta
och tala uppriktigt med Okuloma.

Han var också den första personen
som kallade mig feminist.

Jag var ungefär fjorton,
vi var i hans hus, argumenterandes.

Båda blossande av halvdan kunskap
från böcker vi hade läst.

Jag minns inte vad just
det här grälet handlade om,

men jag minns att medan jag argumenterade

tittade Okuloma på mig och sa,
"Du är en feminist."

Det var inte en komplimang.

Jag hörde det på hans tonläge,
samma tonläge som när man säger saker som

"Du stödjer terrorism."

(Skratt)

Jag visste inte exakt vad
det där ordet "feminist" betydde,

och jag ville inte att Okuloma
skulle veta att jag inte visste,

så jag viftade bort det
och fortsatte argumentera.

Min plan var att så fort jag kom hem

slå upp ordet "feminist" i ordboken.

Nu snabbspolar vi framåt några år,
jag skrev en roman

om en man som bland annat slog sin fru

och vars historia inte slutar så väl.

Medan jag marknadsförde romanen i Nigeria,

sa en journalist,
en snäll och välmenande man,

att han ville ge mig ett råd.

Och för er nigerianer här,
jag är säker på att vi alla är bekanta med

hur snabbt vårt folk är
med att ge oombedda råd.

Han talade om för mig att folk sa
att min roman var feministisk.

Hans råd till mig,

och han skakade sorgset
på huvudet när han sa det,

var att jag aldrig skulle
kalla mig feminist därför att

feminister är kvinnor som är olyckliga
över att de inte kan hitta män.

(Skratt)

Så jag beslutade mig för att
kalla mig en lycklig feminist.

Sen sa en akademiker, en nigeriansk kvinna

att feminism inte var vår kultur,
att feminism inte var afrikanskt

och att jag kallade mig feminist

för att jag hade korrumperats
av västlitteratur.

Vilket roade mig,
för en stor del av mitt tidiga läsande

var avgjort ofeministisk.

Jag tror jag läste alla Mills & Boons
romantiska berättelser

som publicerats innan jag fyllde sexton.

Och varje gång jag försökte läsa de böcker

som kallas feministiska klassiker
blev jag uttråkad

och jag kämpade verkligen
för att läsa ut dem.

Men i alla fall,
eftersom feminism var oafrikanskt,

bestämde jag mig för att kalla mig
en lycklig afrikansk feminist.

Vid en tidpunkt var jag en lycklig
afrikansk feminist som inte hatar män

och som tycker om läppglans

och som bär högklackat för sin egen skull
men inte för män.

(Skratt)

Självklart var några av dessa
med glimten i ögat

men ordet feminist bär på så
tungt bagage, negativt bagage.

Du hatar män, du hatar bh-ar,

du hatar afrikansk kultur, såna saker.

Här kommer en episod från min barndom.

När jag gick i lågstadiet

sa min lärare i början av terminen
att hon skulle ge klassen ett test

och att den som fick bäst resultat
skulle bli klassens ordningsman.

Att bli klassens ordningsman
var en stor grej.

Om du var klassens ordningsman,

fick du skriva ner namnen
på störande elever,

(Skratt)

vilket i sig självt
innebar tillräckligt mycket makt.

Men min lärare gav oss också
en käpp att hålla i handen

medan du gick runt och patrullerade
klassen i jakt på störande elever.

Nu var du ju självklart inte tillåten
att använda käppen.

Men det var ett spännande perspektiv
för mitt nioåriga jag.

Jag ville väldigt gärna bli
klassens ordningsman.

Och jag fick det bästa provresultatet.

Då, till min förvåning, sa min lärare
att ordningsmannen måste vara en pojke.

Hon hade glömt att förtydliga det
för att hon trodde det var... uppenbart.

(Skratt)

En pojke hade det näst högsta
resultatet på provet

och han skulle bli ordningsman.

Det som gör detta än mer intressant

är att pojken var en mild, mjuk själ

som inte hade något intresse av
att patrullera klassen med en käpp.

Medan jag var full av ambition
inför att få göra det.

Men jag var flicka och han var pojke

och han blev klassens ordningsman.

Och jag har aldrig glömt den händelsen.

Jag gör ofta misstaget att tänka att

det som är uppenbart för mig
är lika uppenbart för andra.

Ta min kära vän Louis som exempel.

Louis är en briljant, modern man,

vi brukar samtala,
och han brukar säga till mig:

"Jag vet inte vad du menar med att saker
är annorlunda eller svårare för kvinnor.

Kanske förr i tiden, men inte nu."

Och jag förstod inte
hur Louis inte kunde se det självklara.

Men så en kväll, i Lagos,
gick jag och Louis ut med några vänner.

Och för er här som inte är
bekanta med Lagos,

det finns en underbar inventarie i Lagos,

energiska män hänger utanför husen

och väldigt dramatiskt,
hjälper dig att parkera bilen.

Jag imponerades av en
särskilt teatralisk man

som hittade en parkeringsplats
åt oss den här kvällen,

så jag bestämde mig för att
ge honom dricks vid vår avfärd.

Jag öppnade min väska,

satte min hand i min väska,

tog ut mina pengar,
som jag hade tjänat på mitt jobb,

och gav dem till mannen.

Och han,

mannen som var så tacksam,
och väldigt glad,

tog emot pengarna från mig,

såg mot Louis,

och sa "Tack, herrn!"

(Skratt)

Louis såg förvånat på mig, och frågade

"Varför tackade han mig?
Jag gav honom inte pengarna."

Sen såg jag hur insikten uppenbarade
sig i Louis ansikte.

Mannen hade trott att de pengar jag hade

i slutändan kom från Louis.

För att Louis är man.

Män och kvinnor är olika.

Vi har olika hormoner,
vi har olika könsorgan,

vi har olika biologiska förmågor,

kvinnor kan föda barn, det kan inte män.

I alla fall inte än.

(Skratt)

Män har testosteron och är generellt
fysiskt starkare än kvinnor.

Det finn något fler kvinnor
än män i världen,

omkring 52 procent
av världens befolkning är kvinnor.

Men de flesta positioner som ger
makt och status innehas av män.

Den framlidne kenyanske
mottagaren av Nobels fredspris,

Wangari Maathai, uttryckte det
enkelt och väl när hon sa:

"Ju högre du kommer,
desto färre kvinnor finns det."

I det senaste amerikanska valet hörde vi
ofta om Lilly Ledbetters lag,

och om vi tar oss förbi det vackert
allitterativa namnet på lagen,

så handlade det egentligen om
en man och en kvinna,

som utförde samma jobb
med likvärdiga kvalifikationer,

och att mannen fick högre lön
för att han var man.

Så, i egentlig mening, styr män världen,

och det var begripligt för tusen år sen

för att människor levde i en värld

där fysisk styrka var den viktigaste
egenskapen för överlevnad.

Den fysiskt starkare personen var
en mer sannolik ledare,

och män, generellt, är fysiskt starkare.

Det finns självklart många undantag.

Men idag lever vi i en väldigt
annorlunda värld.

Den mest sannolika personen att leda är
inte den fysiskt starkare personen.

Det är den mer kreativa personen,
den mer intelligenta personen,

den mer innovativa personen,

och det finns inga hormoner
för dom egenskaperna.

Sannolikheten för män och kvinnor
är densamma i att vara intelligent,

att vara kreativ, att vara innovativ.

Vi har utvecklats, men det verkar för mig
som om våra idéer om kön inte utvecklats.

För några veckor sen gick jag in i lobbyn
på ett av de bästa hotellen i Nigeria.

Jag funderade på att namnge hotellet,
men jag avstår,

en vakt i entrén stoppade mig
och ställde irriterande frågor,

för att deras automatiska antagande är
att en nigeriansk kvinna

som går in på ett hotell ensam
är en sexarbetare.

Apropå det,

varför fokuserar dessa hotell på

den påstådda tillgången i stället för
på efterfrågan av sexarbetare?

På många ansedda klubbar och barer i Lagos
kan jag inte gå in ensam.

De släpper inte in dig
om du är ensam kvinna,

du måste ha sällskap av en man.

Varje gång jag går på en
nigeriansk restaurang med en man,

hälsar kyparen på mannen
och ignorerar mig.

Kyparna är produkter...

här kände några kvinnor
"Ja! Jag trodde väl det!"

Kyparna är produkter av ett samhälle som

har lärt dem att män är
viktigare än kvinnor.

Och jag vet att kypare inte menar illa.

Men det är en sak
att veta det intellektuellt

och en helt annan
att känna det emotionellt.

Varje gång de ignorerar mig,
känner jag mig osynlig.

Känner jag mig upprörd.

Jag vill tala om för dem att jag är
precis lika mänsklig som mannen,

att jag är precis lika värdig erkännande.

Det här är små saker,

men ibland är det de små sakerna
som svider mest.

Nyligen skrev jag en artikel

om vad det innebär att vara ung
och kvinna i Lagos,

och tryckarna sa till mig
"Den var så arg."

Självklart var den arg!

(Skratt)

Jag är arg.

Genus, som det fungerar i dag,
är en allvarlig orättvisa.

Vi borde alla vara arga.

Ilska har en lång historia av att
föra med sig positiv förändring.

Men, förutom att vara arg,
är jag också hoppfull.

För jag tror intensivt
på människans förmåga

att skapa och återskapa sig själv
till det bättre.

Genus har betydelse överallt i världen,

men jag vill fokusera på Nigeria
och Afrika i allmänhet,

för det är vad jag kan,

och det är var mitt hjärta finns.

Och i dag vill jag be om

att vi börjar drömma om, och planera för,

en annan värld, en rättvisare värld;

en värld med lyckligare män
och lyckligare kvinnor,

som är sannare mot dem själva.

Och så här börjar man:

vi måste fostra våra döttrar annorlunda.

Vi måste också fostra våra söner
annorlunda.

Vi gör våra söner en stor otjänst
genom hur vi fostrar dem;

vi kväver pojkars humanitet.

Vi definierar maskulinitet väldigt snävt,

maskuliniteten blir en liten, hård bur

och vi sätter pojkar i denna bur.

Vi lär pojkar att vara rädda för rädsla.

Vi lär pojkar att vara rädda för svaghet,
för sårbarhet.

Vi lär dem att maskera sina sanna jag,

för att de måste vara, på nigeriskt vis,
"hård man!"

I högstadiet, en pojke och en flicka,
båda tonåringar,

båda med samma summa fickpengar,

går ut, och då förväntas alltid pojken

betala, för att bevisa sin maskulinitet.

Och ändå undrar vi
varför pojkar oftare stjäl pengar

från sina föräldrar.

Tänk om pojkar och flickor blev fostrade

till att inte sammankoppla
maskulinitet med pengar?

Tänk om attityden inte var
"pojken måste betala"

utan hellre "den som har mer
borde betala"?

Men självklart, med den
historiska fördelen,

så är det oftast män som har mer idag.

Men om vi börjar fostra barn annorlunda,

då om femtio år, om hundra år,

kommer pojkarna inte längre ha pressen
att bevisa denna maskulinitet.

Men det klart värsta vi gör mot män,

genom att få dem att känna
att de måsta vara hårda,

är att vi lämnar dem med
väldigt sårbara egon.

Ju mer "hård man" mannen
känner sig tvungen att vara,

desto svagare är hans ego.

Och då gör vi flickorna en
än större otjänst

för vi fostrar dem att sköta om
mäns sårbara egon.

Vi lär flickor att förminska sig själva,
göra sig mindre,

vi säger till flickor,

"Du kan ha ambition, men inte för mycket."

"Du bör sikta mot framgång,
men bli inte för framgångsrik,

annars är du ett hot mot mannen."

Om du är familjeförsörjaren
i din relation till en man,

måste du låtsas att så inte är fallet,

speciellt offentligt,
annars kastrerar du honom.

Men tänk om vi ifrågasatte
själva förutsättningen,

varför ska en kvinnas framgång
utgöra ett hot mot en man?

Tänk om vi helt enkelt kasserade
det ordet,

och jag tror inte det finns något engelskt
ord jag ogillar mer än "kastrering",

En nigeriansk bekant frågade mig en gång
om jag var orolig för att

män skulle bli avskräckta av mig.

Jag var inte alls orolig.

Faktum är, det föll mig inte in
att vara orolig

för en man som skulle bli avskräckt av mig

är exakt en sån man som
jag inte skulle ha något intresse för.

(Skratt)
(Applåder)

Men det slog mig ändå.

För att jag är kvinna, förväntas jag
sträva efter äktenskap;

Jag förväntas göra mina livsval,
alltid medveten om

att äktenskapet är viktigast.

Ett äktenskap kan vara en bra sak;

det kan vara en källa till glädje
och kärlek och ömsesidigt stöd.

Men varför lär vi flickor att
sträva efter äktenskapet

när vi inte lär pojkarna detsamma?

Jag känner en kvinna som sålde sitt hus

för hon ville inte avskräcka en man som
kanske skulle gifta sig med henne.

Jag känner en ogift kvinna i Nigeria som,
när hon går på konferenser,

bär vigselring

för, som hon sa, hon vill
att de andra konferensdeltagarna

ska "behandla henne med respekt".

Jag vet unga kvinnor som är
under så stor press

från familj, från vänner,
till och med från jobbet, att gifta sig

och de pressas att göra förfärliga val.

En kvinna, som vid en viss ålder är ogift,

lärs av vårt samhälle att se det som
ett djupt personligt nederlag.

Och en man som vid en viss ålder är ogift

tror vi bara inte kommit sig för
att välja än.

(Skratt)

Det är lätt för oss att säga:

"Men kvinnor kan ju bara
avstå allt det där".

Men verkligheten är mer komplex.

Vi är alla sociala varelser.

Vi internaliserar idéer
från vår socialisering.

Även språket vi använder

när vi talar om äktenskap och relationer
illustrerar detta.

Äktenskapets språk är ofta
ägarskapets språk

i stället för partnerskapets språk.

Vi använder ordet "respekt"

om något en kvinna visar en man

men oftast inte om något
en man visar en kvinna.

Både män och kvinnor i Nigeria säger,

och det här är ett uttryck jag roas av,

"Jag gjorde det för husfridens skull."

När män säger detta,

är det oftast om något
de inte borde göra i alla fall.

(Skratt)

Ibland säger de det till sina vänner,

det är något de säger till sina vänner
på ett nästan innerligt odräglig vis,

ni vet, något som slutligen visar
hur maskulina de är,

hur behövda, hur älskade...

"Åh, min fru säger att jag inte får
gå på klubb varje kväll,

så för husfridens skull gör jag det
bara på helgerna."

(Skratt)

Men när en kvinna säger,
"Jag gjorde det för husfridens skull"

pratar hon vanligen om att avstå ett jobb,

en dröm,

en karriär.

Vi lär kvinnor att i relationer

gör kvinnor eftergifter.

Vi fostrar flickor till att se varandra
som konkurrenter,

inte om jobb eller prestationer,
vilket jag tror vore bra,

utan om mäns uppmärksamhet.

Vi lär flickor att de inte kan vara
sexuella varelser

på det sätt som pojkar är.

Om vi har söner bekymrar vi oss inte
om vi vet om deras flickvänner.

Men våra döttrars pojkvänner?
Gud förbjude.

(Skratt)

Men självklart, när tiden är inne,

förväntar vi oss dessa flickor att ta hem
den perfekta mannen att gifta sig med.

Vi bevakar flickor,

vi berömmer flickors oskuld,

men vi berömmer inte pojkars oskuld,

och jag har alltid undrat över hur
det där är tänkt att fungera

för... (Skratt)

(Applåder)

Jag menar, förlusten av oskuld är i regel
en process som involverar...

Nyligen blev en ung kvinna utsatt för

gruppvåldtäkt
vid ett universitet i Nigeria.

Jag tror några av oss känner till det.

Responsen från många unga nigerianer,

både manliga och kvinnliga,

var något i stil med:

"Jo, våldtäkt är fel.

Men vad gör egentligen en flicka
i ett rum med fyra pojkar?"

Om vi kan glömma den horribla
omänskligheten i denna respons,

så har dessa nigerianer fostrats till att
se på kvinnor som skyldiga till sin natur,

och de har fostrats till att
förvänta sig så lite av män

att tanken på män som
vilda bestar utan kontroll

på något sätt är acceptabel.

Vi lär flickor skam.

"Håll ihop benen", "Skyl dig".

Vi får dem att känna som om
att vara född kvinna

automatiskt gör dem skyldiga till något.

Och så växer flickorna upp till kvinnor

som inte kan se att de har begär.

De växer upp till kvinnor
som tystar sig själva.

De växer upp till kvinnor
som inte kan se vad de verkligen tänker,

de växer upp, och detta är det värsta
vi gjort mot flickor,

de växer upp till kvinnor som har gjort
förespeglingar till en konstform.

(Applåder)

Jag känner en kvinna som
hatar hushållsarbete,

hon bara hatar det,

men hon låtsas att hon tycker om det,

för hon har fått lära sig att
för att vara "bra hustrumaterial"

måste hon vara, för att använda ett
nigeriskt uttryck, väldigt huslig.

Sen gifte hon sig,

och efter ett tag började hennes makes
familj klaga på att hon förändrats.

Egentligen hade hon inte det,

hon tröttnade bara på att låtsas.

Problemet med könsroller

är att de fastställer hur vi borde vara

i stället för att erkänna vilka vi är.

Tänk nu hur mycket lyckligare
vi skulle vara,

hur mycket friare att vara
våra sanna individuella jag,

om vi inte bar på bördan av
könsbundna förväntningar.

Pojkar och flickor är obestridligen
biologiskt olika,

men socialisering
överdriver dessa olikheter

och då blir det en
självuppfyllande process.

Ta matlagning som exempel.

I dag är det mer sannolikt att kvinnan
utför hushållsarbetet,

matlagningen och städningen.

Men varför är det så?

Är det för att kvinnor föds
med en matlagningsgen?

(Skratt)

Eller för att de genom åren socialiserats
till att se matlagning som sin roll?

Jag tänkte säga att kvinnor kanske
föds med en matlagningsgen,

tills jag kom ihåg att en majoritet av
de berömda kockarna i världen,

som vi ger de fina titlarna "chefs",

är män.

Jag brukade se upp till min mormor

som var en strålande kvinna

och undra hur hon skulle varit

om hon hade haft samma möjligheter
som män när hon växte upp.

I dag finns det många fler
möjligheter för kvinnor

än det fanns på min mormors tid

på grund av förändringar
i politik och lagar,

som alla är väldigt viktiga.

Men det som betyder än mer är
vår attityd, vårt tänkesätt,

vad vi tror och vad vi värdesätter om kön.

Tänk om vi, när vi fostrar barn,

fokuserar på förmåga i stället för kön?

Tänk om vi, när vi fostrar barn,

fokuserar på intresse i stället för kön?

Jag känner en familj som har
en son och en dotter,

varav båda är lysande i skolan,

underbara, förtjusande barn.

När pojken är hungrig
säger föräldrarna till flickan:

"Gå och laga Indomienudlar till din bror."

Nu tycker inte dottern om
att laga Indomienudlar,

men hon är en flicka, så hon måste.

Tänk om föräldrarna,

från början,

lärt både pojken och flickan
att laga Indomie?

Matlagning är för övrigt en väldigt
användbar färdighet för pojkar.

Jag har aldrig tyckt det varit vettigt
att lämna en så avgörande sak,

förmågan att nära sig själv,

i andras händer.

(Skratt) (Applåder)

Jag känner en kvinna som har samma examen
och samma jobb som sin man,

när de kommer hem gör hon
det mesta av hushållsarbetet,

vilket jag tror stämmer för
de flesta äktenskap.

Men vad som slog mig än mer om dem var att

närhelst hennes man bytte blöja på barnet,

sa hon "tack" till honom.

Tänk om hon i stället såg detta
som fullständigt normalt

att han, till och med,
borde vårda sitt barn?

Jag försöker glömma många lektioner om kön

som jag internaliserade när jag växte upp.

Men jag känner mig fortfarande
väldigt sårbar

gentemot könsbundna förväntningar.

Första gången jag undervisade i
skrivande vid ett universitet

var jag orolig.

Jag var inte orolig över det jag skulle
undervisa, för jag var väl förberedd

och jag skulle undervisa i
det jag tyckte om.

Jag var i stället orolig för
vad jag skulle ha på mig.

Jag ville bli tagen på allvar.

Jag visste att för att jag är kvinna

måste jag automatiskt bevisa mitt värde.

Jag var orolig över att
om jag såg för feminin ut

skulle jag inte tas på allvar.

Jag ville egentligen ha mitt blänkande
läppglans och min flickiga kjol,

men jag bestämde mig för att avstå.

I stället bar jag en väldigt seriös,

väldigt manlig och väldigt ful kostym.

För den sorgliga sanningen är att
när det gäller utseende

börjar vi med mannen som standard,

som normen.

Om en man gör sig redo för ett affärsmöte

oroar han sig inte över
att se för maskulin ut

och därför tas för given.

Om en kvinna gör sig redo
för ett affärsmöte,

måste hon oroa sig över
hur feminin hon ser ut och vad det säger,

och huruvida hon kommer att tas på allvar.

Jag önskar att jag inte hade burit
den fula kostymen den där dagen.

Jag har faktiskt förvisat den
från min garderob.

Om jag då hade haft självfötroendet
jag har nu i att vara mig själv

hade mina studenter gynnats
än mer av min undervisning,

för att jag hade varit mer bekväm,

och mer hel och sann i mig själv.

Jag har slutat be om ursäkt
för min kvinnlighet

och för min femininitet.

(Applåder)

Och jag vill bli respekterad
i hela min kvinnlighet

för att jag förtjänar att bli det.

Samtal om genus är inte enkla.

För både män och kvinnor,

att ta upp genusfrågor möter
nästan omedelbart motstånd.

Jag kan föreställa mig en del
människor här tänkandes

"Kvinnor, sanna mot sig själv?"

En del män kanske tänker

"Ok, allt detta är intressant,

men jag tänker inte så."

Och det är en del av problemet.

Att många män inte aktivt tänker på genus

eller lägger märke till genus,

är en del i problemet med genus.

Att många män säger som min vän Louis,

att allt är bra nu.

Och att många män inte gör något
för att förändra det.

Om du är en man och går in
på en restaurang med en kvinna

och kyparen hälsar bara på dig,

slår det dig då att fråga kyparen:

"Varför hälsar du inte på henne?"

För genus kan vara...

(Skratt)

Vi kan faktiskt lägga en längre
version av detta tal till vila.

Så, för att genus är ett väldigt
obekvämt samtal att ha,

finns det alltid lätta sätt
att avsluta samtalet.

En del kommer att ta upp
evolutionär biologi

och apor,

ni vet, hur kvinnliga apor underkastar
sig manliga apor

och liknande saker.

Men poängen är att vi inte är apor.

(Skratt) (Applåder)

Apor lever också i träd
och äter daggmaskar till frukost,

det gör inte vi.

En del kommer att säga

"Nåväl, men fattiga har det också svårt."

Och det är sant.

Men det är inte... (Skratt)

Men det är inte vad detta samtal
handlar om.

Genus och klass är olika
former av förtryck.

Jag har i själva verket lärt mig
en hel del om olika sorters förtryck

och hur de kan vara blinda inför varandra,

genom att samtala med svarta män.

Jag pratade vid ett tillfälle med
en svart man om genus

och han sa till mig:

"Varför måste du säga

'min erfarenhet som kvinna'?

Varför kan det inte vara

'din erfarenhet som människa'?"

Nu var det här samme man
som ofta talade om

sina erfarenheter som svart man.

Genus har betydelse.
Män och kvinnor upplever världen olika.

Genus färgar hur vi upplever världen.

Men vi kan förändra detta.

En del kommer att säga

"Åh, men kvinnor har den egentliga makten,

rumpmakt."

Och för er icke-nigerianer,
rumpmakt är ett uttryck som...

jag antar att det betyder ungefär

en kvinna som använder sin
sexualitet för att få tjänster av män.

Men rumpmakt är inte alls makt.

Rumpmakt innebär bara att en kvinna

har en bra rot att använda sig av
då och då,

någon annans makt.

Och då måste vi självklart undra
vad som händer när denne någon

är på dåligt humör,

eller sjuk,

eller impotent.

(Skratt)

En del kommer att säga att det är vår
kultur att kvinnan är underordnad mannen.

Men kultur är i konstant förändring.

Jag har vackra syskonbarn, tvillingar,
som är femton år

och bor i Lagos.

Om de hade fötts för hundra år sen

hade de förts bort och dödats.

För det var vår kultur,
att döda tvillingar var vår kultur.

Så vad är poängen med kultur?

Det finns ju det dekorativa,

dansen...

men kultur handlar egentligen om
bevarande och kontinuitet hos ett folk.

I min familj

är jag det barn som är mest intresserad
av berättelsen om vilka vi är,

av vår tradition,

av kunskapen om förfädernas marker.

Mina bröder är inte så
intresserade som jag.

Men jag kan inte delta,

jag kan inte gå till deras möten,

jag har inget att säga till om.

För att jag är kvinna.

Kultur skapar inte människan,

människan skapar kultur.

(Applåder)

Så om det faktiskt är sant att
den mänskliga kvinnligheten

inte är vår kultur,
då måste vi göra den till vår kultur.

Jag tänker ofta på min kära vän Okuloma,

må han och de andra
som omkom i Sosolisokraschen

fortsätta vila i frid.

Han kommer alltid bli ihågkommen
av de av oss som älskade honom.

Och han hade rätt den där dagen
för många år sen

när han kallade mig feminist.

Jag är feminist.

När jag slog upp ordet i
ordboken den där dagen

stod det så här:

Feminist,

en person som tror på
den sociala, politiska

och ekonomiska jämlikheten mellan könen.

Min gammelmormor,

efter vad jag har hört berättas,

var feminist.

Hon rymde från mannen
hon inte ville gifta sig med,

och gifte sig med mannen hon själv valt.

Hon vägrade, hon protesterade,
hon förde sin talan

närhelst hon ansåg att hon berövats
tillträde, land, såna saker.

Min mormor kände inte till ordet feminist,

men det betyder inte att hon inte var en.

Fler av oss borde ta tillbaka ordet.

Min egen definition av feminist är:

en feminist är en man eller kvinna

som säger

(Skratt) (Applåder)

en feminist är en man eller
kvinna som säger

"Ja, det finns ett problem med könsroller
som de är idag,

och vi måste åtgärda det.

Vi måste bli bättre."

Den bästa feminist jag känner

är min bror Kene.

Han är också en snäll, snygg,
förtjusande man,

och han är väldigt maskulin.

Tack.

(Applåder)